Retrorecension: Star Wars Knights of the Old Republic – spelat med One X Enhanced-uppdateringen

Jag spelar sällan klart spel då jag tappar intresset när nutida titlar gång på gång upprepar samma uppdrag tills man spyr på det hela, och kastar skivan som en frisbee tills jag inte längre ser den och sedan fortsätter sin dag som om ingenting hade hänt.

Välkommen till Star Wars: Knights of the Old Republic, spelat med Xbox One X Enhanced-uppdateringen.

Jag skaffade både första och andra spelet i serien till den första Xboxen efter att jag hört massvis av goda saker om titlarna och dess story. Självfallet började jag med det första – Knights of the Old Republic.

Knights of the Old Republic utspelar sig 4000 år innan de första tre filmerna. Republiken är under attack av Sith-ledaren Darth Malak, en Jedi som föll för den mörka sidans frestelser och gick emot Jedi-rådet under Mandalorian-kriget. Du som spelare skulpterar din karaktär som du vill eller väljer färdiga alternativ som faktiskt gör rätt saker för en gångs skull. Du och ditt följeslag på två andra karaktärer styr du genom realtidsbaserade strider genom valda attacker från stridsmenyn. Ett system jag trodde skulle vara irriterande, men i själva verket var det något som föll mig i tycke ganska snabbt, väldigt användarvänligt system som både nya och veteraner skulle trivas med.

Du börjar spelet på Endar Spire som är under attack av Darth Malak och ditt första uppdrag blir att fly skeppet genom att ta en flyktkapsel där Carth Onasi väntar. Ta farväl av Endar Spire för detta är första och sista gången du får se denna fantastiska Hammerhead Cruiser innan den exploderar i tusen miljoner bitar. Du landar på Taris – en planet med världskänd öl och Swoop Racing. Din uppgift på denna nedgångna planet är att hitta Republikens viktigaste Jedi, Bastila Shan.

Röstskådespeleriet är av A+-kvalité och varje gång man får följa en sekvens av dialog så vill man inte skippa den då allt snack i detta äventyr presenteras med röster, vilket i dagens läge är väldigt ovanligt. Alla språk från filmerna finns med i spelet, så även Twi’lek och även Jawas som pratar i sitt språk. Helt underbart!

Musiken är fantastisk och Jeremy Soule gjorde ett fantastiskt jobb med att fånga Star Wars-känslan ifrån filmerna.

Knights of the Old Republic har en otrolig handling med väldigt intressanta karaktärer och ett upplägg som imponerar med ett djupt och varierande uppgraderingssystem för vapen och karaktärer. Du kan själv välja vilka förmågor du vill ha för att ta dig igenom spelet, och jag valde Scoundrel vilket är en smugglare som kan smyga sig förbi strider. Detta gjorde att mina förmågor hade fokus på just detta, till exempel.

Det som gör spelupplevelsen så fantastisk är att dina handlingar påverkar hur du ser spelet utvecklas, väljer du onda alternativ får du Dark Side-poäng och väljer du goda alternativ så får du Light Side-poäng. Beroende på vad du väljer påverkas dialogerna med Bastila och övriga, icke spelbara karaktärer. Ett stort tips är att inte hota ägaren till en butik, då jag exempelvis inte längre kan köpa saker ifrån en affär på Tatooine eller besöka en viss planet.

Är du ute efter ett Star Wars-spel där du får använda Lightsabers? Är du ute efter att använda Force-krafter och övertala andra att de borde betala dig för att hjälpa dig? Då är detta spelet för dig! Jag hade otroligt roligt, och plot-twisterna är ‘spot on.’ Jag körde spelet helt ‘blind’ – det vill säga utan några hjälpmedel eller tidigare erfarenheter och jag är såld. Knights of the Old Republic är helt klart bästa Star Wars-spelet jag har spelat.

Annonser

Recension: Metro Exodus

Metro-serien är tillbaka, och det som lovats på förhand är väldigt gott. Lever Metro Exodus upp till förväntningarna?

Artyom är fast besluten att det finns liv utanför de trånga kloakerna som han och hans landsmän trängs i under ytan. Han och flera andra soldater, inklusive hans fr, får snart veta att allt de fått höra genom åren inte stämmer, och de beger sig ut på en väldigt farlig, men viktig resa.

Ammunitionen är fortfarande knapp och likaså förnödenheter så som förstahjälpenlådor. Men, till skillnad från de tidigare två delarna är Metro Exodus en betydligt öppnare historia. De trånga gångarna och kamrarna finns emellertid fortfarande där, men den här gången får vi också större områden att röra oss i, där vi faktiskt får vistas utomhus en hel del. Spelare kan fortfarande röra sig längsmed den röda tråden, men de har också möjligheten att utforska mer, ställa sig på ett högt berg och leta efter intressanta områden med en kikare, och kanske rädda någon som sitter som gisslan hos ett gäng banditer. Metro Exodus har en dygnsrytm där de muterade monstren är fler på nätterna, medan människor – som sällan vill Artyom och hans vänner väl – syns mer frekvent på dagtid. Och båda har sina för- och nackdelar, så som att det mesta är mer synligt under dagen, medan vi kan gömma oss i mörkret om nätterna.

De större områdena blandas med mer styrda scenarion, och vi har egentligen bara två öppnare områden att besöka. Även om vi får vara över ytan så är detta fortfarande Metro, där vi får ta oss genom trånga utrymmen med vår gasmask över vårt ansikte. Allt binds ihop med hjälp av ett järnvägsnät där vi får resa med ett koldrivet ånglok kallat Aurora – ett namn som såklart är hämtat från den romerska mytologins gryningsgudinna. När jag får blicka ut över de nedbrutna landskapen ombord på loket infinner sig en känsla av något stort, det skapar en sorts känsla av något episkt. 4A Games har målat upp en värld på ett väldigt bra sätt, och det hela känns trovärdigt då det målar upp en bild av hur Ryssland skulle kunna se ut efter att ha bombats sönder av kärnvapen.

Metro Exodus är skitigt och trasigt på ett bra sätt till utseendet, men när det kommer till själva koden är det såklart inte lika bra att saker och ting inte riktigt är som det ska. Vi kan samla på oss prylar som exempelvis låter oss göra förstahjälpenlådor, och det blir såklart extra intressant att söka efter dessa i alla möjliga hörn och kanter. Något som besudlar detta är att det är lätt att fastna här och var, vilket jag surt fick erfara när jag letade inne på ett utedass. Jag fastnade, på ett utedass. Det känns lite tragikomiskt i sammanhanget, och jag fick således börja om vid min senaste sparfil. Men, det är också buggit, fiender dyker upp ur tomma intet, kommer upp genom golvet och det rör sig om taskiga träffytor. Ibland agerar AIn oerhört smart, nästan lite för smart, och vid andra tillfällen står en riktigt svår fiende och tittar in i en vägg. Tyvärr är striderna i Metro Exodus inte särskilt underhållande, och jag blir aldrig sugen på att modifiera mina vapen även om möjligheten finns. Istället satsar jag allt på att göra förstahjälpenlådor, ammunition och en och annan granat.

Det är tydligt att 4A Games har velat göra väldigt mycket av Metro Exodus. Dialogerna är otroligt många, och den varierande kvalitén av röstskådespelare gör inte saken bättre. I många andra fall föredrar jag spel där karaktärerna pratar mycket, men det går nästan över styr här, och de har inte alltid något intressant att säga.

Precis som de tidigare två delarna har emellertid Metro Exodus en otroligt skön atmosfär, och det lever på den postapokalyptiska dystopin som Artyom och hans medsoldater är med om.

Recension: Digimon Story – Cyber Sleuth

Digimon Story: Cyber Sleuth kastar dig in i en värld som kolliderat med den digitala världen EDEN. Ta på dig baskern och hämta förstoringsglaset för här har vi ett flertal digitala mysterium att lösa.

Cyber Sleuth bjuder mig förmodligen på den roligaste underhållningen som jag fått av ett spel sedan Pokemon Röd kom ut 1996.

Det är så många Digimon-spel som lanserats under alla år där de totalt misslyckat leverera vad jag vill ha av ett spel baserat på varumärket, men äntligen har Bandai Namco Entertainment gett oss ett spel som inte är helt perfekt, men många aspekter jag velat se tidigare är implementerade i detta fantastiska spel att man nästan inte ens bryr sig om de upprepande elementen som får en att vilja skrika av ren frustration. Det finns över 200 Digimons att upptäcka i cybervärlden EDEN och du kan spendera hutlösa timmar inne i Digi Lab för att hitta kriterierna för att låsa upp nästa steg i utvecklingen på respektive Digimon eller varför inte hoppa in i din privata digitala ö för att låsa upp nya uppdrag eller mata dina Digimons? Jag har spenderat över 16 timmar enbart på att låsa upp Digimons och göra dem starka att jag knappt är igenom hälften av själva storyn vilket inte är något problem för mig – för jag njuter verkligen.

Ta det inte fel, huvudberättelsen är helt okej där du som Cybersleuth jobbar för en detektiv vid namn Kuremi Kyoko. Världen har kolliderat med Digimons värld och digitaliserat delar av Japan som orsakat ”EDEN Syndrome.” Det är ditt jobb som amatör-hacker/Cybersleuth att ta reda på vad det är som orsakar alla problem och hindra ondskefulla Digimons att ta över din värld. Men, det som får spelet att riktigt glänsa är just alla Digimons som går att utveckla och stridssystemet som är precis som det ska vara, simpel att förstå och turbaserat.

Du är limiterad till hur många eller vilka Digimons du kan ha i ditt party i början, men väldigt tidigt in i äventyret låser du upp mer minne och kan utöka din arsenal av kraftfullare Digimons. Varje strid med en Digimon ger dig en viss procent, när din procent har nått hundra kan du åka till Digi Lab och få ett ägg som blir just den Digimonen. När din Digimon nått en viss nivå kan den utvecklas till tre valfria Digimons, men ibland så måste man de-utveckla en Digimon för att den inte riktigt uppnådde nivån för den Digimon du ville utveckla och för att få ännu mera nivåer för att utveckla och….Det börjar bli komplicerat men du kommer förstå när du väl spelar.

Många dialoger i spelet har ett viss inslag av humor med referenser från andra spel så som Pokemon och Tekken, och man kan även se reklam från butiker I Japan som till exempel Mandarake och Tower Records som man även kan gå in till.

Musiken passar verkligen in i Digimon, den är väldigt industriell och digital och skapar en känsla av Cyberspace.

Det enda negativa jag kan säga är att du konstant får springa igenom upprepande ”dungeons” gång på gång genom spelet vilket kan bli ganska tjatigt, speciellt när det är i princip samma uppdrag du gör för att få upp din level som Cybersleuth.

Trots bristerna är det en riktigt underhållande rollspelsupplevelse.

Recension: Kingdom Hearts III

För 17 år sedan släppte Square Enix Kingdom Hearts till PlayStation 2, och blandningen av Final Fantasy och Disney var snudd på magisk. Nu, två konsolgenerationer senare, är det dags för seriens regelrätta tredje del.

Kingdom Hearts III dundrar igång med buller och brak, och i sina vackraste stunder ser det verkligen fantastiskt ut. Vi stöter på mängder av härliga karaktärer, och för besöka ett gäng olika Disney-världar, och det handlar verkligen om en atmosfärisk resa som blandar nostalgiska känslor från föregångarna samtidigt som jag har fått ett helt nytt äventyr. I den första världen får vi besöka Hercules, och den ger en skön försmak av vad som komma skall. När jag får slåss med Sora, Långben och Kalle Anka mot jättelika fiender känns det oerhört mäktigt, och det här är en upplevelse som bjuder både på action och adrenalin samt spänning och känslor.

Kingdom Hearts-serien har betydligt fler sidospår än utgåvor i huvudserien, och Kingdom Hearts III knyter ihop händelserna i alla dessa spel. Även om jag har tagit mig igenom Kingdom Hearts och dess uppföljare samt de flesta av sidospåren är berättelsen minst sagt förvirrande. Detta trots att vi kan kika igenom ett gäng sekvenser från tidigare spel hänger jag inte riktigt med, men lyckligtvis är det de olika härliga världarna som bjuder på den största behållningen.

Stridssystemet har fått sig en renovering, och dusterna flyter på som rinnande vatten. Vi har dessutom möjlighet att utföra mängder av specialare som får oss att tänka på rena nöjesfält. Vad sägs om att attackera fienderna med berg- och dalbanor, piratskepp eller snurrande tekoppar? Vi kan göra team-baserade attacker åt höger och vänster, och även om de känns smått överdrivna i mindre vanliga strider, så tillför de en hel del när vi väl behöver dem.

Kingdom Hearts III innehåller många och långa filmsekvenser. Jag har verkligen inte några problem med detta, men det är svårt att börja en spelomgång om man har en tid att passa. Många gånger blir jag stressad över att det är så långt mellan tillfällen där jag kan spara, vilket är väldigt synd – det här är ett spel som ska avnjutas i lugn och ro utan stress.

Kingdom Hearts III må vara snurrigt rent berättarmässigt, men det har en sådan härlig känsla, och de olika världarna är helt enkelt magiska. Det har en magisk atmosfär där musiken och den vackra ytan hjälper till att ta det till en extra höjd, och det är absolut ett spel jag kommer att ta mig igenom igen i framtiden.

Recension: Monster Energy Supercross – The Official Videogame 2

Milestones senaste supercross-spel är här, och undertecknad har kört loss och klättrat i karriären.

Monster Energy Super Cross: The Official Videogame 2 må ha ett onödigt långt namn, men det överträffade alla mina förväntningar. Det har tagit några kliv sedan föregångaren, och det känns som om utvecklarna har förbättrat många ingredienser.

Precis som jag brukar göra när det kommer till racingspel kastar jag mig direkt på karriärläget. Jag börjar med att skapa en karaktär, och även om jag inte har så många olika alternativ att skapa min blivande supercross-stjärna syns det knappast sedan när det är dags att bege sig ut på banan. När det kommer till att välja hoj får vi möjlighet att välja mellan stora varumärken som bland annat Yamaha och Husqvarna, men väl på banan är de i stort sätt identiska. Vi får lägga upp vår agenda veckovis, och vi har val som att träna, olika utmaningar och så kan vi träna, vila, träffa fansen eller snacka med media. Om vi väljer att prata med media får vi fler fans, och om man fotar sig med sin sponsor får man prestigepoäng som i sin tur leder till att karaktären stiger i level. Det ger en extra tyngd till spelupplevelsen istället för att vi bara får spruta sand kring banorna.

När vi väl beger oss ut för att tävla är körkänslan och fysiken precis som jag förväntar mig. Jag är visserligen inte särskilt kunnig när det kommer till supercross, men fordonet för sig som det bör i svängar samt över gupp och hopp. Vi får också fördela vikten så att vi tar kurvorna bättre, och vi kan också utföra något som kallas för ”scrub” när crossen är i luften. Detta gör att vi kan minska tiden i luften, och det ger en riktig fördel om det görs på rätt sätt, och med rätt tajming. Det är något som är oerhört svårt att få till på ett bra sätt, men den som lyckas utnyttja funktionen vinner mycket på detta.

Laddningstiderna är lite väl långa, och tyvärr finns det inte någon möjlighet att spela med kompisarna på en och samma konsol. Själv tycker jag att det är som allra roligast att möta kompisarna hemma i soffan, och det är något av en besvikelse att detta tyvärr inte går.

Trots detta är Monster Energy Supercross: The Official Videogame 2 en bra supercross-upplevelse. Nästan varje gång jag spelar känner jag att jag bara vill ”köra ett race till” och det slutar ofta med en eller ett par timmar till med spelet. Det om något är ett gott omdöme.

Recension: Resident Evil 2

Året var 1998, och i januari kom äntligen uppföljaren till Resident Evil. Leon Scott Kennedy och Claire Redfield tog sig till Racoon City, och de upptäcker snabbt att helvetet brakat lös. Nu är remaken här, och det är en otroligt fräsch nostalgiresa som Capcom levererar.

När jag beger mig in i äventyret väljer jag att spela som Claire Redfield (vi kan även spela med Leon) som beger sig till Racoon City för att leta efter hennes bror Chris som de flesta av er Resident Evil-entusiaster lär känna till.

Det var ungefär 20 år sedan jag spelade originalet tillsammans med ett gäng vänner som turades om att basa över kontrollen, och än idag minns jag den fasansfulla skräcken som infann sig när den första zombien grabbade tag i min karaktärs fötter. Året är nu 2019, och det är en ordentlig remake vi bjuds på. Även om tiden har kommit ikapp när det gäller skräckupplevelser i spelbranschen, så känns Resident Evil 2-remaken oerhört stämningsfull och skrämmande från den första filmsekvensen. När Claire kliver av sin motorcykel för att gå in på en bensinmack är förväntningarna riktigt höga, och de infrias faktiskt med råge.

Trots att minnet är lite luddigt känner jag igen många av de händelser som sker i denna färska version av Resident Evil 2 – trots att jag aldrig tog mig igenom originalet. Den blockiga grafiken har bytts ut med oerhört välsvarvade detaljer, ljuskällor och texturer som gör att närvarokänslan infinner sig direkt från det första steget, och jag har verkligen saknat denna typ av pussel där jag får titta på anteckningar och dylikt för att lösa problemen jag ställs inför. Capcom har använt samma grafikmotor som de använde till Resident Evil 7, och med hjälp av den lyckas de skapa en riktigt skrämmande upplevelse, och när jag jagas av den galna Mr. X gör hjärtat nästan dubbla slag och volter. Nyversionen förmedlar också den där härliga känslan som de tre första spelen gav – Resident Evil 2 är både mysigt och läskigt på samma gång.

Det finns inte ammunition i mängder, och jag sparar på helande örter och andra ting för att klara av de allra tuffaste situationerna som dyker upp under äventyrets gång. Den ”tankiga” kontrollen från original har bytts ut, och vi får en betydligt vänligare styrning där vi också kan sikta med kameran sittandes bakom axeln. Idag har jag väldigt svårt för de tidiga Resident Evil-spelen rent kontrollmässigt, och det är oerhört skönt att styrningen har fått en ordentlig ‘makeover’.

Som jag berörde tidigare kan vi spela som både Clarie Redfield och Leon Kennedy – precis som när det begav sig. Även om spelaren får besöka samma miljöer med de båda karaktärerna så skiljer sig deras upplevelser. Dialogerna är förstås olika, och vi stöter på olika karaktärer beroende på vem vi spelar som. Dessutom kan vi låsa upp en del andra intressanta saker som gör att omspelarvärdet blir riktigt högt.

Resident Evil 2 bjuder på många nostalgikickar, samtidigt som det känns härligt nytt och fräscht. Ljuseffekterna är riktigt mäktiga, och hela upplevelsen får mig att le samtidigt som några av de groteska scenerna får det att röra sig i magen – som när jag ser en halvt avsågad käke där blodet droppar ordentligt. Det här är en fantastisk upplevelse både för nya och erfarna Resident Evil-spelare.

Recension: Tales of Vesperia Definitive Edition

När Tales of Vesperia lanserades till Xbox 360 bjöd det på värme, sköna karaktärer och ett härligt stridssystem. Nu kommer har undertecknad testat den remastrade versionen.

Med starka färger och skön musik får jag återigen stifta bekantskap med den forne soldaten Yuri Lowell som bor i de sämre kvarteren under ”eliten” som lever i lyx och överflöd. Staden är täkt av en barriär som skyddar den och dess invånare mot monstren utanför – men vi får såklart kliva utanför dessa och slåss mot en massa monster och fiender när övermakten lämnar de fattiga åt sitt egna öde.

De som spelat några av de tidigare Tales-spelen (eller rent av originalet) kommer att känna igen det actionpackade stridssystemet där vi kan utföra olika specialattacker och kombinationer. Under resans gång stöter vi såklart på ett gäng karaktärer som hjälper oss på vår resa, och vi kan välja att slåss eller kasta magier med vilka av dessa som vi känner för. Coop-funktionen finns också kvar för den som vill fightas tillsammans med en vän, men då det endast är spelare nummer ett – som också styr över karaktären utanför strid – som fokuseras i bild kan det bli något rörigt. Det är emellertid ett välkommet inslag, och en något underskattad ingrediens för de som vill uppleva äventyret tillsammans.

Tales of Vesperia släpptes exklusivt till Xbox 360 här i väst, medan en utökad utgåva lanserades till PlayStation 3 i Japan. Remastern baseras lyckligtvis på den mer matiga versionen, och här blir jag påmind om varför jag tyckte att originalet var så fantastiskt. Vi får såklart uppskalad grafik i denna definitiva utgåva, men det är de otroligt sköna miljöerna och de härliga karaktärerna som får mig att bli alldeles lycklig återigen. Även om jag känner igen Bandai Namcos Tales-mall för många av personligheterna, är det något extra att uppleva äventyret tillsammans med alla de karaktärer som förgyller just Tales of Vesperia.

Tales of Vesperia har verkligen åldrats med värdighet, och även om om vissa sekvenser känns aningen ”cringe” så är det just äventyret i sig som får mig att njuta av varenda sekund – trots att jag spelat originalet både en och två gånger tidigare. Detta förgylls ytterligare med en vän vis sin sida att dela hela upplevelsen med.

Recension: V-Rally 4

V-Rally var en stor ikon till framförallt PlayStation när det släpptes under 1997, och drygt 20 år senare är det dags för seriens fjärde del.

V-Rally utvecklades av Eden Games, en hop av Atari-veteraner skapade en riktigt stark rallyserie som byggde på dess arkadiga känsla. När jag sätter mig med V-Rally 4 har jag ganska stora förväntningar, det var en spelserie som faktiskt gav mig mer än vad Colin McRae-serien gjorde under 90-talet, och Kylotonn Games har gett sig på den stora uppgiften att fightas med spel som Dirt 4.

V-Rally 4 är utvecklat av samma team som gav oss WRC 7, men det märks snabbt att de sneglat mycket på Codemasters Dirt 4 – men försökt ge oss en betydligt arkadigare ton. Vi hittar en hel del att göra, och det är i ”V-Rally Mode” som vi kan gotta ned oss i den mest matnyttiga biten. Här får vi förstås ta del av rally-race, men också rallycross och baja-racing. Det känns nästan som om de försökt kopiera Codemasters rally-spel, och jag tycker inte riktigt om att de inte försöker hålla sig till spelets rötter. Bilkörningen känns oprecis, den är helt klart sladdrig – speciellt när vi når de höga hastigheterna. Och det känns som att vi tar oss från 0-100km/h på nolltid, och även om det inte hade varit ett problem i sig, så fungerar det inte riktigt här, speciellt när det kommer till rallycross-delen som kräver så pass mycket vridningar. Det känns helt enkelt onaturligt, och även om de eftersträvar en arkadkänsla så blir det aldrig det flyt som jag skulle vilja se.

Jag kan ändå finna underhållning när jag kör rallylopp och hittar en hel del ljusglimtar när jag bränner gummi i rallycross, men det hela känns ganska intetsägande efter ett tag, och jag saknar den identitet som serien hade under 90-talet. Vi kan emellertid uppgradera våra bilar, och det är ett välkommet inslag i den här typen av rallyspel, även om jag inte hittar samma känsla som när jag uppgraderar mina bilar i Forza- eller Gran Turismo-spelen.

V-Rally 4 ser ändå bra ut, och ljudbilden är trevlig. Det finns helt klart snyggare spel på marknaden, men framförallt ljussättningen är riktigt bra. Kylotonn Games sätter oss dock i den amerikanska öknen, samtidigt som det känns som om underlaget är is när jag kör min bil framåt. Stundtals hittar jag emellertid underhållning i Klytonn Games rallyspel, men jag hade hoppats på något betydligt starkare från utvecklarna av WRC 7, och uppföljaren till en av mina favoritserier från 90-talet.

Recension: Yakuza Kiwami 2

Yakuza 2 levererade ett av de bästa spelminnena till PlayStation 2, och nu har Sega och Yakuza-studion släppt remaken som byggts med hjälp av Dragon Engine (som användes till Yakuza 6) och släppt spelet till PlayStation 4.

Efter de ödesdigra händelserna i Yakuza (1) hittar vi en sargad Tojo-klan. Medlemmar lämnar organisationen, kapital saknas och hela yakuza-klanen är i upplösningstillstånd. Kiryu Kazuma ämnar att ta hand om Haruka, den lilla flickan han möter i föregångaren, men som ni säkert förstår dras seriens protagonist snabbt in i hetluften.

Yakuza 2 var ett väldigt bra spel, med en fantastisk berättelse, starka karaktärer och levande städer. Den stenhårda, men rättvisa och Kiryu Kazuma är oerhört lätt att tycka om, och samtidigt som den seriösa tonen nästan alltid finns där i huvudberättelsen finner vi såklart en hel del roliga, sjuka och galna sidouppdrag att ta oss ann. Det handlar alltså inte om en upphottad remaster, utan en remake. Yakuza-studion har byggt om spelet från grunden med Dragon-motorn, och det är som dag och natt. Den som spelar originalet för första gången idag kommer garanterat att störa sig på de hopp som sker mellan varje del av staden, och bara att få uppleva äventyret med så oerhört få laddningssekvenser (förutom när vi hoppar mellan städer och större områden) är en fröjd i sig. Yakuza 2 var ett levande spel på sin tid, men Yakuza Kiwami 2 är något helt annat. Här får jag verkligen uppleva Kamurocho, och jag slukas upp av allt och alla som vistas i spelets värld.

Precis som tidigare spel i serien bjuds vi på en semiöppen värld där vi kan käka på restaurang (vilket även ger oss olika sorters erfarenhetspoäng), spela golf och springa till arkadhallen för att bland annat köra Virtua Fighter. Det är en lagom öppen värld, där det är lätt att fastna i olika sorters sidospår, samtidigt som jag hela tiden vill veta mer av det som huvudberättelsen har att erbjuda. Även om jag har spelat originalversionen, är minnet som bekant väldigt bra, men kort, samtidigt som min engelska inte var den allra bästa på den tiden. Filmsekvenserna är oerhört bra regisserade, liksom röstskådespelarna, och jag super verkligen in den atmosfär som hela paketet erbjuder. I Sotenbori blir vi exempelvis introducerade till minispelet Hostess Cabaret, och precis som i Yakuza 0 får vi vara med och sköta en hostess-klubb för att tjäna en extra hacka pengar.

Striderna har en central roll, och förutom att vi stöter på farligheter under diverse uppdrag möter vi mängder av busar på gatorna som bara skriker efter att få stryk. Vi kan plocka upp cyklar, vägkoner, skyltar, knivar, elpistoler och andra vapen som kan användas mot våra fiender, men det är Kazumas fightingegenskaper som hela tiden har störst fokus. Vi låser upp nya förmågor med hjälp av erfarenhetspoäng vi skramlar ihop, och kan bygga på vår arsenal av attacker ett bra tag innan vi når en fulländad stridsmaskin.


Minispelet clan creator återvänder i Yakuza Kiwami 2.

En av de mer intressanta nyheterna med Yakuza 2-remaken är att det innehåller en helt ny episod där vi får spela som Goro Majima. Sega förväntade sig nog aldrig att han skulle bli den fanfavorit han faktiskt blev i serien, och han är verkligen en klockren karaktär som fullkomlig skriker gangster.

Yakuza Kiwami 2 är ett av de allra bästa spelen i serien, och det bjuder på otroligt mycket spelkärlek. Segas Yakuza-studio är kanske deras största tillgång när det kommer till ren kvalité, och det är oerhört positivt att folk i väst äntligen börjar få upp ögonen för denna fantastiska spelserie.

Recension: Pro Evolution Soccer 2019

Konami har släppt Pro Evolution Soccer 2019, och undertecknad har grottat ned sig i Fifa-seriens stora utmanare.

Medan Fifa-serien har alla tunga licenser, har Konami alltid levererat när det kommer till spelet på planen. Känslan och spelarnas beteenden överglänser det som Electronic Arts lyckas prestera i min mening, och flytet i spelet är rent av spektakulärt stundtals. Nickarna är inte lika produktiva som i fjolårets utgåva, och det känns som ett ganska välkommet inslag. Ett bra spel är mer gynnande än att bara spela ut på yttrarna för att slå inlägg vid vart och vartannat anfall. Domarnas agerande kan såklart ifrågasättas då och då, men de tillåter ofta ganska mycket innan de visslar i sin pipa, och de viftar sällan med sina kort.

De mjuka animationerna är också riktigt snygga, och ger också flyt till spelet. Det händer såklart en och annan konstighet på planen, men de gör sig sällan synliga. Problemet är snarare att det känns som ett mellanår för Pro Evolution Soccer-serien där få nyheter faktiskt gör någon ordentlig skillnad. Konami har talat mycket om det färska inslaget ”magic moments” och detta innebär att de allra bästa spelarna har ett gäng specialare som de kan använda sig av. Detta innebär i praktiken att de berörda utespelarna kan göra mer iögonfallande passningar och skott, medan de bästa målvakterna kan göra mer spektakulära räddningar. Det hela ser snyggt ut, men det är något som sker automatiskt, och kräver inte några speciella knappkombinationer. Det hela förändrar dock inte spelet på planen i någon stor utsträckning.

När det kommer till menyer och funktioner utanför planen haltar dock Pro Evolution Soccer 2019 fortfarande. Bristen på licenser gör sig återigen påmind, och trots att Konami har kopplat licenserna för den franska, portugisiska och danska ligan har de inte längre kvar licensen för Champions League. När det kommer till Allsvenskan hittar vi Malmö bland valbara lag, men vi kan inte spela några heta derbyn eller liknande. När det kommer till spellägen är det fortfarande Master League som står för det starkaste kortet för den som väljer att spela på egen hand, men när det kommer till spelarköp är det för lätt att signa de riktigt stora stjärnorna samtidigt som vi också får till en transfer av dessa för en, i sammanhanget, billig peng.

Pro Evolution Soccer 2019 är fortfarande ett riktigt bra spel när det kommer till fotbollen på plan, och jag har som allra roligast när jag möter en vän där timmarna verkligen kan flyga förbi. De få nyheterna gör dock att Pro Evolution Soccer 2019 inte känns som en självklar uppgradering från fjolårets upplaga, men flytet och känslan är svårslagen.