Recension: Aphelion

Publicerad den av Tommy

Aphelion tar oss till en nära framtid, året är 2060 och jorden börjar bli en obeboelig plats och därför börjar man söka efter möjligheten att bosätta sig på en annan planet. Därför skickas austronaouterna Ariane och Thomas till Persephone – en nionde planet som har upptäckts i utkanten av vårt solsystem för att ta reda på om den är lämplig plats för människor att bosätta sig på.

Det hela startar på sämsta möjliga sätt när de båda kraschlandar och mitt i kaoset ska de försöka hitta varandra igen och saker blir inte bättre av att Thomas blir allvarligt skadad. Samtidigt får de kämpa emot en frusen outforskad planet där naturkatastrofer och en ogästvänlig natur är allt annat än välkomnande. När vi försöker ta oss fram genom de vackra men dödliga miljöerna får vi också nysta i hemligheterna kring ett kraftfullt naturfenomen. Aphelion är ett väldigt filmiskt äventyr som satsar på en känslosam berättelse och vi får lite olika gameplay-mekaniker beroende på om vi får spela som Ariane eller Thomas.

Fortsätt läsa Recension: Aphelion

Recension: Saros

Publicerad den av Tommy

Saros är ett kraftfullt actionspel som utspelar sig på den förlorade kolonin Carcosa under en olycksbådande solförmörkelse. Stämningen är tung, mystisk och rent ut sagt episkt, och det rör sig om ett helt nytt IP och är mer av en spirituell uppföljare till finska Housemarques Returnal med en rejäl skillnad – när vi dör förlorar vi inte alla framsteg utan vi får faktiskt med oss något efter varje försök.

Men mer om det senare. Saros är ett väldigt actionpackat äventyr där vi spelar som Arjun Devraj, en anställd hos företaget Soltari och en del i besättningen av Echelon IV. När vi snart ger oss ut i den okända, mörka världen blir vi ofta attackerade från alla håll och när fienderna väller fram är det förstås viktigt att kontrollen sitter som en smäck, och det gör den verkligen. Kulregnet som kommer mot oss kan liknas vid en riktig bullet-hell-shooter i sina mest hektiska stunder, även om det mer kan beskrivas som en bullet-ballet-shooter där vi nästan dansar oss förbi och igenom fiendens attacker, samt hoppar och dashar oss förbi inkommande skottsalvor. I takt med att vi spelar lär vi oss fiendens attackmönster och sedan räcker det med att vi ser färgerna och kombinationerna av fiendens attackerande kulor för att vi ska veta vad vi ställs emot. En av nyheterna som skiljer spelet åt mot det tidigare Returnal är att vi har en väldigt användbar sköld att tillgå. Den kan inte bara skydda oss mot vissa typer av attacker, utan använder fiendens blåa skotteld för att snabba på uppladdningen av ett extra kraftfullt vapen av alla möjliga varierade slag.

Fortsätt läsa Recension: Saros

Recension: Pragmata

Publicerad den av Tommy

Pragmata utspelar sig i en avlägsen framtid och Capcoms sci-fi-äventyr bjuder på en actionupplevelse utöver det vanliga samtidigt som vi får en emotionell resa.

Något står inte rätt till på den månbas som Hugh Williams och hans team reser till för att undersöka varför kontakten med jorden har brutits, men när någonting går väldigt snett får Hugh oväntad hjälp – en ung liten tjej vid namn Diana hjälper honom och det visar sig snart att hon är en Pragmata – en android med väldigt mänskliga drag.

I en spelbransch som kryllar av storsatsningar på open world-spel känns det faktiskt uppfriskande att Pragmata levererar en spännande berättelse med en form av banor där vi hela tiden har ett mål att röra sig mot. Varje sekvens är noga planerad och välkomponerad utan en massa tomma ytor som egentligt inte har ett annat syfte än att det ska kännas stort – och actionmomenten är lika unika som de är underhållande att spela. Samtidigt som vi får skjuta loss med alla möjliga vapen med Hugh, så får vi också hacka fienderna med hjälp av Diana. Vi behöver helt enkelt koda bort fiendernas sköldar för att vi ska kunna göra ordentligt med skada – föredragsvis genom att sedan avlossa skott på fiendens svaga punkter med hjälp av alla möjliga kraftfulla vapen.

Fortsätt läsa Recension: Pragmata

Recension: Marathon

Publicerad den av Tommy

Efter över 40 timmar med Marathon, Bungies senaste förstapersonsskjutare, är jag fast. Tillsammans med tusentals andra spelare har jag gett mig ut som en Runner på den ”förlorade kolonin” Tau Ceti IV och försökt överleva både mot AI-styrda och spelarkontrollerade motståndare, men kanske framförallt upplevt oväntade möten och samarbetat med andra spelare världen över då vi kan spela både själva och med upp till två andra personer i vårt team.

När jag tog mina första stapplande steg på Tau Ceti IV gav jag mig på alla fiender jag såg. Jag avlossade skott som aldrig förr, men snart kunde jag inte längre besöka nybörjarservrarna på Perimiter. Det som till en början knappt fylldes på med mänskliga spelare blev snart en spännande mix av möten med AI-fiender och andra spelarkontrollerade Runners och jag fick upptäcka att ljudet är lika viktigt som i andra typer av PvP-spel. När jag avlossar skott från vapen, springer, helar mig själv eller laddar om mitt vapen exempelvis så hörs det. Och det lockar till sig andra spelare som är lika intresserade av min ‘loot’ som jag själv är. Extraction-shooters har verkligen blivit en populär genre med spel som Arc Raiders – och efter att ha lagt min själ i Marathon så har jag verkligen fått en ny favorit.

Fortsätt läsa Recension: Marathon

Recension: Life is Strange: Reunion

Publicerad den av Tommy

Life is Strange slog undan fötterna på mig när det släpptes under 2015 och vi fick ett äventyr som var en redig berg-och-dalbana i känslor. Det hade det mesta i ett atmosfäriskt äventyr, en otroligt varm kompisrelation som där vi fick följa med Max och Chloe som var varandras direkta motpoler – men som kompletterade varandra så bra. Vi som spelare fick inte bara vara med och följa berättelsen, utan vi fick ta otroligt tuffa beslut som kom att påverka händelserna och det mynnade ut i en av de starkaste spelupplevelser som jag någonsin upplevt. Sedan dess har vi fått uppföljare med både nya karaktärer och personligheter samtidigt som Max gav sig ut på ett annat äventyr i Life is Strange: Double Exposure – och detta är den spännande fortsättningen.

Personligen spelade jag aldrig Double Exposure, men det gör inte så mycket då jag får en kortare sammanfattning av händelserna i Deck Nines föregångare. Direkt ställs jag inför tuffa val som kommer att påverka berättelsen, jag får göra några riktigt svåra val gällande viktiga nyckelmoment i föregångarna. Det testar min moraliska kompass ordentligt, och minnena och känslorna från originalet kommer som en chockvåg över mig. Jag måste säga att jag verkligen uppskattar Life is Strange: Reunion även om jag aldrig spelade föregångaren, men om du har missat Life is Strange från 2015 bör du definitivt spela det först – inte minst för din skull om du uppskattar en riktigt känslomässig storm och ett spel som verkligen är skapat med hjärta.

Fortsätt läsa Recension: Life is Strange: Reunion

Recension: Screamer

Publicerad den av Tommy

Screamer är ett racignspel som sprakar i neonfärger, hög fart som för tankarna till Wipeout liksom dess fina, starka neonfärger. Det är en arkadig spelupplevelse som blandar in Mario Kart-driftande kurvor, men som samtidigt kräver mer av spelarna.

Screamer är lite av en animedoftande twinstick-racer. Det kan låta märkligt, men när man vant sig att drifta runt de snävaste kurvorna med hjälp av höger styrspak känns det snart naturligt, även om det tog ett betydligt längre tag att bemästra. Särskilt när vi har en rejäl boost att dunka igång som får oss upp i hiskeligt härliga hastigheter. När jag sedan dunkar in i en skyddande sarg, tappar fart, och ändå ligger i över 150 kilometer i timmen får man uppfattningen kring hur snabbt det egentligen går.

Fortsätt läsa Recension: Screamer

Recension: Tales of Berseria Remastered

Publicerad den av Mikael

Tales of Berseria släpptes här i väst för nio år (2016 i Japan) sedan och det var en fantastisk JRPG-upplevelse med mycket charm, god atmosfär och klara färger. Bandai Namco fortsätter att ‘remastra’ spel i sin omtyckta Tales of-serie under deras The Tales of 30th Anniversary Remastered-projekt, och det är även en av mina stora favoriter i serien.

Tales of Berseria är en av de mörkare kapitlen i seriens långa historia samtidigt som det ändå har det där mysiga och färgglada som vi kommit att älska serien för. Istället för att ha som mål att rädda världen får vi istället en antihjälte som protagonist. Velvet Crowe är emellertid en snäll och omtänksam person i grunden, men hennes historia har gjort henne hämndlysten. Det är här någonstans som Berseria lyser, samtidigt som det behåller den mysiga och härliga stämningen från spel som Tales of Vesperia och Tales of Symphonia.

Jag lade någonstans runt 70 timmar på originalet där jag gick in för att göra allt och lite till. I den remastrade versionen har vi tillgång till några quality-of-life-förbättringar som kan korta ned denna tid något, inte minst möjligheten att använda sig av Grade-poäng – något som endast var möjligt i New Game+ (en ny genomspelning efter att spelet var avklarat) i föregångaren. Här har vi drygt 1100 poäng som vi kan dela ut för att göra resan mer behaglig och kräver således inte samma typ av ‘grinding’ för att levla upp karaktärerna för de svårare bataljerna.

Fortsätt läsa Recension: Tales of Berseria Remastered

Recension: Neva Prologue

Publicerad den av Mikael

Neva är ett oerhört vackert, charmigt och bitterljuvt äventyr där vi får följa Alba och hennes varg Neva. Under Sonys senaste State of Play utannonserades Neva Prologue – en nedladdningsbar expansion och detta DLC-paket utspelar sig innan händelserna i originalspelet.

Berättelsen kretsar kring tiden då Alba träffar Neva när hon bara var en liten valp och det är precis lika hjärtskärande som huvudspelet. Utvecklarna Nomada Studio är fantastiskt duktiga på att skapa känslomässiga spel och Neva prologue fortsätter med att förstärka deras portfolio.

Fortsätt läsa Recension: Neva Prologue

Recension: Resident Evil Requiem

Publicerad den av Mikael

Resident Evil Requiem ger oss redigt hemsk skräck och den zombieaction som vi lärt känna genom senare spel i serien. Den här gången har Capcom delat upp det hela i två delar som knyts ihop på ett fantastiskt sätt.

Capcom har länge letat efter ett sätt att blanda skräck med skräckorienterad action på ett balanserat sätt. Med Resident Evil 6 var skräcken mer eller mindre borta och var mer ett tematiskt överdrag, och med Resident Evil Village försökte de hitta en balans mellan action och den skräck vi alla vill ha från ett Resident Evil-spel. Det sistnämnda är ett av mina favoritspel i serien, men det saknade den skräck vi fick tillsammans med Ethan Winter i Resident Evil 7. Den här gången förser Capcom Resident Evil Requiem oss med de båda ingredienserna där vi får en mer skräckfylld, nästan skrämmande hjälplös upplevelse tillsammans med Grace för att sedan växla tempo när vi spelar som Leon där den klassiska actionhjälten har en tung arsenal att tillgå.

Fortsätt läsa Recension: Resident Evil Requiem

Recension: Rayman 30th Anniversary Edition

Publicerad den av Mikael

Plattformsikonen Rayman fyller 30 år (i fjol) och det firar Ubisoft med Rayman 30th Anniversary Edition.

Personligen minns jag PlayStation 1-versionen med glädje, men det har släppts i olika former till mängder av olika format genom åren. Denna födelsedagsutgåva inkluderar hela fem olika versioner, eller rättare sagt sex i och med att en prototyp av en Super Nintendo-version även förgyller samlingen.

Super Nintendo-versionen är sparsmakad på innehåll, men det är ändå ett intressant inslag att få se hur långt de egentligen hade kommit med en version till Nintendos konsol. En god bonus och perfekt för denna typ av firande samling.

Game Boy Color-versionen är förstås utvecklad med maskinens begränsningar i åtanke, men annars är versionerna ganska likartade. De färgglada banorna är förstås lika fina idag som förr och musiken får stämningen att kännas sådär knasig som Rayman-spelvärlden är. Utmaningen är minst lika hög som jag minns den från barndomen – som när jag ska hoppa på en smal plattform samtidigt som en illasinnad fiende dyker upp för att göra livet surt för mig.

Fortsätt läsa Recension: Rayman 30th Anniversary Edition