Superhjältar och superskurkar brakar loss i ett färgstarkt fighting-spel som baserar sig på Amazons tecknade tv-serie Invincible (som i sin tur baseras på serietidningen). Det är ett spel med mycket attityd, och dessutom bjuder det på en god väg in i genren för oss som är lite mer casual-spelare av just fighting-spel.
Att slå sig in i en genre full av serier med mängder av uppföljare är inte enkelt, vi har de tre riktigt stora bjässarna som Mortal Kombat, Street Fighter och Tekken. Dessutom har vi serier som Fatal Fury, King of Fighters, Granblue Fantasy Versus Rising och Guilty Gear som har en gedigen supporterskara, men Invincible VS har lyckats fånga intresset ändå – med en stark licens, men också med en lyckad betaversion som lärde oss vad 3vs3-tag-team-striderna har att erbjuda. Dessutom är ambitionen att bli en riktig utmanare och ett eSport-spel av riktig turneringskaliber, vilket bådar gott för spelets framtid.
Supermassive Games nya skräckspel Directive 8020 tar oss in i en nära framtid där jorden håller på att gå under. Därför söker mänskligheten efter en ny planet att bosätta sig på och ett gäng astronauter beger sig tolv ljusår bort mot Tau Ceti f för att ta reda på om det skulle vara en möjlig planet för mänskligheten att bosätta sig på. Något går emellertid fel, såklart och när skeppet kraschar upptäcker besättningen snart att de inte är ensamma.
Supermassive Games har gett oss skräckspel som Until Dawn, The Quarry och inte minst The Dark Pictures-serien – Directive 8020 är den senaste delen i den sistnämnda, men det kommer med ett par spännande nyheter.
Det handlar om ordentlig rymdskräck – där vi ställs emot en främmande organism som har möjligheten att härma och omforma sig till i princip vad som helst. Vad händer om vi inte kan lita på våra vänner, vem är egentligen fiende och vem är en sann vän? Berättelsen i Directive 8020 är oerhört spännande och något som gör det ännu starkare är de fantastiska karaktärsgalleriet där varje personlighet tillför och kompletterar – alla skådespelare gör ett oerhört bra jobb, inte minst Hollywood-skådepspelaren Lashana Lynch som gestaltar ”Young” – en väldigt bra, god karaktär som förgyller spelupplevelsen ordentligt.
Invokyr är ett skräckspel som tar oss till en herrgård som för tankarna till Resident Evil, men där upp till fyra vänner kan delta i förhäxade brädspel för att hjälpas åt att ta sig igenom husets faror. Jag fick chansen att testa Invokyr i coop tillsammans med bland annat spelets regissör César Grislain, och jag bjöds på en härlig blandning av skräck, skratt och en mystik som får mig att vilja veta vad som gömmer sig bakom varje hörn.
Jag minns när jag var liten i början av 90-talet och bjöd hem några vänner som skulle sova över, och vi försökte skrämma varandra med läskiga spökhistorier. Sedan satte vi oss med ett spännande brädspel, och Invokyr känns som en god mix av detta som kommer till liv i digital form. Det frambringar både nostalgi och riktigt spännande spelmoment där ingen mindre än Baldur’s Gate 3-röstskådespelaren Amelia Tyler ger sin röst till spelledaren.
Det hela börjar med att vi står framför ett brädspel och vi greppar en tärning som vi kastar för att röra en spelpjäs framåt på spelbordet. Här måste vi sedan samarbeta för att låsa upp minst en ny tärning för att fortsätta röra oss mot målet, och vi ställs inför många faror. När vi sedan börjar leta runt i den gamla herrgården är det ibland ett mörker som döljer vad som gömmer sig i rummen och vi fattar ficklamporna för att få en bättre blick.
Här möter vi ett varierande spektra av fiender. När vi tror att allt är lugnt för stunden och försöker hoppa upp på herrgårdens möbler för att leta efter nya träningar och små statyer med olika attribut, så dyker det upp någon som hör oss och avlossar sin bössa. Här kan det gälla att inte göra ljud när denne är nära, och vi får gömma oss för fiender som mer än gärna går till attack – som en vild krokodil eller hemska mannekänger som rör sig så fort någon inte tittar på denne. Teamwork är verkligen A och O för att ta sig ur herrgården levande.
Efter varje tärningskast som för spelpjäsen framåt får vi en ledtråd (som ni ser på bilden ovan) till vad omgången kommer att erbjuda.
Kreativiteten är väldigt god och man vet aldrig vad som väntar. Jag plockar upp en statyett som jag ska föra tillbaka till spelbordet, om jag nu hittar dit. Någon av dessa gör att allt blir mörkt, förutom ett par steg från min blick. Här behöver någon av medspelarna hjälpa till att lotsa mig tillbaka till spelbordet – om nu denne hittar genom herrgårdens slingrande mörka rum där det givetvis är lätt att gå vilse samtidigt som man tar sig framåt med en skräckblandad förtjusning. Paniken är total när det dyker upp en fara som jag inte kan se om jag inte kastar ifrån mig statyetten för att hålla mig vid liv. Det är förstås inte samma skräck som vi hittar i exempelvis Resident Evil Requiem, utan mer utav typen ”mysskräck” där paniken ofta brister ut i rena skrattsalvor. Det är helt enkelt oerhört kul och underhållande och vi kan också ”sno” en medspelares valda karaktär genom en spegel, om denne skulle dö. Överallt finns det spännande funktioner och händelser som hela tiden fångar min uppmärksamhet
Jag har haft väldigt kul med denna tidiga version av Invokyr och spelet överraskar mig hela tiden med dess olika moment. Ibland gör jag allt för att undvika fiender, nästa gång försöker jag och mina medspelare ta mig förbi fällor på ett enormt schackbräde med lika stora pjäser. Andra gånger hamnar vi i en sekvens som påminner mig om Gröna Lunds Lustiga Huset och sedan ställs vi inför utmaningar som för tankarna till Squid Games där vi faller ned till avgrunden om vi misslyckas. Samtidigt kan vi hitta tärningar som helar oss eller väcker våra lagkamrater till liv – men även här finns det faror som lurar. En av sidorna på tärningen kan trigga ett ordentligt hot istället för det tärningskast som vi hoppas på, och spänningen är väldigt stor när det är dags för ett nytt kast som för pjäsen framåt på brädspelet och en ny sekvens skall överlevas.
Invokyr påminner en del om R.E.P.O som jag spelade en hel del i fjol. En av skillnaderna som jag uppskattar väldigt mycket i Invokyr är att man kan spela igenom ett bräde, och faktiskt göra progress utan att framstegen raderas. Vi kan exempelvis spela igenom ett bräde en kväll och känna att vi faktiskt genomfört något. Lyckas vi överleva genom ett helt brädspel bjuds vi på belöningar och kan ta oss ann en mängd olika bräden med teman som jungel, isberg och enorma leksaker. Dessa kommer dessutom med olika svårighetsgrader, och den som verkligen vill testa på sina färdigheter kan testa ett bräde där vi endast har en enda hälsopoäng (HP) där det gäller att ta sig igenom äventyret oskadd. Sedan bör man, precis som med R.E.P.O, spela detta i Invokyrs in-game-chatt. Kommer vi för långt bort från varandra så kan vi förstås inte höra vad någon säger, och det skapar såklart en skrämmande stämning när vi inte kan kommunicera och exempelvis inte varna någon annan för hemskheterna som sker – eller be om hjälp.
Det märks att César Grislain och hans team på Ludogram är väldigt kreativa och har väldigt många spännande idéer. Invokyr är ett brädspelsäventyr som kommer att uppdateras med nya bräden samt material och efter att ha fått ut så mycket kvalitativ speltid hittills så ska det bli oerhört spännande att få uppleva alla andra händelser och event som spelet kommer att erbjuda. Jag har fått extremt mycket spelunderhållning hittills, och var överväldigad över hur spännande upplevelsen var. Det blandar skrämmande element som övergår till rent och skärt skratt när någon av oss exempelvis råkar bränna en annan spelare med en viss statyett som sprutar eld relativt okontrollerat, och andra händelser som lockar fram nyfikenheten.
Testversionen har gjort det tydligt att Invokyr verkligen kommer att bli en härlig mix av skräck, spänning och mystik där paniken mynnar ut i härliga skratt tillsammans med vänner. Brädspelen kommer verkligen till liv, och vi vet aldrig hur det hela ska sluta.
Invokyr utvecklas av Ludogram och släpps till PC under 2026.
Efter över 40 timmar med Marathon, Bungies senaste förstapersonsskjutare, är jag fast. Tillsammans med tusentals andra spelare har jag gett mig ut som en Runner på den ”förlorade kolonin” Tau Ceti IV och försökt överleva både mot AI-styrda och spelarkontrollerade motståndare, men kanske framförallt upplevt oväntade möten och samarbetat med andra spelare världen över då vi kan spela både själva och med upp till två andra personer i vårt team.
När jag tog mina första stapplande steg på Tau Ceti IV gav jag mig på alla fiender jag såg. Jag avlossade skott som aldrig förr, men snart kunde jag inte längre besöka nybörjarservrarna på Perimiter. Det som till en början knappt fylldes på med mänskliga spelare blev snart en spännande mix av möten med AI-fiender och andra spelarkontrollerade Runners och jag fick upptäcka att ljudet är lika viktigt som i andra typer av PvP-spel. När jag avlossar skott från vapen, springer, helar mig själv eller laddar om mitt vapen exempelvis så hörs det. Och det lockar till sig andra spelare som är lika intresserade av min ‘loot’ som jag själv är. Extraction-shooters har verkligen blivit en populär genre med spel som Arc Raiders – och efter att ha lagt min själ i Marathon så har jag verkligen fått en ny favorit.
Resident Evil Requiem ger oss redigt hemsk skräck och den zombieaction som vi lärt känna genom senare spel i serien. Den här gången har Capcom delat upp det hela i två delar som knyts ihop på ett fantastiskt sätt.
Capcom har länge letat efter ett sätt att blanda skräck med skräckorienterad action på ett balanserat sätt. Med Resident Evil 6 var skräcken mer eller mindre borta och var mer ett tematiskt överdrag, och med Resident Evil Village försökte de hitta en balans mellan action och den skräck vi alla vill ha från ett Resident Evil-spel. Det sistnämnda är ett av mina favoritspel i serien, men det saknade den skräck vi fick tillsammans med Ethan Winter i Resident Evil 7. Den här gången förser Capcom Resident Evil Requiem oss med de båda ingredienserna där vi får en mer skräckfylld, nästan skrämmande hjälplös upplevelse tillsammans med Grace för att sedan växla tempo när vi spelar som Leon där den klassiska actionhjälten har en tung arsenal att tillgå.
Spelkväll Games är tillbaka med deras andra spel – uppföljaren till det atmosfäriska Next of Kin där vi fick besöka den svenska lilla byn Mjölkebo. Det var oerhört mysigt, kändes så nära, och behandlade också tyngre ämnen som som gav det ett oerhört gott djup. Uppföljaren är ännu bättre, och en helgjuten spelupplevelse som lever på sin fantastiska berättelse.
Det började med att jag spelade igenom en tidig version av Next of Kin: Fidelity på engelska till PC där jag tog kontrollen över huvudrollsinnehavaren Bjorn. När spelet främst utspelar sig i Sverige – och jag nu har haft den slutgiltiga versionen till Nintendo Switch (spelat på Switch 2) – valde jag emellertid svenska som språk. Det kan tyckas som en bagatell, men det gör faktiskt sitt för spelupplevelsen där det blir ännu tydligare, känns ännu närmare ”hemma” när jag nu spelat tillsammans med protagonisten Björn. Lite som att jag hellre spelar exempelvis Yakuza Like a Dragon med japanska röstskådespelare än engelska, för att ge den rätta känslan – även om Fidelity inte har några röster.
Lego Horizon Adventures vänder upp och ned på allt som vi trodde att vi visste om Lego-spel, men samtidigt känns det härligt bekant. Guerilla Games – med hjälp av Studio Gobo – har utvecklat en helt fantastiskt färgglad Lego-version av Aloys första äventyr.
Efter att nyligen ha spelat igenom Horizon Zero Dawn Remastered (läs gärna recensionen) är det riktigt härligt att hoppa in i en mer gladlynt tolkning av äventyret. Det är så härligt humoristiskt och lätt att tycka om även för de som inte har spelat originalet – exempelvis en yngre publik som inte har åldern inne ännu.
Prince of Persia-serien kom tillbaka med buller och bång när Ubisoft släppte The Lost Crown, och nu har Dead Cells-utvecklaren Evil Empire fått chansen att göra en 2D-‘rouglike’ med prinsen i huvudrollen.
The Rogue Prince of Persia är lanserat i Early Access på Steam och här har hunnerna använt sig av shamanisk magi för att ta sig genom prinsens armé och ta över huvudstaden. Hunnernas kung Nagai besegrar prinsen, men lyckligtvis räddas han av sin gamla mentor Sukhra som tar honom till en gömd oas. Härifrån utgår vi varje gång vi blir besegrade av någon fiende eller de fällor som hägrar på banorna då vi använder ett kraftfullt smycke som tar prinsen tillbaka i tiden varje gång prinsen är nära att dö.
Ubisoft överraskade oss alla när de utannonserade Prince of Persia: The Lost Crown och resultatet av detta påkostade metroidvania-äventyr är fantastiskt.
Under dynastin Kushans senaste invasion av Persien lyckas krigsklanen The Immortals stoppa angreppet och Sargon – Prince of Persia: The Lost Crowns protagonist – hyllas för att ha dräpt deras general. Kort därefter blir den persiska prinsen Ghassan tillfångatagen och bortrövad till Mount Qaf – en plats som det vilar en förbannelse över som förvränger tid och rum.
Ubisofts svenska studio Massive Entertainment har använt Avatar-licensen för att bjuda oss på ett rikligt äventyr genom en spelvärld som är helt fantastiskt snygg.
Avatar: Frontiers of Pandora tar oss till Western Frontier – en plats som inte har utforskats i filmerna, vilket gett Massive Entertainment relativt fria tyglar. Undertecknad har endast sett den första av James Camerons Avatar-filmer, men efter en lite längre inledning kände jag mig som hemma i Ubisofts fantastiska äventyr.
Organisationen RDA har invaderat det, för människorna, outforskade Pandora och för dem finns bara ett syfte – att utvinna så mycket av dess naturresurser som möjligt utan någon hänsyn till månens levande varelser. För att lyckas har de också tagit ett gäng unga Na’vis för att hjärntvätta dem och använda dem som vapen mot dess egna befolkning. Under inledningen får vi se hur hårt hållna de är av RDA-chefen John Mercer, men efter ett rymningsförsök lyckas i alla fall protagonisten – som vi själva får skapa – ta sig loss och beger sig ut i Pandoras oerhört vackra skogar och landskap för att återupptäcka sig själv och sina rötter.
X PLAY! ZINE 