Massor av spelsekvenser från Just Cause 4

Under Gamescom i Köln presenterade Just Cause 4-regissören Francesco Antolini Avanlanche Studios spel, medan Bryan Rodriquez spelade live inför publik. Nu har studion publicerat en video som visar upp eventet, vilket förstås inkluderar mängder av spelsekvenser och information om Just Cause 4.

I videon får vi en glimt av Solis där Just Cause 4 utspelar sig, och Antolini lovar att det kommer att bli den största upplevelsen i serien hittills. Förutom att vi kommer att få ett större område att utforska, kommer fler vapen och bilar att inkluderas samtidigt som mängder av hemligheter utlovas.

Just Cause 4 lanseras till PlayStation 4 och Xbox One den 4 december, och ni ser den nya videon nedan.

Annonser

Recension: Pro Evolution Soccer 2019

Konami har släppt Pro Evolution Soccer 2019, och undertecknad har grottat ned sig i Fifa-seriens stora utmanare.

Medan Fifa-serien har alla tunga licenser, har Konami alltid levererat när det kommer till spelet på planen. Känslan och spelarnas beteenden överglänser det som Electronic Arts lyckas prestera i min mening, och flytet i spelet är rent av spektakulärt stundtals. Nickarna är inte lika produktiva som i fjolårets utgåva, och det känns som ett ganska välkommet inslag. Ett bra spel är mer gynnande än att bara spela ut på yttrarna för att slå inlägg vid vart och vartannat anfall. Domarnas agerande kan såklart ifrågasättas då och då, men de tillåter ofta ganska mycket innan de visslar i sin pipa, och de viftar sällan med sina kort.

De mjuka animationerna är också riktigt snygga, och ger också flyt till spelet. Det händer såklart en och annan konstighet på planen, men de gör sig sällan synliga. Problemet är snarare att det känns som ett mellanår för Pro Evolution Soccer-serien där få nyheter faktiskt gör någon ordentlig skillnad. Konami har talat mycket om det färska inslaget ”magic moments” och detta innebär att de allra bästa spelarna har ett gäng specialare som de kan använda sig av. Detta innebär i praktiken att de berörda utespelarna kan göra mer iögonfallande passningar och skott, medan de bästa målvakterna kan göra mer spektakulära räddningar. Det hela ser snyggt ut, men det är något som sker automatiskt, och kräver inte några speciella knappkombinationer. Det hela förändrar dock inte spelet på planen i någon stor utsträckning.

När det kommer till menyer och funktioner utanför planen haltar dock Pro Evolution Soccer 2019 fortfarande. Bristen på licenser gör sig återigen påmind, och trots att Konami har kopplat licenserna för den franska, portugisiska och danska ligan har de inte längre kvar licensen för Champions League. När det kommer till Allsvenskan hittar vi Malmö bland valbara lag, men vi kan inte spela några heta derbyn eller liknande. När det kommer till spellägen är det fortfarande Master League som står för det starkaste kortet för den som väljer att spela på egen hand, men när det kommer till spelarköp är det för lätt att signa de riktigt stora stjärnorna samtidigt som vi också får till en transfer av dessa för en, i sammanhanget, billig peng.

Pro Evolution Soccer 2019 är fortfarande ett riktigt bra spel när det kommer till fotbollen på plan, och jag har som allra roligast när jag möter en vän där timmarna verkligen kan flyga förbi. De få nyheterna gör dock att Pro Evolution Soccer 2019 inte känns som en självklar uppgradering från fjolårets upplaga, men flytet och känslan är svårslagen.

Recension: Strange Brigade

Året är 1930 och vi samlar våra kompisar för att dra till Egypten och panga på levande skelett.

Under 2015 släpptes Rebellions Zombie Army Trilogy, och Strange Brigade är den spirituell uppföljare till deras tre år gamla actionäventyr. Den här gången får vi besöka Egyten istället för ett nazityskland, och berättelsen nystas fram i form av matinéliknande sekvenser och händelser backas upp av en brittisk berättarröst – någon som verkligen inte tycker om katter.

Även om du kan ta dig igenom Strange Brigade på egen hand är det uppbyggt för upp till fyra spelare, och det blir såklart roligare om man väljer att samarbeta tillsammans med sina vänner. Tyvärr finns det inte någon möjlighet att spela tillsammans i soffan, något jag saknar i många av dagens spel, men vi kan i alla fall mötas upp med våra vänner över nätet. Om någon av dem faller offer för fienderna – som kommer i drivor – hamnar den berörda spelaren i en sarkofag, och vi kan då hjälpa dem tillbaka in i matchen igen.

Fokuset ligger på mindre pussel, och drivor och åter drivor av fiender. Skeletten fullkomligt forsar mot en, samtidigt som en och annan skorpionliknande fiende försöker göra livet surt för spelarna. De finns där som mer eller mindre kanonmat, och tyvärr är det inte särskilt stor fiendevariation. Vissa har lite mer skydd än andra, medan någon kommer med piratutstyrsel. De kastar spjut och slåss med svärd, och vi kan utlösa olika fällor för att mosa så många fiender som möjligt genom samma attack. Men samtidigt som vi får en ganska upprepande resa, är det ändå underhållande, och just lättillgängligheten gör att det blir en bra upplevelse så länge vi har någon eller några vänner att spela med. För att bryta av de actionpackade sekvenserna hittar vi också några hemligheter och pussel – som aldrig blir särskilt svåra. Samtidigt som jag skulle vilja ha lite mer utmaning när det kommer till spelets gåtor, sölar de aldrig ner tempot. Istället finns de där som ett litet andrum mellan striderna.

Den ostiga och karaktäristiska berättelsen är överdriven med flit. Humorn är stundtals riktigt härlig, och det ger den där lättsamma känslan som är perfekt för ett coop-spel. Vi hittar också referenser från gamla matinéfilmer, och vi har fyra olika karaktärer att välja mellan vilka alla bjuder på sina egna personligheter där dialogerna ter sig olika beroende på vilka brigadmedlemmar som är med i gänget.

De olika karaktärerna kommer dessutom med en del personliga fördelar, där någon exempelvis kan hitta gömda vägar som de andra inte kan ta sig genom. Detta gör mig nyfiken på att testa på de olika spelbara karaktärerna, och rent utseendemässigt är Strange Brigade trevligt att titta på. Stödet för HDR ger det lite mer sprakande färger, och Egypten är riktigt fint i Rebellions actionäventyr.

Vi har en del specialare att använda – i en ganska kort kampanj – och ett Horde-läge samt möjligheten att kämpa om åtråvärda platser på världens hi-score-lista. Det är en trevlig upplevelse tillsammans med ett gäng kompisar, samtidigt som det hade behövt vara vassare för att ge en fantastisk upplevelse för den ensamme spelaren. Strange Brigade bjuder i grund och botten på en rejäl dos action, med fällor och tricks att utnyttja, och vi får också några andrum i form av pussel och hemligheter. Rebellions actionfest kommer inte att lämna några djupare intryck som jag kommer att minnas om tio år, men ibland är det just denna lättsamma formel som jag, tillsammans med mina vänner, vill åt.

Recension: Divinity – Original Sin 2

Divinity: Original Sin bjöd på en fantastisk rollspelsupplevelse, och när uppföljaren lanserades till PC i fjol hoppades jag verkligen på att spelet skulle ta sig till konsol. När det sedan utannonserades var glädjen total, och den håller verkligen i sig när jag nu har det i mina händer.

Du behöver ingalunda ha spelat originalet för att kunna njuta av händelserna i Divinity: Original Sin II, men för oss som tagit del av Larian Studios föregångare hittar vi en hel del godsaker från det föregående äventyret. Äventyret utspelar sig efter händelserna i föregångaren, och magikällan ”source” har spridit sig genom världen, och jakten på personer som besitter dess krafter är inte nådig. Det märks direkt när vi tar våra första steg i världen, där det råder en form av ”häxjakt” på folk som har dess kraft, och vi får verkligen möjligheten att rollspela i detta stora rollspel.

Valet och skapandet av karaktärer ger inte bara möjligheten att skräddarsy deras utseende och förmågor i strid, utan vi kan också välja karaktärer som har helt olika bakgrundshistorier och personligheter. Detta ligger inte bara i periferin, utan har också stor betydelse för hur vissa personer kommer att bemöta dig, och det ger också ett härligt omspelarvärde. Personligen brukar jag alltid spela med snälla karaktärer, men här valde jag att skapa en arrogant prins, och använde mig ofta av dialogval som jag inte brukar välja – jag satte mig helt enkelt in i rollen som karaktären själv. Det hela ger ett sorts djup till berättelsen, och vi får helt enkelt inte allt skrivet på läppen. Precis som i originalet är också coop-möjligheterna en väldigt välkommen aspekt, och jag spelade tillsammans med en vän som satte sig i rollen som ett skelett från en främmande plats som inte är känd för omvärlden.

De turbaserade striderna bjuder på stora möjligheter när det kommer till taktik och strategier. Vi spelade på den tuffaste svårighetsgraden (även om vi inte valde permadöd), och farorna som lurar bakom vart och vartannat hörn satte många käppar i hjulet för oss. Vi kan kasta olja för att sedan sätta eld på olika områden, teleportera både fiender och medspelare, och samtidigt välja vilka karaktärer vi ska akta oss för samt ta ut först. Många av striderna var oerhört tuffa, och jag tappade räkningen över hur många gånger vi var tvungna att ladda en tidigare sparfil. Det blev emellertid aldrig enerverande, utan vi diskuterade tillvägagångssätt, provade nya infallsvinklar, och lyckades till slut även ta ner de allra svåraste fiendegrupperna. När elden inte stoppade motståndet kunde vi släcka den med vatten för att skapa dimma för att ta bort möjligheten för fiender med färdigheter som låter de attackera från ett längre avstånd, och när healing-magierna behövde återhämta sig framkallade vi en varelse som kunde läka våra sår. Det finns så många olika sätt att föra en strid på, och det är en ren fröjd när de svårare dusterna slutar i vinst.

Röstskådespelarna gör ett otroligt bra jobb, och tillsammans med berättelsen, musiken och den härliga designen trivs jag verkligen i världen där äventyret utspelar sig. Dialogerna är mångfacetterade, och världen är sprängfylld av intressanta karaktärer. Jag donerar pengar och föremål till försäljare, för att sedan få bättre priser och mer kosing för de föremål jag säljer till dem, och njuter av otroligt många av de dialoger som Original Sin 2 innehåller. Att de karaktärer vi väljer att skapa dessutom påverkar så mycket av spelets dialoger är rent av underbart, och Larian Studios har verkligen lyckats skapa ett fantastiskt rollspelsäventyr som levererar både i coop och för den som väljer att bege sig ut på resan ensam.

Dark Souls Trilogy utannonseras

Bandai Namco berättar att de förbereder en samlingsutgåva som innehåller From Softwares tre Dark Souls-spel.

Inte helt oväntat heter samlingen Dark Souls Trilogy, och Dark Souls Remastered, Dark Souls II: Scholar of the First Sin och Dark Souls III: The Fire Fades Edition är vad som inkluderas. Det betyder att det handlar om versionerna som inkludera spelseriens alla nedladdningsbara paket, och spelen kommer på varsin skiva i ett steelbook-fodral.

Dark Souls Trilogy släpps till PlayStation 4 och Xbox One den 19 oktober.

Devil May Cry 5 – spelsekvenser från Gamescoms mässgolv

Devil May Cry 5 utannonserades under E3, och nu finns det i spelbar form under Gamescom, spelmässan i Köln.

Dualshockers har lagt sina vantar på Xbox One X-demot, och berättar detta om upplevelsen:

”I honestly have no words to describe how impressed I am with the game’s visuals. They look extremely detailed, and the game felt smooth as silk. This is a testament to the Resident Evil Engine, which appears to be very capable with a genre that is definitely very different from Biohazard.”

Nedan ser ni Dualshockers video, full med spelsekvenser från demot av Devil May Cry 5 som lanseras till PlayStation 4, Xbox One och PC den 8 mars 2019.

Videorecension: Shenmue (PS4, PC, Xbox One)

Igår publicerade vi recensionen för HD-versionen av Shenmue, och nu är det dags för videorecensionen.

Shenmue var fantastiskt när det släpptes till Dreamcast för 18 år sedan, med ett färgstarkt karaktärsgalleri, en blandning av äventyr, fighting och häng i arkadhallen.

Det var ett tag sedan alltså, och frågan är om det håller än idag?

Recension: Shenmue (PS4, Xbox One, PC)

Shenmue släpptes till Dreamcast för 18 år sedan, och nu får vi återigen besöka Yamanose, Dobuita och hamnen för att jaga efter Ryo Hazukis fars mördare.

När Shenmue lanserades till Segas konsol här i Europa under 2000 var det en fantastisk upplevelse som levererades med både hjärta och revolutionerande ingredienser som satte grunden till många av de spelupplevelser vi får ta del av idag. Här kommer spelvärlden till liv tack vare färgstarka karaktärer, och personligheter som lever sitt egna liv. Vi möter dem när de är på väg till jobbet på morgonen, snackar med Tom vid hans korvmoj, och värms av den omtanke som folket runtomkring Ryo Hazuki kommer med. Hushållerskan Ine-san är orolig när Ryo är ute sent på nätterna, och Nozomi vill inget annat än att vi ska hålla oss borta från de farliga gängen.

Samtidigt bjuder Shenmue på en mystisk, spännande berättelse där en röd tråd driver oss framåt. Berättelsen leder oss in på farlig mark, och det är många som försöker slå ihjäl vår hämndlystna huvudrollsinnehavare. Den dåvarande Sega-producenten Yu Suzuki drog nytta av många av hans tidigare spel under skapandet av detta äventyr, och när det kommer till striderna märks det klart och tydligt att han använt sig av sina erfarenheter med Virtua Fighter. Här får vi emellertid slåss mot flera motståndare samtidigt, och vi har en hel drös attacker och rörelser till vårt förfogande. Dessutom kan vi hitta rullar med instruktioner som gör att vi lär oss nya färdigheter, och vi kan även lära oss tekniker av spelvärldens invånare. Det gör striderna spännande, även om kontrollen lämnar en del att önska – speciellt då Ryo omringas av flera fiender samtidigt. Knappkombinationen ”bak-fram plus fyrkant och X” blir ordentlig bökig när vi inte ser Ryo i profil, men striderna blir aldrig frustrerande, utan de är fortfarande intressanta och bjuder på en skön dos spelunderhållning.

Det är ändå atmosfären och upplevelsen som gör att Shenmue är ett fantastiskt spel även år 2018. Dygnen rör sig i takt med klockan som hela tiden är synlig uppe i det högra hörnet, och vädret skiftar från dag till dag där snön faller tätare ju närmare vi kommer julafton. De färgstarka karaktärerna, och den värld som Suzuki byggt upp med sitt team är svårslagen än idag, och här levererar både den röda tråden och sidosysslorna. Vi får köra truck, leta efter sjömän, slåss mot gängmedlemmar, besöka arkadhallen och spela klassiker som Space Harrier och Hang On samtidigt som vi kan kasta pil eller stå och lägga pengar i automater för att få leksaker i de klassiska kapslarna som jag kommer ihåg från barndomen. Dessutom besöker vi de skumma barkvarteren under natten, och miljöerna är verkligen välkomponerade och känns inte bara som någon tråkig kuliss. Vi kan prata med alla som lever i den här världen, och alla karaktärer är försedda med röstskådespelare.

Av någon underlig anledning måste man trycka ned höger styrspak för att gaffeltrucken ska gå i maxfart.

Grafiken talar förstås om tidigare konsolgenerationer, det är inte någon remake eller ens en remaster, utan en HD-version av en klassiker. Färgerna är emellertid bättre, men samtidigt är animationerna stela idag, och det har dessutom letat sig in en del buggar när det kommer till ljudeffekterna. En sådan sak som att väckarklockan inte alltid låter när den ringer på morgonen må låta som en liten sak, men det stör den härliga atmosfären, och ibland när man avslutar en dialog kommer något konstigt, knäppande ljud. Problemen finns där ganska ofta, och även om det inte förstör spelet på långa vägar är det ändå en detalj som gör att helhetsintrycket blir lite lidande. Dessutom är många av de engelska röstskådespelarna under all kritik, men lyckligtvis kan vi välja att spela med japanskt tal och engelska undertexter. Detta är emellertid en av några få nyheter i HD-utgåvan som även fått en renovering när det kommer till spelets menyer, och vi kan välja mellan att spela i widescreen eller det klassiska 4:3 (som även alla filmsekvenser visas i oavsett vad vi väljer).

Trots att Shenmue brister när det kommer till kontroll, röstskådespelare samt de ljudeffektsbuggar som letat sig in, är det ett riktigt bra äventyr även idag. Atmosfären backas upp av fantastisk musik, där en levande semi-öppen värld ger så mycket mer än många av de stora öppna, men tomma världar som levereras idag.


Fotnot: Shenmue I & II inkluderar seriens två spel, och vi återkommer senare med en recension av Shenmue II.

Take-Two förväntar sig att Red Dead Redemption 2 ”krossar förväntningarna”

Take-Two höll en presentation för investerare och analytiker, och här pratade företagets VD, Strauss Zelnick och ordförande Karl Slatoff om Red Dead Redemption 2.

Zelnick fick frågan om hur Take-Two känner för julsäsongen med den hårda konkurrensen.

”Vi är alltid oroliga över konkurrensen och vi tar aldrig något för givet,” berättar Zelnick. Vi gör vårt bästa för att skapa fenomenal underhållning och effektiv marknadsföring. Vi har enorma förväntningar för oktober med lanseringen av Red Dead Redemption 2.”

Red Dead Redemption 2 ser ut att få ett gediget online-läge, men det lär inte handla om någon kopia av Grand Theft Auto Online.

”Vårt och Rockstar Games tillvägagångssätt är att alltid gå in för att krossa förväntningar. Jag är övertygad om att Red Dead Redemption 2 kommer att krossa förväntningar, och att online-upplevelsen också kommer att vara utöver det vanliga, men oväntat.”

Red Dead Redemption 2 släpps till PlayStation 4 och Xbox One den 26 oktober.