Recension: Everspace

Everspace tar oss ut i galaxen och bjuder på en rymdskjutare förpackad i en rougelike-upplevelse. Vi har testat den tyska spelstudion Rockfish Games första spel.

Det första som slår mig är hur enkelt Everspace är att komma in i. Rymdskjutare i en tredimensionell värld är knappast en genre som är känd för lätthanterliga spelsekvenser, där jag exempelvis inte ens har lyckats landa mitt skepp i Elite Dangerous. Det är fortfarande mer avancerat än att kliva in i en vanlig förstapersonsskjutare, men det tar bara några minuter att greppa idén, och sedan bege sig ut på jakt efter rikedomar, uppgraderingar och fiender att skjuta ned med sina nya vapen.

Med det sagt är Everspace ingalunda ett lätt spel. När den normala svårighetsgraden har namnet ”The Way You’re Meant to Die” förstår jag direkt att det inte kommer att vara någon dans på rosor, och efter en lätt introduktion sprängs mitt skepp för första gången. Då får jag chansen att uppgradera en hel radda av saker, som mina vapens attack, chansen till att hitta ovanlig utrustning, och förbättra skeppets skydd mot fiendeeld. När jag varit ute på jakt har jag samlat på mig en massa material som kommer till nytta, och jag måste se till att utnyttja de pengar jag har tjänat in, då dessa försvinner när jag sedan beger mig ut på ett nytt försök.

På förhand oroades jag över att banorna var slumpmässigt genererade. Det brukar resultera i tråkiga miljöer som ser likadana ut överallt. När vi har en snygg rymdvärld att åka runt i gör det mig emellertid ingenting, och jag lättas snabbt av den insikten. Grafiken glänser kanske inte som den nuvarande konsolgenerationens snyggaste spel, men designen och kvalitén är helt klart mer än godkänd.

Svårighetsgraden på motståndet stiger snabbt, och fienderna har en väldigt god precision. Tråkigt nog känns det som att det är betydligt viktigare att ha gjort tillräckligt mycket uppgraderingar, så som en stark sköld och ett saftigt vapen, och inte spelarens prestation. Det är inte någon idé att ge sig på en grupp skepp om man misstänker att sina egna vapen inte är tillräckligt starka, för då lär det egna skeppet garanterat sprängas i luften – oavsett spelarens stridsduglighet. Det finns emellertid olika faktioner ute i rymden, och vissa av dem är neutrala mot spelaren, och öppnar inte eld förrän man själv går till attack. Detta kan också utnyttjas genom att få en fiende att skjuta mot en viss faktion, så att de hamnar i strid. Då kan spelaren relativt enkelt skörda rikedomar och förnödenheter som annars skulle ha varit för svårt på egen hand.

Everspace har ändå ett lagom djup. Jag dör, uppgraderar, tar mig igenom några sekvenser och repeterar samma procedur. Det är underhållande, men efter ett tag tappar jag intresset och det börjar kännas som en ordentlig upprepning. Till dess är det emellertid beroendeframkallande att hela tiden känna att uppgraderingarna gör nytta, och när jag för första gången hade samlat på mig tillräckligt mycket pengar för att köpa ett nytt skepp var lyckan total.

Annonser

Recension: Conan Exiles

Funcom har tagit Conan Exiles från Early Access och ger oss fullversionen. Vi bjuds på ett äventyr där utvecklarna aldrig håller spelaren i handen, och livet ute i ödemarken är ingen enkel verklighet för vår protagonist.

Min karaktär – som jag själv får skapa genom att välja utseende och religion – är dödsdömd och hängs ut i öknen för att ta sina sista andetag. Plötsligt dyker emellertid barbaren Conan upp och återger mig livet, men det blir desto svårare att behålla det. I Conan Exiles möts vi av en brutal och oförlåtande värld, med faror som inte bara kommer från illasinnade djur och människor, utan brist på mat och vatten kan leda till samma bistra öde – döden.

Spelaren lämnas i mångt och mycket i sina egna händer. Det finns inga pilar som pekar på vad jag bör göra härnäst, även om en varning kommer om hungern börjar göra sig påmind. Däremot finns det en typ av loggbok, en Journey-lista som visar saker som vi kan göra härnäst, men det är inte något som vi måste följa om vi inte vill. De ger emellertid en fingervisning till vad man kan göra.

Jag börjar med att plocka på mig allt jag hittar, stenar och växter som kan komma väl till pass senare. Träd huggs ned, och till slut kan jag göra en liten brasa som kan användas till att laga mat och sedan får jag även ett tak över huvudet. Men, innan jag tagit mig dit har jag dött ett antal gånger av de olika faror som hela tiden finns runt spelaren.

Efter att ha kämpat för att hålla mig vid liv tar jag mig ut från startområdet och rör mig vidare. Det finns dungeons att slå sig igenom, svåra fiender, och områden som har sina egna miljömässiga faror. Det finns mycket att upptäcka, så som intressanta civilisationer, och vi kan uppleva detta ensamma eller tillsammans i grupp med vänner online. Dessutom kan vi spela äventyret tillsammans med en vän offline vilket är välkommet, och Conan Exiles känns verkligen uppbyggt för samarbete. Speciellt när vi stöter på svårare bossar, och det ger en speciell känsla när man bygger upp saker tillsammans.

Äventyret är fullt av saker att göra, men inget blir upptryckt i ansiktet, utan vi måste hitta allt själva, och det är välkommet. För att vi ska våga bege oss utanför startområdet behöver vi skapa skyddande kläder och vapen, men också stiga i level. Erfarenhetspoäng delas ut för det mesta vi åtar oss, oavsett om det handlar om att slå ihjäl fiender eller hitta nya platser. När vi stiger i nivå kan vi bland annat öka karaktärens styrka, överlevnad och träffsäkerhet. Då kan vi också dela ut poäng på Feats som ger oss tillgång till nya recept som gör att vi kan skapa nya prylar och förnödenheter.

Stridssystemet är välbekant, där vi får kasta oss undan fiendens slag och dela ut stryk i kombinationer. Tyvärr lider äventyret av stora tekniska problem, och det allra mest irriterande momentet är när det rör sig om en stor strid med en tuff boss, och bilduppdateringen sjunker ner till nästan ospelbara proportioner. Det är oerhört tråkigt när den tekniska biten ska fläcka ned upplevelsen så pass hårt under vissa tillfällen, och menyerna lämnar också en del att önska.

Conan Exiles är oslipat och lider av tekniska problem. Samtidigt bjuder det på en spännande resa, med väldigt mycket innehåll som upplevs bäst i sällskap med andra spelare.

Recension: Atelier Lydie & Suelle

I Atelier Lydie & Suelle: The Alchemists and the Mysterious Paintings får vi återigen stifta bekantskap med den värld som Gust målar upp. Den här gången tar oss berättelsen in i mystiska tavlor, och tillsammans med systrarna Lydie och Suelle får vi stifta bekantskap med ett gäng härliga karaktärer.

Vår videorecension på SpelPaus.

Precis som tidigare spel i serien är Atelier Lydie & Suelle ett japanskt rollspel, men med en egen touch. Systrarna är alkemister, och de skapar föremål i en stor puttrande gryta i deras ateljé. Där bor de tillsammans med sin pappa som inte är den bästa försörjaren här i världen, även om han vill väl. Han tar till och med pengar från sina döttrar för att köpa tavlor, och har svårt med att få pengar över till mat. I källaren finns emellertid en speciell tavla som lockar systrarnas intresse, och när de ställer sig framför målningen sugs de in i en annan värld.

Lydie och Suelle bor i Merveille, och de styrande i staden vill locka till sig fler alkemister och därför startar de ett visst rankingsystem som mäter deras kunskaper. Systrarnas stora mål är att skapa landets bästa ateljé, och här ser de sin chans att uppnå sitt mål. Spelaren får olika utmaningar för att stiga i rank, och det handlar bland annat om att stärka ateljéns rykte i staden, och skapa vissa speciella föremål.

För att samla på sig material får spelaren kliva ut i områden fyllda av monster och naturresurser. Striderna är turbaserade i klassisk anda, och det intressanta är att vi får använda bomber och andra föremål som vi skapat hemma i ateljén. Systrarna, och andra karaktärer som de stöter på under resans gång, har olika specialförmågor, men det är viktigt att ha med sig rätt prylar ut på sina äventyr. Olika platser har olika speciella föremål, och när spelaren har skapat bland annat en håv kan den användas till att fånga olika sorters insekter.

Den röda tråden är mysig, men det är alla karaktärer och händelser runt omkring som utgör den stora behållningen. Lydie & Suelle är charmigt och fyllt av atmosfär – ett spel där man verkligen kan luta sig tillbaka och bara mysa. Karaktärerna är fantastiska, och sådär japanskt skruvade, på ett bra sätt. Det finns verkligen ett färgstarkt register, och det är här som äventyret glänser tillsammans med den beroendeframkallande upplevelse som skapandet av nya prylar ger. Vi hittar nytt material som låter oss göra nya saker, och själva skapelseprocessen blir djupare när vi tar oss lite längre in i äventyret. Desto bättre kvalité materialet har, och ju fler fördelar de besitter, ju bättre blir slutresultatet. Vi kan exempelvis få fördelar som gör att attacker förgiftar fienden, eller göra något som ger en större hälsoboost, om vi utnyttjar bättre material och de funktioner som processen erbjuder.

Atelier Lydie & Suelle är inte någon episk upplevelse, men ett mysigt och beroendeframkallande äventyr där det stora ligger i det lilla.

 

Videorecension: Atelier Lydie & Suelle och Attack on Titan 2

Koei Tecmo har gett oss Gusts Atelier Lydie & Suelle och Omega Force Attack on Titan 2. De levererar en mysig och en actionpackad upplevelse, och båda är riktigt beroendeframkallande.

I en ny video på vår Youtube-kanal SpelPaus recenserar undertecknad de båda spelen.

SpelPaus videorecension: God of War (PS4)

För en vecka sedan publicerade vi recensionen för God of War här på PlayZine, och nu har vi även lagt upp vår spoilerfria videorecension på SpelPaus.

I God of War får vi inte bara den allra snyggaste spelupplevelsen undertecknad någonsin skådat, utan oerhört välsvarvade strider, spännande fiender och en berättelse där Kratos och sonen Arteus befinner sig mitt i den nordiska mytologin.

Recension: God of War (PS4)

Den ilskna halvguden Kratos är tillbaka och den här gången har han med sig sin pilbågsbärande son på resan. God of War är brutalt, ofantligt snyggt och otroligt underhållande.

Se videorecensionen på SpelPaus.

Tidigare God of War-spel har varit episka, men berättelsen har inte haft så stor plats, och det har varit mycket av en ren och skär hack n’ slash-upplevelse. Det nya äventyret har fått en otrolig uppsving vad gäller den grafiska biten, men det är känslorna och den rena upplevelsen som ger de allra starkaste intrycken.

God of War-äventyret lyfts fram av en riktigt spännande berättelse, och vi får följa Kratos och hans son Atreus in i den nordiska mytologin. De för frekventa dialoger med varandra, och medan Atreus är en nyfiken och impulsiv pojke, fräser ofta den tidigare så ilskna halvguden ifrån och vill sällan dela med sig av sitt tidigare liv. Kratos försöker att hålla tillbaka sin ilska, och det resulterar i en ganska butter protagonist. Samtidigt har Santa Monica lyckats skapa känslor i det lugna, sekvenser – som jag inte vill förstöra för er – som får mig att både känna värme och isande rysningar längs ryggraden. Med det sagt så saknar det absolut inte episka och stora händelser som får baslådan att dundra, utan studion har haft en otrolig fingertoppskänsla där de blandat dessa moment.

Den grafiska aspekten är emellertid helt fantastisk, och den härliga designen lyfter upplevelsen till nya nivåer. Faktum är att jag aldrig upplevt ett så snyggt spel tidigare, och utvecklarna pressar verkligen hårdvaran samtidigt som det inte slöar ned bilduppdateringen. Allt från karaktärs- och fiendedesign till animationer och miljöer är oerhört välgjorda. Sedan stötte jag inte på en enda bugg under spelets gång, och jag brukar verkligen vara en riktig buggmagnet som får lida av de allra mest sällsynta spelförstörande buggarna.

Stridssystemet har blivit betydligt djupare, men det har ett härligt flyt, och fienderna kräver att vi använder oss av ett annat tänk. Det blir såklart aldrig Dark Souls– eller Bloodborne-svårt, men det bjuder på en lagom avvägd svårighetsgrad, och vi kan uppgradera utrustning och förmågor för att göra resan mer behaglig samtidigt som alla nya stridstekniker ger oss nya möjligheter till varierade strider. Vi tar Arteus till hjälp för att bland annat avlossa pilar som både kan skada och bedöva fienden, samtidigt som hans pilbåge kommer väl till hands för snabba och flygande fiender. Striderna kan vara otroligt brutala, där Kratos verkligen kan slita sönder sina fiender, använda specialattacker som både är snygga och verkligen känns tunga och otroligt användbara, liksom den otroligt starka form huvudrollsinnehavaren tar när han går in i Rage-mode. Förutom att svinga sin magiska yxa genom fiendernas kroppar kan vi också kasta den, och variationen i striderna gör dem otroligt underhållande genom hela upplevelsen. Det gäller också att undvika attacker, både genom att använda skölden och dodge-funktionen.

Bakom varje hörn gömmer sig hemligheter, både skatter och faror som alltid brukar ge något gott om spelaren klarar sig med livet i behåll. Dessutom får vi lösa ett och annat pussel som innebär en extra krydda. God of War är halvöppet, precis som jag vill ha det. Världen fylls inte ut av en massa onödigt tomrum, utan det finns något att hitta i princip överallt vilket verkligen lockar till utforskning, och sidouppdrag som ger riktigt belönande prylar. Vi behöver exempelvis en viss mängd föremål för att kunna be smeden om att göra utrustning, och ju bättre utrustning, ju högre level får också Kratos. Det går också att uppgradera yxan och utrustningen, och spelaren får helt enkelt avgöra om det är värt att lägga pengar och föremål för detta, eller spara och vänta till han eller hon kan göra bättre prylar.

God of War är en ofantligt fantastisk upplevelse, och atmosfären som förmedlas i bland annat Midgard är helt fantastisk. Jag hade otroligt stora förväntningar på Santa Monicas actionäventyr, men dessa infriades under den första minuten för att sedan överträffas med råge. Det är ett av de absolut bästa spelen jag någonsin lagt mina vantar på, och det är ett äventyr som vi fortfarande kommer att diskutera om tio år. Det finns så mycket finess att det är svårt att hitta ord, och det händer så otroligt mycket fantastiskt under resans gång som jag inte kan nämna för någon som inte tagit sig igenom Kratos och Arteus äventyr. Så bege er ut på resan så kan vi prata om alla fantastiska moment i ett av världens bästa äventyr sen.

Recension: Ni no Kuni II

Ni no Kuni: Wrath of the White Witch var ett fantastiskt rollspel som byggdes med hjälp av Studio Ghibli, och nu är uppföljaren här – Ni No Kuni II: Revenant Kingdom. Jag (Tommy) har rest tillsammans med den lilla kungen Evan Pettiwhisker, presidenten Roland och en drös andra vänner som förgyller detta mysiga äventyr.

Ni no Kuni II utspelar sig hundratals år efter föregångaren, och när berättelsen drar igång möts vi av ett Ding Dong Dell i kaos. Evan ska snart ta över tronen efter sin far när Mausinger, den före detta kungens rådgivare, tar över makten med våld. Roland dyker plötsligt upp i kungahuset, efter att mystiskt ha teleporterats från jorden, och tillsammans beger sig han och Evan ut på en magisk resa för att bygga upp ett nytt kungarike.

Den grafiska stilen är inget annat än underbar, och att personer från Studio Ghibli har varit med under utvecklingen lyser verkligen igenom till slutproduktionen. Äventyret är så underbart mysigt, både innehålls- och designmässigt, och HDR-läget lyfter verkligen fram det färgdjup som spelet har. Under resans gång träffar vi på många minnesvärda karaktärer, och för mig är det atmosfären som är allra viktigast i ett japanskt rollspel, och här briljerar Ni no Kuni II. Level-5 har använt  sig av många klassiska koncept som en världskarta där vi springer runt med små versioner av karaktärerna, och stridssystemet liknar det vi hittar i Tales of-serien – men med en ännu bättre finess. När de sedan bakar in nya, fräscha inslag blir det inget annat än fantastiskt.

Evans vision är ett land i fredens tecken, utan krigande och lidande. När vi tillsammans tar de första stegen mot målet får vi kontrollen över ett litet kungarike som med tiden expanderar. Detta är ett väldigt beroendeframkallande inslag, och för att fylla staden med folk måste vi gå ut och leta efter dem som kan tänka sig att flytta dit. En stor del kan värvas genom sidouppdrag, där vi får bege oss ut och dräpa stora fiender, eller lösa folks diverse problem. Andra nästan slänger sig i famnen för att få komma till landet som de har hört så mycket gott om, och vissa dyker upp naturligt i samband med att huvudberättelsen tar sig vidare. Med hjälp av ett kassavalv, som fylls på snabbare och snabbare ju fler invånare som bor i riket, kan vi lägga pengar på att bygga hus där vi kan ta fram nya magier, åkrar som genererar en god skörd, hus som smider nya vapen och en hel drös av andra saker som hjälper oss under äventyret. Vi måste emellertid ha invånare som är bra på de olika jobben för att kunna forska fram nya lösningar – som i sin tur också kostar pengar. Precis som den övriga upplevelsen är detta också förpackat med en oerhört härlig charm, och samtidigt som det är lättförståeligt är det också oerhört givande att se staden växa. Samtidigt får man en viss kontakt med alla invånare efter att ha träffat dem under olika uppdrag, vilket gör det hela betydligt mer givande.

Vi hittar också två stycken olika sorters strider. Den mer klassiska varianten, där vi spöar fiender med våra karaktärer, låter oss slåss mot fiender i actionpackade bataljer, och de flyter på oerhört bra där vi snabbt kan växla mellan de olika karaktärerna. Exempelvis har Evan många magier till hands, Roland är allra bäst med sitt svärd och Tani använder sig av sin pilbågsteknik och spjut samtidigt som hon kan stjäla pengar och prylar från fienderna. Ett nytt moment är också att vi får hjälp av små varelser kallade Higgledies, och vi får olika fördelar och anfallsmetoder beroende på vilka uppsättningar vi använder oss av. Exempelvis kan vissa hela, medan andra använder sig av element som vatten och eld, och andra av svart magi.

Den andra typen av strider hittar vi större strider mot en hel arme. Vi kastar oss ut på stridsfältet i en mer taktisk (men ändå fartfylld) upplevelse. Vi har fyra olika trupper att basa över, och beroende på vad de är för typ så har de svagheter och styrkor mot olika sorters fiendegrupper. Detta tillsammans med stadsbyggandet gör att spelsekvenserna aldrig blir långtråkiga, och alla ger sitt för att förgylla detta fantastiska äventyr.

Ni no Kuni II: Revenant Kingdom är en fantastisk upplevelse, och den granna designen tillsammans med musiken och den mysiga berättelsen lyckas förtrolla mig varje minut. Blandningen av klassiskt och nytt ger en väldigt härlig upplevelse för både nya och äldre spelare, och det finns en hel uppsjö av saker att göra bredvid den röda tråden som huvudhandlingen ger.

Ni no Kuni II blev allt det jag hoppades, och mycket mer därtill.

Recension: Attack on Titan 2 (A.O.T. 2)

Omega Force har tolkat Hajime Isayamas Attack on Titan-manga igen, och Attack on Titan 2 (eller A.O.T. 2 som det heter i Europa) är en blandning av bisarra jättar och beroendeframkallande gameplay som ger en riktigt härlig frihetskänsla.

Detta är min första bekantskap med hela varumärket, vilket såklart betyder att jag aldrig har testat föregångaren. Men, det blir snabbt klart att mänsklighetens existens hotas av stora, nakna jättar som attackerar de enorma murar som byggts upp till den befolkning som överlevt anstormningen från den till början okände fienden. Människorna har emellertid byggt upp en motståndsstyrka, och där ställer sig spelaren som färsk kadett.

Till sin hjälp har vi en utrustning som låter de mänskliga soldaterna svinga sig fram bland hus, träd samt andra fasta objekt, och vi kan såklart fästa fast repen i de stora jättarna för att rikta in våra attacker. Det gäller att slå av lemmar för att försvaga fienden, hindra dem från att röra sig fritt genom att slå av ett ben eller en arm som gör att de inte kan dela ut lika mycket spö. Nådastötarna delas ut i jättarnas nackar, och tajmingen är av största vikt.

En riktig frihetskänsla infinner sig när man får flyga upp i luften med hjälp av repen, och när man väl får grepp om kontrollen är det oerhört tillfredsställande att hoppa mellan tak och olika fiender utan att behöva nudda marken, och vi kan också använda oss av våra medssoldater för att dela ut attacker tillsammans eller var och en för sig.

De bästa och mest underhållande dusterna är när det verkligen kryllar av jättar, och det inte bara handlar om att slå ihjäl hur många fiender som möjligt på kortast möjliga strid, utan när vi måste använda oss av en god taktik. Vi kan sätta upp olika sorters attacktorn och andra byggnader som antingen hjälper oss i fighten, eller ger oss material som vi kan använda för att skapa olika sorters utrustning.

Även om Attack on Titan 2 skiljer sig en del från Omega Force andra Dynasty Warriors-liknande kreationer, kan vi förstås förbättra karaktärens förutsättningar genom att gå upp i level. Antingen kan vi lägga tid på träning för att förbättra olika attribut, eller så kan vi lägga till olika sorters ”skills” som ger oss fördelar som mer hälsa, starkare attacker eller låter oss utföra olika sorters manövrar. För det sistnämnda krävs en viss poäng för att kunna använda så många ”skills” som möjligt, och dessa förmågor fås när vi förbättrar kontakten med olika sorters karaktärer. Vänskapen byggs när vi deltar i strid, men vi kan också kommunicera med olika soldater, och personligheter som finns i den stad som byggts innanför murarna. Vi får delta i dialoger, där vi kan använda oss av olika dialogval för att förhoppningsvis säga något som får den berörda karaktären att gilla det du väljer att säga.

Attack on Titan 2 är ingalunda ett spel för alla, och det är en nischad produkt som är väldigt bra för den publik som det hela riktar sig till. Upplevelsen får guldkant när vi får slå våra påsar med vänner eller annat folk online där vi kan ta oss ann olika uppdrag, eller ställas fyra mot fyra där spelarna möter jättarna och tävlar om att dra ihop flest poäng. Den grafiska aspekten är långt ifrån toppen av dagens spel, men det ser ändå bra ut med tanke på det kaos som de stora striderna erbjuder, även om bilduppdateringen går ned när det blir som allra mest hektiskt. Tyvärr är de olika dialogerna med andra karaktärer inte speciellt engagerande, och även om de är valfria krävs de för att samla ihop så många förmågor som möjligt, så det blir ett ganska stort minus. Den röda tråden, huvudhandlingen, är emellertid spännande och erbjuder en berättelse som då och då blomstrar till med berörande filmsekvenser.

Videorecension: Past Cure

Phantom 8 Studio har lanserat Past Cure, ett spel som beskrivs som en blandning av thriller, action, stealth och skräck. Vi får följa protagonisten Ian som tappat delar av sitt minne, och han besitter speciella krafter som låter honom sega ned tiden ala Max Payne, och även gå utanför sin kropp för att bland annat kika runt hörn och förstöra säkerhetskameror.

Undertecknad har recenserat spelet på vår Youtube-kanal SpelPaus, och ni ser den nedan.

Recension: Dragon Ball FighterZ

Dragon Ball FighterZ fångar Akira Toriyamas designmässiga kreation med bravur, men står den spelmässiga biten pall mot stortitlar som Marvel vs. Capcom 3?

Akira Toriyama är synonym med Dragon Ball-serien, och hans smått magiska design har förgyllt det brutalt underskattade Blue Dragon och Square Enix Dragon Quest-serie där sidostickaren Dragon Quest Builders överraskade stort. Den mästerliga designen från Dragon Ball har fångats på ett fantastiskt sätt av Arc System Works som målas upp i Dragon Ball FighterZ med hjälp av studions senaste motor som även användes till Guilty Gear Xrd.

Arc System Works har för vana att skapa fightingspel med en riktigt avancerad mekanik, och medan detta förnöjer många hardcore-spelare, kan det verka skrämmande för den stora massan. Med Dragon Ball FighterZ har de emellertid satsat på en simplare, och mer lättillgänglig 2,5D-fighting. Det är ett smart steg där de vill fånga den stora massa som fullkomligt älskar anime- och mangaserien, och de som tycker om läckra strider med ett härligt flyt.

Detta betyder emellertid inte att fightingfesten saknar djup, där vi kan ta hjälp av andra stridskämpar under strid, som i klassikern Marvel vs. Capcom 2 – som för övrigt är min favorit i hela fighting-genren. Vid tuffare strider, mot svårare motstånd, gäller det verkligen att skicka in rätt hjälp, vid rätt tillfälle, och det gäller att ha koll på vad de två sidokaraktärerna gör. Exempelvis gäller det att tajma en teleporteringsattack från en hjälpande karaktär, vid rätt tidpunkt, för att komma runt de bästa spelarna på rätt sätt. Dessutom kan du parera motståndarens attacker, och bryta dennes guard, och tajming är verkligen A och O.

Dragon Ball FighterZ är ett riktigt bra fightingspel, och förutom att designen och de visuella bitarna verkligen sprudlar och får Dragon Ball-känslan att komma fram, så har det också en härlig kärlekskick åt manga- och animeseriens fans. Storyläget sätter spelaren i rollen som Goku, och vi får ta oss igenom några berättelser som givetvis är presenterade med röstskådespelare. Dessutom bjuder arkadläget på mer än bara en resa mot de stora bossarna. Istället får vi olika mål som leder till olika vägar och till slut några hemliga karaktärer.

Dragon Ball FighterZ är ett spel som alla kan uppskatta, även om man inte är frälst i genren, eller älskar Dragon Ball, även om det såklart sätter en förgyllande kant på detta underbara spel. Det är lika enkelt att plocka upp och spela några rundor, som att fastna en hel spelkväll, och det stora pluset är att det verkligen är bra både för genrens stora fans och den övriga stora massan. Arc System Works har verkligen lyckats skapa ett spel som så många som möjligt kan komma att älska.