Recension: Spacebase Startopia

När rymdens utomjordingar behöver sträcka på benen, insupa härlig natur, roa sig och ta en välbehövlig resepaus är det upp till spelaren i Spacebase Startopia att tillgodose detta till rymdens resenärer.

Om du känner igen titeln är det inte konstigt då det rör sig om en remake av Startopia som släpptes till PC under 2001. Nu får äntligen vi konsolspelare vara med och fatta befälet över en rymdbas då äventyret inte bara finns till PC, utan även PlayStation 5, PlayStation 4, Xbox One, Nintendo Switch.

Här får vi dra igång med en ganska intressant tutorial. I vanliga fall ser jag tutorials som något nödvändigt ont, men här görs det hela med humor (något det här spelet verkligen är fyllt av) samtidigt som jag ser till att hålla luften ren för mina besökare, gör nöjesdäcket till ett ordentligt underhållande plats samtidigt som jag använder spelets valuta till att anställa personal och skaffa nya föremål och prylar till min rymdstation så att folk har någonstans att sova. Samtidigt måste de såklart känna sig trygga, och när skadedjur och pirater tar sig ombord har jag såklart ett försvar av säkerhetsstyrkor och mechs som står redo.

Rymdstationerna vi får sköta är oftast uppbyggda av tre stycken olika däck. Vi har ett underdäck där viktiga anläggningar kan byggas, så som ett vilorum, en ”läkarstation” och en plats där sopor omvandlas till energi som sedan fungerar som valuta. Sedan har vi ett underhållningsdäck där vi kan placera ut saker som arkadmaskiner och vi kan också se till att de utomjordiska turisterna har tillgång till dansgolv så att de verkligen kan partaja loss och de gör av med energi (spelets valuta). Dessutom har vi ett biodäck där vi kan plantera olika växter, och vi kan också göra om naturen för att göra det möjligt för fler sorters växter. Av dessa får man i sin tur olika sorters material.

Många spel i den här genren, så som Planet Coaster, kräver väldigt mycket av spelaren, men Spacebase Startopia är som en form av arkadversion av hela upplägget. Vi behöver inte hålla på att vrida och vända på alla parametrar, utan vi kan enkelt spela igenom en eller två banor, stänga av och återkomma en helt annan dag. Jag uppskattar verkligen den här enkelheten och hela känslan kring den.

Jag gillar verkligen kampanjen och varje uppdrag presenteras på ett smart och smått unikt sätt. Dessutom finns det mängder av sidomål att uppnå, och jag har aldrig tråkigt när jag gör allt jag kan för att locka så många besökare som möjligt genom att få de som redan är där att stortrivas. Och det enklare upplägget gör sig också riktigt bra på konsol. Inte för att konsolspel behöver vara mindre avancerade än spel till PC, men just när det handlar om att placera ut saker och röra sig i en massa menyer, så fungerar det otroligt bra här även om det var lite småbökigt innan jag fick grepp om det hela.

Spacebase Startopia är dessutom ett galet humoristiskt spel. Den sarkastiska AI:n som guidar spelaren är riktigt rolig, och kommer med en hel del pikar till spelaren, fast på ett kul sätt. Det här är ett härligt strategispel som passar väl som en inkörsport till genren och till de spelare som inte vill behöva grotta ned sig i varenda detalj.

Spacebase Startopia bjuder på ett riktigt härligt rymdäventyr.

Recension: Sea of Solitude: Director’s Cut (Nintendo Switch)

Depression är knappast enkelt att gestalta i spelform men det är just vad Jo-Mei Games gör med Sea of Solitude: Director’s Cut som nu har släppts till Nintendo Switch.

Vi axlar rollen som Kay, en ung tjej som bär på många tunga känslor. När äventyret börjar befinner vi oss på ett mörkt hav som gestaltar protagonistens känslor, men plötsligt finner hon en vän – ett ljus som avtäcker det mörker som ligger över en fiktiv version av Berlin. Hon börjar helt enkelt ta itu med sin och sina näras depression.

Fortsätt läsa Recension: Sea of Solitude: Director’s Cut (Nintendo Switch)

Recension: Neptunia Virtual Stars

Neprunia, Noire och ett par andra gudinnor från Neptunia-serien är tillbaka i ett actionrollspel som för dem in i den virtuella världen.

Berättelsen börjar med att Neptunia och hennes vänner (eller ovänner, de gnabbas en hel del) ska besöka en spelmässa. Efter ett och annat skämt, och en hel natt utan sömn för flera av karaktärerna, testar de på ett VR-spel med ‘full dive’. Det innebär att de hamnar i den digitala världen, eller rättare sagt rymden, Virtualand där hela deras sinne hamnar, men allt står inte rätt till. Den tidigare så lugna världen EMO har attackerats av en elak grupp varelser som kallas för Anti, och gudinnan Fair söker efter hjälp – och hjälpen består förstås av Neptunia, Blanc, Noir och Vert.

Fortsätt läsa Recension: Neptunia Virtual Stars

Recension: Persona 5 Strikers (PS4, Nintendo Switch, PC)

Persona 5 Strikers låter oss återigen träffa på Joker, Ann, Morgana och alla andra medlemmar i Phantom Thieves-gänget när de sticker iväg på en färgsprakande resa tillsammans i denna härliga uppföljare.

Våra vänner från Persona 5 samlas igen för att bege sig iväg på semester tillsammans. Och det är verkligen ett kärt återseende fyllt av värme, där jag njuter av både dialog och stridsmomenten som gått från att vara turbaserade i originalet till att vara fyllda av action i ren musou-anda efter att Dynasty Warriors-utvecklarna Omega Force försett spelet med en tolkning av sina ikoniska strider.

Se gärna videon där jag berättar om mina två första timmar med Persona 5 Strikers.

När våra vänner från originalet är i full färd med att förbereda sig för en härlig camping-trip stöter de på stjärnan Alice Hiiragi, och det blir snabbt tydligt att något inte står rätt till. Lugnet byts snart ut till storm och Phantom Thieves-gänget hamnar snart i Metaverse där de återigen får slåss mot Shadows i kampen om att ställa allt till rätta och nysta ut alla hemligheter.

Fortsätt läsa Recension: Persona 5 Strikers (PS4, Nintendo Switch, PC)

Recension: Little Nightmares 2

Little Nightmares 2 kommer med en isande mardrömsstämning, plattformshoppande och pussellösande på ett av de mest estetiskt tilltalande sätt, eller motbjudande beroende på hur man ser det.

Se gärna videorecensionen av Little Nightmares 2 på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Den Malmö-baserade studion Tarsier bygger vidare på konceptet de skapade med Little Nightmares – ett äventyr som inte riktigt kan benämnas som ett skräckspel, men som ändå kom med mardrömsliknande stämning. När jag börjar äventyret får jag ta kontrollen över den nya karaktären Mono i en mörk skog, och jag får känna på några enkla pussel för att bli varm i kläderna samtidigt som jag känner mig oerhört ensam i denna mörka, dystra värld. Snart träffar jag emellertid på Six, huvudkaraktären från originalet, som inte bara assisterar mig i olika pussel utan hon kommer även med en härlig värme. Jag får klara Ico-vibbar när vi springer hand i hand och följer en härlig berättelse utan vare sig dialog eller berättarröst.

Fortsätt läsa Recension: Little Nightmares 2

Recension: Werewolf The Apocalypse – Earthblood

Vampyrer och zombies är populära varelser, men varulvar är inte lika väl presenterade när det kommer till spel. Därför är det uppfriskande att vi får bege oss ut på ett riktigt blodigt varulvsäventyr i Werewolf: The Apocalypse – Earthblood.

Se gärna videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Vi får ta kontrollen över Cahal som tvingas gå i exil efter att han tappat kontrollen över sitt temperament – något som kan få varje varulv att förlora fattningen och gå bärsärkargång mot allt och alla – vänner som fiender. Men när det stora oljeföretaget Endron hotar Cahals stam och hela planeten återvänder han hem för att försvara sina nära och kära.

Fortsätt läsa Recension: Werewolf The Apocalypse – Earthblood

Recension: Atelier Ryza 2: Lost Legends & the Secret Fairy

Reisalin “Ryza” Stout och ett helt gäng av hennes vänner och bekanta är tillbaka i Atelier Ryza 2, och vi bjuds på ett äventyr med galen dialog, fiender att spöa och vi får slänga ned föremål i en stor gryta för att skapa allt från de mest banala till de mest fantastiska prylarna.

Se gärna videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Låt oss gå rakt på sak, behöver vi ha spelat Atelier Ryza för att kunna få ut något av uppföljaren? Svaret är nej även om vi stöter på många karaktärer från originalet och en del av dialogerna kretsar kring hur saker och ting har förändrats sedan de sågs sist. Atelier Ryza 2 utspelar sig tre år efter händelserna i ettan, och Ryza har lämnat den lilla ön Kurken Island för att bege sig till storstan.

Fortsätt läsa Recension: Atelier Ryza 2: Lost Legends & the Secret Fairy

Videorecension: Twin Mirror

Twin Mirror är utvecklat av Dontnod Entertainment, samma studio som gav oss det fantastiska Life is Strange. Här om dagen publicerade vi recensionen i text och nu kommer videorecensionen.

Twin Mirror kretsar kring den före detta journalisten Sam Higgs som återvänder till sin lilla hemstad efter att hans bästa vän har gått bort i en tragisk bilolycka. Det rör sig om en thriller och precis som i spel som Life is Strange, Heavy Rain och Detroit: Become Human så påverkar spelarens handlingar berättelsen.

Recension: Twin Mirror

Twin Mirror har utvecklats av Dontnod Entertainment som gav oss det fantastiska Life is Strange, och den här gången får vi en thriller med den tidigare grävande journalisten Sam Higgs i huvudrollen. Och nu ska jag berätta om det är lika spännande och medryckande som Life is Strange eller inte.

Se gärna videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Sam flydde från sin lilla hemstad Basswood för ett par år sedan, och full av ångest är han på väg tillbaka för att ta farväl av sin bäste vän Nick som dött i en hemsk bilolycka. Innan begravningen stannar han till vid en utkiksplats och han tittar ut över staden och minns tillbaka på hur livet var innan han lämnade. Detta resulterar i att han missar begravningen och när han sedan kliver in på puben där alla har samlats möts han knappast av ett gott mottagande. Tidigare skrev Sam en artikel som ledde till att en gruva stängdes ned, och det innebar att många av samhällets invånare blev arbetslösa, och ett gäng hillbillies visar sitt missnöje klart och tydligt.

Fortsätt läsa Recension: Twin Mirror