Recension: Minecraft Dungeons 2

Publicerad den av Tommy

Minecraft Dungeons överraskade mig ordentligt med sitt lite Diablo-liknande spelupplägg där gameplayet passade bra för både stora och små. Med Minecraft Dungeons 2 har man slagit på den stora trumman och går från ett banupplägg till en öppen värld att få vara hjälte i.

Bara för att det beskrivs kanske bäst som ett Diablo ”lite” där vi får en mysig berättelse som för tankarna till tecknad film, men det är med sin goa musik och beroendeframkallande spelupplägg som originalspelet lockade mig och många andra att slukas av världen och kriga loss med hjälten som ska rädda den. Här får vi som sagt en öppen värld där kartan avtäcks utefter att vi traskar runt i världen och vi får hela tiden bättre och bättre utrustning för att sätta stopp för elakingarnas onda planer.

Fortsätt läsa Recension: Minecraft Dungeons 2

Recension: Castlevania: Belmont’s Curse (Nintendo Switch)

Publicerad den av Mikael

Castlevania: Symphony of the Night ses som seriens stora kronjuvel, men vi har även andra fantastiska spel i Konamis omtyckta spelserie som Castlevania: Dawn of Sorrow. Med Castlevania: Belmont’s Curse får seriens allra bästa spel en rejäl utmanare.

Här axlar spelaren rollen som Rose Belmont som anländer tillsammans med sin far Trevor till ett Paris i misär där vi som spelare skall undersöka ett monsterutbrott som härjar i den franska staden. De vackra varma färgerna fångar min uppmärksamhet direkt, och även om jag spelar Nintendo Switch-versionen på Nintendo Switch 2 så lyser den goda designen igenom. Trots att det är en mörk berättelse som utspelar sig i en lika mörk värld så tillför de snygga färgkombinationerna något speciellt till den täta atmosfären som också förgylls av ett helt fantastiskt soundtrack.

Fortsätt läsa Recension: Castlevania: Belmont’s Curse (Nintendo Switch)

Recension: Dune Awakening – singleplayer-kampanjen

Publicerad den av Tommy

Dune Awakening släpptes till PC i fjol och nu har Funcoms överlevnadsäventyr släppts till PlayStation 5 och Xbox Series X/S. Jag har spelat versionen till Sonys konsol och gett mig på den nya singleplayer-kampanjen och det är en oerhört spännande och förrädisk värld vi möter när vi tar våra första steg på Arrakis stekheta yta.

Dune-världen är djup och det finns ett gäng böcker, filmer och andra medier som bygger upp stämningen. Personligen har jag bara sett den första sci-fi-filmen och hade inledningsvis lite svårt att förstå vissa termer. Det är emellertid så pass intressant att jag med glädje fördjupar mig i det, men i den direkta början vill jag förstås lära mig grundmekaniken – hur jag växlar vapen och alla viktiga prylar så som hur jag utvinner material från metalliska föremål och stora stenar som ger mig resurser som jag behöver när jag ska tillverka fler viktiga föremål. Jag börjar med att bygga en bas som förstås behöver el och så länge jag har tillräckligt med ”bränsle” är den skyddad från Arrakis faror och det är faktiskt en intressant ingrediens där det går betydligt smidigare med själva byggandet än vad jag varit med om i många andra typer av liknande spel.

Fortsätt läsa Recension: Dune Awakening – singleplayer-kampanjen

Recension: The Blood of Dawnwalker

Publicerad den av Tommy

The Blood of Dawnwalker är Rebel Wolves första spel, men studion saknar knappast erfarna spelutvecklare utan drivs bland annat av framstående personer för utvecklingen av The Witcher 3: Wild Hunt – inte minst regissören Konrad Tomaszkiewicz. Och visst märks det att The Blood of Dawnwalker har DNA från CD Projects fantastiska actionrollspel, men det står verkligen på egna ben och är en av årets allra mest spännande titlar.

Vi tar oss till den fiktiva regionen Vale Sangora år 1347 och digerdöden härjar i världen. I byn Laslea finner vi berättelsens protagonist Coen, och när den tidigare härskaren och tyrannen Skender Dragosti avsattes av den uråldriga vampyren Brencis sågs han som en räddare i nöd – inte minst eftersom att han botade sjuka med några droppar blod. Som den vampyr han är så hungrar han dock efter blod själv och kräver i gengäld – under en mörk ceremoni – droppar från människor. Tongångarna är emellertid inte lika vänliga längre, och det börjar talas om ett uppror som ska stoppa Brencis och hans armé av vampyrer och mänskliga soldater. Snart dras vi in i detta uppror, men saker och ting går inte som planerat och istället tas Coens nära och kära tillfånga och väntar en ren och skär avrättning vid Brencis kröning som sker om 30 dagar och lika många nätter.

Fortsätt läsa Recension: The Blood of Dawnwalker

Recension: Onimusha: Way of the Sword

Publicerad den av Tommy

Onimusha har tagit sig in i modern tid och med Way of the Sword får vi äntligen slåss mot elaka och illasinnade Genma-fiender igen. Det feodala Japan är gestaltat i en lika mörk tappning som vi minns från serien som startade och blomstrade på PlayStation 2. Det var en grafisk fest där och då och saken är inte sämre när vi tar kontrollen över Musashi Miyamoto.

Onimusha: Way of the Sword kan se ut som en soulslike vid en första annblick, men det tillhör inte den blodigt svåra genren. Istället får vi ett actionäventyr där striderna känns oerhört finslipade, som ett rinnande vatten, och med en känsla av att verkligen svinga sitt svärd och samtidigt ‘clasha’ samman med fiendernas vapen. Vi har en semiöppen fiktiv värld av östra Kyoto som angripits av Genma-fiender där en röd dimma täcker stora delar av staden, och vi rensar staden från otyg för att göra den så trygg som möjligt igen.

När jag möter de mer vanliga fienderna går det smidigt, jag parrerar, kastar mig undan och sparar på mina specialförmågor till de brutala bossarna. När jag går runt i staden så vilar ett visst lugn – jag vet att jag kommer att kunna spöa fienderna med mitt svärd, samtidigt som jag ändå utmanas när jag tar mig till avstickande platser som är mer linjära – jag stöter på fiendekonstellationer som sätter mig på prov – men de är i de fantastiska bosstriderna som den stora utmaningen kommer.

Fortsätt läsa Recension: Onimusha: Way of the Sword

Recension: Assassin’s Creed – Black Flag Resynced

Publicerad den av Mikael

Assassin’s Creed: Black Flag Resynced är en remake av originalet från 2013 – och nu 13 år senare får vi en nyversion som både är trogen originalet, men där vi också får en ordentlig dos av nytt spelmässigt material.

Assassin’s Creed: Black Flag Resynced tar oss återigen till piraternas guldålder under 1700-talet och vi tar oss till Karibien och Ubisoft sätter oss i Edward Kenways skor. I jakten efter rikedomar och ära tar vi oss ut på havet i ett skepp som vi kan uppgradera ordentligt, och vi besöker alla möjliga öar i en otroligt vacker miljö där spelet utvecklats med den senaste Anvil-motorn. När jag ger mig ut på havet – oavsett om det är storm och rena orkaner, eller gassande sol som steker vattenytan – så förgyller verkligen grafiken upplevelsen. Det känns episkt när jag tar mig fram över vågorna och deltar i stora sjöslag. Assassin’s Creed: Black Flag Resynced är verkligen ett snyggt spel oavsett om vi befinner oss till sjöss, i en livlig stad full av invånare eller ute i ren djungel. Och dessutom ger det verkligen den där härliga sjörövarkänslan.

Fortsätt läsa Recension: Assassin’s Creed – Black Flag Resynced

Recension: Invincible VS

Publicerad den av Mikael

Superhjältar och superskurkar brakar loss i ett färgstarkt fighting-spel som baserar sig på Amazons tecknade tv-serie Invincible (som i sin tur baseras på serietidningen). Det är ett spel med mycket attityd, och dessutom bjuder det på en god väg in i genren för oss som är lite mer casual-spelare av just fighting-spel.

Att slå sig in i en genre full av serier med mängder av uppföljare är inte enkelt, vi har de tre riktigt stora bjässarna som Mortal Kombat, Street Fighter och Tekken. Dessutom har vi serier som Fatal Fury, King of Fighters, Granblue Fantasy Versus Rising och Guilty Gear som har en gedigen supporterskara, men Invincible VS har lyckats fånga intresset ändå – med en stark licens, men också med en lyckad betaversion som lärde oss vad 3vs3-tag-team-striderna har att erbjuda. Dessutom är ambitionen att bli en riktig utmanare och ett eSport-spel av riktig turneringskaliber, vilket bådar gott för spelets framtid.

Fortsätt läsa Recension: Invincible VS

Recension: Directive 8020

Publicerad den av Tommy

Supermassive Games nya skräckspel Directive 8020 tar oss in i en nära framtid där jorden håller på att gå under. Därför söker mänskligheten efter en ny planet att bosätta sig på och ett gäng astronauter beger sig tolv ljusår bort mot Tau Ceti f för att ta reda på om det skulle vara en möjlig planet för mänskligheten att bosätta sig på. Något går emellertid fel, såklart och när skeppet kraschar upptäcker besättningen snart att de inte är ensamma.

Supermassive Games har gett oss skräckspel som Until Dawn, The Quarry och inte minst The Dark Pictures-serien – Directive 8020 är den senaste delen i den sistnämnda, men det kommer med ett par spännande nyheter.

Det handlar om ordentlig rymdskräck – där vi ställs emot en främmande organism som har möjligheten att härma och omforma sig till i princip vad som helst. Vad händer om vi inte kan lita på våra vänner, vem är egentligen fiende och vem är en sann vän? Berättelsen i Directive 8020 är oerhört spännande och något som gör det ännu starkare är de fantastiska karaktärsgalleriet där varje personlighet tillför och kompletterar – alla skådespelare gör ett oerhört bra jobb, inte minst Hollywood-skådepspelaren Lashana Lynch som gestaltar ”Young” – en väldigt bra, god karaktär som förgyller spelupplevelsen ordentligt.

Fortsätt läsa Recension: Directive 8020

Recension: Marathon

Publicerad den av Tommy

Efter över 40 timmar med Marathon, Bungies senaste förstapersonsskjutare, är jag fast. Tillsammans med tusentals andra spelare har jag gett mig ut som en Runner på den ”förlorade kolonin” Tau Ceti IV och försökt överleva både mot AI-styrda och spelarkontrollerade motståndare, men kanske framförallt upplevt oväntade möten och samarbetat med andra spelare världen över då vi kan spela både själva och med upp till två andra personer i vårt team.

När jag tog mina första stapplande steg på Tau Ceti IV gav jag mig på alla fiender jag såg. Jag avlossade skott som aldrig förr, men snart kunde jag inte längre besöka nybörjarservrarna på Perimiter. Det som till en början knappt fylldes på med mänskliga spelare blev snart en spännande mix av möten med AI-fiender och andra spelarkontrollerade Runners och jag fick upptäcka att ljudet är lika viktigt som i andra typer av PvP-spel. När jag avlossar skott från vapen, springer, helar mig själv eller laddar om mitt vapen exempelvis så hörs det. Och det lockar till sig andra spelare som är lika intresserade av min ‘loot’ som jag själv är. Extraction-shooters har verkligen blivit en populär genre med spel som Arc Raiders – och efter att ha lagt min själ i Marathon så har jag verkligen fått en ny favorit.

Fortsätt läsa Recension: Marathon

Recension: Resident Evil Requiem

Publicerad den av Mikael

Resident Evil Requiem ger oss redigt hemsk skräck och den zombieaction som vi lärt känna genom senare spel i serien. Den här gången har Capcom delat upp det hela i två delar som knyts ihop på ett fantastiskt sätt.

Capcom har länge letat efter ett sätt att blanda skräck med skräckorienterad action på ett balanserat sätt. Med Resident Evil 6 var skräcken mer eller mindre borta och var mer ett tematiskt överdrag, och med Resident Evil Village försökte de hitta en balans mellan action och den skräck vi alla vill ha från ett Resident Evil-spel. Det sistnämnda är ett av mina favoritspel i serien, men det saknade den skräck vi fick tillsammans med Ethan Winter i Resident Evil 7. Den här gången förser Capcom Resident Evil Requiem oss med de båda ingredienserna där vi får en mer skräckfylld, nästan skrämmande hjälplös upplevelse tillsammans med Grace för att sedan växla tempo när vi spelar som Leon där den klassiska actionhjälten har en tung arsenal att tillgå.

Fortsätt läsa Recension: Resident Evil Requiem