Recension: Sakura Wars

Endast en installation i den den animedoftande spelserien Sakura Wars har tagit sig till väst tidigare, och nu får vi äntligen ta del av en engelsktextad version av spelserien som blandar dejting och actionladdade strider i robotdräkter.

Sakura Wars är en reboot av spelserien som tar vid tio år efter händelserna i det första spelet. Jordens befolkning hotas av demoner och för att stoppa deras framfart hittar vi olika organisationer som slåss mot fienden i Mecha-dräkter. Spelaren får rollen som en ny ledare över en av dessa organisationer – The Flower Division – som har huvudansvaret för att hålla Tokyo säkert. Det blir dock snabbt klart att The Flower Division står på ruinens brant, och dessa säkerhetspoliser stöds inte med några ekonomiska muskler ifrån staten. Istället får de hitta egna sätt att få ekonomin att gå ihop, och i The Flower Division ligger fokuset på teaterföreställningar – något som inte går särskilt bra när hela gruppen är allt annat än goda skådespelare.

Då och då får vi också slåss, men det stora fokuset ligger på dialogerna och berättelsen. The Flower Division är helt och hållet bemannat av tjejer, förutom den ledare som spelaren själv kontrollerar. Vi hittar ett gäng färgsprakande karaktärer som alla ser på livet på olika sätt, och när vi pratar med dem får vi ofta välja bland ett antal olika saker som protagonisten ska säga till dem.  Det kan göra de olika karaktärerna glada, rörda eller rent av arga och beroende på hur vi svarar så kommer det även att påverka framtida händelser. Här hittar vi både seriositet och humor, och om vi svarar som karaktärerna vill kan det också leda till kärlek.

Tyvärr känns en del av dialogerna väldigt ytliga, och en viss sekvens med en viss karaktär har etsat sig fast – på ett dåligt sätt. Här är målet att muntra upp henne, och istället för att prata om hur hon är som person får vi istället välja mellan att berömma henne för håret eller hennes val av tofs. Här kändes det oerhört ytligt, men lyckligtvis är inte alla dialoger så pass substanslösa.

Karaktärerna är inte heller så djupa som jag skulle vilja att dem var, men många av dialogerna är ändå underhållande.  Ibland känns de överspelade, och ibland vill jag helt enkelt bara fortsätta att prata med personligheterna.  Det är helt klart en blandning av både lågt och högt, men jag vill hela tiden fortsätta spela för att se vad som kommer att hända härnäst.

Som jag berörde tidigare så får vi alltså även slåss då och då, och vi hittar ett system som förnöjer för stunden.  Striderna är dock väldigt enkla, och mestadels får vi slåss genom att använda ett gäng knappkombinationer med hjälp av två stycken knappar. Vi hittar visserligen ett par olika specialattacker också, men det känns som att striderna finns där för att sätta lite puls till det lugna berättandet, och på det sättet så fungerar det faktiskt väl. Istället för att vara rädd för att karaktärerna ska tappa all sin hälsa, så jagar jag istället högsta betyg för varje stridssekvens. Om vi exempelvis tar oss igenom stridssekvensen under en viss tid, dödar tillräckligt många fiender och utdelar tillräckligt mycket skada belönas vi med ett S i efterspelet till fighten. Detta gör att vi stärker bandet med de karaktärer som vi slåss med vid vår sida.

Sakura Wars är ett underhållande spel även om det har sina solfläckar. I sina bästa stunder är lyser karaktärerna, och i äventyrets sämre passager känns det hela väldigt ytligt. Designen på världen är härlig, och på det stora hela har Sakura Wars en riktigt härlig atmosfär där jag allt som oftast trivs riktigt bra i dess spelvärld.

Sony visar upp PlayStation 5-spel på torsdag

Sony bekräftar att de kommer att visa upp ett gäng PlayStation 5-spel på torsdag, den 4 juni.

På den officiella PlayStation-bloggen skriver Sony att de har presenterat konsolens specifikationer samt kontrollen DualSense, och nu är det snart dags för spelen att stå i centrum.

Företaget lovar att vi kommer att få se titlar från både små och stora aktörer under evenemanget som kommer att pågå i en dryg timme. Förhoppningsvis får vi även se hur själva konsolen kommer att se ut, och vi hoppas även förstås att de nämner priset och det specifika lanseringsdatumet – än så länge vet vi bara att det kommer någon gång under årets julhandel.

Evenemanget kommer att dra igång 22.00 nu på torsdag, och ni kommer att kunna se presentationen här.

F1 2020: Codemasters avslöjar banan i Hanoi med ny video

Codemasters avslöjar att banan i Hanoi kommer att inkluderas i F1 2020 med en färsk video.

I videon kan vi se hur Scuderia Ferraris Charles Leclerc rattar runt banan som är drygt fem kilometer lång och innehåller 23 svängar. Banan har tagit inspiration från banor som Suzuka, Monaco samt Nürburgring och den utlovar rejäl fart.

F1 2020 släpps till PlayStation 4, Xbox One, PC och Google Stadia den 10 juli.

Recension: Trials of Mana

Trials of Mana, eller Seiken Densetsu 3 som det heter i Japan, tog sig aldrig till den västerländska marknaden under 90-talet, men nu har det klassiska Super Nintendo-rollspelet uppdaterats med charmig 3D-grafik och även släppts i vår del av världen till PlayStation 4, Nintendo Switch och PC.

Det har emellertid släppts inofficiella översättningar av Super Nintendo-versionen av Seiken Densetsu 3, men det är med denna nyrenoverade version som jag gör min debut med Square Enix klassiska rollspel. Detta betyder inte att jag går miste om de nostalgiska retrovindarna som äventyret för med sig. Även om jag inte har spelat originalet, har jag spelat många andra japanska rollspel som innehåller ingredienserna som vi hittar här, och den är en charmig upplevelse som presenteras.

Innan äventyret startar får vi välja en huvudkaraktär av sex stycken valbara personligheter. Dessutom får vi plocka med oss två stycken ytterligare karaktärer på resan, och detta påverkar såklart dialoger och vi får också ta del av scenarion som är exklusiva för varje karaktär. Grundstommen är emellertid densamma oavsett vilka personligheter som vi plockar med oss på äventyret, och den kretsar kring livets träd – Tree of Mana – och åtta element som bland annat inkluderar jord, eld och vatten.

Det är en berättelse av klassiska mått som presenteras, och även om det är charmigt i sig, är den lite väl enkel. Karaktärerna är dessutom ganska platta och Sqaure Enix får mig inte att bry mig om dem på riktigt.

Då är det tur att stridssystemet är betydligt intressantare, och det handlar om actionorienterade rollspelsstrider i realtid. Jag kastar magier, laddar svärd med elkraft och gör specialattacker på löpande band, och med ett enkelt knapptryck kan jag byta mellan de olika karaktärerna. Detta behövs också om vi ska utföra de bästa attackerna och även ge sitt eget team rätt fördelar vid rätt tillfälle. Detta eftersom att den artificiella intelligensen inte är särskilt hög, där exempelvis en magiker som inte har särskilt stark, skyddande utrustning, kan kliva rakt in i hetluften och ta emot stryk. Även om vi kan ge de datorstyrda karaktärerna order om att fokusera på lite olika saker, gör de inte riktigt alltid som jag vill att de ska göra på eget bevåg. Det gör emellertid inte särskilt mycket då det ger en härlig variation då jag byter mellan de olika karaktärerna.

Trials of Mana är dock lite för lätt. Även på den tuffaste svårighetsgraden är motståndet i det lägsta laget, men samtidigt är det en mysig resa som vi bjuds på. Sorgligt nog har de ocksp valt att plocka bort coop-alternativet som fanns med i originalet, och det var något som jag verkligen såg framemot när Trials of Mana utannonserades.

Rollspelsäventyret innehåller många härliga klassiska moment där vi bland annat får åka båt på världskartan och följa en berättelse av klassiska mått. Trots enkelheten njuter jag av nostalgikänslorna som Trials of Mana för med sig, och vi tar oss igenom spännande omgivningar som mörka skogar och sanddränkta öknar. Den nya 3D-grafiken känns också trevlig, och tillsammans med designen och den härliga musiken skapas en skön atmosfär.

Trials of Mana är verkligen ett klassiskt äventyr, och trots enkelheten bjuds vi på en härlig spelupplevelse.

Recension: Final Fantasy 7 Remake

Final Fantasy 7 trollband en hel värld när det släpptes till PlayStation, och vi är många som har väntat på remaken. Här får vi en modern tolkning av den första delen som utspelar sig i Midgar.

Final Fantasy 7 berör ett ämne som är högst aktuellt idag, och här hittar vi ett gäng miljöaktivister som kallar sig för Avalanche. Under inledningen beger de sig ut för att förstöra en av storföretaget Shinras raktorer som suger ur världens livskraft – Mako – och här får vi förstås stifta bekantskap med några av äventyrets färgstarka karaktärer.

Cloud Strife är en ung man som plågas av forna minnen och samtidigt försöker han dölja alla sina känslor. Han är en legosoldat med ett förflutet i Shinras organisation och nu åtar han sig uppdrag mot betalning. Vid en första anblick ser det ut som att han endast stället sitt svärd och sina stridskunskaper till förfogande mot betalning, men det är tydligt att det gömmer sig något bakom hans kalla attityd.

Karaktärsgalleriet är oerhört starkt och det får en otroligt stark lyster i denna remake som ger oss möjlighet att utforska personligheterna ytterligare. Denna första episod av Final Fantasy 7 Remake utspelar sig endast i Midgar, men Square Enix har verkligen fyllt på med material där vi får lära känna karaktärerna än mer, och de klassiska sekvenserna från originalet har fått en helt ny lyster. Allt från sekvenser som berör storyn till tunga bosstrider är skapade med en sådan fantastisk precision av grafik, design, rörelsemönster, musik och fingertoppskänsla att jag verkligen vill ha mer och snarast kommer att ta mig ann rollspelsäventyret ännu en gång på den tuffaste svårighetsgraden. Att få se Midgar målas upp med en sådan fantastisk design och grafik är stort i sig, och jag kommer på mig själv att bara stanna upp och kika på folkvimlet i Wall Market, staden som står på plattorna i skyn och en massa andra platser som verkligen ser helt fantastiska ut.

Förutom att vi får lära känna karaktärerna bättre i Final Fantasy VII Remake så har den första episoden (som endast utspelar sig i Midgar) också förgyllts med en hel del sidosysslor. Trots att sidouppdragen till stor del präglas av att ta ner olika fiender, eller hitta några katter, så känns de hela tiden passande för den värld som äventyret utspelar sig i.

Det klassiska stridssystemet där varje karaktär fick dela ut slag, attacker och besvärjelser i tur och ordning har bytts ut mot ett mer actionbaserat upplägg. Till en början känns det väldigt simpelt, men ju längre äventyret rör sig, desto djupare känns hela upplägget. Vi kan såklart använda oss av materia (som dessutom kan levlas upp) i vapen och utrustning som låter oss kasta eldattacker, få mer liv och andra härliga saker. Det blir riktigt beroendeframkallande att laborera med dessa, och när vi sedan kan uppgradera vapen och dylikt fastnar jag rejält för att kunna se karaktärerna utvecklas.

Förutom någon lite väl lång passage där jag befann mig i några tunnlar lite för länge så är omgivningarna verkligen fantastiska, och atmosfären är verkligen stark. Den första episoden av Final Fantasy 7 Remake är en fantastisk start på äventyret, och uppföljaren är helt klart en av de mest efterlängtade hemma hos mig just nu.

 

Recension: Nioh 2

Team Ninja gav oss en fantastisk SoulsBourne-upplevelse med Nioh, och nu är tvåan här.  Det är lika oförlåtande som belönande, och räkna med att dö otaliga gånger innan äventyret är slut.

Jag föll för genren redan när Demon’s Souls släpptes som en ganska nischad upplevelse innan det hela tog ordentlig fart i och med Dark Souls, och när Nioh lanserades var jag fast direkt. Vi fick besöka ett japan under 1600-talet och greppa kontrollen över William Adams och bege oss ut på monsterslakt (vi blev såklart även slaktade av monstren). Nioh 2 utspelar sig emellertid före originalet och året är 1555, och denna gång får vi skapa en alldeles egen karaktär. Vi har mängder av valmöjligheter när det kommer till att ändra karaktärens utseende och först efter en halvtimme känner jag mig nöjd med min protagonist.

Mycket är sig likt, Nioh 2 behåller många av de ingredienser som fanns med i föregångaren både när det kommer till den spelmässiga biten och rent designmässigt. Grafiken känns nästintill identisk, men med mina goda minnen av originalet gör det inte särskilt mycket.  Vanliga fiender kan utgöra ett stort hot, speciellt om de mindre monstren och människorna attackerar mig samtidigt som en stor bjässe hoppar på mig som spelare med ett stort spjut. Det är emellertid de stora, maffiga bossarna som bjuder på den allra största utmaningen, och svordomarna har flugit som spön i backen samtidigt som timmarna går och jag nöter in deras attacker och rörelsemönster i mitt minne.

Bossarna är verkligen spännande, och förtvivlan förväxlas med förhoppningar. Jag lär mig att en viss attack från berörda boss är bättre att blockera än att kasta sig undan som jag gjort under de ~20 andra försöken, och jag kommer hela tiden närmare och närmare slutet på dess livmätare under mina mängder av försök. Vi måste helt enkelt inse att vi kommer att dö – många, många gånger. Vår protagonist är också halvt en människa och halvt en yokai – ett övernaturligt monster från den japanska kulturen. Detta gör att vi kan förvandla oss till en demon under en kortare period efter att en mätare fyllts på. Dessa kommer till stor nytta under de allra svåraste striderna, och när vi befinner oss i mänsklig form kan vi även använda oss av vissa yokai-attacker. När det kommer ett rött ljus från en fiende innebär det att denne kommer att utföra en riktigt stark specialattack, men lyckas vi då slå till denna med en så kallad ”burst attack” avbryts fiendens manöver och då ryker även en hel del av dess uthållighet.

Vi kan förstås levla upp vår karaktär, och förutom att vi kan får mer hälsa så kan vi också utöka färdigheterna med de vapen vi använder. Det gör att vi kan göra mer skada och få olika kombinationer som gör att striderna kan bli lite, lite mer fördelaktiga. När det gäller skydd och attack är det emellertid vår utrustning som är a och o, och det enklaste sättet att bygga upp vår arsenal är att möta andra spelares vålnader. Går vi fram till deras gravar kan vi ställas mot dem och när de är besegrade så släpper de ofta ifrån sig vapen och annan utrustning. Dessutom kan vi plocka med oss en datorstyrd version av andra spelares karaktärer (mot betalning av ett visst föremål), och även om de inte utgör särskilt mycket skada, så fångar de fiendernas uppmärksamhet vilket kommer väl till pass i svåra strider.

Nioh 2 är ett väldigt bra spel samtidigt som det prövar tålamodet ordentligt. Belöningen blir emellertid total när jag väl lyckas ta ner en stor, stark boss som dödat mig otaliga gånger under flera timmar. Det är också riktigt beroendeframkallande att försöka hitta ny, starkare utrustning och bli lite, lite starkare och mer motståndskraftig. Nioh 2 är verkligen en värdig uppföljare även om mycket är sig likt från dess föregångare.

Final Fantasy VII Remake har gått guld

Under januari berättade Square Enix att de tvingades senarelägga lanseringen av Final Fantasy VII Remake, men nu har rollspelet gått guld och skickats till pressarna vilket betyder att vi inte kommer att få se någon mer försening av rollspelet.

Under ett snack med 4Gamer (via Dualshockers) fick Final Fantasy VII Remake-regissören Tetsuya Nomura frågan om hur det går med utvecklingen av spelet, och Nomura svarade med att det inte kommer att bli någon mer försening.

“We had some time to improve the quality of the final product, but we have already mastered it, so there is no further delay,” förklarade Nomura.

Här om dagen släpptes också en demoversion av Final Fantasy VII Remake på PlayStation Store. Har ni testat demot, och vad tycker ni om det i sådana fall?

 

Recension: Warriors Orochi 4 Ultimate

Warriors Orochi 4 släpptes under 2018 och nu levereras den ”ultimata” versionen med mer av det goda.

Omega Force är verkligen mästare när det kommer till Musou-spel, där vi får kasta oss ut på stridsfältet och slåss mot tusentals fiender under en och samma strid. Det handlar emellertid mest om att ta ut fiendens olika officerare, medan de vanliga soldaterna mestadels används för att fylla på olika sorters mätare som gör att vi kan utdela starkare och förödande attacker.

Berättelsen är mest något som ger oss en ursäkt till att få slåss mot stora horder av fiender, och den här gången har de blandat in gudar som Odin och Zeus. Efter att vi tagit oss igenom en strid för första gången (de går precis som vanligt att spela om dem hur många gånger som vi behagar) får vi också tillgång till ett gäng nya spelbara karaktärer, och Ultimate-versionen bjuder också på några nya ansikten som Ryu Hayabusa och Hades. När vi samlat på oss alla spelbara karaktärer kan vi vraka och välja bland över 100 stycken stridskämpar.

När vi beger oss ut i strid kan vi ta med oss tre stycken karaktärer som vi kan växla mellan, och varje kamp har också tre utvalda karaktärer som ger oss ett regn av erfarenhetspoäng när vi dödar fiender om vi använder några av dessa kämpar i striden. Denna gång kan vi också använda oss av magi, och även om det inte förändrar hela spelupplägget är det ett trevligt tillskott.

Warriors Orochi 4 har också ett beroendeframkallande system där vi utvecklar karaktärerna och deras vapen. När de går upp i level blir de starkare i vanlig ordning, och vi får också mängder av vapen som vi sedan kan uppgradera med olika attribut. Karaktärerna får också poäng som vi bland annat kan använda till att ge de mer hälsa, styrka och starkare magier. Dessutom kan vi uppgradera lägret och detta påverkar samtliga karaktärer på ett positivt sätt.

De grafiska aspekterna har inte mycket att skryta med annat än att väldigt många karaktärer kan fylla skärmen samtidigt utan att bilden hackar (testet är gjort på PlayStation 4 Pro) allt för mycket. Animationerna kan se riktigt stela ut på sina håll, och stridsfälten är inte särskilt intressanta rent designmässigt.

Förutom att Ultimate-utgåvan bjuder på fler karaktärer så inkluderas också nya sidouppdrag och ett Infinity-läge som är precis som det låter som. För oss som gillar genren är det riktigt underhållande, och timmarna flyger iväg när jag uppgraderar karaktärer, höjer svårighetsgraden (normal-läget är lite väl enkelt) och deltar i mängder av strider. Warriors Orochi 4 Ultimate lär inte omvända någon som inte redan är intresserad av Musou-spel, men för den redan invigde är det riktigt härligt, och det är även en bra startpunkt för den som är intresserad av att prova på genren för första gången.

Yakuza 0 och Kingdom Hearts III kommer snart till Xbox Game Pass

Microsoft har avslöjat vilka spel som snart kommer till Xbox Game Pass under den resterande delen av februari.

När det handlar om Xbox Game Pass till Xbox One så är Ninja Gaiden II först ut och det kommer till Xbox Game Pass den 20 februari. Detta följs av Kingdom Hearts IIITwo Point Hospital och Wasteland Remastered som prenumeranter kommer att kunna ta del av den 25 februari, och dagen efter (26 februari) gör Yakuza-serien Xbox-premiär då Yakuza 0 blir tillgängligt via Xbox Game Pass. Slutligen blir också Jackbox Party Pack 3 tillgängligt via tjänsten den 27 februari.

Sedan avslöjar Microsoft också några nya titlar som kommer till PC-versionen av Xbox Game Pass under månaden. Både Yakuza 0 och Wasteland Remastered inkluderas även för PC-spelare, och dessutom kommer spel som IndivisibleTwo Point Hospital och Reigns: Game of Thrones att inkluderas via tjänsten inom kort. Microsoft specificerar dock inte några datum för dessa titlar, förutom Wasteland Remastered som prenumeranterna kommer att kunna ta del av den 25 februari.

Shenmue 3 sålde sämre än förväntat

Vi var väldigt många som längtade efter Shenmue 3, och undertecknad tyckte verkligen om (som ni kan se i videorecensionen nedan) fortsättningen på Ryo Hazukis äventyr. Tyvärr sålde spelet sämre än vad som förväntades.

Embracer Group – som äger utgivaren Deep Silver – bekräftar att Shenmue 3 sålde sämre än förväntat. De uppger visserligen att de inte kan mäta hur många som har köpt spelet via Epic Store, men att de uppskattar att runt 50,000 exemplar såldes till PlayStation 4 under det tredje kvartalet av räkenskapsåret 2019-2020. På grund av att Shenmue 3 sålt sämre än förväntat (och att det dröjer innan Biomutant släpps) sänker de sina finansiella förväntningar.

Shenmue-skaparen Yu Suzuki har sagt att han vill fortsätta att göra fler Shenmue-spel, men tyvärr ser det mörkt ut för spelserien.

Källa:  Gamingbolt