Recension: The Clocker (Xbox One och PC)

The Clocker kom från ingenstans. Det är ett charmigt, bitterljuvt pusseläventyr som kretsar kring tiden.

Se gärna videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Äventyret kretsar kring Alice och hennes far som arbetar som urmakare. Fadern är skyldig någon pengar och när han hotas av indrivaren tvingas han sälja deras släktklenod – en berlock med ett foto på deras familj.  Detta upprör Alice något enormt och hon springer iväg fast besluten om att kunna köpa tillbaka berlocken på egen hand.  Plötsligt dyker det upp en gammal man som lämnar över ett ur till Alice far, och det ska visa sig att det här uret har speciella möjligheter som låter oss vrida tiden fram och tillbaka.

När Alice springer iväg ramlar plötsligt en stor, tung låda över hennes huvud och när hennes far slänger sig för att rädda henne ser det ut som om han ska bli krossad av den stora trälådan. Tiden stannar emellertid och den färgglada bakgrunden blir svartvit och vi tar kontrollen över fadern.

Samtidigt som The Clocker har en bitterljuv berättelse som målas upp för oss, har det en hel del finurliga pussel. Med hjälp av det mystiska uret som vi precis fått kan vi gå fram till människor och djur för att spola tiden fram och tillbaka. Vi behöver hitta delar som ligger utspridda till det här uret, och vi möts av scenarion där exempelvis en tjuv försöker ta sig in i ett hus genom ett fönster. Med hjälp av honom kan vi också gå in då vi ser till att han bryter upp fönstret, och när vi väl är inne kan vi också hjälpa oss av honom för att dyrka upp ett lås till en dörr i huset.

Till en början är pusslen enkla. Vi kan få en bil att köra framåt och denna kan vi sedan använda som plattform, men ju längre spelet fortskrider, desto svårare blir också pusslen. Det känns aldrig omöjligt, men under de två timmar som äventyret tar på ett ungefär så har jag fått fundera en hel del, och den som verkligen fastnar helt och hållet kan spela ett minispel som i sin tur kan låsa upp en god ledtråd till vad som ska göras i det område där vi befinner oss.

Samtidigt som spelaren får fundera på pusslen så får vi också ta del av små berättelser som händer i de delar vi stöter på.  Det värmer ofta hjärtat samtidigt som den bitterljuva känslan också får oss att känna sorg, och The Clocker lyckas förmedla känslor på ett väldigt bra sätt. Den härliga designen och musiken gör också sitt för att vi ska få en trevlig resa, men äventyret saknar röstskådespelare helt och hållet. Det hade gett än mer liv åt spelets alla karaktärer om de försetts med röster, men efter ett tag är det något jag inte tänker på särskilt mycket.

När vi tagit oss igenom ett kapitel får vi ta kontrollen över Alice, och då får vi också se vilka konsekvenser våra handlingar har gjort. Dessa kan te sig lite olika beroende på vilka beslut vi har tagit, får tjuven exempelvis stryk eller klarar han sig helskinnad?

The Clocker har många intressanta pussel och möten med karaktärer som många har egna berättelser att dela med sig av. Den röda tråden, berättelsen om Alice och hennes far är både mystisk och spännande och när äventyret tar slut är jag nöjd över vad som presenterats. Det är helt enkelt ett härligt pusseläventyr som känns som en gömd härlig pärla.

Videorecension: Shenmue 3

Vi har fått vänta på Shenmue 3 i 18 år och nu är det äntligen här.

Shenmue I och II var rena mästerverk när de lanserades till Dreamcast, men även om spelen sålde bra så räckte det inte för att Sega skulle gå med vinst efter den enorma budget som lagts på äventyret. Efter en otroligt lyckad Kickstarter-kampanj gick Deep Silver in som utgivare och resultatet blev riktigt lyckat.

Undertecknad har videorecenserat äventyret via vår Youtube-kanal SpelPaus och ni ser videon nedan.

Recension: Shenmue III

Den långa väntan är över – Shenmue III är äntligen här.

Se gärna vår videorecension på vår Youtube-kanal SpelPaus.

När Shenmue släpptes till Dreamcast i slutet av 90-talet var det oerhört banbrytande med en levande dygnsrytm – folk gick till jobbet på morgonen och butikerna stängde på kvällen. Där tog barerna över och samhället var fyllt av färgstarka karaktärer – både rena statister och personligheter med starkare roller.

Medan Shenmue I bjöd oss på en lugnare miljö – ett litet samhälle – gav Shenmue II oss stadens myller där vi fick besöka Hong Kong. I Shenmue III får vi återvända till grottan där seriens andra del avslutades, och vi får kliva ut i solen och kika på Shenmue-trädet utanför Shenhuas hus. Istället för att ta nya gigantiska evolutionerande steg i spelbranschen, går Yu Suzuki och hans team tillbaka till sina rötter – det är som om tiden stått stilla sedan Shenmue II lanserades, och vi får återvända till en spelvärld som vi alla som spelat originalen känner väl igen.

 

Shenmue III har en hel drös av sekvenser som etsat mig fast i mitt minne, och samtidigt får vi återigen träna upp våra kunskaper i kampsport i jakten på Lan Di – mördaren som tog livet av Ryo Hazukis far. Stridssystemet känns som en härlig blandning av ett renodlat fighting-spel och ett beat em’ up – och det gäller att utföra olika knappkombinationer för att få till de attacker som vi är ute efter. Dessutom finns det såklart en och annan arkadhall även i seriens tredje del, men tyvärr hittar vi inte några av Yu Suzukis Sega-klassiker här. Det är såklart inte så konstigt i och med att det är Ys Net som stått för utvecklingen, även om det är lite synd. Vi hittar emellertid QTE-spel, där det gäller att trycka på rätt knapp vid rätt tillfälle – precis som i många av äventyrets filmsekvenser – och andra intressanta minispel. Dessa hittar vi även utanför spelhallarna, där vi exempelvis får hugga ved och även köra truck precis som i originalet – vilken nostalgi!

Designen är fantastisk och när vi kliver in i byn Bailu möts vi av härliga personligheter. Vi stöter bland annat på en karismatisk tai chi-tränare som står och lär ut kampsportens konst till barn och var vi än vänder oss finns karaktärer som berör på ett eller annat sätt. De gör världen levande, och jag njuter av varenda sekund som jag får till att utforska den semiöppna världen och dess invånare. Det lilla samhället känns ungefär som en komprimerad version av originalet medan vi sedan tar oss till en storstad som påminner mig en hel del om eskapaderna i seriens andra del.

Det är lätt att fastna i alla sidosysslor i Shenmue III, och jag la en hel del tid på att fiska och ‘gamblingen’ som är ett spännande inslag precis som i föregångaren. Men den röda tråden tar med oss på en resa där vi hela tiden får prata med folk, där vi bland annat letar efter ”ligister” och andra karaktärer som för berättelsen vidare. Det är lite som att vi får spela som detektiver och ställa frågor till folk, samtidigt som ett och annat pussel behöver lösas. Ibland behöver vi plocka upp nävarna för att slåss, men det handlar om en betydligt lugnare resa än exempelvis Yakuza-serien som lånat många ingredienser från Shenmue. Det passar absolut inte alla, men för mig ger det en extra klick till den härliga atmosfären, och blandningen mellan mer actionfyllda sekvenser och ett härligare lugn är för mig helt perfekt.

Shenmue III har flera av de tillkortakommanden som de två tidigare Dreamcast-spelen har. Dialogerna kan bli väldigt konstiga mellan varven, där frågor och svar inte stämmer överens, och kontrollen är inte smidigare än den är i remastersamlingen av Shenmue I & II. Det är emellertid saker som jag verkligen uppskattar själv, då det ger en extra skopa nostalgi, och seriens tredje del är verkligen för fansen som spelade älskade seriens första delar. Yu Suzuki och hans team har verkligen lyckats med att skapa en fantastisk fortsättning på Ryo Hazukis resa, och jag njöt av varenda möte med såväl nya som bekanta ansikten.

Shenmue III är inte något för alla, men det är en fantastisk fortsättning för alla oss som älskade föregångarna.

Recension: Atelier Ryza – Ever Darkness and the Secret Hideout

Den mysiga Atelier-serien är tillbaka med en ny del och vi har återigen fått rollspela på japanskt vis där alkemin står i fokus.

I Atelier Ryza – Ever Darkness and the Secret Hideout hittar vi protagonisten Reisalin Stout, eller Ryza som hon kallas, och hon bor på den mysiga ön Kurken. Det är en ganska isolerad plats – där alla känner alla – och hon drömmer om att bege sig ut på äventyr utanför hembygden. Under introduktionen beger sig hon och hennes vänner till fastlandet, och efter en kort strapats där de stöter på en alldeles för tuff fiende återvänder de hem – där byns invånare tar emot dem med förakt för vad de gjort.

Ryza kommer snart i kontakt med en alkemist och hennes intresse blomstrar verkligen. Plötsligt kan vi skapa det mesta med alkemins hjälp, och när jag skapat min första bomb – som jag sedan kan ta med mig i strid – känns det riktigt beroendeframkallande. Samtidigt som nya föremål skapas stiger alkeminivån och jag kan göra ytterligare föremål. Det behövs emellertid ingredienser för att vi ska kunna skapa föremål, och dessa hittar vi ute i byn och på stridsfältet.

Miljöerna är riktigt mysiga och den trallvänliga musiken gör sitt för att göra upplevelsen härlig. Stridssystemet har fått sig en ‘make over’  där de turordningsbaserade fighterna fortfarande är kvar – men det är en betydligt snabbare upplevelse än tidigare. Allt rullar emellertid i realtid och även om vi har möjlighet att skifta mellan karaktärerna är det inte alltid så att vi hinner styra över varje drag. När jag väl får grepp om alla funktioner flyter det emellertid smidigt, vi behöver inte trycka på de vanliga ”attack” knapparna vid varje drag och det känns som ett välavvägt system där jag hela tiden är delaktig – även om jag inte behöver göra precis allt.

Berättelsen är inte lika storskalig som i många andra japanska rollspel, utan den känns betydligt mindre – helt enkelt mer lokal där inrikespolitiken får en del fokus. Dialogerna känns dock lite väl utdragna emellanåt och dessa hade gärna fått fyllas av mer substans. Klyschorna avlöser varandra samtidigt som vi hittar de klassiska stereotyperna.

Atelier Ryza – Ever Darkness and the Secret Hideout är emellertid ett mysigt spel med en härlig atmosfär, och precis som många av seriens tidigare titlar är det beroendeframkallande att skapa föremål som utrustning, bomber och annat som gör det lättare på resan. Att det dessutom har en riktigt mysig design är ett härligt plus, även om berättelsen drar ned helhetsintrycket.

Recension: Call of Duty – Modern Warfare

Infinity Ward står återigen som utvecklare, och årets upplaga av Call of Duty går tillbaka till Modern Warfare-rötterna samtidigt som de kliver ett par steg framåt.

När Call of Duty: Black Ops IV släpptes i fjol inkluderade actionupplevelsen aldrig någon kampanj, allt var fokuserat på flerspelarläget. I Call of Duty: Modern Warfare får vi återigen en kampanj att gotta oss i, och äventyret är mer fokuserat på berättelsen och känslan än tidigare. Allt går inte lika snabbt, och Infinity Ward vill ta oss till en mer verklighetsbetonad uppfattning om vad krig egentligen handlar om där vi exempelvis får bevittna hemskheterna ur ett par barns ögon under ett kapitel.

Actionäventyret börjar emellertid i London som utsätts för ett terrordåd. En bomb detonerar och sätter skräck i staden, och terrorn fortsätter sedan på gatorna där spelaren möter fiender och försöker undvika att skada civila som springer för sina liv. Snart blir det klart att det är en utbrytargrupp med bland annat ryssar som ligger bakom attacken, och äventyret tar oss runt jordklotet.

Actionmomenten känns fortfarande arkadiga, även om vi får vila mellan de tempofyllda momenten där vi stöter på ett gäng olika karaktärer som vi får samtala med. Det känns ganska skönt att det varierar i tempo, och det ger också en djupare känsla gällande alla upplevelser genom resan. Det känns som att Infinity Ward verkligen vill att vi som spelare ska känna med karaktärerna, men slutresultatet är dock att de är relativt platta. Jag känner inte riktigt så mycket för personligheterna som jag skulle vilja, men ändå tillräckligt mycket för att jag ska bry mig om dem.

Vi får också en varierad spelupplevlse där vi inte bara får skjuta oss genom horder av fiender och kasta en och annan granat, utan syssla med en hel del andra saker också. Bland annat får vi styra små obemannade flygplan för att köra in dem i helikoptrar och fiender, och vid ett tillfälle får vi guida en kvinna med hjälp av övervakningskameror. Det känns som en riktigt härlig mix av olika ingredienser, och slutresultatet är en bra, gedigen kampanj som är sådär lagom lång för den här typen av spel. Efter fem, sex timmar rullade sluttexterna, och jag kände mig riktigt nöjd och belåten.

Call of Duty: Modern Warfare har också ett alldeles ypperligt flerspelarläge, och jag fastnar allra mest för Gunfight – ett spelläge där två spelare ställer upp mot två andra spelare. Banorna är relativt små, men de är riktigt bra utformade. Visst hittar vi en och annan campare här, men på det stora hela är striderna oftast väldigt öppna – rakt på, och det går även att skapa ett riktigt bra samarbete med sin medspelare genom ren och skär kommunikation. Dessutom har Infinity Ward även sneglat på Battlefield, och i kontrast med Gunfight kan upp till 64 spelare delta. Det är knappast min kopp te, så här har jag ägnat absolut minst tid. Men, det finns verkligen en blandning av spellägen där vi hittar matcher med 2-mot-2, 6-mot-6, 10-mot-10, 20-mot-20 och 32-mot-32 spelare. Dessutom hittar vi också Spec Ops, som fungerar som en epilog till kampanjen. Dessa uppdrag är utmanande och vi kan inte heller välja svårighetsgrad. Kommunikation är riktigt viktigt, och det är ett intressant inslag som är riktigt underhållande att ta sig igenom tillsammans med några vänner.

Call of Duty: Modern Warfare är ett riktigt bra spel, där flerspelarbanorna lockar till ett något lugnare tempo där det gäller att både hålla koll och utnyttja omgivningarna. Multiplayer-delen är också det som håller mig kvar, men det innehåller också en kampanj att minnas.

Recension: The Outer Worlds

Obsidian Entertainment är tillbaka med det nya västerländska rollspelet The Outer Worlds och undertecknad har tagit reda på om de utnyttjat sina resurser väl.

Obsidian Entertainment har skapat spel som Neverwinter Nights 2, Pillars of Eternity och dess uppföljare samt Fallout: New Vegas. De har ett väldigt gediget CV med fantastiska spel under sin flagg. När det bekräftades att de arbetade med The Outer Worlds höjdes mina förväntningar enormt.

Protagonisten – som vi får skapa själva – har legat nedfryst i över 70 år ombord på ett rymdskepp, och äventyret inleds med att skeppet kraschar på en okänd planet. Vår kära huvudkaraktär tinas då upp och snart visar det sig att planeten inte är särskilt gästvänlig. Här styr ett tyranniskt storföretag som äger det mesta, och vi får välja våra vänner och fiender väl. De visuella delarna har inspirerats av 1800-talets USA och Obsidian har blandat in både seriositet och humor där spelaren ställs inför en mängd svåra val. Vi kan också skräddarsy vår karaktär, där den som inte tycker om att ta sig ur de kniviga situationerna med våld ofta kan skapa en personlighet som pratar sig ur dessa scenarion istället, vilket också spar på en hel del ammunition.

Under resans gång får vi färdas till flera olika planeter, och det ger en känsla av att spelvärlden är större än den egentligen är.  Det är betydligt mindre än vad vi blivit vana vid i Fallout-spelen, men The Outer World är väldigt polerat och har en stabil bilduppdatering. Designen och de grafiska kvalitéerna lyser verkligen där vi kommer till härliga levande världar. Vi får också gotta oss i den stora variationen vad gäller sidouppdrag och dialogval, och det känns verkligen som om äventyret låter en att rollspela på riktigt.

The Outer World är ett fantastiskt västerländskt rollspel, och Obisidian har verkligen levererat en riktig pärla. Dessutom påverkar valen vi får göra så pass mycket att jag redan känner för en ny genomspelning. Klockrent helt enkelt.

Recension: Yakuza 3 Remastered

Kiryu Kazuma försöker lägga sig livet som yakuza-ordförande bakom sig och bosätter sig i Okinawa för att driva ett barnhem. Det går inte riktigt som han planerat och han kastas återigen in i hetluften i Kamurocho.

Yakuza 3 drar igång i en ganska lugn takt där vi tillsammans med Kiryu Kazuma befinner oss i Okinawa och driver ett barnhem. Detta är något vår protagonist brinner starkt för då han själv var föräldralös som liten, och han kämpar för att hålla sig utanför våldet och den japanska maffian – yakuza. Politiska makter och aktiva yakuza-medlemmar vill dock dra nytta av området där barnhemmet finns. De vill göra om det hela till ett semesterparadis – något som Kiryu såklart ämnar sätta stopp för.

Det är ganska omväxlande och knappast något negativt att Yakuza 3 börjar relativt lugnt. Vi får självfallet dela ut ett och annat slag även under de inledande timmarna, men dessa är fyllda av den klassiska Yakuza-atmosfären även om inledningen inte är lika actionpackad som vi är vana vid. Berättelsen tar oss mellan Okinawa och Kamuraocho, och vi får kasta oss på skruvade sidouppdrag och följa en oerhört spännande historia när vi fortsätter resan i huvudstoryn. Det är ett färgsprakande äventyr med mängder av intressanta karaktärer och en levande storstad växlas med landsbygd och småstad. En riktigt härlig mix med andra ord.

Yakuza 3 Remastered må inte vara en helrenovering ala Yakuza Kiwami och Yakuza Kiwami 2, men det betyder inte att spelet saknar nyheter. Förutom att vi får högre bilduppdatering och upplösning har lokaliseringen förbättrats avsevärt, och hela sekvenser har skrivits om för den västerländska publiken. Dessutom inkluderas allt material som kapades från PlayStation 3-versionen som släpptes utanför Japan.

Det märks tydligt att de senare Yakuza-spelen, inklusive avstickare som Judgement, har kommit betydligt längre vad gäller stridssystemet. De senare delarna har betydligt mer funktioner, men efter några timmar har jag totalt glömt bort detta samtidigt som jag supits in av den fantastiska atmosfär som Yakuza 3 bjuder på. Den seriösa tonen blandas med galen humor, och gängen som fyller gatorna gör sitt för att sätta stopp för Kiryu. Vi får lägga erfarenhets på att utöka förmågorna, besöka restauranger för att äta och bara supa in den härliga stämningen och lära känna en mängd olika karaktärer samtidigt som vi stöter på många som vi har sett förut.

Trots att Yakuza 3 Remastered inte använder sig av utvecklarstudions nya spelmotor är det ett fantastiskt äventyr som håller hög klass än idag.

Recension: Greedfall

Kan en spelstudio på drygt 20 anställda konkurrera med stora utvecklare som gett oss spelserier som Fallout och The Witcher? Studion Spider har gett sig på ett ordentligt försök och undertecknad har tagit reda på om de lyckats med bedriften.

Stormakterna är i full gång att kolonisera världen i Greedfall som utspelar sig under en fiktiv barockperiod. Förutom urbefolkningen är det fler som vill säkra mark på ön Teer Fradee, och spelaren tar kontrollen över en diplomat som arbetar för köpmännen och uppgiften är att medla och knyta band med andra. Protagonisten De Sardet beger sig till ön då hans mor blivit sjuk av en mystisk sjukdom som också ortsbefolkningen på Teer Fradee lider av, och samtidigt som relationer knyts letas det också efter ett botemedel mot åkomman.

Vi styr huvudrollsinnehavaren från en tredjepersonsvy och mina tankar förs snabbt mot Dragon Age. Det känns som om Spider har tagit mycket inspiration från Biowares rollspelsserie och det är knappast något som är av ondo. Vi hittar färdighetsträd, kan uppgradera utrustning och samtidigt går striderna att pausa. Det finns också väldigt mycket att göra, många ansikten att bekanta sig med där både sidouppdrag och huvudberättelsen hela tiden lockar mig till att fortsätta. Det finns massor av saker att göra och det är svårt att förstå hur pass mycket utvecklarstudion verkligen har lyckats pressa in med hjälp av en sådan liten skara utvecklare.

Greedfall har visserligen sina brister, som saknade texturer emellanåt, dålig läppsynkning och en hel del av designen har återanvänts på diverse platser. Fiendevariationen är inte heller särskilt stor, men det har en mystik och berättelse som jag hela tiden vill veta mer av. Hemligheterna gömmer sig både här och var, och jag vill hela tiden veta vad som händer här näst. Greedfall är ett fantastiskt äventyr och årets största överraskning hittills.

Recension: The Dark Pictures Anthology – Man of Medan

Supermassive Games gav oss Until Dawn (läs gärna recensionen) för fyra år sedan, och nu är studion tillbaka med ett nytt berättelsedrivet äventyr med skräcktema.

Efter en intressant prolog träffar vi på ett gäng unga vuxna som ska ut och dyka efter ett flygplan som föll ned i vattnet under det andra världskriget. Vi hittar en samling människor som alla har starka personligheter, och det blir snabbt tydligt att vi som spelare kan påverka berättelsen genom diverse dialogval.

Snart tar storyn oss till ett nedgånget skepp ute på vattnet, ett skepp vi även fick en försmak av under prologen. Här står inte allt rätt till, och mystiken, den tryckande stämningen och vissa trånga gångar tillsammans med de halvfasta kameravinklarna får mig att tänka på de första Resident Evil-spelen. Visst leder detta till att kontrollen blir lidande, samtidigt som den känns ganska stel, men det förtär inte mycket av upplevelsen. Det kan visserligen kännas lite konstigt när jag kliver in i en ny vy, och karaktären plötsligt vänder sig, men inte mer än så.

Oavsett om vi spelar själva, tillsammans med en vän över nätet eller byter handkontrollen med ett gäng som sitter i samma soffa, så får vi göra val för alla de spelbara karaktärerna. Jag trodde först att en samarbetsfunktion inte alls skulle fungera i denna typ av spel, men jag hade väldigt fel (och tankarna fördes till A Way Out). Som jag tidigare berört befinner vi oss ute på vattnet – under inledningen – för att dyka efter ett störtat flygplan, och medan min vän dyker och letar efter skatter, är jag uppe på båten och sysslar med annat. Vi berättar samtidigt för varandra vad vi upplever, och det ger en härlig känsla och får mig också intresserad av att spela igenom Man of Medan igen. Dessutom missar jag flera händelser under min första spelomgång, och det är riktigt givande att göra om denna resa där jag gör andra val och får uppleva skillnaderna. Alla de fem spelbara karaktärerna kan dö, och nästa gång vet jag helt enkelt vad jag ska göra eller undvika för att utgången ska bli bättre nästa gång.

Supermassive Games använder sig ofta av enkla skrämseleffekter som att en råtta hoppar fram, men de trollar också med våra sinnen. Jag vill inte avslöja några fler detaljer kring berättelsen, det är en del av själva resan, men det är spännande från början till slutet. Karaktärerna är dock rena stereotyper, och vi får aldrig lära känna dem på djupet. Det sistnämnda är förstås ett resultat av att äventyret endast tar runt tre till fyra timmar, men det finns också ett stort plus med detta. Jag vill helt enkelt spela om The Dark Pictures Anthology: Man of Medan flera gånger, och på detta plan är det gynnande att spelet är ganska kort.

Förutom att vi ska göra olika dialogval ställs vi också för ‘quick time events’ där vi snabbt ska trycka på de knappar som visas på skärmen och vi ska dessutom kontrollera pulsen genom att klicka i takt med den. Två ganska enkla tekniker, men det blir ganska irriterande när bilduppdateringen inte är på topp. När jag gör en miss på grund av själva spelkoden blir jag riktigt irriterad.

The Dark Pictures Anthology: Man of Medan är ett underhållande spel som biter tag i mig som spelare, och det blir verkligen mer underhållande när jag kan dela upplevelsen med andra. Jag vill veta vad som händer under nästa genomspelning när jag gör andra val, och jag är fast från första stund. Jag hade dock velat se djupare karaktärer och en bättre bilduppdatering – speciellt när det handlar om spelmässiga sekvenser som handlar om tajming. Det råder emellertid inte någon tvekan om att Man of Medan är ett oerhört prisvärt spel (kostar runt 300 kronor), och jag ser verkligen fram emot uppföljaren The Dark Pictures Anthology: Little Hope som släpps under nästa år.

Recension: Control

Sedan Remedy gav oss Alan Wake har jag hoppats på att få se ett spel av samma kvalité från den finska utvecklarstudion. Quantum Break tog sig inte hela vägen, men gör Control det?

Jag kliver in i Controls spelvärld med stora förhoppningar, men också farhågor om att Remedy ska ha tagit sig vatten över huvudet. Under inledningen trivs jag inte alls i miljön som visas framför mig, men det dröjer inte länge innan jag insups av den mystiska och härliga atmosfären. Jesse Faden har ägnat många år åt att söka efter den superhemliga myndigheten Federal Bureau of Control (FBC), och när äventyret startar har hon äntligen hittat dit.

FBC sysslar med forskning kring det paranormala, men när Faden besöker högkvarteret är inget är som det ska. Mystiken tätnar och när vi kliver in på chefens kontor ser det ut som om han har tagit sitt liv, och hela högkvarteret känns öde. Hon plågas också av det förflutna och hon beger sig på jakt efter detaljer om hennes försvunna broder samtidigt som hon hör en mystisk röst i sitt huvud.

Remedy har lagt mycket krut på berättelsen och även om inte karaktärerna har fått sina röster inspelade av lika namnkunniga röstskådespelare som de kunde göra med Microsoft i ryggen gällande Quantum Break får personligheterna i Control verkligen liv samtidigt som jag blir otroligt fäst vid storyn.

Detta backas också upp av intressant gameplay där vi både får använda vapen – som kan uppgraderas – och specialförmågor som bland annat låter oss slita loss betonggolv, lyfta möbler och alla möjliga prylar som vi kan kasta på fienden. Dessa möjligheter får vi också använda mot de mystiska fienderna som kallas för Hiss. Vapnet vi får tillgång till får aldrig slut på ammunition, utan överhettas om det används flitigt, och det blir en intressant mix där vi växlar mellan handvapnet och de olika förmågorna som kommer med specialkrafterna.

Control är ett väldigt stämingsfullt spel, med spännande huvuduppdrag, en intressant, mystisk berättelse och diverse sidouppdrag. Vi kan bland annat ta på oss mindre uppdrag som att göra ett visst antal headshot, men också andra sidosysslor som att hjälpa vaktmästaren med att bränna upp avfall. Det är en väldigt härlig upplevelse och Remedy har verkligen hittat tillbaka till sin forna magi.