Recension: Evil West

Jessie Rentier tar huvudrollen i denna brutala, alternativa tolkning av vilda västern. Vampyrerna har kraftsamlat sig för att sätta stopp för mänskligheten när dess teknologiska utveckling tar allt större kliv. Evil West är brutalt, actionpackat och underbart klassiskt.

Jessie är en vampyrjägare hos den hemliga organisationen Renier Institute som leds av hans far William Rentier. Det mörka hotet har legat och pyrt under ytan och det exploderar ordentligt när vampyrerna går ‘all’ in för att ta ut mänskligheten. Allt hopp lägger sig på Jessies och hans bundsförvanters axlar och vår stenhårda protagonist tar kampen på stridsfältet.

Evil West har tydliga ingredienser som påminner mig om spel som God of War och Gears of War. Det har de tunga, men samtidigt smidiga actionbitarna från Santa Monica och Sonys storserie samtidigt som den grafiska stilen och de hårdkokta karaktärerna påminner om Gears of War. Evil West är uppbyggt av olika banor där vi ofta får andas ut på Renier Institutes gömda högkvarter mellan kapitlen. Och det hela börjar på en bra nivå där de första banorna kommer med ett fåtal fiender samtidigt som vi får lära oss att kasta oss undan attacker, sparka till fienderna när de är på väg att göra en specialattack och avlossa ett och annat välriktat skott med ett gevär samtidigt som vi kan skjuta vilt med en pistol utan att sikta in, för att sedan bli ett riktigt adrenalinpumpande äventyr med brutalt mycket action.

Fortsätt läsa Recension: Evil West
Annons

Recension: The Dark Pictures Anthology – The Devil in Me

Ett mörkt berättelsedrivet äventyr med Dr. Henry Howard Holmes (mer känd som H. H. Holmes) som huvudtema låter som en perfekt inramning för ett skräckspel. Men hur väl lyckas Supermassive Games med att förvalta idén? The Devil in Me är den fjärde och sista delen i The Dark Pictures första säsong och tillsammans med en del nyheter får vi det längsta spelet i serien hittills.

H. H. Holmes var Nordamerikas första seriemördare och ökänd för att ha drivit ett makabert hotell – en byggnad som sedan kom att kallas för ”Mordslottet” då det byggdes enkom med morden i åtanke (även om den verkliga historien verkar skilja sig mot ryktena som spreds). Under prologen av The Devil in Me får vi stifta bekantskap med ett gift par som är på väg till Chicago för att gå på en världsutställning, och de tar förstås in på H. H. Holmes hotell, men lyckas de ta sig levande därifrån?

Efter en prolog som sätter tonen för skräckupplevelsen, med en kuslig atmosfär och en känsla av att aldrig känna sig säker, träffar vi på Lonnit Entertainment som ligger farligt nära konkurs. Det är ett team som gör dokumentärer och när de får en inbjudan av Charles Du’Met ser de sin stora chans att få skutan på rätt kurs igen. De får möjligheten att besöka en replika av det ”mördarslott” som Holmes själv byggde, men gruppen får inte yppa ett ord om att de ska dit. Allt är väldigt hemligt och ensemblen får stränga order om att inget får filmas eller dokumenteras utan ett klartecken från föreståndaren själv.

Fortsätt läsa Recension: The Dark Pictures Anthology – The Devil in Me

Recension: Gungrave Gore

Grave är äntligen tillbaka för att fylla galna mängder av fiender med bly från sina dubbla pistoler och svinga med sin kista på ryggen. Det är en mörk, övermaxad och blodtörstig antihjälte som återigen äntrar scenen och vi får chansen att mörda med stil.

Gungrave G.O.R.E är den första uppföljaren i serien på 18 år. Den senaste delen i serien släpptes under 2004 i form av Gungrave Overdose till PlayStation 2, men vi har också fått prologerna Gungrave VR och Gungrave VR U.N. till VR headsets. Första gången jag stiftade bekantskap med serien var dock i form av den första teasern och jag fastnade ordentligt för den mörka, gotiska stilen där Grave brutalt mördade sina fiender och bröt nacken på en av motståndarna med bara handen. Det var inga tvivel om att det skulle röra sig om hårdkokt actionrökare och trots att jag inte sett en gnutta ‘gameplay’ längtade jag efter lanseringen.

Fortsätt läsa Recension: Gungrave Gore

Recension: Sonic Frontiers

Sonic Frontiers mixar seriens tidigare plattformsingredienser och mixar det med en öppen, mystisk värld fylld av plattformsgodis vi känner igen från tidigare Sonic-äventyr.

Sonic, Tails och Amy är ute på äventyr och försöker ta reda på varför Chaos-smaragderna har hamnat på Starfall Islands, men när de flyger fram med Tales plan sugs de in i ett maskhål. Vår blåa igelkott lyckas fly och ta sig till en av öarna, men Tails och Amy hamnar i en underlig digital värld.

Vårt mål blir helt enkelt att hitta våra vänner och återföra dem till den verkliga världen igen och vi kan fortfarande prata med vännerna då de projekteras, men visas upp med en och annan visuell störning. För att göra det måste vi undersöka mystiska öar, och till en början känns det otroligt rörigt. Vi ska samla på hjärtan, kugghjul, åka på varenda räcke vi hittar och klättra på gröna väggar som insinuerar att vi kan få fäste på dem. Det känns som om någon bara kastat ut ramper som ger oss en hiskelig Sonic-fart och att navigera på den överproppade kartan vi får framför oss känns ohållbart. Filmsekvenserna avlöser varandra och Amy verkar mest intresserad av att hjälpa några söta små stenvarelser än att komma tillbaka från cyberspace. Men ju mer jag spelar, och allt börjar falla på plats, ju mer underhållande blir det.

Fortsätt läsa Recension: Sonic Frontiers

Recension: A Plague Tale Requiem

A Plague Tale Innocence slog ned som en stor bomb under 2019. Jag hade haft ögonen på spelet sedan det visades upp på E3 året innan, men att det skulle vara en sådan hemskt bra upplevelse (med betoning på hemskt) trodde jag aldrig. Nu får vi återigen besöka 1300-talets Frankrike då uppföljaren Requiem tar vid sex månader efter att det första spelet slutade.

När vi äntligen får återse Amicia och Hugo de Rune ser deras liv ut att vara relativt gott. De springer utför ett öppet fält och leker med deras vän Lucas samtidigt som vi får lär oss några av äventyrets grundläggande spelmekaniker som att smyga upp bakom fienderna och skjuta stenar med slangbellan. Hugo, som tidigare varit så pass sjuk att han inte har fått uppleva mycket av världen tidigare, är överlyckligt när han äntligen får vara med och göra sådant andra barn tar för givet. Requiem är dock inte någon solskenshistoria. Det är fortfarande hemskt, hemskt bra.

Se gärna videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Fortsätt läsa Recension: A Plague Tale Requiem

Recension: Resident Evil Village – Winters’ Expansion

Resident Evil Village var ett av fjolårets allra bästa spel och nu förlänger Capcom upplevelsen med Winters’ Expansion.

Tillhör du skaran som tycker om kameraförändringen från Resident Evil 7 – där serien fick en förstapersonsvy eller föredrar du Resident Evil-seriens klassiska tredjepersonskamera? Nu kan du helt enkelt välja själv.

Förstapersonsperspektivet skapar dramatik när vi får se vissa specifika sekvenser i närbild, men det känns faktiskt mer naturligt att se Ethan med kameran över axeln och jag känner igen rörelsemönstret från nyversionerna av Resident Evil 2 och 3. Även om jag utnämnde Resident Evil Village till årets spel i fjol, något jag fortfarande står fast vid, så känns det än mer naturligt att få spela i tredjepersonsperspektivet när jag börjar det stämningsfulla och skrämmande äventyret på nytt.

Fortsätt läsa Recension: Resident Evil Village – Winters’ Expansion

Recension: The Chant

The Chant är ett atmosfäriskt skräckäventyr som inspirerats av 70-talets skräckfilmer med kulttema, och när Jessica Briars kliver i land på Glory Island är hon förstås helt oförberedd på öns mörka hemligheter.

Jessica, eller Jess som hon kallas, åker ut till ön efter att hennes vän Kim bearbetat protagonisten ett bra tag. Tillsammans delar de de ett tungt bagage där deras förflutna plågar dem, men nu hoppas dem kunna få en mer harmonisk relation. Huvudrollsinnehavaren är fortfarande väldigt skeptisk och det blir inte bättre när hon får byta om till samma sorts kläder som de andra öborna. Mina tankar förs oavkortat till Manson-kulten med dess användning av hallucinogena droger, och när en ritual går fel i inledningen av The Chant öppnas en port till en annan dimension. Det som skulle vara en plats att dämpa de inre demonerna släpper istället lös dem och när den livs levande mardrömmen startar.

Kika gärna på videorecensionen på SpelPaus.
Fortsätt läsa Recension: The Chant

Recension: Mario + Rabbids Sparks of Hope

Ubiosft levererar inte ett vanligt taktiskt rollspel utan ett färgsprakande äventyr full av Mario-charm.

Mario + Rabbids Sparks of Hope är min första bekantskap med den här serien som startade med Mario + Rabbids Kingdom som släpptes till Nintendo Switch under 2017. Äventyret börjar i en humoristisk, solig och färgglad ton där Mario, Princess Peach och Luigi umgås med de tokiga Rabbids-karaktärerna som såklart har ett bus i bakfickan. Snart gör dock den onda varelsen Cursa livet surt för Mario-gänget och vi måste rensa världarna från den mörka geggan Darkmess.

Fortsätt läsa Recension: Mario + Rabbids Sparks of Hope

Recension: Various Daylife

När jag såg den mysiga trailern för Various Daylife under Nintendo Direct blev jag nyfiken direkt, men det var den konstiga och anspråkslösa titeln som faktiskt fick mig att bli riktigt intresserad.

Utvecklarna Team Asano har gett oss fantastiska spel som Octopath Traveler samt Triangle Strategy och med Various Daylife känns det verkligen som om de anammar det där med intetsägande titlar på riktigt. Various Daylife är emellertid inte purfärskt utan har tidigare funnits via prenumerationstjänsten Apple Arcade. Här började varningsklockorna dock ringa för mig, för ett mobilspel kan väl inte vara speciellt kul? Jodå, det kan det faktiskt.

Fortsätt läsa Recension: Various Daylife

Recension: The Diofield Chronicle

Prisjägarna i förbandet Blue Fox strider för en hertigs räkning när ett politiskt krig letar sig ut på stridsfältet. Square Enix och Lancarse levererar ett rollspelsäventyr där striderna påminner mig om Final Fantasy Tactics i realtid.

Berättelsen kretsar kring ett krig om en värdefull naturresurs och världsbygget känns som en mix av fantasy, nutiden och medeltiden på samma gång. Men, när vi kliver ut på stridsfältet känns det som att det lika gärna skulle kunna vara en modern tolkning av tidigare nämnda Final Fantasy Tactics där det turbaserade striderna byts ut mot realtidsbataljer. Vi basar över fyra olika karaktärer på samma gång och kan exempelvis rida fram med en ryttare som rör sig snabbare och kan attackera flera fiender på samma gång och dra på sig ‘aggro’ (fiendens uppmärksamhet), medan min närstridskrigare kan ställa sig bakom fienden för att göra mer skada. Samtidigt står mina två magiker en bit ifrån, en vars högsta fokus är att hela gruppen medan den andra kastar svart magi på så många fiender det bara går.

Fortsätt läsa Recension: The Diofield Chronicle