Recension: Clid the Snail

Clid the Snail är en tvåspaksskjutare med en snigel i huvudrollen och den actionpackade spelupplevelsen backas också upp av en berättelse som blandar humor och vemod på ett riktigt snyggt sätt.

Här hittar vi helt klart en oförväntad protagonist, inte minst i en twin stick-shooter – en genre som brukar bjuda på snabb action och sniglar associeras knappast oförtjänt som långsamma. Det rör sig emellertid inte om en helvild upplevelse, utan vi behöver planera våra drag samtidigt som vi skjuter de muterade monstren med allt från lasergevär till giftspottande puffror.

Fortsätt läsa Recension: Clid the Snail

Recension: Dungeons & Dragons: Dark Alliance

Dungeons & Dragons må vara synonymt med tärningar och dialog, men i Dark Alliance handlar det om direkt action och strider med troll och annat otyg tillsammans med vänner och annat folk över nätet.

I Dark Alliance får vi följa en grupp legendariska äventyrare ledda av Drizzt Do’urden för att söka efter ett magisk föremål ”the Shard”, men de är inte ensamma. De får kriga mot ondsinta arméer och monster som också är ute efter kraften i ”the Shard”. Berättelsen ligger och puttrar lite i bakgrunden, och vi får kika på några trevliga filmsekvenser. Storyn stjäl aldrig fokuset från actionmomenten, men det är ändå ett trevligt inslag där berättelsen tar vid efter R.A. Salvatores roman The Crystal Shard, den första romanen i Icewind Dale-trilogin.

Fortsätt läsa Recension: Dungeons & Dragons: Dark Alliance

Recension: Sniper Ghost Warrior Contracts 2

Undertecknad har begett sig till ett digitalt Mellanöstern och slagits mot terrorister med automatvapen och framförallt sniper.

CI Games prickskyttesimulator tar oss till Kumar där en brutal diktator styrt landet med järnhand i över 20 år, men efter att han mördats har änkan tagit över rodret och planerar hämnd. Detta riskerar att leda till ett ordentligt krig som inte bara skulle få oljepriserna att rusa i höjden utan också skörda mängder av oskyldiga människoliv. Och som Raven – en erfaren krypskytt – ska vi förstås förhindra att detta sker.

Berättelsen kommer knappast att vinna några priser, istället är det de spelmässiga upplevelserna och alla händelser som lägger sig och frambringar goda minnen. Jag lägger mig tillrätta på en klippa och mellan mig och hamnen där den snart döde terroristen befinner sig svallar vattnet. Det är över en kilometer fram till platsen och jag tagar fiender med hjälp av min kikare. Plötsligt hittar jag måltavlan, jag siktar in och håller andan. Miss! Alarmet går och alla fiender försöker hitta mig med sina sikten samtidigt som terroristen kutar till en undangömd bil. Då skjuter jag ned en container som blockerar körvägen och jag hittar en öppning och får se en slow motion-sekvens som följer kulan från gevärets mynning fram och igenom kroppen som sedan faller till marken. Denna funktion ser ofta brutal ut, med sönderskjutna huvuden och kroppar, men den som tycker att den irriterar och förstör flytet kan stänga av den.

Fortsätt läsa Recension: Sniper Ghost Warrior Contracts 2

Recension: Necromunda – Hired Gun (testat till PS5)

Games Workshops populära figurspel Necromunda har blivit förstapersonsskjutare. Streum On Studio har förvaltat varumärket och tagit inspiration från klassiska actionrökare som Doom och Quake.

Necromunda: Hired Gun är ett vansinnigt actionpackat spel där vi springer på väggar samtidigt som vi fyller fienderna med bly, utför rena avrättningar och skickar vår hundkompis på den anstormning av fiender vi möter. Jag hittar skattkistor som ligger gömda utefter banorna, plockar på mig nya vapen som hagelgevär, pistoler med sikten och automatgevär som får både stora och små fiender att bita i gräset.

Fortsätt läsa Recension: Necromunda – Hired Gun (testat till PS5)

Recension: Resident Evil Village (PS5)

Med Resident Evil: VII Biohazard återvände Capcom till skräcken där vi fick följa Ethan Winters när han gick genom smått klaustrofobiska utrymmen i Baker-familjens hus för att söka efter sin fru. I Resident Evil Village fortsätter Ethans livs levande mardröm och den tar oss till riktigt hemska platser.

Resident Evil Village utspelar sig några år efter händelserna i seriens sjunde del och Ethan samt Mia Winters försöker återhämta sig och leva familjeliv tillsammans med deras nyfödda dotter Rose. Plötsligt stormar dock Chris Redfield in i huset och helvetet brakar löst. Snart befinner sig Ethan i en iskall och snöig skog och det enda han vet är att han måste hitta sin dotter till varje pris.

Förstapersonsperspektivet som vi fick bekanta oss med i föregångaren är förstås tillbaka och det kommer med en riktig inlevelse. Perspektivet är perfekt för att vi ska känna oss involverade i allt som händer Ethan, och hans upplevelser går rakt igenom TV-rutan. När vi tar oss till den by där skräckspelet utspelar sig kommer vi till förfallna stugor där deras skick inte bara kommer fram genom den snygga grafiken som presenteras med hjälp av hårdvaran i PlayStation 5, utan även genom knarrande plankor.

När allt är som lugnast och jag löser olika pussel på klassiskt Resident Evil-manér, är jag också som räddast. Jag vet att någonting kommer att hända snart. När bybor med klara kopplingar till varulvar börjar anfalla mig från alla håll, samtidigt som jag barrikerar dörrar och försöker undvika deras attacker så gott det går – eftersom att jag bara har en pistol med allt för lite ammunition – får jag klara Resident Evil 4-vibbar. Jag lägger benen på ryggen och adrenalinet pumpar medan jag försöker hitta något att göra en motattack med.

De flesta av de vanliga fienderna har just starka varulvsliknande drag, där vi fortfarande kan urskilja deras mänskliga form hos flertalet av fienderna även om de fått klor och sylvassa tänder. Andra har en mer grotesk vargform, och ni kan ju gissa vilka som bjuder på störst motstånd.

Miljöerna är skräckinjagande i sig och den täta atmosfären byggs upp av allt från design till ljud och starka nyckelmoment som jag inte tänker berätta om här – de måste upplevas på egen hand. Karaktärsgalleriet är fantastiskt, och vi hittar ett gäng färgstarka antagonister som skiljer sig starkt från varandra. Vi hittar till exempel Lady Dimitrescu och hennes tre döttrar som bor i ett slott som tornar upp sig bakom byn och när vi tar oss in här fylls jag av skräckblandad förtjusning och minnen från seriens första spel. Och här inne gömmer sig också pussel som inte är helt olika de vi stötte på i den herrgård där hela serien började samtidigt som det också är fyllt av skräckfyllda moment som får adrenalinet att pumpa samtidigt som hjärtat slår extra hårt.

En annan personlighet som vi stöter på relativt ofta är den mystiska försäljaren ”The Duke” och förutom att vi kan köpa diverse förnödenheter hos honom så gör han det också möjligt för oss att uppgradera de flesta av de vapen som vi hittar under resan. Utbudet av diverse vapen är också gediget i Resident Evil-mått mätt, där vi kan använda allt från pistoler, hagelgevär och sniper – fler vapen tänker jag inte avslöja för er, men spelet har ett relativt stort actionfokus där det gäller att hushålla med sin ammunition. Vid ett tillfälle hade jag slut på de flesta av mina kulor, och när jag då fick använda prickskyttegeväret i närstrid var det riktigt läskigt när jag mötte riktiga monster till fiender.

Resident Evil Village bjuder på stora variationer när det kommer till olika hemska miljöer som är oerhört läskiga även om det är mitt på blanka dagen. Byn och dess närliggande platser bjuder alla på sin egna touch, och samtidigt som jag löser sidopussel, hittar gömda skatter och undersöker varje vrå, så känner jag mig aldrig säker även om jag har en uppgraderad och god arsenal med mig på resan. Det är ett riktigt läskigt äventyr, och när eftertexterna rullar efter knappt tio timmar lockas jag direkt till en andra spelomgång. Det är ett skräckfyllt äventyr som verkligen lockar mig till fler spelgenomgångar, och då är jag ände den typen av spelare som sällan tar mig igenom ett och samma spel flera gånger – särskilt inte direkt efter att jag sett eftertexterna rulla.

Resident Evil Village är en fantastisk fortsättning på Resident Evil VII, och det enda jag skulle vilja ha mer av är utrymmet vissa av spelets karaktärer får – inte för att de egentligen får för lite plats, men de är så pass intressanta att de gärna hade fått delta mer i den mystiska, skrämmande berättelsen.

Recension: Spacebase Startopia

När rymdens utomjordingar behöver sträcka på benen, insupa härlig natur, roa sig och ta en välbehövlig resepaus är det upp till spelaren i Spacebase Startopia att tillgodose detta till rymdens resenärer.

Om du känner igen titeln är det inte konstigt då det rör sig om en remake av Startopia som släpptes till PC under 2001. Nu får äntligen vi konsolspelare vara med och fatta befälet över en rymdbas då äventyret inte bara finns till PC, utan även PlayStation 5, PlayStation 4, Xbox One, Nintendo Switch.

Här får vi dra igång med en ganska intressant tutorial. I vanliga fall ser jag tutorials som något nödvändigt ont, men här görs det hela med humor (något det här spelet verkligen är fyllt av) samtidigt som jag ser till att hålla luften ren för mina besökare, gör nöjesdäcket till ett ordentligt underhållande plats samtidigt som jag använder spelets valuta till att anställa personal och skaffa nya föremål och prylar till min rymdstation så att folk har någonstans att sova. Samtidigt måste de såklart känna sig trygga, och när skadedjur och pirater tar sig ombord har jag såklart ett försvar av säkerhetsstyrkor och mechs som står redo.

Rymdstationerna vi får sköta är oftast uppbyggda av tre stycken olika däck. Vi har ett underdäck där viktiga anläggningar kan byggas, så som ett vilorum, en ”läkarstation” och en plats där sopor omvandlas till energi som sedan fungerar som valuta. Sedan har vi ett underhållningsdäck där vi kan placera ut saker som arkadmaskiner och vi kan också se till att de utomjordiska turisterna har tillgång till dansgolv så att de verkligen kan partaja loss och de gör av med energi (spelets valuta). Dessutom har vi ett biodäck där vi kan plantera olika växter, och vi kan också göra om naturen för att göra det möjligt för fler sorters växter. Av dessa får man i sin tur olika sorters material.

Många spel i den här genren, så som Planet Coaster, kräver väldigt mycket av spelaren, men Spacebase Startopia är som en form av arkadversion av hela upplägget. Vi behöver inte hålla på att vrida och vända på alla parametrar, utan vi kan enkelt spela igenom en eller två banor, stänga av och återkomma en helt annan dag. Jag uppskattar verkligen den här enkelheten och hela känslan kring den.

Jag gillar verkligen kampanjen och varje uppdrag presenteras på ett smart och smått unikt sätt. Dessutom finns det mängder av sidomål att uppnå, och jag har aldrig tråkigt när jag gör allt jag kan för att locka så många besökare som möjligt genom att få de som redan är där att stortrivas. Och det enklare upplägget gör sig också riktigt bra på konsol. Inte för att konsolspel behöver vara mindre avancerade än spel till PC, men just när det handlar om att placera ut saker och röra sig i en massa menyer, så fungerar det otroligt bra här även om det var lite småbökigt innan jag fick grepp om det hela.

Spacebase Startopia är dessutom ett galet humoristiskt spel. Den sarkastiska AI:n som guidar spelaren är riktigt rolig, och kommer med en hel del pikar till spelaren, fast på ett kul sätt. Det här är ett härligt strategispel som passar väl som en inkörsport till genren och till de spelare som inte vill behöva grotta ned sig i varenda detalj.

Spacebase Startopia bjuder på ett riktigt härligt rymdäventyr.

Recension: Sea of Solitude: Director’s Cut (Nintendo Switch)

Depression är knappast enkelt att gestalta i spelform men det är just vad Jo-Mei Games gör med Sea of Solitude: Director’s Cut som nu har släppts till Nintendo Switch.

Vi axlar rollen som Kay, en ung tjej som bär på många tunga känslor. När äventyret börjar befinner vi oss på ett mörkt hav som gestaltar protagonistens känslor, men plötsligt finner hon en vän – ett ljus som avtäcker det mörker som ligger över en fiktiv version av Berlin. Hon börjar helt enkelt ta itu med sin och sina näras depression.

Fortsätt läsa Recension: Sea of Solitude: Director’s Cut (Nintendo Switch)

Recension: Neptunia Virtual Stars

Neprunia, Noire och ett par andra gudinnor från Neptunia-serien är tillbaka i ett actionrollspel som för dem in i den virtuella världen.

Berättelsen börjar med att Neptunia och hennes vänner (eller ovänner, de gnabbas en hel del) ska besöka en spelmässa. Efter ett och annat skämt, och en hel natt utan sömn för flera av karaktärerna, testar de på ett VR-spel med ‘full dive’. Det innebär att de hamnar i den digitala världen, eller rättare sagt rymden, Virtualand där hela deras sinne hamnar, men allt står inte rätt till. Den tidigare så lugna världen EMO har attackerats av en elak grupp varelser som kallas för Anti, och gudinnan Fair söker efter hjälp – och hjälpen består förstås av Neptunia, Blanc, Noir och Vert.

Fortsätt läsa Recension: Neptunia Virtual Stars

Recension: Persona 5 Strikers (PS4, Nintendo Switch, PC)

Persona 5 Strikers låter oss återigen träffa på Joker, Ann, Morgana och alla andra medlemmar i Phantom Thieves-gänget när de sticker iväg på en färgsprakande resa tillsammans i denna härliga uppföljare.

Våra vänner från Persona 5 samlas igen för att bege sig iväg på semester tillsammans. Och det är verkligen ett kärt återseende fyllt av värme, där jag njuter av både dialog och stridsmomenten som gått från att vara turbaserade i originalet till att vara fyllda av action i ren musou-anda efter att Dynasty Warriors-utvecklarna Omega Force försett spelet med en tolkning av sina ikoniska strider.

Se gärna videon där jag berättar om mina två första timmar med Persona 5 Strikers.

När våra vänner från originalet är i full färd med att förbereda sig för en härlig camping-trip stöter de på stjärnan Alice Hiiragi, och det blir snabbt tydligt att något inte står rätt till. Lugnet byts snart ut till storm och Phantom Thieves-gänget hamnar snart i Metaverse där de återigen får slåss mot Shadows i kampen om att ställa allt till rätta och nysta ut alla hemligheter.

Fortsätt läsa Recension: Persona 5 Strikers (PS4, Nintendo Switch, PC)