Sveriges största PS Vita-samling

Playstation Vita har ett väldigt spännande spelutbud, och det är garanterat den mest underskattade konsolen i dagsläget som fortfarande är ”aktiv.”

PS Vita beskylls ofta för att ha ett väldigt skralt spelbibliotek, men sanningen är att det finns många intressanta titlar som den stora massan har missat. Killzone: Mercenary och Resistance: Burning Skies får ofta mycket uppmärksamhet när folk talar om konsolen, men sanningen är att det egentligen är två dussintitlar som blandat sig i konsolens gedigna utbud.

Men, när den stora publiken tittar åt ett annat håll blir det istället en väldigt speciell konsol för oss som samlar på spel. Många spel släpps i begränsade upplagor, så som Hotaru No Nikki (eller htoL#NiQ som Nippon Ichi valt att stava titeln). Den japanska versionen släpptes i en otroligt begränsad upplaga, och det är dessutom ett väldigt charmigt pusseläventyr där spelaren guidar flickan Mion med hjälp av en eldfluga. Varje sektion levererar nya pussel, och i slutet av varje bana dyker en spännande boss upp. Men, äventyrets stora ess är dess sköna atmosfär, och den känsla som lever vidare långt efter att spelet är avslutat.

hotaru no nikki fysiskt
Hotaru No Nikki bredvid samlarversionen av Demon Gaze.

I Japan går det emellertid relativt bra för Sonys bärbara konsol, och många titlar släpps exklusivt på den japanska marknaden. Så som Puyo Puyo Tetris, vilket är en blandning av den klassiska japanska pusselserien Puyo Puyo och pusselspelens moder – Tetris. Det lättförståeliga upplägget gör det oerhört importvänligt, och samtidigt är det en väldigt beroendeframkallande upplevelse som i mitt tycke faktiskt slår Tetris-originalet på fingrarna. Sedan hittar vi en mängd olika asiatiska (regionen skiljer sig från den japanska) spelsläpp som faktiskt kommer med engelska undertexter. Många av dessa titlar släpps även i väst, men endast digitalt, och som samlare vill man självfallet ha en fysisk utgåva. Vi hittar eftertraktade engelsktextade utgåvor som Digimon Story: Cyber Sleuth, Resident Evil: Revalations 2 och Oreshika: Tainted Bloodlines (som också blev tillgängligt via PS Plus för ett litet tag sedan).

puyo-puyo-tetris-ps-vita

Dessutom släpper Limited Run Games en hel del spel i begränsade upplagor. Spel som Octodad: Dadliest Catch, Söldner-X 2 och Saturday Morning RPG har tryckts upp i väldigt få exemplar, och titlarna tar slut på bara några minuter. Den som missar lanseringen, och vill få tag i ett exemplar får helt enkelt lägga ut betydligt större summor via Ebay, så det gäller att hålla koll på datumen.

I skrivande stund är jag uppe i totalt 142 fysiska Playstation Vita-spel, och mig veterligen är det flest i Sverige. Det finns mängder av guldkorn att hitta, och förutom samlandet spelar jag såklart ofta på PS Vita-konsolen. Min personliga favorit är helt klart Danganronpa-serien som målas upp som en visuell novell, där mycket mystik, och grymma mord står för ingredienserna.

För oss som samlar på spel är PS Vita en fantastisk konsol, och när det dessutom finns en stor mängd riktigt bra titlar kan jag varmt rekommendera er att inte avfärda det som en enhet utan rejäla spel. Det blev inte den kavalkad av grafiktunga spel som Sony lovade i början, men det finns galet många underhållande spel som är värda mer uppmärksamhet.

ps vita samling
psvita samling
samling ps vita

Annonser

Julafton för FFXIV-spelare – nu kommer Revenge of the Horde

Vår nya Final Fantasy XIV-expert Johan Fröhlander debuterar med sina tankar om den färska Revenge of the Horde-uppdateringen som släpps till rollspelsäventyret under morgondagen.

Nu är det alldeles snart julafton i Eorzea ännu en gång; jag talar givetvis om att det är dags för den nya patchen 3.3. Den här omgången har utvecklarna snott ihop en blandad säck med godbitar, och det skulle förvåna mig om inte alla kan hitta åtminstone någonting däri som faller dem i smaken. Bland annat väntar oss episka uppgörelser i huvudberättelsen, ny PvP, ny raid i Shadows of Mhach-berättelsen, mer Hildibrand, fortsättning på Anima-vapnet, och moogles. Massor med moogles. Här nedan följer ett axplock av det jag ser fram emot mest.

Revenge of the Horde
Inför den förra patchen, Gears of Change, avslöjade utvecklarna på förhand att vi skulle nå slutet på Draksångens Krig, eller the Dragonsong War, men vi vet nu att saker och ting inte gick så fredligt till som man hade hoppats. Nu anländer vi äntligen till den förhoppningsvis slutgiltiga uppgörelsen med Nidhogg och hans släkte. Av trailern att döma så väntar oss en episk strid, och jag misstänker att jag inte är den enda som knappt kan bärga mig efter att ha sett smakprov på den. Får bara hoppas att stridens namn, the Final Steps of Faith, inte är avskräckande efter alla vändor i Steps of Faith.

Vi kan nog också räkna med att vi får fler ledtrådar om vart berättelsen är på väg efter vi är klara i Ishgard och vad Yda och Papalymo sysslar med. Teorierna flödar fritt på internet, och många verkar vara övertygade om att vi kommer styra kosan mot Ala Migho härnäst och att det är där nästa expansion kommer att ha sitt fokus. Vi får se hur teorierna ser ut efter detta.

ffxiv revenge of the horde 12

The Minstrel’s Ballad: Nidhogg’s Rage
För den som är ute efter den där lilla extra utmaningen, så kommer det dessvärre inga mer Alexander Savage den här gången, men jag misstänker att många där ute fortfarande håller på med Midas. Däremot så måste vi ju få någon ny, svårare strid, så det bjuds på en extremversion av The Final Steps of Faith. Nya vapen till segraren, samt en ny, extremt fräck fågel för den som har lite extra tur.

The Weeping City of Mhach
Nu får vi äntligen följa fortsättningen i Shadows of Mhach-berättelsen, och se var Diabolos tog Shadow Queen Scathach. För den som är ‘lore’-intresserad så är detta nästan lika spännande, om inte mer, än huvudberättelsen. Förhoppningsvis får vi lära oss mycket mer om Mhach, då vår jakt tar oss till Yaefem Saltmoor, där Mhach-civilisationen hade sitt fotfäste innan det gick under efter the War of the Magi, och den nya räden för 24 personer: The Weeping City of Mhach. Många av er har antagligen redan sett förhandstittarna, och vet att Osma väntar på oss därinne. Håller tummarna för att vi lyckas ta oss igenom utan för många fall av PTSD bland de som spelat Final Fantasy IX.

Nya dungeons
Utvecklingsteamet har sedan 3.0 dragit ner på antalet nya ‘dungeons’ per patch. Förr i tiden var det tre och nu får vi två per omgång. Detta för att de ska kunna lägga mer fokus på annat mindre traditionellt material, vilket jag är helt för. Hellre nya och experimentella instanser, även om de må floppa. Som tidigare så får vi en ‘hard mode’-version av en tidigare dungeon, samt en helt ny.

final fantasy xiv revenge of the horde 5

Hullbreaker Isle (Hard Mode)
Våran ‘hard mode’-dungeon är denna gång Hullbreaker Isle. Efter vårt tidigare äventyr i jakt på Mistbeards skatt, så anlade Maelstrom en ny träningsanläggning på Hullbreaker som vi ska ta oss igenom. Det låter ju lite som Halatali Hard Mode 2.0, som är en av gladiatorernas träningsanläggningar, så jag är lite tveksam till det tematiska får jag erkänna. Men jag gillar Halatali Hard Mode, och tror nog att jag ska kunna roa mig på Hullbreaker också.

I förhandstittarna har vi fått se att vi kommer få möta ett välbekant ansikte, och en kanske mindre känd nuna: vi får mäta vår styrka mot Storm Marshal of the Maelstrom, Eynzahr Slafyrsyn, och vi får besök av den första bossen från Final Fantasy VI, Whelk (eller Ymir, beroende på version). Får se vad han har kommit på för nya tricks sedan 1994. Gruuuuu…

Sohr Khai
Som en del av patchens berättelse kommer vi att bli tvungna att ta oss igenom Sohr Khai, som en gång i tiden var Ratatoskrs hemvist, innan hon gick sitt öde till mötes. Efter hennes bortgång döpte drakarna om platsen till Sohr Khai, som översätts till något i stil med Sorgsen Ursäkt. Det hela ser väldigt mysigt och pampigt ut i sann FFXIV-anda, men jag ska erkänna att jag var väldigt förbryllad när jag såg de första filmerna för det hela, då det såg ut som om man slogs mot Moglin och hans garde. Sedan kom patch-trailern som visade desto mer, bland annat den sista bossen i Sohr Khai, och det hela stämde bättre överens. Men jag är fortfarande väldigt nyfiken på vad som leder upp till det hela…

final fantasy xiv revenge of the horde 14

Uppgradering av Anima-vapen
Okej, det här är inte en av de delarna jag ser fram emot mest med patchen, men jag vet att jag kommer göra det ändå. Det verkar som om Ardashirs forskning har burit frukt och vi kan nu fortsätta fostra vår anima. Denna gång kommer vi att få anpassa våra vapens attribut i stil med hur det var för Zodiak-vapnet, men utan att spendera en uppsjö materia. Exakt hur det kommer fungera har berörts på ytan i ‘Live Letters,’ men det viktigaste att ta med sig är att man kommer att kunna justera om sina attribut om man inte skulle vara nöjd, gissningsvis i stil med hur man kan justera attributen för sina klasser. Ingen måste alltså börja om ifall man råkar klanta sig och sätta ‘spell speed’ på sitt monk-vapen. Men, nästan viktigast av allt är att vapnet får ett nytt utseende när man är klar!

Aquapolis
Ifall man tyckte att skattkartor var lite för lite för att lägga sin energi på, så kommer här goda nyheter. Varje gång man öppnar skattkistan från en Dragonskin Treasure Map så kan det öppnas en portal till Aquapolis. Väl inne får man möta en ny uppsättning monster som vaktar en ny kista. och när man besegrar dessa får man sin belöning, samt en nyckel. Här kommer twisten med det hela – man ställs nu framför valet mellan två dörrar: Ena dörren leder till nästa rum, och den andra dörren leder ut. Ju längre man kommer, desto bättre belöningar. Vem vet vad som väntar i det sjunde och sista rummet. Sannolikheten för att man kommer dit lämnar jag som en övning till läsaren.

Palace of the Dead
Ett till exempel på den typ av experimentellt material utvecklarna testar, och som pessimisterna kallar Diadem 2. Vi tar oss till det underjordiska riket Gelmorra, staden som beboddes av Elezen och Hyur innan de skapade Gridania. Där möts vi av en serie rum och utmaningar med målet att komma så långt som möjligt. Man börjar praktiskt taget på level 1, och kan bara öka sina färdigheter och attribut med föremål man kommer över därinne. Det betyder att alla börjar med samma utgångspunkt, oavsett deras utrustning, så alla kan ta sig an utmaningen på samma villkor från dag ett. Det ska även kombineras med en leaderboard, så för den lite mer tävlingsinriktade så finns det ännu mer att hämta.

För de som är intresserade av ‘lore’ kan man hoppas att vi även får lära oss mer om Gelmorra där det hela utspelar sig, som är en viktig del av Eorzeas, men framför allt Gridanias och Padjals, historia. Sedan antydde patch-trailern ganska kraftigt att vi får ett kärt återseende med en gammal bekant. Inget konfirmerat såklart, men jag vet vad jag tror.

Dessvärre måste vi hålla oss till patch 3.35, då de släpper Palace of the Dead, i samband med nästa säsong av The Feast.

final fantasy xiv revenge of the horde 16

Big fishing i Ishgard
Något som inte har diskuterats så mycket och som jag höll på att missa om jag inte läst patch-noteringarna noggrant – alla vet ju var det sanna ‘endgame’ är: fiske! Nu har det kommit ny fisk till de nya områdena. Får se hur lång tid det tar innan man har listat ut alla kombinationer av väder, beten och så vidare för att fånga dem, och jag vet att jag är exalterad i alla fall.

Diverse QoL
Något man nästan blir fånigt upphetsad över varje gång det rör sig om en ny patch är alla de uppdateringar av den typ man kallar ‘Quality of Life’ (QoL), det vill säga diverse ändringar för att göra vårt liv enklare eller behagligare, utan några egentliga ändringar i spelmekaniker eller spelupplevelsen. Ett axplock:

  • De har ÄNTLIGEN fixat så att man inte får en fanfar för varenda föremål man lämnar in till sitt Grand Company. När man tidigare varit ute på en runda och gjort en hög ‘dungeons’ och kommer hem med kappsäcken full med utrustning som man inte behöver och byter in allt hos sitt kompani för valuta, så fick man en fanfar för varje föremål, som inte slutade till dess att alla hade spelats. Det fanns ingen undanflykt, man kunde teleportera där ifrån och bli förföljd av text på skärmen och den glada fanfaren. Denna tid är nu förbi.
  • Machinists kommer nu att kunna dölja sin ‘gauss barrel,’ efter mångas klagomål om att den är ful och förstör vapnets estetik.
  • Square Enix har lagt till ett alternativ i ens utrustningsvy där man automatiskt tar på sig “rekommenderat gear”, det vill säga den utrustning man har tillgängligt med högst level. Ifall man till exempel har köpt ny utrustning, eller spelar på en annan dator, så slipper man nu leta upp allting utan kan nu istället bara trycka på en knapp och utrusta sig med det som systemet tycker är bäst.
  • Multipla HUD-layouts. Ifall man vill ha sitt gränssnitt annorlunda för olika klasser, kan man nu spara fyra stycken olika layouts och växla mellan. Kan vara käckt om man till exempel gillar att ha listan över sina party-medlemmar på en särskild plats när man spelar healer, men ur vägen när man spelar monk. Då bryr man sig väl inte om sina kamrater ändå, utan ska bara dela ut käftsmällar för glatta livet utan distraktioner.
  • Man kommer att kunna se i sin fiskelogg om man behöver en så kallad folklore-bok för att kunna fånga fisken. Då är risken mindre för att man står och försöker fånga en fisk pinsamt länge utan att egentligen möta de kriterier som behövs. Inte för att det har hänt mig…

Och mycket, mycket mer. Vi får ett nytt PvP-läge, fler uppdrag kring Hildibrand, allas vår favoritdetektiv, massvis med ny utrustning (speciellt för crafters), lite fortsättning på Warring Triad-berättelsen, nya ‘beast tribe’-quests (moogles!), fler ‘orchestrion rolls’, möjlighet att odla plantor inomhus, fler hus att köpa, fler Triple Triad-kort, fler minions, Fenrir kan flyga, fler hårstilar, nya emotes, med mera, med mera! Jag älskar nya uppdateringar.

Avslutningsvis, ett personligt tips jag brukar dela med mig av i sådana här tillfällen. Kom ihåg att man bara kan uppleva saker för första gången en gång. Vi spelar alla olika, men för mig personligen är de nya upplevelserna bland det roligaste som finns i massiva onlinerollspel, få lista ut nya mekaniker, och så vidare. Låt dig inte bli stressad till att spela igenom allt så snabbt som möjligt mot din vilja. Det går nästan alltid att hitta folk i ‘party finder’ som vill göra det på dina villkor. You’re not alone.

Uncharted 4-inledningen är magisk

När Uncharted 4: A Thief’s End öppnar sig för spelaren får vi snart bege oss tillbaka till Nathan Drakes barndom. Protagonisten befinner sig på ett katolskt barnhem där en nunna beskyller honom för att vara lika odräglig som sin bror, Sam, men hon skulle bara veta vad Nathan egentligen har för sig om nätterna.

När det kommer till stora produktioner, med massiva budgetar, brukar utvecklare spela det säkra kortet före någonting annat. Actionmomenten och snabba sekvenser brukar avlösa varandra och ibland känns det påskyndat och skvallrar om att den berörda studion inte riktigt har förtroende för sin produkt. I Uncharted 4: A Thief’s End får vi något så ovanligt som en lugn start – bortsett från en kort sejour på stormande vatten – där Naughty Dog istället bygger upp bandet mellan bröderna Drake. Utvecklarstudion har överträffat det många har gjort bra, eller kanske till och med riktigt bra, och det är att föra samman spelmoment med filmscener och ett intressant berättande, där vi får en illusion av att verkligen vara med på resan.

Inför Playstation 4-lanseringen var jag lite bitter över valet att förse konsolen med en relativt svag hårdvara. Redan vid släppet fanns det speldatorer som överträffade konsolens kapacitet, och till skillnad från Playstation 3 höll Mark Cerny och hans utvecklarteam tillbaka på krutet. När jag tar de första stegen som Nathan Drake i Uncharted 4: A Thief’s End kryper jag till korset och erkänner att hårdvaran inte behöver vara kraftigare (även om den beryktade PS4K-maskinen, som sägs släppas senast i september, välkomnas med öppna armar). När jag flyger över hustaken som en ung Nathan Drake skyndar Sam på mig, men jag vill bara stanna upp och insupa alla detaljer, medan jag funderar på om det verkligen är sant att Sonys maskin klarar av att pressa fram alla härligheter.

uncharted 4

Naughty Dog har antagligen världens bästa magkänsla för detaljer, och medan den spelmässiga biten är lika underhållande som tidigare så är inledningen till Uncharted 4 proppad med ännu mera stoff. När scenerna från dåtiden tar mig till det som händer här och nu kliver jag in i Nathan och Elena Drakes lägenhet, och hamnar på vinden. Här finns alla möjliga föremål från tidigare äventyr, och när jag vrider och vänder på prylarna får jag starka Shenmue-vibbar. De små detaljerna bygger upp en stark och gedigen atmosfär, och när herr och fru Drake diskuterar vem som ska ta disken dyker en kär gammal vän upp. Vi spelar om saken helt enkelt, och diskdusten avgörs i Crash Bandicoot till PSOne.

Inledningen är en ren njutning, men det är först i efterhand som jag förstår storheten i mixen av detaljer och det lugna uppbyggandet av en stark atmosfär. Då och då skrattar jag till av ren glädje och upprymdhet när Naughty Dog har bakat in små smarta ingredienser, så som en egentligen irrelevant sak som en väldigt klassisk ringsignal när en av birollskaraktärerna får ett telefonsamtal. Det låter trivialt, men är snarare genialt.

Uncharted 4: A Thief’s End är detaljernas spel, och Naughty Dog skvallrar om detta direkt i inledningen.

Battleborn – första timmarna med kampanjen

Gearbox Software släppte lös sitt Battleborn idag, och undertecknad fick chansen att kliva in på servrarna under gårdagen. De första timmarna med actionrökaren lämnar en trevlig eftersmak.

Actionäventyret dundrar igång med en actionpackad och adrenalinfylld filmsekvens som backas upp av stämningsfull musik, och härlig design. Gearbox studios lånar mycket från sin Borderlands-serie (och lyckligtvis har de lämnat sina ”idéer” för Alien: Colonial Marines utanför) med en serietidningsinfluerad atmosfär där handlingen aldrig får huvudrollen. Istället får vi småroliga kommentarer av en och annan karismatisk karaktär samtidigt som 99 procent av upplevelsen läggs på samarbetsupplevelsen.

battleborn

Varje uppdrag i kampanjen presenteras som en tv-serie, och medan berättelsen då och då gör sig påmind i bakgrunden, är de alla så pass fristående att vi kan välja och vraka bland ett gäng olika avsnitt varje gång vi drar igång en ny runda i storyläget. Efter att vi parats ihop med upp till fyra andra Battleborn-hjältar som spelar över nätet (vi kan också spela med en vän via delad skärm) är det dags att välja karaktär, och det är här det roliga börjar. Alla 25 Battleborn-hjältar har ett gäng egna specialförmågor, och beroende på vilken karaktär vi spelar med förändras upplevelsen ordentligt.

Min första lott föll på Peacekeepern Oscar Mike. Det är en av de mer lätthanterliga karaktärerna som ger oss möjligheter som luftanfall, granater och en stealth-förmåga som gör spelaren osynlig för fienden en stund. Från början kändes den sistnämnda färdigheten som den minst användbara, men detta har ändrats med tiden. I många kniviga situationer, där större delen av laget är nere för räkning, är den ypperlig till att använda för att återuppliva mina medspelare.

När jag senare kastar mig in i kriget som roboten ISIC är det första intrycket mindre behagligt. Jag kastar fram en tråkig sköld, skjuter några mindre starka skott med ett svagt eldvapen, och gör en snabb rusning förbi några fiender. Under avsnittets gång växer jag in i rollen vartefter fiendehord efter fiendehord attackerar vårt lag. En rusning genom en hop med fiender tar kol på dem alla, och jag förvandlar mig till en högoktanig tank som skjuter både automateld och tunga missiler. Växlingarna mellan en mer eller mindre orörlig tank och rusningsattacker ger en riktigt varierad upplevelse, och karaktären kan vara väldigt effektiv mot framförallt de tyngre fienderna. Vid bosstriderna, som varit riktigt innovativa, fungerar kanonelden extra väl. Består laget av samarbetsvilliga medspelare håller dem borta de mindre fienderna som poppar upp, och ger ISIC utrymme till att fokusera på det största hotet.

battleborn ps4

Under varje avsnitt går karaktärerna snabbt upp i nivå, och vid varje level får vi två val – uppgradera en eller annan förmåga. Om vi sedan startar om ett uppdrag har nivån gått ned igen, men vi hittar också ett levelsystem som är bestående och stiger utefter spelarens bedrifter. Detta har jag dock inte fått så stor överblick kring ännu, men återkommer med en helhetsbild i recensionen. Mina första intryck är emellertid positiva, och det har varit en beroendeframkallande inledning som varit svår att slita sig ifrån.

För några dagar sedan fick vi lanseringstrailern för Battleborn, och ni ser den nedan.

Final Fantasy XIV – smidigt upplägg för nya spelare

Square Enix har introducerat ett par nya system för sitt Final Fantasy XIV: A Realm Reborn som gör upplevelsen betydligt vänligare mot nya spelare. Vi blev inbjudna till Inferno Online i Stockholm för att testa mentorsystemet och Hall of the Novice som introducerades i den stora 3.2-uppdateringen Gears of Change.

Final Fantasy XIV: A Realm Reborn är – precis som alla riktigt bra massiva onlinerollspel – fullpackat med material, funktioner och spelmekaniska ingredienser. Det tar onekligen ett tag att bryta sig igenom den väl tilltagna inlärningskurvan, speciellt för de som inte är insatta i genren sedan tidigare. Därför är Square Enix senaste stora uppdatering ett välkommet tillskott för nya spelare, eller för oss som vill testa på några av de mer avancerade klasserna.

Under mitt test på Inferno Online tog jag på mig rollen som stryktålig tank, vars uppgift i stort sätt är att locka till sig fiendernas uppmärksamhet, och vara den som får ta emot stryk. I Hall of the Novice får vi tio olika testutmaningar att bita i, och vi ska bland annat hålla liv i ett gäng datorstyrda karaktärer som fungerar som medspelare. Här får spelaren lära sig vilka grundattacker och förmågor som bör användas först och främst, och som Paladin använder jag mig av Flash-förmågan för att reta upp många fiender på en gång så, att min ‘healer’ kan fokusera på att hålla min livmätare full i lugn och ro utan att behöva oroa sig för att bli attackerad och avbruten av ett gäng elaka monster.

ffxiv a realm reborn

Hall of Novice blir tillgänglig vid level 15, och det är ett väldigt bra sätt att börja sitt äventyr på, samtidigt som det nya mentorsystemet låter erfarna spelare hjälpa alla nykomlingar. Mentorer har exempelvis tillgång till ett speciellt chattfönster, och de kan bjuda in nya spelare för att de lättare ska kunna kliva in i olika instanser tillsammans, eller rent av bara svara på frågor eller ge riktlinjer till de nya äventyrarna. Dessutom har mentorerna tillgång till något som kallas för Duty Roulette: Mentor vilket ger dem möjlighet att fylla i luckor till olika instanser som saknar tillräckligt många spelare.

Mentorsystemet är endast i sin linda, och Square Enix kommer att implementera nya funktioner med tiden. Just nu är detta tillsammans med Hall of Novice helt rätt väg att gå, och mentorsystemet gör att nya spelare inte bara lär sig att navigera i Final Fantasy XIV: A Realm Reborn, utan att de också får en snabb känsla av äventyrets viktiga community. Det är trots allt den stora gemenskapen som lyfter upp Square Enix massiva rollspel till riktigt höga höjder.

Final Fantasy XIV – bra nybörjarguider och ett varmt community

När jag återvände till Eorzea för ett knappt år sedan kändes det hela överväldigande, och jag fick aldrig något riktigt grepp om den stora världen och alla aspekter som erbjuds i Square Enix massiva onlinerollspel.  Nu har jag lagt ned betydligt mer tid med Final Fantasy XIV: A Realm Reborn, och jag inser varför jag fastnade för äventyret när det släpptes till Playstation 3 under 2013.

Huvuduppdragen må bestå av väldigt mycket ”springpojke”-uppdrag, där vi får kuta runt och hämta olika saker till en mängd olika birollskaraktärer. Jag var inte särskilt förtjust i upplägget för tre år sedan, men när jag dök ned i världen efter en så pass lång frånvaro förstår jag ändå att det är ett sätt för Square Enix att låta oss upptäcka den stora skådeplats som Final Fantasy XIV: A Realm Reborn erbjuder.

ffxiv a realm reborn

För nya, och återkommande spelare gäller det förstås att hitta rätt bland alla möjligheter som gömmer sig under ytan, och när uppdatering 3.2 – kallat The Gears of Change – släpps den 23 februari öppnas ett nytt mentorsystem som låter erfarna spelare hjälpa nya äventyrare. Communityt är emellertid riktigt bra redan nu, där exempelvis den svenska Facebook-sidan för Final Fantasy XIV: A Realm Reborn är väldigt välkomnande för både nya och gamla rollspelsrävar.

Även om en hel del av äventyret är själva upptäcktsresan, så kan det vara behagligt att kika på diverse guider för att förstå sig på systemet ordentligt. Den som exempelvis spelar på Playstation 4 som jag kan ha lite svårt att hitta hjälp i själva spelet, eftersom att de flesta som i alla fall jag pratar med spelat på PC. I videon nedan ges emellertid flera tips för oss som kör med handkontroll.


Ett tangentbord är dock nästan ett måste, både när det kommer till att kommunicera (som förstås är minst lika viktigt som i de flesta andra massiva onlinerollspel) och olika kommandon.

Som sagt kan inledningen kännas överväldigande, och efter en mängd uppdateringar – som bland annat ger oss Golden Sucer, nöjesplatsen från Final Fantasy VII – känns saker och ting betydligt mer packat. Då kan några av de nybörjarguider som finns vara väldigt passande. Youtube-användaren wee187 gjorde en nybörjarguide som publicerades i april under 2015, och även om den har ett knappt år på nacken så känns den fortfarande aktuell och användbar även idag.


Den som fördjupar sig i Final Fantasy XIV: A Realm Reborn hittar ett mångfacetterat onlinerollspel som har växt rejält sedan lanseringen. Förutom den självklara expansionen Heavensward så uppdaterar Square Enix äventyret med mängder av nytt innehåll, och den nyss nämnda uppdateringen The Gears of Change bjuder inte bara på ett mentorssystem. Den levereras bland annat med två nya ‘dungeons,’ en ny ‘raid’ och nyheter för PvP-läget. De regelbundna uppdateringarna gör att det nästan alltid finns färskt material att gräva ned sig i, och det är verkligen lätt att fastna för det beroendeframkallande upplägget. För mig blev återbesöket betydligt längre än vad jag först hade planerat.

Har ni själva några bra nybörjartips för Final Fantasy XIV: A Realm Reborn?

Första intrycken av This War of Mine: The Little Ones till PS4

I This War of Mine: The Little Ones kastas vi in i ett fullskaligt krig, men till skillnad från actionpackade krigsspel så som Call of Duty och Operation Flashpoint får livet hos civilbefolkningen det stora fokuset i 11 bit Studios äventyr.

När undertecknad tar sina första stapplande steg i This War of Mine: The Little Ones så möts jag av tre personer vars dagar går ut på att helt enkelt överleva. Upplevelsen är avskalad från stora dialoger, filmsekvenser och tutorials – i krig finns det inte några förklarande guider eller självklara hjälpande händer, och det är inte heller något vi möts av under de första dagarna i 11 bits strategiska äventyr heller.

Spelaren får till en början rollen att guida tre vuxna personer genom några av de problem som en belägrad stad levererar. Och vid en början är det inte helt klart vad som behövs göras för att gynna överlevarna allra bäst. Tillsammans med mitt entourage börjar jag att rota i ett söndersprängt hus, och hittar små prylar som alla andra tidigare räknade som skräp. När karaktärerna börjar konversera med sig själva, om att saker och ting skulle gå betydligt fortare med en spade, letar jag febrilt efter något som skulle kunna fungera som en skyffel. Snart blir det dock uppenbart att alla förnödenheter behöver konstrueras för hand.

this war of mine

Jag börjar med att bygga en säng, och precis när jag ska bygga ett substitut för en spis kliver natten på. Då får vi välja vem som ska få lyxen att sova i sängen, och vem som ska få ligga på den hårda betongen, samtidigt som vi också får avgöra om någon är tillräckligt pigg och frisk för att kunna bege sig ut för att leta efter mer material till sin sönderfallna hemmabas.

För varje steg jag tar i This War of Mine: The Little Ones så växer äventyret, och trots det avskalade upplägget fattar jag ett visst tycke för spelets karaktärer. Vem ska få den sista lilla matbiten idag, och finns det verkligen tillräckligt med utrymme för att låta den febriga kvinnan eller mannen sova? För varje interaktiv dag som går växer mitt intresse, och samtidigt ökar farorna som gömmer sig i det belägrade samhället. Har vi verkligen resurser till att klara den annalkande vinterkylan, och hur pass desperata och farliga blir den övriga befolkningen när tillgången till mat och medicin tryter?

This War of Mine: The Little Ones släpps till Playstation 4 den 29 januari.

Neptunia Rebirth 2 – bara ett uppdrag till

Hyperdimension Neptunia Re;Birth 2: Sisters Generation har en onödigt lång titel (så vi nöjer oss med det kortare ”Neptunia Rebirth 2” hädan efter,) är en nyversion av Hyperdimension Neptunia mk2, och det är framförallt oerhört beroendeframkallande. Rollspelsäventyret levereras med en hel drös av intressanta inslag som gör rollspelsgenren spännande, och precis som Nippon Ichi med sin Disgaea-serie så är det faktiskt själva striderna och allt kring dem som gör allt så pass spelvärt.

Jag upptäckte serien först efter att Nippon Ichi, eller NISA (Nippon Ichi America) som deras västerländska falang heter, tog hit Hyperdimension Neptunia Victory till Playstation 3 under 2013, och sedan slängde jag mig över avstickaren Hyperdevotion Noire: Goddess Black Heart (läs gärna recensionen) som släpptes till Playstation Vita i fjol. Nyversionen av Neptunia Rebirth 2 känns emellertid mer slimmad, och väl anpassad till Sonys bärbara format, med ett snabbt och smidigt gränssnitt.

neptunia rebirth 2

Samtidigt är Neptunia Rebirth 2 oerhört likt Hyperdimension Neptunia Victory, och många av spelets ‘dungeons’ verkar (att döma av sju timmars speltid) dessutom innehålla både samma design och fiendeuppsättning. Ändå är det inte något som stör mig (om jag återigen dömer efter sju timmars speltid) på samma sätt som jag befarade vid en första anblick.

Sidouppdragen finns i kopiösa mängder, och de går främst ut på att spöa en viss fiende, samla på sig en viss mängd av olika typer av material. Spelaren får dessutom olika möjligheter att tricksa och fixa med uppsättningen av olika monster och de olika miljöernas tillgängliga prylar, och det gäller att mixtra med alla möjliga kombinationer för att lyckas samla på sig allt material. Detta hade förstås varit tråkigt som en iskall snöboll i ansiktet om det inte vore så att stridssystemet både var intressant och triggande på flera sätt – vilket det faktiskt är.

Ju längre in i äventyret spelaren kommer, ju fler stridssugna tjejer får hen chansen att styra över. Vi kan dessutom sätta några av kämparna i ett support-läge där de knyter ann starkare band till andra karaktärer, och på så sätt ger bättre och bättre förmåner till dem utefter hur bra deras relation är. Compile Heart behåller den klassiska turordningsbaserade modellen, men under varje karaktärs tur får spelaren chansen att vandra fritt inom ett avgränsat område, för att bestämma fritt var hen ska ställa ut sin soldat – och sedan välja och vraka mellan mängder av olika sorters attacker.

Hyperdimension-Neptunia-Re-Birth-2-Sisters-Generation

Mellan striderna kan vi bygga upp olika kombinationer där vissa slag exempelvis fokuserar mer på att höja kombo-mätaren, andra delar ut hårdare stryk medan en viktig attack slår på fiendens försvar. Vissa monster, maskiner och levande frukter (!) och kartonger (!) har ett extra starkt försvar som måste brytas för att vi ska kunna dela ut tillräckligt mycket skada. Här gäller det också att välja rätt karaktär för rätt sysslor, och stridssystemet ger spelaren chansen att faktiskt utnyttja mängder av strategiska val – som gör enormt stor skillnad – istället för att bara förlita sig på en stark utrustning och en hög level.

Jag skulle kunna ägna spaltmeter åt att berätta om alla möjligheter som finns till att få tillgång till nya prylar, hur vi kan utnyttja minirollspelet Stella’s Dungeon, och hur mycket Hyperdimension-serien gör parodi på hela spelvärlden (huvudkaraktärerna motsvarar konsoler och varumärken så som Playstation, Xbox och Nintendo.) Däremot har serien väldigt mycket spännande ingredienser som är väldigt spännande att uppleva själv för första gången, och när man väl spöar sin första riktigt svåra fiende – som ruvar någonstans på de väldetaljerade banorna – så kittlar det lite extra i gamer-nerven.

På tal om väldetaljerade ‘dungeons’ så är Neptunia Rebirth 2 riktigt snyggt (bilderna gör inte spelet rättvisa,) och det är ett av de vackrare PS Vita-titlarna som släppts på senare tid tillsammans med de övriga nyrenoverade spelen i serien. Tillsammans med mysig musik, galen monsterdesign och små roliga inslag av de färgstarka karaktärerna så lär jag gräva ned mig i äventyret under en hel drös av timmar de kommande veckorna – och jag njuter av varenda minut.

Och folk säger att Playstation Vita är död…

PlayZine fyller 1 år!

Hipp hipp hurra! PlayZine fyller ett år, och så mycket har hänt sedan vi öppnade upp portarna i fjol.

Vi började i liten skala, och sedan har PlayZine växt med stormsteg. Under september lanserade vi PlayZine 2.0 och vi fortsätter att leverera de senaste nyheterna och recensionerna av de senaste spelen.

Så, grattis PlayZine på ettårsdagen!

Yakuza 5 – anledningen att gå tillbaka till PS3

Sega och Sony överraskade en hel bransch när de utannonserade Yakuza 5 för den västerländska marknaden under Playstation Experience i fjol, och nu är det rollspelskryddade actionäventyret äntligen släppt i Europa och Nordamerika.

För tre dagar sedan lanserades Yakuza 5 till Playstation 3, och efter att ha lagt ned över tio timmar på Kiryu Kazumas actionfest är jag fast. Sega blandar japansk kultur med en mängd skruvade ingredienser som överraskar trots att jag lagt ned väldigt mycket speltid på seriens tidigare titlar.

Kazuma försöker att lägga sitt kriminella maffialiv bakom sig och har börjat arbeta som taxichaufför på en av firmorna i Nagasugai, och under äventyrets inledande stycke bjuder chefen ut den forna yakuza-medlemmen på en krogrunda. Sega lägger stor vikt på stämningen, och både dialogerna och scensättningen är spännande och blandar både seriositet och vrickad humor på ett utmärkt sätt. Studion levererar en hel hög av sidouppdrag, och förutom att vi får vandra omkring i en stämningsfull stad fylld av både faror och underhållning så får vi köra taxi och olagliga ‘street race’-lopp.

yakuza 5

Yakuza 5 är uppbyggt av en ny grafikmotor, och det märks tydligt att de visuella bitarna har fått en rejäl uppryckning sedan tidigare. Designen är som vanligt klockren, och den nya motorn gör sitt för att höja den japanska, härliga stämningen. Vi kan spela Virtua Fighter 2 i arkadhallen Club Sega, och prova lyckan vid olika spelautomater. Samtidigt så är gatorna fulla av yakuza-medlemmar och andra personer som hyser agg mot Kazuma och vill spöa skiten ur honom. Spelaren har emellertid en hel arsenal av attacker att använda oss av, och i takt med att leveln stiger får vi möjlighet att använda oss av fler förmågor.

Jag har ägnat runt 10 timmar med Yakuza 5 och insupit den härliga atmosfären. Den största tiden har jag ägnat åt de mängder av sidouppdrag och sysslor som uppenbarar sig i staden, och jag har knappt rört huvudstoryn än så länge. De första timmarna berättar emellertid tydligt för mig att Yakuza 5 är en stark anledning att plocka fram Playstation 3-konsolen igen, och jag ser fram emot att fortsätta med Segas actiondrama – som ser ut att vara den allra bästa delen i serien hittills.