Recension: Call of Duty – Modern Warfare

Infinity Ward står återigen som utvecklare, och årets upplaga av Call of Duty går tillbaka till Modern Warfare-rötterna samtidigt som de kliver ett par steg framåt.

När Call of Duty: Black Ops IV släpptes i fjol inkluderade actionupplevelsen aldrig någon kampanj, allt var fokuserat på flerspelarläget. I Call of Duty: Modern Warfare får vi återigen en kampanj att gotta oss i, och äventyret är mer fokuserat på berättelsen och känslan än tidigare. Allt går inte lika snabbt, och Infinity Ward vill ta oss till en mer verklighetsbetonad uppfattning om vad krig egentligen handlar om där vi exempelvis får bevittna hemskheterna ur ett par barns ögon under ett kapitel.

Actionäventyret börjar emellertid i London som utsätts för ett terrordåd. En bomb detonerar och sätter skräck i staden, och terrorn fortsätter sedan på gatorna där spelaren möter fiender och försöker undvika att skada civila som springer för sina liv. Snart blir det klart att det är en utbrytargrupp med bland annat ryssar som ligger bakom attacken, och äventyret tar oss runt jordklotet.

Actionmomenten känns fortfarande arkadiga, även om vi får vila mellan de tempofyllda momenten där vi stöter på ett gäng olika karaktärer som vi får samtala med. Det känns ganska skönt att det varierar i tempo, och det ger också en djupare känsla gällande alla upplevelser genom resan. Det känns som att Infinity Ward verkligen vill att vi som spelare ska känna med karaktärerna, men slutresultatet är dock att de är relativt platta. Jag känner inte riktigt så mycket för personligheterna som jag skulle vilja, men ändå tillräckligt mycket för att jag ska bry mig om dem.

Vi får också en varierad spelupplevlse där vi inte bara får skjuta oss genom horder av fiender och kasta en och annan granat, utan syssla med en hel del andra saker också. Bland annat får vi styra små obemannade flygplan för att köra in dem i helikoptrar och fiender, och vid ett tillfälle får vi guida en kvinna med hjälp av övervakningskameror. Det känns som en riktigt härlig mix av olika ingredienser, och slutresultatet är en bra, gedigen kampanj som är sådär lagom lång för den här typen av spel. Efter fem, sex timmar rullade sluttexterna, och jag kände mig riktigt nöjd och belåten.

Call of Duty: Modern Warfare har också ett alldeles ypperligt flerspelarläge, och jag fastnar allra mest för Gunfight – ett spelläge där två spelare ställer upp mot två andra spelare. Banorna är relativt små, men de är riktigt bra utformade. Visst hittar vi en och annan campare här, men på det stora hela är striderna oftast väldigt öppna – rakt på, och det går även att skapa ett riktigt bra samarbete med sin medspelare genom ren och skär kommunikation. Dessutom har Infinity Ward även sneglat på Battlefield, och i kontrast med Gunfight kan upp till 64 spelare delta. Det är knappast min kopp te, så här har jag ägnat absolut minst tid. Men, det finns verkligen en blandning av spellägen där vi hittar matcher med 2-mot-2, 6-mot-6, 10-mot-10, 20-mot-20 och 32-mot-32 spelare. Dessutom hittar vi också Spec Ops, som fungerar som en epilog till kampanjen. Dessa uppdrag är utmanande och vi kan inte heller välja svårighetsgrad. Kommunikation är riktigt viktigt, och det är ett intressant inslag som är riktigt underhållande att ta sig igenom tillsammans med några vänner.

Call of Duty: Modern Warfare är ett riktigt bra spel, där flerspelarbanorna lockar till ett något lugnare tempo där det gäller att både hålla koll och utnyttja omgivningarna. Multiplayer-delen är också det som håller mig kvar, men det innehåller också en kampanj att minnas.

Ancestors: The Humankind Odyssey släpps 6 december till konsol

Ancestors: The Humankind Odyssey släpptes till PC i slutet av sommaren och nu har överlevnadsäventyret fått ett släppdatum gällande konsolversionerna.

Ancestors: The Humankind Odyssey utspelar sig i början av den mänskliga evolutionen, och spelaren möter en öppen värld fylld av farliga djur samtidigt som hen ska överleva i den hårda omgivningen.

Ancestors: The Humankind Odyssey släpps till PlayStation 4 samt Xbox One den 6 december, och nedan kan ni kika på en trailer som visar äventyret till konsol.

Recension: The Outer Worlds

Obsidian Entertainment är tillbaka med det nya västerländska rollspelet The Outer Worlds och undertecknad har tagit reda på om de utnyttjat sina resurser väl.

Obsidian Entertainment har skapat spel som Neverwinter Nights 2, Pillars of Eternity och dess uppföljare samt Fallout: New Vegas. De har ett väldigt gediget CV med fantastiska spel under sin flagg. När det bekräftades att de arbetade med The Outer Worlds höjdes mina förväntningar enormt.

Protagonisten – som vi får skapa själva – har legat nedfryst i över 70 år ombord på ett rymdskepp, och äventyret inleds med att skeppet kraschar på en okänd planet. Vår kära huvudkaraktär tinas då upp och snart visar det sig att planeten inte är särskilt gästvänlig. Här styr ett tyranniskt storföretag som äger det mesta, och vi får välja våra vänner och fiender väl. De visuella delarna har inspirerats av 1800-talets USA och Obsidian har blandat in både seriositet och humor där spelaren ställs inför en mängd svåra val. Vi kan också skräddarsy vår karaktär, där den som inte tycker om att ta sig ur de kniviga situationerna med våld ofta kan skapa en personlighet som pratar sig ur dessa scenarion istället, vilket också spar på en hel del ammunition.

Under resans gång får vi färdas till flera olika planeter, och det ger en känsla av att spelvärlden är större än den egentligen är.  Det är betydligt mindre än vad vi blivit vana vid i Fallout-spelen, men The Outer World är väldigt polerat och har en stabil bilduppdatering. Designen och de grafiska kvalitéerna lyser verkligen där vi kommer till härliga levande världar. Vi får också gotta oss i den stora variationen vad gäller sidouppdrag och dialogval, och det känns verkligen som om äventyret låter en att rollspela på riktigt.

The Outer World är ett fantastiskt västerländskt rollspel, och Obisidian har verkligen levererat en riktig pärla. Dessutom påverkar valen vi får göra så pass mycket att jag redan känner för en ny genomspelning. Klockrent helt enkelt.

Här är släpptrailern för Star Wars Jedi: Fallen Order

Om ett par veckor är det dags för Electronic Arts att släppa Respawn Entertainments Star Wars Jedi: Fallen Order och här är lanseringstrailern.

I videon, som är drygt en minut lång, får vi se protagonisten Cal Kestis, och vi får bland annat se när han slåss mot några av spelets skurkar.

Star Wars Jedi: Fallen Order släpps till PlayStation 4, Xbox One och PC den 15 november.

Marvel’s Avengers tar 10-30 timmar att spela igenom

Crystal Dynamics Rich Briggs har pratat om Marvel’s Avengers med Comicbook.com och här talades det bland annat om hur långt äventyret kommer att bli.

Allt verkar bero på hur pass långt in på djupet spelaren vill gå, men enligt Briggs kommer det att ta mellan 10 till 12 timmar att ta sig igenom Marvel’s Avengers huvudstory.

“I think it’ll depend on exactly how deep you want to go into it,” berättar Briggs. “So if you think about previous Crystal games, you know that if you want to be playing your way through the core story, it’s going to be in that area, 10 to 12 hours.”

Sedan berättar Briggs att Marvel’s Avengers kommer att bli ungefär lika långt som Tomb Raider – den som vill se allt och göra alla sidouppdrag kommer antagligen att kunna räkna med 30 timmars speltid.

“But if you want to see everything there is, and do all the side missions and everything else, you’re generally looking at 30 plus hours in the Tomb Raider games,” fortsätter Briggs. “So we’re not putting exact numbers on it just yet, but you can expect something comparable to what we’ve done in the past with that regard. And then, of course, you have the extended narrative and the extended game plan, more heroes post-launch.”

Marvel’s Avengers släpps den 15 maj till PlayStation 4, Xbox One samt PC.

Recension: Greedfall

Kan en spelstudio på drygt 20 anställda konkurrera med stora utvecklare som gett oss spelserier som Fallout och The Witcher? Studion Spider har gett sig på ett ordentligt försök och undertecknad har tagit reda på om de lyckats med bedriften.

Stormakterna är i full gång att kolonisera världen i Greedfall som utspelar sig under en fiktiv barockperiod. Förutom urbefolkningen är det fler som vill säkra mark på ön Teer Fradee, och spelaren tar kontrollen över en diplomat som arbetar för köpmännen och uppgiften är att medla och knyta band med andra. Protagonisten De Sardet beger sig till ön då hans mor blivit sjuk av en mystisk sjukdom som också ortsbefolkningen på Teer Fradee lider av, och samtidigt som relationer knyts letas det också efter ett botemedel mot åkomman.

Vi styr huvudrollsinnehavaren från en tredjepersonsvy och mina tankar förs snabbt mot Dragon Age. Det känns som om Spider har tagit mycket inspiration från Biowares rollspelsserie och det är knappast något som är av ondo. Vi hittar färdighetsträd, kan uppgradera utrustning och samtidigt går striderna att pausa. Det finns också väldigt mycket att göra, många ansikten att bekanta sig med där både sidouppdrag och huvudberättelsen hela tiden lockar mig till att fortsätta. Det finns massor av saker att göra och det är svårt att förstå hur pass mycket utvecklarstudion verkligen har lyckats pressa in med hjälp av en sådan liten skara utvecklare.

Greedfall har visserligen sina brister, som saknade texturer emellanåt, dålig läppsynkning och en hel del av designen har återanvänts på diverse platser. Fiendevariationen är inte heller särskilt stor, men det har en mystik och berättelse som jag hela tiden vill veta mer av. Hemligheterna gömmer sig både här och var, och jag vill hela tiden veta vad som händer här näst. Greedfall är ett fantastiskt äventyr och årets största överraskning hittills.

Här är släpptrailern för Borderlands 3

Idag släpps Borderlands 3 och Gearbox har publicerat en lanseringstrailer för det efterlängtade äventyret.

Videon är fylld av neonfärger, explositioner, skurkar och hjältar samtidigt som vi även får se fordon och såklart rejält med action.

Borderlands 3 finns tillgängligt till PlayStation 4, Xbox One samt PC, och det är även ett av lanseringsspelen till Google Stadia som släpps under november.

Control uppdateras

Remedy och 505 Games släppte nyligen Control (läs gärna recensionen), och nu kommer den första stora uppdateringen.

Samtidigt som buggar åtgärdas och spelet har stabiliserats, så får vi också möjligheten att bland annat stänga av ‘motion blur’-funktionen. Dessutom hjälper patchen med att stabilisera bilduppdateringen.

Ni finner hela listan med nyheter som uppdateringen kommer med nedan.

Fortsätt läsa Control uppdateras

Färsk teaser-trailer för nya Resident Evil-spelet Project Resistance

Capcom har sedan tidigare teasat om en ny spinoff i Resident Evil-serien som går under namnet Project Resistance, och nu har de gett oss en färsk teaser-trailer för actionfesten.

Det kommer att röra sig om lagbaserad action, och när vi kikar på videon ser vi att spelarna kommer att få slåss mot zombies med olika sorters vapen.

Project Resistance utvecklas till PlayStation 4, Xbox One samt PC och vi kommer att få veta mer under Tokyo Game Show i veckan.

Recension: The Dark Pictures Anthology – Man of Medan

Supermassive Games gav oss Until Dawn (läs gärna recensionen) för fyra år sedan, och nu är studion tillbaka med ett nytt berättelsedrivet äventyr med skräcktema.

Efter en intressant prolog träffar vi på ett gäng unga vuxna som ska ut och dyka efter ett flygplan som föll ned i vattnet under det andra världskriget. Vi hittar en samling människor som alla har starka personligheter, och det blir snabbt tydligt att vi som spelare kan påverka berättelsen genom diverse dialogval.

Snart tar storyn oss till ett nedgånget skepp ute på vattnet, ett skepp vi även fick en försmak av under prologen. Här står inte allt rätt till, och mystiken, den tryckande stämningen och vissa trånga gångar tillsammans med de halvfasta kameravinklarna får mig att tänka på de första Resident Evil-spelen. Visst leder detta till att kontrollen blir lidande, samtidigt som den känns ganska stel, men det förtär inte mycket av upplevelsen. Det kan visserligen kännas lite konstigt när jag kliver in i en ny vy, och karaktären plötsligt vänder sig, men inte mer än så.

Oavsett om vi spelar själva, tillsammans med en vän över nätet eller byter handkontrollen med ett gäng som sitter i samma soffa, så får vi göra val för alla de spelbara karaktärerna. Jag trodde först att en samarbetsfunktion inte alls skulle fungera i denna typ av spel, men jag hade väldigt fel (och tankarna fördes till A Way Out). Som jag tidigare berört befinner vi oss ute på vattnet – under inledningen – för att dyka efter ett störtat flygplan, och medan min vän dyker och letar efter skatter, är jag uppe på båten och sysslar med annat. Vi berättar samtidigt för varandra vad vi upplever, och det ger en härlig känsla och får mig också intresserad av att spela igenom Man of Medan igen. Dessutom missar jag flera händelser under min första spelomgång, och det är riktigt givande att göra om denna resa där jag gör andra val och får uppleva skillnaderna. Alla de fem spelbara karaktärerna kan dö, och nästa gång vet jag helt enkelt vad jag ska göra eller undvika för att utgången ska bli bättre nästa gång.

Supermassive Games använder sig ofta av enkla skrämseleffekter som att en råtta hoppar fram, men de trollar också med våra sinnen. Jag vill inte avslöja några fler detaljer kring berättelsen, det är en del av själva resan, men det är spännande från början till slutet. Karaktärerna är dock rena stereotyper, och vi får aldrig lära känna dem på djupet. Det sistnämnda är förstås ett resultat av att äventyret endast tar runt tre till fyra timmar, men det finns också ett stort plus med detta. Jag vill helt enkelt spela om The Dark Pictures Anthology: Man of Medan flera gånger, och på detta plan är det gynnande att spelet är ganska kort.

Förutom att vi ska göra olika dialogval ställs vi också för ‘quick time events’ där vi snabbt ska trycka på de knappar som visas på skärmen och vi ska dessutom kontrollera pulsen genom att klicka i takt med den. Två ganska enkla tekniker, men det blir ganska irriterande när bilduppdateringen inte är på topp. När jag gör en miss på grund av själva spelkoden blir jag riktigt irriterad.

The Dark Pictures Anthology: Man of Medan är ett underhållande spel som biter tag i mig som spelare, och det blir verkligen mer underhållande när jag kan dela upplevelsen med andra. Jag vill veta vad som händer under nästa genomspelning när jag gör andra val, och jag är fast från första stund. Jag hade dock velat se djupare karaktärer och en bättre bilduppdatering – speciellt när det handlar om spelmässiga sekvenser som handlar om tajming. Det råder emellertid inte någon tvekan om att Man of Medan är ett oerhört prisvärt spel (kostar runt 300 kronor), och jag ser verkligen fram emot uppföljaren The Dark Pictures Anthology: Little Hope som släpps under nästa år.