Twin Mirror är utvecklat av Dontnod Entertainment, samma studio som gav oss det fantastiska Life is Strange. Här om dagen publicerade vi recensionen i text och nu kommer videorecensionen.
Twin Mirror kretsar kring den före detta journalisten Sam Higgs som återvänder till sin lilla hemstad efter att hans bästa vän har gått bort i en tragisk bilolycka. Det rör sig om en thriller och precis som i spel som Life is Strange, Heavy Rain och Detroit: Become Human så påverkar spelarens handlingar berättelsen.
Twin Mirror har utvecklats av Dontnod Entertainment som gav oss det fantastiska Life is Strange, och den här gången får vi en thriller med den tidigare grävande journalisten Sam Higgs i huvudrollen. Och nu ska jag berätta om det är lika spännande och medryckande som Life is Strange eller inte.
Se gärna videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.
Sam flydde från sin lilla hemstad Basswood för ett par år sedan, och full av ångest är han på väg tillbaka för att ta farväl av sin bäste vän Nick som dött i en hemsk bilolycka. Innan begravningen stannar han till vid en utkiksplats och han tittar ut över staden och minns tillbaka på hur livet var innan han lämnade. Detta resulterar i att han missar begravningen och när han sedan kliver in på puben där alla har samlats möts han knappast av ett gott mottagande. Tidigare skrev Sam en artikel som ledde till att en gruva stängdes ned, och det innebar att många av samhällets invånare blev arbetslösa, och ett gäng hillbillies visar sitt missnöje klart och tydligt.
Dirt-serien lämnar den semirealistiska racingen och med Dirt 5 handlar det om en riktig arkadupplevelse.
I en ny video (ni hittar recensionen i text här) berättar undertecknad bland annat om skillnaderna mellan PlayStation 4- och PlayStation 5-versionen och tar reda på hur väl den arkadiga spelupplevelsen fungerar i realiteten.
Dirt 5 tar en U-sväng och fokuserar på underhållande arkadracing.
Det är Motorstorm- och Onrush-utvecklaren Codemasters Cheshire som har stått för den femte delen i Dirt-serien, och det råder inte någon tvekan om att de lämnat den semirealistiska känslan som kom med Dirt 4 för att fokusera på rejäl arkadracing.
Se gärna videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.
Banorna kommer med mycket färg, plan flyger i luften och släpper ifrån sig ett färgglatt gasmoln, konfetti kastas ut vid mållinjen och det kommer med en skön värme. Det hela presenteras som en form av off-road-festival där vägarna är breda och den arkadiga kontrollen låter mig behålla mycket fart även om det finns en hel del snåriga svängar att ta sig genom.
Det märks att utvecklarna har tagit med sig en och annan tanke från deras arbete med Onrush. Vi hittar nämligen många banor som är belagda på berg och kullar, vi flyger i luften och det ger faktiskt ett härligt pirr i magen medan ljudet dånar från motorerna i de nya Pulse-hörlurarna till PlayStation 5. Utvecklarna har kanske inte utnyttjat möjligheten till 3D-ljud på ett enastående sätt, men när exempelvis en läktare kommer upp på höger sida hör vi tydligt att musiken som spelas där kommer från höger. Det är inget som förändrar hela spelupplevelsen, men det är ändå en snygg effekt.
Dirt 5 ser bra ut även om det inte är det bästa valet för den som vill testa på den nya generationens konsoler. Allt ser emellertid väldigt klart ut till skillnad från den lite suddiga upplevelse som jag hade till PlayStation 4 Pro, och det bjuds också på snygga ray tracing-effekter i vattenpölar och is. Och på tal om is, vi får bland annat besöka Norge för att köra på isiga samt snöiga banor och en av favoriterna blev snabbt en tävling som börjar när solen börjar gå ner och när mörkret lagt sig bryter en riktig snöstorm ut. Riktigt festligt.
Även menyerna sprakar av färger, och i karriärläget har vi som ett träd med lopp som måste avklaras för att vi ska låsa upp nya race. Och vi hittar också en podcast-duo som snackar mellan loppen, men det hela känns ganska krystat och jag hoppar oftast på nästa race innan de har snackat färdigt.
Så förutom en klarare grafik, vad finns det mer som PlayStation 5-versionen gör bättre än PlayStation 4-utgåvan? Jo, de adaptiva trigger-knapparna som DualSense kommer med utnyttjas flitigt där det blir trögare eller lättare att trycka beroende på vad som händer i racet. Tråkigt nog utnyttjas inte den haptiska feedbacken, något som skulle kunnat ge en betydligt bättre närvarokänsla om den gav ett intryck av alla de olika underlag som Dirt 5 kommer med, eller om vi blir påkörda från höger exempelvis. Det är absolut inte någon dealbreaker, men helt klart förlorad potential.
Dirt 5 är ett riktigt bra racingspel, men jag saknar ändå rallyracen från Dirt 4 och tidigare delar i serien, och även om jag tycker att den arkadiga känslan är riktigt härlig saknar jag det mer simulatoraktiga upplägget ibland. Det är emellertid oerhört underhållande att köra loss mot ett gäng andra datorstyrda motståndare som gör sitt för att ta sig fram på snabbast sätt, och de räds inte att köra in i dig om du ligger i deras körbana. Det är förstås både frustrerande, men samtidigt en lättnad att även de datorstyrda motståndarna kan göra fel ibland där de kör in i varandra eller i någon vägkant.
Dirt 5 tar serien i en ny riktning – både på gott och ont.
Det tog lång tid innan Segas fantastiska Yakuza-serie fick ett gott fotfäste i väst. Undertecknad älskade emellertid spelserien från första stund, och nu får vi en mjuk reboot med en helt ny huvudrollsinnehavare.
Kiryu Kazuma har fått lämna plats åt Ichiban Kasuga, en ung hetlevrad Yakuza-medlem som agerar först och tänker sen, men samtidigt är han väldigt noga med att saker och ting ska gå rätt till. När han och en av hans kompisar – som påminner lite om Goro från Shenmue – ska samla in pengar från en man blir det visserligen en fight när låntagaren inte betalar tillbaka, men Ichiban låter honom vänta med betalningen i slutändan då han antagligen har ett gott skäl till att inte betala med en gång.
Precis som förlagorna är det ett ultrajapanskt äventyr som presenteras, men den här gången har de actionpackade striderna bytts ut mot japanska rollspelsstrider av klassiska mått. Striderna känns fortfarande väldigt mycket som just Yakuza, men här får vi i tur och ordning välja vilka typer av attacker Kasuga och hans vänner ska använda sig av. Vissa förmågor låter oss utföra QTE-sekvenser (tryck på rätt knapp vid rätt tillfälle) och vi kan också blockera fiendernas attacker om vi tajmar det hela rätt. Striderna må vara väldigt klassiska, men de flyter på oerhört smidigt och de går nästan lika snabbt som fighterna i seriens tidigare delar.
Ichiban Kasuga flurerar (precis som titeln avslöjar) inom Yakuza-kretsar, men allt går inte riktigt som han har tänkt sig. Han tvingas till ett långt fängelsestraff på grund av ett mord som han inte begått, och när han kommer ut möter han ett helt annat liv än han hade förväntat sig. Snart tar vi oss vidare till Yokohoma och den fiktiva stadsdelen Isezaki Ijincho, och det är ett ställe som är oerhört mycket större än vad vi fått uppleva i tidigare Yakuza-spel. Det hela ser också riktigt bra ut samtidigt som staden innehåller en hel drös av saker att göra.
Precis som tidigare kan vi besöka arkadhallen för att bland annat spela Space Harrier II (ni har väl inte missat det kommande Dreamcast-spelet Xenocider som inspirerats av det?), Outrun och Super Hang On, och vi kan sjunga karaoke, gå till kasinot och besöka restauranger och barer. Dessutom kan vi spela minispel som går ut på att samla pantburkar, köra kartracing och andra härliga sidosysslor.
Mycket utav berättelsen presenteras i form av videosekvenser, och de kan också vara riktigt långa. Personligen njuter jag av dessa för fulla muggar, men jag förstår att vissa kommer att känna att de är lite väl många och långa mellan varven. Men de bidrar till en fantastisk atmosfär som serien gjort sig känd för, och den ultrajapanska känslan är verkligen fantastisk.
Yakuza: Like a Dragon är verkligen en perfekt fortsättning för serien, och jag kommer definitivt att spela äventyret igen i mars då äventyret också kommer till PlayStation 5.
Kingdom Hearts-serien bjuder på en fantastisk blandning av Disney och Final Fantasy. Berättelsen må vara snårig, men atmosfären har alltid varit på topp, i alla fall när det kommer till titlarna i huvudberättelsen. Hur är det då med det rytmiska musikäventyret Kingdom Hearts: Melody of Memory – framkallar det härliga minnen eller är det ett taktlöst hopkok?
Kingdom Hearts: Melody of Memory låter oss återbesöka de härliga världarna vi minns från serien och när jag springer igenom Traverse Town till tonerna av musiken och spöar fiender i takt med Sora, Långben och Kalle Anka sprudlar minnena från tiden jag haft med serien.
Snart får jag också bege mig till Agrabah där Alladin gästspelar, och jag trycker på knapparna i takt med att fienderna dyker upp framför mig på spelplanen. Det hela handlar såklart om tajming och rytm, och om jag är för snabb eller långsam delar fienderna ut stryk och den gemensamma livmätaren för mina karaktärer sjunker.
Vi hittar också extra djup där vi får erfarenhetspoäng efter varje avklarad bana och när karaktärerna levlar upp får vi mer liv och attackerna mot fienderna blir också starkare. Dessutom kan vi mixa föremål för att skapa prylar och vi kan bland annat aktivera möjligheten att använda dessa prylar automatiskt under strid. Exempelvis kan vi få mer liv om livmätaren sjunker under 40 procent eller plocka med oss Musse Pigg som springer i bakgrunden och assisterar under banan. Varje spelplan kommer dock med tre utmaningar som ger oss stjärnor vilka vi använder för att låsa upp nya världar. Det kan röra sig om att ta sig i mål med en viss procent kvar i hälsomätaren, men allt för ofta handlar en av utmaningarna om att klara av banan utan att använda några prylar. Det slutar oftast med att jag helt enkelt inte bryr mig om att använda några prylar alls och det tar bort hela anledningen till att skapa bättre saker.
Det råder ingen tvekan om att Kingdom Hearts: Melody of Memory främst är till för oss som följt spelserien. Med hjälp av musiken, fienderna och karaktärerna frambringar det härliga minnen och då och då får vi också se en och annan filmsekvens från spelen. Den som aldrig rört ett Kingdom Hearts-spel tidigare lär däremot inte förstå sammanhanget, och mycket går förlorat när känslorna och atmosfären från spelserien aldrig kommer att gå fram. Därmed inte sagt att nya spelare inte kan få ut något av Melody of Memory som är ett härligt, rytmiskt musikäventyr och det går att lägga sig på en av tre olika svårighetsnivåer.
Kingdom Hearts: Melody of Memory är ett väldigt atmosfäriskt musikäventyr som kommer med ett ganska enkelt koncept, men som är svårt att bemästra. På den tuffaste svårighetsnivån krävs det verkligen en koncentration på topp när vi flyger med en karaktär och spöar fiender med de andra två och möter starka bossar.
Visst hade det varit trevligt om banorna hade innehållit fler visuella detaljer då allt känns lite väl avskalat, men Kingdom Hearts: Melody of Memory levererar härliga minnen med härlig musik och intressant spelmekanik.
Undertecknad har levt maffialiv i Mafia: Definitive Edition och kört runt i den fiktiva staden Lost Heaven och skjutit mafiosos och tampats med polisen.
Precis som i originalet får vi ta kontrollen över taxichaffisen Tommy Angelo i denna remake och han rycks in på den kriminella banan när Don Salieri tar honom under sina vingar.
I videorecensionen berättar jag varför Mafia: Definitive Edition är ett riktigt bra spel.
Under 90-talet och början av det nya århundradet ägnade jag en hel del tid åt de två första spelen i Commandos-serien och när Partisans 1941 nu är här hittar jag flera likheter samtidigt som spelet försöker sig på att ta grundkonceptet framåt.
Igår publicerade vi den textbaserade recensionen av Ride 4 här på PlayZine och idag kommer videorecensionen av motorcykelsimulatorn.
Ride 4 må ta sin tid att komma in i, men det är oerhört belönande när svängarna plötsligt börjar sitta, och varvtiderna blir bättre samtidigt som placeringarna i tävlingarna börjar handla om podiet.
Ride 4 är här och undertecknad har kört motorcykel i rasande fart.
Det var länge sedan som jag verkligen satt som fastklistrad i ett racingspel med motorcyklar i fokus. I somras återvände jag till Gran Turismo Sport och la ned otaliga timmar på att pressa mina varvtider, men då handlade det om bilar, och växlingen över till motorcykel visade sig inte vara den allra enklaste.
