Recensioner

Matchpoint – Tennis Championships är ett tennisspel som utsäger sig för att vara väldigt realistiskt, men finns det även någon charm under ytan?

Jag minns dagarna med Virtua Tennis – de två första delarna i serien la jag ner mycket tid på och varje gång det kommer ett nytt tennisspel så har jag en liten förhoppning om att det ska ha med sig något av magin från den arkadiga tennisserien. Matchpoint är visserligen inget arkadspel i grunden, men det har en aspekt jag verkligen tycker om i jämförelse med många av dagens tennisspel. Vi kan se en liten skugga på motståndarens planhalva som visar ungefär var bollen kommer att landa efter att vi håller in en av de olika slagknapparna, exempelvis en lobb, en spin eller ett vanligt slag. Detta moment känns ändå lite arkadigt, och jag gillar det. Vi har också en form av en mätare som avgör hårdleken på slagen, och håller vi in knappen för länge så blir det inte ett särskilt bra slag, men om bollen kommer tillräckligt nära min karaktär slår hen ändå utan att jag behöver fokusera på att släppa knappen innan bollen når mig.

Under PlayStation (1)- och PlayStation 2-tiden kom det en hel drös av maskotspel som försökte sig på att bli Sonys svar på Mario och Sonic. Klonoa: Door to Phantomile utvecklades visserligen inte av Sony själva, men Namco släppte det till Sonys första konsol under 1997 och senare släpptes även Klonoa 2: Lunatea’s Veil till PlayStation 2.

Den första delen i serien fick också en remake under 2008 till Wii och det är den som denna samling baseras på även om vi också får med både originalet och uppföljaren. Sen om det är en kanin eller katt som står som huvudrollsinnehavare, eller något helt annat, låter jag vara osagt. Och som brukligt finns det en berättelse i de båda spelen, men det är knappast storyn som är denna series starka kort – och lyckligtvis kan vi spola förbi dessa sekvenser i fem gånger hastigheten. Det kan emellertid vara småmysigt att följa karaktärernas dialoger även om en och annan irriterar mer än de förnöjer.

Turtles var verkligen min favoritserie som barn, och nu har Tribute Games och DotEmu gett oss en retrodoftande actionrökare med de klassiska ninjasköldpaddorna Leonardo, Michelangelo, Donatello och Raphael.

Teenage Mutant Ninja Turtles: Shredder’s Revenge är som en enda stor kärlekskram till oss som var med under 80- och 90-talet då spelet baseras på den animerade tv-serien från 87 och samtidigt påminner om de klassiska spelen som Konami släppte till arkadmaskinerna och spelkonsolerna. Det hela känns väldigt nostalgiskt med musiken, designen och pixelperfektion där de dessutom skapat ett story-läge med mängder av klassiska Turtles-karaktärer och ingredienser från spel som Turtles in Time.

Dolmen är ett scifi-äventyr som lånar en hel del idéer från From Softwares Dark Souls-serie samtidigt som det känns eget på sitt sätt. Undertecknad har dragit ut i rymden och slagits mot fiender i alla möjliga former.

I Dolmen presenteras vi av en berättelse där mänskligheten har koloniserat avlägsna planeter ute i galaxen och privata företag kämpar för att vinna militäriska och teknologiska fördelar. Zoan Corporation skickar genetiskt modifierade människor som kallas för Drillers till planeten Revion Prime för att utvinna Dolmen-kristaller – en råvara som gör det möjligt att interagera mellan olika dimensioner samtidigt som de potentiellt skulle kunna revolutionera utforskandet av olika planeter.