Recension: Pro Evolution Soccer 2019

Konami har släppt Pro Evolution Soccer 2019, och undertecknad har grottat ned sig i Fifa-seriens stora utmanare.

Medan Fifa-serien har alla tunga licenser, har Konami alltid levererat när det kommer till spelet på planen. Känslan och spelarnas beteenden överglänser det som Electronic Arts lyckas prestera i min mening, och flytet i spelet är rent av spektakulärt stundtals. Nickarna är inte lika produktiva som i fjolårets utgåva, och det känns som ett ganska välkommet inslag. Ett bra spel är mer gynnande än att bara spela ut på yttrarna för att slå inlägg vid vart och vartannat anfall. Domarnas agerande kan såklart ifrågasättas då och då, men de tillåter ofta ganska mycket innan de visslar i sin pipa, och de viftar sällan med sina kort.

De mjuka animationerna är också riktigt snygga, och ger också flyt till spelet. Det händer såklart en och annan konstighet på planen, men de gör sig sällan synliga. Problemet är snarare att det känns som ett mellanår för Pro Evolution Soccer-serien där få nyheter faktiskt gör någon ordentlig skillnad. Konami har talat mycket om det färska inslaget ”magic moments” och detta innebär att de allra bästa spelarna har ett gäng specialare som de kan använda sig av. Detta innebär i praktiken att de berörda utespelarna kan göra mer iögonfallande passningar och skott, medan de bästa målvakterna kan göra mer spektakulära räddningar. Det hela ser snyggt ut, men det är något som sker automatiskt, och kräver inte några speciella knappkombinationer. Det hela förändrar dock inte spelet på planen i någon stor utsträckning.

När det kommer till menyer och funktioner utanför planen haltar dock Pro Evolution Soccer 2019 fortfarande. Bristen på licenser gör sig återigen påmind, och trots att Konami har kopplat licenserna för den franska, portugisiska och danska ligan har de inte längre kvar licensen för Champions League. När det kommer till Allsvenskan hittar vi Malmö bland valbara lag, men vi kan inte spela några heta derbyn eller liknande. När det kommer till spellägen är det fortfarande Master League som står för det starkaste kortet för den som väljer att spela på egen hand, men när det kommer till spelarköp är det för lätt att signa de riktigt stora stjärnorna samtidigt som vi också får till en transfer av dessa för en, i sammanhanget, billig peng.

Pro Evolution Soccer 2019 är fortfarande ett riktigt bra spel när det kommer till fotbollen på plan, och jag har som allra roligast när jag möter en vän där timmarna verkligen kan flyga förbi. De få nyheterna gör dock att Pro Evolution Soccer 2019 inte känns som en självklar uppgradering från fjolårets upplaga, men flytet och känslan är svårslagen.

Annonser

Recension: Strange Brigade

Året är 1930 och vi samlar våra kompisar för att dra till Egypten och panga på levande skelett.

Under 2015 släpptes Rebellions Zombie Army Trilogy, och Strange Brigade är den spirituell uppföljare till deras tre år gamla actionäventyr. Den här gången får vi besöka Egyten istället för ett nazityskland, och berättelsen nystas fram i form av matinéliknande sekvenser och händelser backas upp av en brittisk berättarröst – någon som verkligen inte tycker om katter.

Även om du kan ta dig igenom Strange Brigade på egen hand är det uppbyggt för upp till fyra spelare, och det blir såklart roligare om man väljer att samarbeta tillsammans med sina vänner. Tyvärr finns det inte någon möjlighet att spela tillsammans i soffan, något jag saknar i många av dagens spel, men vi kan i alla fall mötas upp med våra vänner över nätet. Om någon av dem faller offer för fienderna – som kommer i drivor – hamnar den berörda spelaren i en sarkofag, och vi kan då hjälpa dem tillbaka in i matchen igen.

Fokuset ligger på mindre pussel, och drivor och åter drivor av fiender. Skeletten fullkomligt forsar mot en, samtidigt som en och annan skorpionliknande fiende försöker göra livet surt för spelarna. De finns där som mer eller mindre kanonmat, och tyvärr är det inte särskilt stor fiendevariation. Vissa har lite mer skydd än andra, medan någon kommer med piratutstyrsel. De kastar spjut och slåss med svärd, och vi kan utlösa olika fällor för att mosa så många fiender som möjligt genom samma attack. Men samtidigt som vi får en ganska upprepande resa, är det ändå underhållande, och just lättillgängligheten gör att det blir en bra upplevelse så länge vi har någon eller några vänner att spela med. För att bryta av de actionpackade sekvenserna hittar vi också några hemligheter och pussel – som aldrig blir särskilt svåra. Samtidigt som jag skulle vilja ha lite mer utmaning när det kommer till spelets gåtor, sölar de aldrig ner tempot. Istället finns de där som ett litet andrum mellan striderna.

Den ostiga och karaktäristiska berättelsen är överdriven med flit. Humorn är stundtals riktigt härlig, och det ger den där lättsamma känslan som är perfekt för ett coop-spel. Vi hittar också referenser från gamla matinéfilmer, och vi har fyra olika karaktärer att välja mellan vilka alla bjuder på sina egna personligheter där dialogerna ter sig olika beroende på vilka brigadmedlemmar som är med i gänget.

De olika karaktärerna kommer dessutom med en del personliga fördelar, där någon exempelvis kan hitta gömda vägar som de andra inte kan ta sig genom. Detta gör mig nyfiken på att testa på de olika spelbara karaktärerna, och rent utseendemässigt är Strange Brigade trevligt att titta på. Stödet för HDR ger det lite mer sprakande färger, och Egypten är riktigt fint i Rebellions actionäventyr.

Vi har en del specialare att använda – i en ganska kort kampanj – och ett Horde-läge samt möjligheten att kämpa om åtråvärda platser på världens hi-score-lista. Det är en trevlig upplevelse tillsammans med ett gäng kompisar, samtidigt som det hade behövt vara vassare för att ge en fantastisk upplevelse för den ensamme spelaren. Strange Brigade bjuder i grund och botten på en rejäl dos action, med fällor och tricks att utnyttja, och vi får också några andrum i form av pussel och hemligheter. Rebellions actionfest kommer inte att lämna några djupare intryck som jag kommer att minnas om tio år, men ibland är det just denna lättsamma formel som jag, tillsammans med mina vänner, vill åt.

Recension: Divinity – Original Sin 2

Divinity: Original Sin bjöd på en fantastisk rollspelsupplevelse, och när uppföljaren lanserades till PC i fjol hoppades jag verkligen på att spelet skulle ta sig till konsol. När det sedan utannonserades var glädjen total, och den håller verkligen i sig när jag nu har det i mina händer.

Du behöver ingalunda ha spelat originalet för att kunna njuta av händelserna i Divinity: Original Sin II, men för oss som tagit del av Larian Studios föregångare hittar vi en hel del godsaker från det föregående äventyret. Äventyret utspelar sig efter händelserna i föregångaren, och magikällan ”source” har spridit sig genom världen, och jakten på personer som besitter dess krafter är inte nådig. Det märks direkt när vi tar våra första steg i världen, där det råder en form av ”häxjakt” på folk som har dess kraft, och vi får verkligen möjligheten att rollspela i detta stora rollspel.

Valet och skapandet av karaktärer ger inte bara möjligheten att skräddarsy deras utseende och förmågor i strid, utan vi kan också välja karaktärer som har helt olika bakgrundshistorier och personligheter. Detta ligger inte bara i periferin, utan har också stor betydelse för hur vissa personer kommer att bemöta dig, och det ger också ett härligt omspelarvärde. Personligen brukar jag alltid spela med snälla karaktärer, men här valde jag att skapa en arrogant prins, och använde mig ofta av dialogval som jag inte brukar välja – jag satte mig helt enkelt in i rollen som karaktären själv. Det hela ger ett sorts djup till berättelsen, och vi får helt enkelt inte allt skrivet på läppen. Precis som i originalet är också coop-möjligheterna en väldigt välkommen aspekt, och jag spelade tillsammans med en vän som satte sig i rollen som ett skelett från en främmande plats som inte är känd för omvärlden.

De turbaserade striderna bjuder på stora möjligheter när det kommer till taktik och strategier. Vi spelade på den tuffaste svårighetsgraden (även om vi inte valde permadöd), och farorna som lurar bakom vart och vartannat hörn satte många käppar i hjulet för oss. Vi kan kasta olja för att sedan sätta eld på olika områden, teleportera både fiender och medspelare, och samtidigt välja vilka karaktärer vi ska akta oss för samt ta ut först. Många av striderna var oerhört tuffa, och jag tappade räkningen över hur många gånger vi var tvungna att ladda en tidigare sparfil. Det blev emellertid aldrig enerverande, utan vi diskuterade tillvägagångssätt, provade nya infallsvinklar, och lyckades till slut även ta ner de allra svåraste fiendegrupperna. När elden inte stoppade motståndet kunde vi släcka den med vatten för att skapa dimma för att ta bort möjligheten för fiender med färdigheter som låter de attackera från ett längre avstånd, och när healing-magierna behövde återhämta sig framkallade vi en varelse som kunde läka våra sår. Det finns så många olika sätt att föra en strid på, och det är en ren fröjd när de svårare dusterna slutar i vinst.

Röstskådespelarna gör ett otroligt bra jobb, och tillsammans med berättelsen, musiken och den härliga designen trivs jag verkligen i världen där äventyret utspelar sig. Dialogerna är mångfacetterade, och världen är sprängfylld av intressanta karaktärer. Jag donerar pengar och föremål till försäljare, för att sedan få bättre priser och mer kosing för de föremål jag säljer till dem, och njuter av otroligt många av de dialoger som Original Sin 2 innehåller. Att de karaktärer vi väljer att skapa dessutom påverkar så mycket av spelets dialoger är rent av underbart, och Larian Studios har verkligen lyckats skapa ett fantastiskt rollspelsäventyr som levererar både i coop och för den som väljer att bege sig ut på resan ensam.

Videorecension: Shenmue (PS4, PC, Xbox One)

Igår publicerade vi recensionen för HD-versionen av Shenmue, och nu är det dags för videorecensionen.

Shenmue var fantastiskt när det släpptes till Dreamcast för 18 år sedan, med ett färgstarkt karaktärsgalleri, en blandning av äventyr, fighting och häng i arkadhallen.

Det var ett tag sedan alltså, och frågan är om det håller än idag?

Recension: Shenmue (PS4, Xbox One, PC)

Shenmue släpptes till Dreamcast för 18 år sedan, och nu får vi återigen besöka Yamanose, Dobuita och hamnen för att jaga efter Ryo Hazukis fars mördare.

När Shenmue lanserades till Segas konsol här i Europa under 2000 var det en fantastisk upplevelse som levererades med både hjärta och revolutionerande ingredienser som satte grunden till många av de spelupplevelser vi får ta del av idag. Här kommer spelvärlden till liv tack vare färgstarka karaktärer, och personligheter som lever sitt egna liv. Vi möter dem när de är på väg till jobbet på morgonen, snackar med Tom vid hans korvmoj, och värms av den omtanke som folket runtomkring Ryo Hazuki kommer med. Hushållerskan Ine-san är orolig när Ryo är ute sent på nätterna, och Nozomi vill inget annat än att vi ska hålla oss borta från de farliga gängen.

Samtidigt bjuder Shenmue på en mystisk, spännande berättelse där en röd tråd driver oss framåt. Berättelsen leder oss in på farlig mark, och det är många som försöker slå ihjäl vår hämndlystna huvudrollsinnehavare. Den dåvarande Sega-producenten Yu Suzuki drog nytta av många av hans tidigare spel under skapandet av detta äventyr, och när det kommer till striderna märks det klart och tydligt att han använt sig av sina erfarenheter med Virtua Fighter. Här får vi emellertid slåss mot flera motståndare samtidigt, och vi har en hel drös attacker och rörelser till vårt förfogande. Dessutom kan vi hitta rullar med instruktioner som gör att vi lär oss nya färdigheter, och vi kan även lära oss tekniker av spelvärldens invånare. Det gör striderna spännande, även om kontrollen lämnar en del att önska – speciellt då Ryo omringas av flera fiender samtidigt. Knappkombinationen ”bak-fram plus fyrkant och X” blir ordentlig bökig när vi inte ser Ryo i profil, men striderna blir aldrig frustrerande, utan de är fortfarande intressanta och bjuder på en skön dos spelunderhållning.

Det är ändå atmosfären och upplevelsen som gör att Shenmue är ett fantastiskt spel även år 2018. Dygnen rör sig i takt med klockan som hela tiden är synlig uppe i det högra hörnet, och vädret skiftar från dag till dag där snön faller tätare ju närmare vi kommer julafton. De färgstarka karaktärerna, och den värld som Suzuki byggt upp med sitt team är svårslagen än idag, och här levererar både den röda tråden och sidosysslorna. Vi får köra truck, leta efter sjömän, slåss mot gängmedlemmar, besöka arkadhallen och spela klassiker som Space Harrier och Hang On samtidigt som vi kan kasta pil eller stå och lägga pengar i automater för att få leksaker i de klassiska kapslarna som jag kommer ihåg från barndomen. Dessutom besöker vi de skumma barkvarteren under natten, och miljöerna är verkligen välkomponerade och känns inte bara som någon tråkig kuliss. Vi kan prata med alla som lever i den här världen, och alla karaktärer är försedda med röstskådespelare.

Av någon underlig anledning måste man trycka ned höger styrspak för att gaffeltrucken ska gå i maxfart.

Grafiken talar förstås om tidigare konsolgenerationer, det är inte någon remake eller ens en remaster, utan en HD-version av en klassiker. Färgerna är emellertid bättre, men samtidigt är animationerna stela idag, och det har dessutom letat sig in en del buggar när det kommer till ljudeffekterna. En sådan sak som att väckarklockan inte alltid låter när den ringer på morgonen må låta som en liten sak, men det stör den härliga atmosfären, och ibland när man avslutar en dialog kommer något konstigt, knäppande ljud. Problemen finns där ganska ofta, och även om det inte förstör spelet på långa vägar är det ändå en detalj som gör att helhetsintrycket blir lite lidande. Dessutom är många av de engelska röstskådespelarna under all kritik, men lyckligtvis kan vi välja att spela med japanskt tal och engelska undertexter. Detta är emellertid en av några få nyheter i HD-utgåvan som även fått en renovering när det kommer till spelets menyer, och vi kan välja mellan att spela i widescreen eller det klassiska 4:3 (som även alla filmsekvenser visas i oavsett vad vi väljer).

Trots att Shenmue brister när det kommer till kontroll, röstskådespelare samt de ljudeffektsbuggar som letat sig in, är det ett riktigt bra äventyr även idag. Atmosfären backas upp av fantastisk musik, där en levande semi-öppen värld ger så mycket mer än många av de stora öppna, men tomma världar som levereras idag.


Fotnot: Shenmue I & II inkluderar seriens två spel, och vi återkommer senare med en recension av Shenmue II.

Videorecension: Adventure Time – Pirates of the Enchiridion

Adventure Time: Pirates of the Enchiridion – ett spel baserat på en barnserie från Cartoon Network tänkte jag som aldrig sett serien. Men, vilken skön humor det har. Fördomar är till för att krossas, och det nya rollspelet från Climax Studios bjuder på en hel del härlig humor och trots en del brister får det mig definitivt att vilja se serien på Netflix.

Äventyret kommer med en semi-öppen värld, där Finn ”the Human” och Jake ”the Dog” vaknar upp ute på vattnet, och det blir snart varse om att landet Ooo blivit översvämmat. Oh, shoot!

Adventure Time: Pirates of the Enchiridion finns tillgängligt till PlayStation 4, Nintendo Switch, Xbox One samt PC, och nedan ser ni undertecknads videorecension.

Videorecension: Shining Resonance Refrain

Igår publicerade vi recensionen av Shining Resonance Refrain, och nu är det även dags för videorecensionen.

Rollspelsserien startade med Shining in the Darkness i början av 90-talet, och sedan fick vi ta del av de fantastiska Shining Force-spelen. Den här gången får vi en berättelse som kretsar kring legendariska drakar och actionbaserade rollspelsstrider.

Shining Resonance Refrain finns tillgängligt till PlayStation 4, Xbox One, Nintendo Switch och PC.

Recension: Shining Resonance Refrain

Shining Force bländade en hel spelvärld med sina fantastiska strategibaserade strider och sin härliga atmosfär när det släpptes till Sega Mega Drive under 1993. Det var tio år sedan serien såg en västerländsk lokalisering, men nu har Shining Resonance Refrain tagit sig till våra breddgrader.

Se videorecensionen på SpelPaus.

Shining Resonance släpptes till PlayStation 3 i Japan, och när det nu släpps till PlayStation 4 – under titeln Shining Resonance Refrain – kommer rollspelet med nyheter. Den färgglada världen, tillsammans med en härligt japansk design, gör sig bra på dagens konsoler även om de grafiska detaljerna pratar om en föregående generation. Den nya versionen bjuder emellertid inte bara på nya texturer och högre upplösning av basspelet, utan även en extra berättelse samt andra mindre nyheter.

När äventyret drar igång hittar vi en ung man vid namn Yuma, och han sitter fängslad då det elaka imperiet tar prover och gör experiment med honom. Snart står det klart att en legendarisk drake gömmer sig inom honom, och frågan är om kraften ska kunna utnyttjas av de goda eller de onda. Yuma blir såklart räddad från sin fångenskap, och tillsammans med karaktärer som Sonia och Kirika beger han sig ut på ett musikaliskt äventyr.

Det var Climax Entertainment som stod bakom Shining Force (och även Mega Drive-klassikern Landstalker), men nu är det Media Vision (och O-Two som står bakom Refrain-versionen) som står för utvecklandet av spelserien. Shining Resonance Refrain har inte några strategiska strider, utan det är istället ett actionrollspel som har ett stridssystem som påminner om Tales of-serien. Vi kan ta kontrollen över ett gäng olika karaktärer, som alla har olika egenskaper. Yuma kan emellertid frammana sin drake som är oerhört viktig mot de farligaste fienderna, och förutom vanliga specialattacker kan hjältarna också dra av en låt. Du läste rätt, de kan börja spela mitt i en strid, eftersom att vapnen de innehar egentligen inte var menade som dödsbringande verktyg vid dess skapelse, utan sonika instrument. Beroende på vilken av karaktärerna som står som frontperson får spelaren och de medstridande karaktärerna fördelar så som starkare magier eller rå styrka.

Karaktärerna kommer med en och annan rolig kommentar, och den där japanska härliga känslan finns där. Men samtidigt rör det sig om rena stereotyper, och den där levande känslan infinner sig inte riktigt samtidigt som en och annan osmaklig kommentar myntas mellan varven. Vi kan exempelvis bjuda in karaktärer till samtal under nattetid, och dessa kan leda till en bättre relation och olika sorters fördelar i strid. Detta kan även leda till att vi kan bjuda ut de olika personerna på date, men många av dialogerna upprepas, vilket i sin tur förstör den levande känslan lite ytterligare. Men, därmed inte sagt att karaktärerna är helt ute och cyklar, och dialogerna är i slutändan rätt trevliga, även om de känns aningen mekaniska.

Shining Resonance Refrain har emellertid en härlig atmosfär med mysiga områden och växlar mellan platser som grottor, sandstränder, ängar och solgassande stenlandskap. Detta bakas upp av skön musik, men med tanke på äventyrets musiktema hade jag förväntat mig lite mer.

Actionrollspelet bjuder på en hel del inslag där vi kan stämma våra instrument för att ge de olika funktioner i strid, vi kan ta oss ann sidouppdrag och bege oss ut på sidoäventyr i grottor som kan formas efter vårt eget tycke och smak – om vi har rätt prylar. Det finns mycket att göra vid sidan av den linjära berättelsen, men Shining Resonance Refrain har en stor solfläck. Fiendernas levelnivå anpassas efter spelarens karaktär med högst level, vilket gör att det känns onödigt att slåss för erfarenhetspoäng. Vid speciella tillfällen – under speciella tillfällen i berättelsen – anpassar sig fiendernas level med spelarens nivå, och jag saknar den där känslan av att möta ett monster som är helt oövervinnerligt vid ett första möte, för att sedan komma tillbaka betydligt starkare och ge den ordentligt med stryk.

Trots sina skavanker är Shining Resonance Refrain ett mysigt rollspel. Det är ett kärt återbesök i Shining-världen och det är den mysiga atmosfären som får mig att tänka på äventyret när jag har en paus, och det är också det som får mig att fortsätta spela och uppleva allt som Segas och Media Visions japanska actionrollspel har att erbjuda.

SpelPaus: Vi recenserar OnRush

När OnRush utannonserades fördes tankarna till en blandning mellan Motorstorm och Burnout. Slutresultatet är något helt annat, och efter en knackig start är jag istället smått beroende av Codemasters intensiva och sprängfyllda racingspel.

I videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus berättar jag varför arkadiga OnRush är ett bra spel trots allt.

Videorecension: Yoku’s Island Express

Den svenska spelstudion Villa Gorilla har släppt sitt första spel – Yoku’s Island Express, och det rör sig om ett väldigt charimigt plattformsspel som blandar Metroidvania med flipper.

I kombination med störtskön design och härlig musik bjuds vi på ett äventyr med riktigt underhållande spelsekvenser. Som en gammal flipperälskare kan jag inte annat än att bara le, och i videorecensionen nedan berättar jag om mina intryck.