Vi visste att Control Resonant skulle bli underligt, men jag vågade aldrig hoppas på att det skulle bli så pass spännande, välsvarvat och fantastiskt som det faktiskt är.
Vi axlar rollen som Dylan Faden – broder till protagonisten i föregångaren. När jag tar mina första stapplande steg – på vägen ut i från fångenskap – står saker inte rätt till i Oldest House. The Hiss, den entitet som förvränger allt det kommer över har tagit sig ut från den byggnad som varit under rejäl ‘lockdown’ och Manhattan har förvandlats till en livs levande mardröm.
Vägar har omformats till väggar och en form av tak, gatorna fylls av hemska fiender och när man spelar med ett headset eller hemmabiosystem donar och nästan skriker fiendens onda intentioner rakt in i benmärgen. Detta är inte något renodlat skräckspel, men visst tar sig den mörka stämningen in under skinnet och gör sitt för att förgylla den fantastiskt täta atmosfären. Control Resonant är inte längre någon shooter, utan vi har ett märkligt vapen till hands som känns som att det verkligen hör hemma i denna märkliga värld – ett vapen som bland annat kan formas till en enorm hammare, eller alternativet som jag inledde mitt äventyr med – ett vapen som kan svingas runt och göra skada på flera fiender samtidigt, medan det på samma gång kan fälla de allra tuffaste, illasinnade monstren.
The Blood of Dawnwalker är Rebel Wolves första spel, men studion saknar knappast erfarna spelutvecklare utan drivs bland annat av framstående personer för utvecklingen av The Witcher 3: Wild Hunt – inte minst regissören Konrad Tomaszkiewicz. Och visst märks det att The Blood of Dawnwalker har DNA från CD Projects fantastiska actionrollspel, men det står verkligen på egna ben och är en av årets allra mest spännande titlar.
Vi tar oss till den fiktiva regionen Vale Sangora år 1347 och digerdöden härjar i världen. I byn Laslea finner vi berättelsens protagonist Coen, och när den tidigare härskaren och tyrannen Skender Dragosti avsattes av den uråldriga vampyren Brencis sågs han som en räddare i nöd – inte minst eftersom att han botade sjuka med några droppar blod. Som den vampyr han är så hungrar han dock efter blod själv och kräver i gengäld – under en mörk ceremoni – droppar från människor. Tongångarna är emellertid inte lika vänliga längre, och det börjar talas om ett uppror som ska stoppa Brencis och hans armé av vampyrer och mänskliga soldater. Snart dras vi in i detta uppror, men saker och ting går inte som planerat och istället tas Coens nära och kära tillfånga och väntar en ren och skär avrättning vid Brencis kröning som sker om 30 dagar och lika många nätter.
Jag vet inte om det var i slutet av 80- eller i början av 90-talet som jag läste serietidningen Marsupilami, men det käraste minnet av varumärket har jag ändå med Sega Mega Drive-spelet med samma namn. Jag tyckte att det var ett väldigt snyggt äventyr, men det var framförallt för pussellösningarna som jag stannade kvar. Det var med en nostalgisk glädje som jag gav mig på Marsupilami 2 Salsa Palombia, men istället för pusslen så var det den goda stämningen, den snygga egna stilen och den underhållning som plattformsspelet erbjuder som fick mig att sitta som klistrad.
Jag kan redan nu avslöja att detta 2.5D-plattformsäventyr överträffade mina förväntningar. Det var visserligen en nostalgisk resa tillbaka till barndomen, men att det inte bara stannade där överraskade mig. Bakom spelet står Ocellus Studios som låg bakom föregångaren Marsupilami Hoobadventure, men de har också utvecklat The Smurf: Dreams – som också var ett bättre spel än vad jag hade trott. När de värma färgerna får bakgrunderna att leva tänkte jag på det klassiska Mega Drive-spelet Lejonkungen – ett spel som visserligen fått en hel del ris kastat på sig, men som jag tyckte om där och då. Det väcker helt enkelt minnen från den klassiska 2D-plattformsgenren, men kommer också med egna koncept som tar det in i modern tid. Det skulle inte heller förvåna mig om studion även tagit inspiration av spelserier som Nintendos Donkey Kong Country och Ubisofts Rayman.
Onimusha har tagit sig in i modern tid och med Way of the Sword får vi äntligen slåss mot elaka och illasinnade Genma-fiender igen. Det feodala Japan är gestaltat i en lika mörk tappning som vi minns från serien som startade och blomstrade på PlayStation 2. Det var en grafisk fest där och då och saken är inte sämre när vi tar kontrollen över Musashi Miyamoto.
Onimusha: Way of the Sword kan se ut som en soulslike vid en första annblick, men det tillhör inte den blodigt svåra genren. Istället får vi ett actionäventyr där striderna känns oerhört finslipade, som ett rinnande vatten, och med en känsla av att verkligen svinga sitt svärd och samtidigt ‘clasha’ samman med fiendernas vapen. Vi har en semiöppen fiktiv värld av östra Kyoto som angripits av Genma-fiender där en röd dimma täcker stora delar av staden, och vi rensar staden från otyg för att göra den så trygg som möjligt igen.
När jag möter de mer vanliga fienderna går det smidigt, jag parrerar, kastar mig undan och sparar på mina specialförmågor till de brutala bossarna. När jag går runt i staden så vilar ett visst lugn – jag vet att jag kommer att kunna spöa fienderna med mitt svärd, samtidigt som jag ändå utmanas när jag tar mig till avstickande platser som är mer linjära – jag stöter på fiendekonstellationer som sätter mig på prov – men de är i de fantastiska bosstriderna som den stora utmaningen kommer.
När Marvel Tokon: Fighting Souls utannonserades kom det som en oerhört trevlig överraskning. Inte bara det faktum att Marvel vs. Capcom 2 är mitt personliga favoritspel i genren genom alla tider, utan att det faktiskt var Arc System Works som stod som utvecklare för Tag-fighting-spelet.
Studion är kanske mest kända för sin Gulity Gear-serie och de är verkligen mästare på fighting-spel i 2D. Dessutom har de jobbat med kända licenser tidigare så som Persona 4 Arena och Dragon Ball FighterZ och den här gången har de fått riktigt goda förutsättningar för att göra ett riktigt bra spel.
Grafik är förstås inte den allra viktigaste aspekten när det kommer till ett spel i genren, men det är svårt att inte nämna detta direkt då det är den vackra och handritade visuella stilen på karaktärerna som fångar min uppmärksamhet först. Detaljerna är fantastiska och animationerna är så levande samtidigt som de flyter in och passar otroligt väl med spelets gameplay-mekanik. Samtidigt som bakgrunderna är i 3D – och det är riktigt snygga sådana med starka färger – så har karaktärerna efterliknat sin förlagor från serietidningarna men givetvis med Arc System Works egna touch. Det sistnämnda är extra noterbart när det kommer till Iron Man som de skapat i en riktigt snygg Gundam-liknande stil.
Assassin’s Creed: Black Flag Resynced är en remake av originalet från 2013 – och nu 13 år senare får vi en nyversion som både är trogen originalet, men där vi också får en ordentlig dos av nytt spelmässigt material.
Assassin’s Creed: Black Flag Resynced tar oss återigen till piraternas guldålder under 1700-talet och vi tar oss till Karibien och Ubisoft sätter oss i Edward Kenways skor. I jakten efter rikedomar och ära tar vi oss ut på havet i ett skepp som vi kan uppgradera ordentligt, och vi besöker alla möjliga öar i en otroligt vacker miljö där spelet utvecklats med den senaste Anvil-motorn. När jag ger mig ut på havet – oavsett om det är storm och rena orkaner, eller gassande sol som steker vattenytan – så förgyller verkligen grafiken upplevelsen. Det känns episkt när jag tar mig fram över vågorna och deltar i stora sjöslag. Assassin’s Creed: Black Flag Resynced är verkligen ett snyggt spel oavsett om vi befinner oss till sjöss, i en livlig stad full av invånare eller ute i ren djungel. Och dessutom ger det verkligen den där härliga sjörövarkänslan.
Superhjältar och superskurkar brakar loss i ett färgstarkt fighting-spel som baserar sig på Amazons tecknade tv-serie Invincible (som i sin tur baseras på serietidningen). Det är ett spel med mycket attityd, och dessutom bjuder det på en god väg in i genren för oss som är lite mer casual-spelare av just fighting-spel.
Att slå sig in i en genre full av serier med mängder av uppföljare är inte enkelt, vi har de tre riktigt stora bjässarna som Mortal Kombat, Street Fighter och Tekken. Dessutom har vi serier som Fatal Fury, King of Fighters, Granblue Fantasy Versus Rising och Guilty Gear som har en gedigen supporterskara, men Invincible VS har lyckats fånga intresset ändå – med en stark licens, men också med en lyckad betaversion som lärde oss vad 3vs3-tag-team-striderna har att erbjuda. Dessutom är ambitionen att bli en riktig utmanare och ett eSport-spel av riktig turneringskaliber, vilket bådar gott för spelets framtid.
Supermassive Games nya skräckspel Directive 8020 tar oss in i en nära framtid där jorden håller på att gå under. Därför söker mänskligheten efter en ny planet att bosätta sig på och ett gäng astronauter beger sig tolv ljusår bort mot Tau Ceti f för att ta reda på om det skulle vara en möjlig planet för mänskligheten att bosätta sig på. Något går emellertid fel, såklart och när skeppet kraschar upptäcker besättningen snart att de inte är ensamma.
Supermassive Games har gett oss skräckspel som Until Dawn, The Quarry och inte minst The Dark Pictures-serien – Directive 8020 är den senaste delen i den sistnämnda, men det kommer med ett par spännande nyheter.
Det handlar om ordentlig rymdskräck – där vi ställs emot en främmande organism som har möjligheten att härma och omforma sig till i princip vad som helst. Vad händer om vi inte kan lita på våra vänner, vem är egentligen fiende och vem är en sann vän? Berättelsen i Directive 8020 är oerhört spännande och något som gör det ännu starkare är de fantastiska karaktärsgalleriet där varje personlighet tillför och kompletterar – alla skådespelare gör ett oerhört bra jobb, inte minst Hollywood-skådepspelaren Lashana Lynch som gestaltar ”Young” – en väldigt bra, god karaktär som förgyller spelupplevelsen ordentligt.
Invokyr är ett skräckspel som tar oss till en herrgård som för tankarna till Resident Evil, men där upp till fyra vänner kan delta i förhäxade brädspel för att hjälpas åt att ta sig igenom husets faror. Jag fick chansen att testa Invokyr i coop tillsammans med bland annat spelets regissör César Grislain, och jag bjöds på en härlig blandning av skräck, skratt och en mystik som får mig att vilja veta vad som gömmer sig bakom varje hörn.
Jag minns när jag var liten i början av 90-talet och bjöd hem några vänner som skulle sova över, och vi försökte skrämma varandra med läskiga spökhistorier. Sedan satte vi oss med ett spännande brädspel, och Invokyr känns som en god mix av detta som kommer till liv i digital form. Det frambringar både nostalgi och riktigt spännande spelmoment där ingen mindre än Baldur’s Gate 3-röstskådespelaren Amelia Tyler ger sin röst till spelledaren.
Det hela börjar med att vi står framför ett brädspel och vi greppar en tärning som vi kastar för att röra en spelpjäs framåt på spelbordet. Här måste vi sedan samarbeta för att låsa upp minst en ny tärning för att fortsätta röra oss mot målet, och vi ställs inför många faror. När vi sedan börjar leta runt i den gamla herrgården är det ibland ett mörker som döljer vad som gömmer sig i rummen och vi fattar ficklamporna för att få en bättre blick.
Här möter vi ett varierande spektra av fiender. När vi tror att allt är lugnt för stunden och försöker hoppa upp på herrgårdens möbler för att leta efter nya träningar och små statyer med olika attribut, så dyker det upp någon som hör oss och avlossar sin bössa. Här kan det gälla att inte göra ljud när denne är nära, och vi får gömma oss för fiender som mer än gärna går till attack – som en vild krokodil eller hemska mannekänger som rör sig så fort någon inte tittar på denne. Teamwork är verkligen A och O för att ta sig ur herrgården levande.
Efter varje tärningskast som för spelpjäsen framåt får vi en ledtråd (som ni ser på bilden ovan) till vad omgången kommer att erbjuda.
Kreativiteten är väldigt god och man vet aldrig vad som väntar. Jag plockar upp en statyett som jag ska föra tillbaka till spelbordet, om jag nu hittar dit. Någon av dessa gör att allt blir mörkt, förutom ett par steg från min blick. Här behöver någon av medspelarna hjälpa till att lotsa mig tillbaka till spelbordet – om nu denne hittar genom herrgårdens slingrande mörka rum där det givetvis är lätt att gå vilse samtidigt som man tar sig framåt med en skräckblandad förtjusning. Paniken är total när det dyker upp en fara som jag inte kan se om jag inte kastar ifrån mig statyetten för att hålla mig vid liv. Det är förstås inte samma skräck som vi hittar i exempelvis Resident Evil Requiem, utan mer utav typen ”mysskräck” där paniken ofta brister ut i rena skrattsalvor. Det är helt enkelt oerhört kul och underhållande och vi kan också ”sno” en medspelares valda karaktär genom en spegel, om denne skulle dö. Överallt finns det spännande funktioner och händelser som hela tiden fångar min uppmärksamhet
Jag har haft väldigt kul med denna tidiga version av Invokyr och spelet överraskar mig hela tiden med dess olika moment. Ibland gör jag allt för att undvika fiender, nästa gång försöker jag och mina medspelare ta mig förbi fällor på ett enormt schackbräde med lika stora pjäser. Andra gånger hamnar vi i en sekvens som påminner mig om Gröna Lunds Lustiga Huset och sedan ställs vi inför utmaningar som för tankarna till Squid Games där vi faller ned till avgrunden om vi misslyckas. Samtidigt kan vi hitta tärningar som helar oss eller väcker våra lagkamrater till liv – men även här finns det faror som lurar. En av sidorna på tärningen kan trigga ett ordentligt hot istället för det tärningskast som vi hoppas på, och spänningen är väldigt stor när det är dags för ett nytt kast som för pjäsen framåt på brädspelet och en ny sekvens skall överlevas.
Invokyr påminner en del om R.E.P.O som jag spelade en hel del i fjol. En av skillnaderna som jag uppskattar väldigt mycket i Invokyr är att man kan spela igenom ett bräde, och faktiskt göra progress utan att framstegen raderas. Vi kan exempelvis spela igenom ett bräde en kväll och känna att vi faktiskt genomfört något. Lyckas vi överleva genom ett helt brädspel bjuds vi på belöningar och kan ta oss ann en mängd olika bräden med teman som jungel, isberg och enorma leksaker. Dessa kommer dessutom med olika svårighetsgrader, och den som verkligen vill testa på sina färdigheter kan testa ett bräde där vi endast har en enda hälsopoäng (HP) där det gäller att ta sig igenom äventyret oskadd. Sedan bör man, precis som med R.E.P.O, spela detta i Invokyrs in-game-chatt. Kommer vi för långt bort från varandra så kan vi förstås inte höra vad någon säger, och det skapar såklart en skrämmande stämning när vi inte kan kommunicera och exempelvis inte varna någon annan för hemskheterna som sker – eller be om hjälp.
Det märks att César Grislain och hans team på Ludogram är väldigt kreativa och har väldigt många spännande idéer. Invokyr är ett brädspelsäventyr som kommer att uppdateras med nya bräden samt material och efter att ha fått ut så mycket kvalitativ speltid hittills så ska det bli oerhört spännande att få uppleva alla andra händelser och event som spelet kommer att erbjuda. Jag har fått extremt mycket spelunderhållning hittills, och var överväldigad över hur spännande upplevelsen var. Det blandar skrämmande element som övergår till rent och skärt skratt när någon av oss exempelvis råkar bränna en annan spelare med en viss statyett som sprutar eld relativt okontrollerat, och andra händelser som lockar fram nyfikenheten.
Testversionen har gjort det tydligt att Invokyr verkligen kommer att bli en härlig mix av skräck, spänning och mystik där paniken mynnar ut i härliga skratt tillsammans med vänner. Brädspelen kommer verkligen till liv, och vi vet aldrig hur det hela ska sluta.
Invokyr utvecklas av Ludogram och släpps till PC under 2026.
Efter över 40 timmar med Marathon, Bungies senaste förstapersonsskjutare, är jag fast. Tillsammans med tusentals andra spelare har jag gett mig ut som en Runner på den ”förlorade kolonin” Tau Ceti IV och försökt överleva både mot AI-styrda och spelarkontrollerade motståndare, men kanske framförallt upplevt oväntade möten och samarbetat med andra spelare världen över då vi kan spela både själva och med upp till två andra personer i vårt team.
När jag tog mina första stapplande steg på Tau Ceti IV gav jag mig på alla fiender jag såg. Jag avlossade skott som aldrig förr, men snart kunde jag inte längre besöka nybörjarservrarna på Perimiter. Det som till en början knappt fylldes på med mänskliga spelare blev snart en spännande mix av möten med AI-fiender och andra spelarkontrollerade Runners och jag fick upptäcka att ljudet är lika viktigt som i andra typer av PvP-spel. När jag avlossar skott från vapen, springer, helar mig själv eller laddar om mitt vapen exempelvis så hörs det. Och det lockar till sig andra spelare som är lika intresserade av min ‘loot’ som jag själv är. Extraction-shooters har verkligen blivit en populär genre med spel som Arc Raiders – och efter att ha lagt min själ i Marathon så har jag verkligen fått en ny favorit.
X PLAY! ZINE 