Saros är ett kraftfullt actionspel som utspelar sig på den förlorade kolonin Carcosa under en olycksbådande solförmörkelse. Stämningen är tung, mystisk och rent ut sagt episkt, och det rör sig om ett helt nytt IP och är mer av en spirituell uppföljare till finska Housemarques Returnal med en rejäl skillnad – när vi dör förlorar vi inte alla framsteg utan vi får faktiskt med oss något efter varje försök.
Men mer om det senare. Saros är ett väldigt actionpackat äventyr där vi spelar som Arjun Devraj, en anställd hos företaget Soltari och en del i besättningen av Echelon IV. När vi snart ger oss ut i den okända, mörka världen blir vi ofta attackerade från alla håll och när fienderna väller fram är det förstås viktigt att kontrollen sitter som en smäck, och det gör den verkligen. Kulregnet som kommer mot oss kan liknas vid en riktig bullet-hell-shooter i sina mest hektiska stunder, även om det mer kan beskrivas som en bullet-ballet-shooter där vi nästan dansar oss förbi och igenom fiendens attacker, samt hoppar och dashar oss förbi inkommande skottsalvor. I takt med att vi spelar lär vi oss fiendens attackmönster och sedan räcker det med att vi ser färgerna och kombinationerna av fiendens attackerande kulor för att vi ska veta vad vi ställs emot. En av nyheterna som skiljer spelet åt mot det tidigare Returnal är att vi har en väldigt användbar sköld att tillgå. Den kan inte bara skydda oss mot vissa typer av attacker, utan använder fiendens blåa skotteld för att snabba på uppladdningen av ett extra kraftfullt vapen av alla möjliga varierade slag.
Invokyr är ett skräckspel som tar oss till en herrgård som för tankarna till Resident Evil, men där upp till fyra vänner kan delta i förhäxade brädspel för att hjälpas åt att ta sig igenom husets faror. Jag fick chansen att testa Invokyr i coop tillsammans med bland annat spelets regissör César Grislain, och jag bjöds på en härlig blandning av skräck, skratt och en mystik som får mig att vilja veta vad som gömmer sig bakom varje hörn.
Jag minns när jag var liten i början av 90-talet och bjöd hem några vänner som skulle sova över, och vi försökte skrämma varandra med läskiga spökhistorier. Sedan satte vi oss med ett spännande brädspel, och Invokyr känns som en god mix av detta som kommer till liv i digital form. Det frambringar både nostalgi och riktigt spännande spelmoment där ingen mindre än Baldur’s Gate 3-röstskådespelaren Amelia Tyler ger sin röst till spelledaren.
Det hela börjar med att vi står framför ett brädspel och vi greppar en tärning som vi kastar för att röra en spelpjäs framåt på spelbordet. Här måste vi sedan samarbeta för att låsa upp minst en ny tärning för att fortsätta röra oss mot målet, och vi ställs inför många faror. När vi sedan börjar leta runt i den gamla herrgården är det ibland ett mörker som döljer vad som gömmer sig i rummen och vi fattar ficklamporna för att få en bättre blick.
Här möter vi ett varierande spektra av fiender. När vi tror att allt är lugnt för stunden och försöker hoppa upp på herrgårdens möbler för att leta efter nya träningar och små statyer med olika attribut, så dyker det upp någon som hör oss och avlossar sin bössa. Här kan det gälla att inte göra ljud när denne är nära, och vi får gömma oss för fiender som mer än gärna går till attack – som en vild krokodil eller hemska mannekänger som rör sig så fort någon inte tittar på denne. Teamwork är verkligen A och O för att ta sig ur herrgården levande.
Efter varje tärningskast som för spelpjäsen framåt får vi en ledtråd (som ni ser på bilden ovan) till vad omgången kommer att erbjuda.
Kreativiteten är väldigt god och man vet aldrig vad som väntar. Jag plockar upp en statyett som jag ska föra tillbaka till spelbordet, om jag nu hittar dit. Någon av dessa gör att allt blir mörkt, förutom ett par steg från min blick. Här behöver någon av medspelarna hjälpa till att lotsa mig tillbaka till spelbordet – om nu denne hittar genom herrgårdens slingrande mörka rum där det givetvis är lätt att gå vilse samtidigt som man tar sig framåt med en skräckblandad förtjusning. Paniken är total när det dyker upp en fara som jag inte kan se om jag inte kastar ifrån mig statyetten för att hålla mig vid liv. Det är förstås inte samma skräck som vi hittar i exempelvis Resident Evil Requiem, utan mer utav typen ”mysskräck” där paniken ofta brister ut i rena skrattsalvor. Det är helt enkelt oerhört kul och underhållande och vi kan också ”sno” en medspelares valda karaktär genom en spegel, om denne skulle dö. Överallt finns det spännande funktioner och händelser som hela tiden fångar min uppmärksamhet
Jag har haft väldigt kul med denna tidiga version av Invokyr och spelet överraskar mig hela tiden med dess olika moment. Ibland gör jag allt för att undvika fiender, nästa gång försöker jag och mina medspelare ta mig förbi fällor på ett enormt schackbräde med lika stora pjäser. Andra gånger hamnar vi i en sekvens som påminner mig om Gröna Lunds Lustiga Huset och sedan ställs vi inför utmaningar som för tankarna till Squid Games där vi faller ned till avgrunden om vi misslyckas. Samtidigt kan vi hitta tärningar som helar oss eller väcker våra lagkamrater till liv – men även här finns det faror som lurar. En av sidorna på tärningen kan trigga ett ordentligt hot istället för det tärningskast som vi hoppas på, och spänningen är väldigt stor när det är dags för ett nytt kast som för pjäsen framåt på brädspelet och en ny sekvens skall överlevas.
Invokyr påminner en del om R.E.P.O som jag spelade en hel del i fjol. En av skillnaderna som jag uppskattar väldigt mycket i Invokyr är att man kan spela igenom ett bräde, och faktiskt göra progress utan att framstegen raderas. Vi kan exempelvis spela igenom ett bräde en kväll och känna att vi faktiskt genomfört något. Lyckas vi överleva genom ett helt brädspel bjuds vi på belöningar och kan ta oss ann en mängd olika bräden med teman som jungel, isberg och enorma leksaker. Dessa kommer dessutom med olika svårighetsgrader, och den som verkligen vill testa på sina färdigheter kan testa ett bräde där vi endast har en enda hälsopoäng (HP) där det gäller att ta sig igenom äventyret oskadd. Sedan bör man, precis som med R.E.P.O, spela detta i Invokyrs in-game-chatt. Kommer vi för långt bort från varandra så kan vi förstås inte höra vad någon säger, och det skapar såklart en skrämmande stämning när vi inte kan kommunicera och exempelvis inte varna någon annan för hemskheterna som sker – eller be om hjälp.
Det märks att César Grislain och hans team på Ludogram är väldigt kreativa och har väldigt många spännande idéer. Invokyr är ett brädspelsäventyr som kommer att uppdateras med nya bräden samt material och efter att ha fått ut så mycket kvalitativ speltid hittills så ska det bli oerhört spännande att få uppleva alla andra händelser och event som spelet kommer att erbjuda. Jag har fått extremt mycket spelunderhållning hittills, och var överväldigad över hur spännande upplevelsen var. Det blandar skrämmande element som övergår till rent och skärt skratt när någon av oss exempelvis råkar bränna en annan spelare med en viss statyett som sprutar eld relativt okontrollerat, och andra händelser som lockar fram nyfikenheten.
Testversionen har gjort det tydligt att Invokyr verkligen kommer att bli en härlig mix av skräck, spänning och mystik där paniken mynnar ut i härliga skratt tillsammans med vänner. Brädspelen kommer verkligen till liv, och vi vet aldrig hur det hela ska sluta.
Invokyr utvecklas av Ludogram och släpps till PC under 2026.
Pragmata utspelar sig i en avlägsen framtid och Capcoms sci-fi-äventyr bjuder på en actionupplevelse utöver det vanliga samtidigt som vi får en emotionell resa.
Något står inte rätt till på den månbas som Hugh Williams och hans team reser till för att undersöka varför kontakten med jorden har brutits, men när någonting går väldigt snett får Hugh oväntad hjälp – en ung liten tjej vid namn Diana hjälper honom och det visar sig snart att hon är en Pragmata – en android med väldigt mänskliga drag.
I en spelbransch som kryllar av storsatsningar på open world-spel känns det faktiskt uppfriskande att Pragmata levererar en spännande berättelse med en form av banor där vi hela tiden har ett mål att röra sig mot. Varje sekvens är noga planerad och välkomponerad utan en massa tomma ytor som egentligt inte har ett annat syfte än att det ska kännas stort – och actionmomenten är lika unika som de är underhållande att spela. Samtidigt som vi får skjuta loss med alla möjliga vapen med Hugh, så får vi också hacka fienderna med hjälp av Diana. Vi behöver helt enkelt koda bort fiendernas sköldar för att vi ska kunna göra ordentligt med skada – föredragsvis genom att sedan avlossa skott på fiendens svaga punkter med hjälp av alla möjliga kraftfulla vapen.
Efter över 40 timmar med Marathon, Bungies senaste förstapersonsskjutare, är jag fast. Tillsammans med tusentals andra spelare har jag gett mig ut som en Runner på den ”förlorade kolonin” Tau Ceti IV och försökt överleva både mot AI-styrda och spelarkontrollerade motståndare, men kanske framförallt upplevt oväntade möten och samarbetat med andra spelare världen över då vi kan spela både själva och med upp till två andra personer i vårt team.
När jag tog mina första stapplande steg på Tau Ceti IV gav jag mig på alla fiender jag såg. Jag avlossade skott som aldrig förr, men snart kunde jag inte längre besöka nybörjarservrarna på Perimiter. Det som till en början knappt fylldes på med mänskliga spelare blev snart en spännande mix av möten med AI-fiender och andra spelarkontrollerade Runners och jag fick upptäcka att ljudet är lika viktigt som i andra typer av PvP-spel. När jag avlossar skott från vapen, springer, helar mig själv eller laddar om mitt vapen exempelvis så hörs det. Och det lockar till sig andra spelare som är lika intresserade av min ‘loot’ som jag själv är. Extraction-shooters har verkligen blivit en populär genre med spel som Arc Raiders – och efter att ha lagt min själ i Marathon så har jag verkligen fått en ny favorit.
Life is Strange slog undan fötterna på mig när det släpptes under 2015 och vi fick ett äventyr som var en redig berg-och-dalbana i känslor. Det hade det mesta i ett atmosfäriskt äventyr, en otroligt varm kompisrelation som där vi fick följa med Max och Chloe som var varandras direkta motpoler – men som kompletterade varandra så bra. Vi som spelare fick inte bara vara med och följa berättelsen, utan vi fick ta otroligt tuffa beslut som kom att påverka händelserna och det mynnade ut i en av de starkaste spelupplevelser som jag någonsin upplevt. Sedan dess har vi fått uppföljare med både nya karaktärer och personligheter samtidigt som Max gav sig ut på ett annat äventyr i Life is Strange: Double Exposure – och detta är den spännande fortsättningen.
Personligen spelade jag aldrig Double Exposure, men det gör inte så mycket då jag får en kortare sammanfattning av händelserna i Deck Nines föregångare. Direkt ställs jag inför tuffa val som kommer att påverka berättelsen, jag får göra några riktigt svåra val gällande viktiga nyckelmoment i föregångarna. Det testar min moraliska kompass ordentligt, och minnena och känslorna från originalet kommer som en chockvåg över mig. Jag måste säga att jag verkligen uppskattar Life is Strange: Reunion även om jag aldrig spelade föregångaren, men om du har missat Life is Strange från 2015 bör du definitivt spela det först – inte minst för din skull om du uppskattar en riktigt känslomässig storm och ett spel som verkligen är skapat med hjärta.
Screamer är ett racignspel som sprakar i neonfärger, hög fart som för tankarna till Wipeout liksom dess fina, starka neonfärger. Det är en arkadig spelupplevelse som blandar in Mario Kart-driftande kurvor, men som samtidigt kräver mer av spelarna.
Screamer är lite av en animedoftande twinstick-racer. Det kan låta märkligt, men när man vant sig att drifta runt de snävaste kurvorna med hjälp av höger styrspak känns det snart naturligt, även om det tog ett betydligt längre tag att bemästra. Särskilt när vi har en rejäl boost att dunka igång som får oss upp i hiskeligt härliga hastigheter. När jag sedan dunkar in i en skyddande sarg, tappar fart, och ändå ligger i över 150 kilometer i timmen får man uppfattningen kring hur snabbt det egentligen går.
Sony stod för ett riktigt överraskningssläpp när God of War Sons of Sparta lanserades i samband med deras State of Play. Det rör sig om en metroidvania i 2D där vi får en mix av nostalgi och nutid där Santa Monica Studio och Mega Cat Studios samarbetat för att ge oss ett äventyr som kretsar kring Kratos unga år i Sparta.
Santa Monica-studion behöver knappast någon närmare presentation, men Mega Cat Studios har släppt nya spel till klassiska retrokonsoler som Nintendo 8-bitars och Sega Mega Drive och det är ett samarbete som har mynnat ut i något riktigt bra. Kratos har gått den hårda Sparta-skolan och kämpar för att nå höga höjder inom armén, men tillsammans med hans yngre bror Deimos ger de sig ut för att leta efter en ung kadett som försvunnit – och det visar sig att Kratos hårda träning har gett resultat.
Goodnight Universe är ett spännande äventyr där inget är som det ser ut att vara. Här axlar spelaren rollen Isaac – en sex månader gammal bebis som inte bara har speciella krafter utan även ett vuxet sinne.
Ganska snabbt börjar tankarna att rulla. Vi har å ena sidan hjärnkapacitet som en vuxen person, men kan bara kommunicera genom bebisskrik och skratt när Goodnight Universe startar och protagonisten kan förstås varken gå eller prata på ett förståeligt sätt. Bakom spelet står Nice Dream som även utvecklade Before Your Eyes – en titel jag aldrig spelat, men efter studions senaste spel blir jag väldigt intresserad av att få uppleva deras tidigare spelupplevelse.
En av decembers allra mest efterlängtade spel är här – Octopath Traveler 0 som fungerar som en prolog till seriens första del. Det är emellertid inte en liten spinoff, utan en JRPG-titel där vi blir lovade runt 100 timmar för att endast klara av huvuduppdragen.
I de tidigare huvuddelarna i serien fick vi åtta olika karaktärsberättelser att följa i respektive spel, men i Octopath Path Travler 0 är saker och ting annorlunda. Här får vi skapa vår egna huvudkaraktär, ge honom eller henne ett namn och bestämma om vi ska starta som en krigare, helare eller om vår protagonist ska ta ett annat startjobb. Dessutom får vi på sätt och vis följa en sammanflätad berättelse, och får möjlighet att rekrytera över 30 olika karaktärer till vårt team.
I Shredders får vi äntligen ge oss ut i backen och åka snowboard igen.
Jag drömmer mig ofta tillbaka till dagarna med snowboard-spel som Coolboarders, SSX samt Amped, och funderar kring varför vintersporter sällan kommer i digital form vid sidan av Electronic Arts årliga NHL-serie. I en av de allra första artiklarna på PlayZine eftersökte jag ett riktigt ambitiöst alpint vinterspel, och även om det inte riktigt faller inom snowboard-genren så har jag längtat efter att få ge mig ut i backarna även om vi fått se spel som Steep och Riders Republic. Där var det emellertid mer fokus på en mer lättsam spelupplevelse.
X PLAY! ZINE 