Avalanche Studios och Id Software har samarbetat för att utveckla Rage 2 tillsammans och de levererar galet bra action.
Det var nog inte många som trodde att Rage skulle få en uppföljare. Det fick ett svalt mottagande när det lanserades under den förra konsolgenerationen, men med Rage 2 får utvecklarna mig att sukta efter en tredje del i serien.
Ni ser vår videorecension nedan.
Sony och Bend Studio har släppt Days Gone – en zombieapokalyps där vi spelar som Deacon St. John som försöker ta reda på vad som hände hans fru när helvetet bröt löst.
Bend Studio avslöjade Days Gone under E3 2016 och nu bjuder open world-äventyret oss på en actionupplevelse som mestadels fokuserar på överlevnad – ammunition finns inte i överflöd och spelaren måste jobba hårt för att få tag i bättre vapen och förbättra motorcykeln – ett fortskaffningsmedel som visar sig vara oerhört viktigt.
Undertecknad har recenserat Days Gone på vår Youtube-kanal SpelPaus, och ni ser videorecensionen nedan.
I det PlayStation VR-exklusiva äventyret Ghost Giant beger vi oss till en mysig, fransk småstad och stiftar bekantskap med en drös färgfulla karaktärer och får följa med på en otroligt mysig resa.
Den Göteborgsbaserade studion Zoink Games har gett oss spel som Flipping Death samt Stick it to the Man, och med Ghost Giant tar de med oss på deras första PlayStation VR-äventyr. Här bjuds vi på en underbar berättelse skapad av Sara B. Elfgren och det handlar om en bitterljuv historia som griper tag i mig från första stund. Den lilla kattpojken Louis sitter och gråter vid vattnet i en skog och det blir snabbt tydligt att han har fått alldeles för tunga bördor på sina axlar. Då hans mamma är sjuk får han ta hand om deras bondgård på egen hand samtidigt som han brottas med jobbiga tankar. När han upptäcker själva spelaren som får rollen som ett stort spöke blir han dock livrädd och springer för livet.
Han förstår emellertid snart att spöket vill honom väl, och det hela gestaltas genom spökets armar som vi styr med två stycken PlayStation Move-kontroller. Vi följer snart med till bondgården där Louis bor och vi kan slita loss dörrar, solrosor och både dra i och lyfta saker med våra digitala händer. Vissa prylar är viktigare än andra, och det känns som en modern tolkning av den gamla skolans peka-och-klicka-äventyr, och när vi får hjälpa den lilla elvaårig pojken att lyfta loss bilen som sitter fast börjar jag att skratta – han ska köra bilen själv in till stan.
VR-möjligheterna gör att vi får en otroligt stark närvaro och vi får stå eller sitta på samma ställe genom hela resan. Vi kan förstås vrida och vända på oss för att titta runtomkring, men vi når alltid alla prylar utan att behöva röra på benen. Och det händer något speciellt när jag plockar bort tak och väggar från hus, där jag hittar riktigt färgstarka karaktärer. Det målar upp sig små berättelser både här och var, och jag vill hela tiden ta reda på vad som händer härnäst – både vad gäller olika monologer och dialoger som karaktärerna för, men jag vill också följa med i den röda tråden, jag vill veta som kommer att hända. Olika pussel och berättelser avlöser varandra, och ofta hör de båda ihop. På en bro står ett gäng esteter som inte låter Louis gå förbi. Hur ska vi då få dem att röra på sig? Jo, vi målar helt enkelt en tavla som får dem att häpna och färgen får vi bland annat genom att plocka upp en pensel och mosa tomater. Ghost Giant är kreativt, roligt och underhållande hela vägen in till mål.
Vi hittar också lite sidopyssel som att vi ska kasta basketbollar i mer eller mindre gömda basketkorgar, men Ghost Giant handlar mer om själva upplevelsen än precision med PlayStation Move-kontrollerna. Medan karaktärerna och de små berättelserna i själva berättelsen är oerhört välskrivna gör också musiken och designen sitt för att sätta den rätta stämningen. Samtidigt som jag hela tiden vill veta vad som kommer att hända och vilka personligheter jag ska få stöta på, så är jag också oerhört nyfiken på vilken kuliss som ska måla upp sig härnäst. När jag väl kommer dit kan jag inte hålla mig utan sliter och drar i allt som går att ta på samtidigt som nya pussel blir synliga. Det finns hela tiden saker som får mig att vilja ta mig framåt samtidigt som jag njuter av det som händer just där och då.
Ghost Giant bjuder på en rejäl dos humor och det blandar glada, ljusa tillfällen med mer mörka situationer. Det är en riktigt fantastisk upplevelse, och när eftertexterna rullar efter ungefär fyra timmar är känslorna många och jag vet att jag kommer att återvända som jättespöket och besöka Louis snart igen. Det får mig också att hoppas på att Zoink Games fortsätter att släppa spel med starka karaktärer och fantastiska berättelser till PlayStatin VR – här visar studion att de är mästare på att skapa fantastiska VR-världar som jag bara vill kasta mig in i.
Ghost Giant är ett oerhört mysigt äventyr som släppts exklusivt till PlayStation VR.
Bakom produkten står svenska Zoink Games och spelaren tar kontrollen över ett stort spöke som hjälper en liten kattpojke i en värld som påminner om modeller som många av oss säkert har byggt någon gång i livet.
Charmen är total och nedan ser ni vår videorecension.
Atelier-serien startade under PlayStation 2-eran och sedan dess har vi fått en drös uppföljare. Nu ger Gust oss en rejäl spinoff – Nelke & the Legendary Alchemists: Ateliers of the New World.
Den här gången får spelaren ansvaret över en liten by och uppgiften att utveckla den till en stor stad. Samtidigt har alkemin som vanligt en betydande roll i rollspelsäventyret när vi bygger upp samhället.
Undertecknad har videorecenserat Nelke & the Legendary Alchemists: Ateliers of the New World på vår Youtube-kanal SpelPaus.
Jag spelar sällan klart spel då jag tappar intresset när nutida titlar gång på gång upprepar samma uppdrag tills man spyr på det hela, och kastar skivan som en frisbee tills jag inte längre ser den och sedan fortsätter sin dag som om ingenting hade hänt.
Välkommen till Star Wars: Knights of the Old Republic, spelat med Xbox One X Enhanced-uppdateringen.
Jag skaffade både första och andra spelet i serien till den första Xboxen efter att jag hört massvis av goda saker om titlarna och dess story. Självfallet började jag med det första – Knights of the Old Republic.
Knights of the Old Republic utspelar sig 4000 år innan de första tre filmerna. Republiken är under attack av Sith-ledaren Darth Malak, en Jedi som föll för den mörka sidans frestelser och gick emot Jedi-rådet under Mandalorian-kriget. Du som spelare skulpterar din karaktär som du vill eller väljer färdiga alternativ som faktiskt gör rätt saker för en gångs skull. Du och ditt följeslag på två andra karaktärer styr du genom realtidsbaserade strider genom valda attacker från stridsmenyn. Ett system jag trodde skulle vara irriterande, men i själva verket var det något som föll mig i tycke ganska snabbt, väldigt användarvänligt system som både nya och veteraner skulle trivas med.
Du börjar spelet på Endar Spire som är under attack av Darth Malak och ditt första uppdrag blir att fly skeppet genom att ta en flyktkapsel där Carth Onasi väntar. Ta farväl av Endar Spire för detta är första och sista gången du får se denna fantastiska Hammerhead Cruiser innan den exploderar i tusen miljoner bitar. Du landar på Taris – en planet med världskänd öl och Swoop Racing. Din uppgift på denna nedgångna planet är att hitta Republikens viktigaste Jedi, Bastila Shan.
Röstskådespeleriet är av A+-kvalité och varje gång man får följa en sekvens av dialog så vill man inte skippa den då allt snack i detta äventyr presenteras med röster, vilket i dagens läge är väldigt ovanligt. Alla språk från filmerna finns med i spelet, så även Twi’lek och även Jawas som pratar i sitt språk. Helt underbart!
Musiken är fantastisk och Jeremy Soule gjorde ett fantastiskt jobb med att fånga Star Wars-känslan ifrån filmerna.
Knights of the Old Republic har en otrolig handling med väldigt intressanta karaktärer och ett upplägg som imponerar med ett djupt och varierande uppgraderingssystem för vapen och karaktärer. Du kan själv välja vilka förmågor du vill ha för att ta dig igenom spelet, och jag valde Scoundrel vilket är en smugglare som kan smyga sig förbi strider. Detta gjorde att mina förmågor hade fokus på just detta, till exempel.
Det som gör spelupplevelsen så fantastisk är att dina handlingar påverkar hur du ser spelet utvecklas, väljer du onda alternativ får du Dark Side-poäng och väljer du goda alternativ så får du Light Side-poäng. Beroende på vad du väljer påverkas dialogerna med Bastila och övriga, icke spelbara karaktärer. Ett stort tips är att inte hota ägaren till en butik, då jag exempelvis inte längre kan köpa saker ifrån en affär på Tatooine eller besöka en viss planet.
Är du ute efter ett Star Wars-spel där du får använda Lightsabers? Är du ute efter att använda Force-krafter och övertala andra att de borde betala dig för att hjälpa dig? Då är detta spelet för dig! Jag hade otroligt roligt, och plot-twisterna är ‘spot on.’ Jag körde spelet helt ‘blind’ – det vill säga utan några hjälpmedel eller tidigare erfarenheter och jag är såld. Knights of the Old Republic är helt klart bästa Star Wars-spelet jag har spelat.
Metro-serien är tillbaka, och det som lovats på förhand är väldigt gott. Lever Metro Exodus upp till förväntningarna?
Artyom är fast besluten att det finns liv utanför de trånga kloakerna som han och hans landsmän trängs i under ytan. Han och flera andra soldater, inklusive hans fr, får snart veta att allt de fått höra genom åren inte stämmer, och de beger sig ut på en väldigt farlig, men viktig resa.
Ammunitionen är fortfarande knapp och likaså förnödenheter så som förstahjälpenlådor. Men, till skillnad från de tidigare två delarna är Metro Exodus en betydligt öppnare historia. De trånga gångarna och kamrarna finns emellertid fortfarande där, men den här gången får vi också större områden att röra oss i, där vi faktiskt får vistas utomhus en hel del. Spelare kan fortfarande röra sig längsmed den röda tråden, men de har också möjligheten att utforska mer, ställa sig på ett högt berg och leta efter intressanta områden med en kikare, och kanske rädda någon som sitter som gisslan hos ett gäng banditer. Metro Exodus har en dygnsrytm där de muterade monstren är fler på nätterna, medan människor – som sällan vill Artyom och hans vänner väl – syns mer frekvent på dagtid. Och båda har sina för- och nackdelar, så som att det mesta är mer synligt under dagen, medan vi kan gömma oss i mörkret om nätterna.
De större områdena blandas med mer styrda scenarion, och vi har egentligen bara två öppnare områden att besöka. Även om vi får vara över ytan så är detta fortfarande Metro, där vi får ta oss genom trånga utrymmen med vår gasmask över vårt ansikte. Allt binds ihop med hjälp av ett järnvägsnät där vi får resa med ett koldrivet ånglok kallat Aurora – ett namn som såklart är hämtat från den romerska mytologins gryningsgudinna. När jag får blicka ut över de nedbrutna landskapen ombord på loket infinner sig en känsla av något stort, det skapar en sorts känsla av något episkt. 4A Games har målat upp en värld på ett väldigt bra sätt, och det hela känns trovärdigt då det målar upp en bild av hur Ryssland skulle kunna se ut efter att ha bombats sönder av kärnvapen.
Metro Exodus är skitigt och trasigt på ett bra sätt till utseendet, men när det kommer till själva koden är det såklart inte lika bra att saker och ting inte riktigt är som det ska. Vi kan samla på oss prylar som exempelvis låter oss göra förstahjälpenlådor, och det blir såklart extra intressant att söka efter dessa i alla möjliga hörn och kanter. Något som besudlar detta är att det är lätt att fastna här och var, vilket jag surt fick erfara när jag letade inne på ett utedass. Jag fastnade, på ett utedass. Det känns lite tragikomiskt i sammanhanget, och jag fick således börja om vid min senaste sparfil. Men, det är också buggit, fiender dyker upp ur tomma intet, kommer upp genom golvet och det rör sig om taskiga träffytor. Ibland agerar AIn oerhört smart, nästan lite för smart, och vid andra tillfällen står en riktigt svår fiende och tittar in i en vägg. Tyvärr är striderna i Metro Exodus inte särskilt underhållande, och jag blir aldrig sugen på att modifiera mina vapen även om möjligheten finns. Istället satsar jag allt på att göra förstahjälpenlådor, ammunition och en och annan granat.
Det är tydligt att 4A Games har velat göra väldigt mycket av Metro Exodus. Dialogerna är otroligt många, och den varierande kvalitén av röstskådespelare gör inte saken bättre. I många andra fall föredrar jag spel där karaktärerna pratar mycket, men det går nästan över styr här, och de har inte alltid något intressant att säga.
Precis som de tidigare två delarna har emellertid Metro Exodus en otroligt skön atmosfär, och det lever på den postapokalyptiska dystopin som Artyom och hans medsoldater är med om.
Digimon Story: Cyber Sleuth kastar dig in i en värld som kolliderat med den digitala världen EDEN. Ta på dig baskern och hämta förstoringsglaset för här har vi ett flertal digitala mysterium att lösa.
Cyber Sleuth bjuder mig förmodligen på den roligaste underhållningen som jag fått av ett spel sedan Pokemon Röd kom ut 1996.
Det är så många Digimon-spel som lanserats under alla år där de totalt misslyckat leverera vad jag vill ha av ett spel baserat på varumärket, men äntligen har Bandai Namco Entertainment gett oss ett spel som inte är helt perfekt, men många aspekter jag velat se tidigare är implementerade i detta fantastiska spel att man nästan inte ens bryr sig om de upprepande elementen som får en att vilja skrika av ren frustration. Det finns över 200 Digimons att upptäcka i cybervärlden EDEN och du kan spendera hutlösa timmar inne i Digi Lab för att hitta kriterierna för att låsa upp nästa steg i utvecklingen på respektive Digimon eller varför inte hoppa in i din privata digitala ö för att låsa upp nya uppdrag eller mata dina Digimons? Jag har spenderat över 16 timmar enbart på att låsa upp Digimons och göra dem starka att jag knappt är igenom hälften av själva storyn vilket inte är något problem för mig – för jag njuter verkligen.
Ta det inte fel, huvudberättelsen är helt okej där du som Cybersleuth jobbar för en detektiv vid namn Kuremi Kyoko. Världen har kolliderat med Digimons värld och digitaliserat delar av Japan som orsakat ”EDEN Syndrome.” Det är ditt jobb som amatör-hacker/Cybersleuth att ta reda på vad det är som orsakar alla problem och hindra ondskefulla Digimons att ta över din värld. Men, det som får spelet att riktigt glänsa är just alla Digimons som går att utveckla och stridssystemet som är precis som det ska vara, simpel att förstå och turbaserat.
Du är limiterad till hur många eller vilka Digimons du kan ha i ditt party i början, men väldigt tidigt in i äventyret låser du upp mer minne och kan utöka din arsenal av kraftfullare Digimons. Varje strid med en Digimon ger dig en viss procent, när din procent har nått hundra kan du åka till Digi Lab och få ett ägg som blir just den Digimonen. När din Digimon nått en viss nivå kan den utvecklas till tre valfria Digimons, men ibland så måste man de-utveckla en Digimon för att den inte riktigt uppnådde nivån för den Digimon du ville utveckla och för att få ännu mera nivåer för att utveckla och….Det börjar bli komplicerat men du kommer förstå när du väl spelar.
Många dialoger i spelet har ett viss inslag av humor med referenser från andra spel så som Pokemon och Tekken, och man kan även se reklam från butiker I Japan som till exempel Mandarake och Tower Records som man även kan gå in till.
Musiken passar verkligen in i Digimon, den är väldigt industriell och digital och skapar en känsla av Cyberspace.
Det enda negativa jag kan säga är att du konstant får springa igenom upprepande ”dungeons” gång på gång genom spelet vilket kan bli ganska tjatigt, speciellt när det är i princip samma uppdrag du gör för att få upp din level som Cybersleuth.
Trots bristerna är det en riktigt underhållande rollspelsupplevelse.
För 17 år sedan släppte Square Enix Kingdom Hearts till PlayStation 2, och blandningen av Final Fantasy och Disney var snudd på magisk. Nu, två konsolgenerationer senare, är det dags för seriens regelrätta tredje del.
Kingdom Hearts III dundrar igång med buller och brak, och i sina vackraste stunder ser det verkligen fantastiskt ut. Vi stöter på mängder av härliga karaktärer, och för besöka ett gäng olika Disney-världar, och det handlar verkligen om en atmosfärisk resa som blandar nostalgiska känslor från föregångarna samtidigt som jag har fått ett helt nytt äventyr. I den första världen får vi besöka Hercules, och den ger en skön försmak av vad som komma skall. När jag får slåss med Sora, Långben och Kalle Anka mot jättelika fiender känns det oerhört mäktigt, och det här är en upplevelse som bjuder både på action och adrenalin samt spänning och känslor.
Kingdom Hearts-serien har betydligt fler sidospår än utgåvor i huvudserien, och Kingdom Hearts III knyter ihop händelserna i alla dessa spel. Även om jag har tagit mig igenom Kingdom Hearts och dess uppföljare samt de flesta av sidospåren är berättelsen minst sagt förvirrande. Detta trots att vi kan kika igenom ett gäng sekvenser från tidigare spel hänger jag inte riktigt med, men lyckligtvis är det de olika härliga världarna som bjuder på den största behållningen.
Stridssystemet har fått sig en renovering, och dusterna flyter på som rinnande vatten. Vi har dessutom möjlighet att utföra mängder av specialare som får oss att tänka på rena nöjesfält. Vad sägs om att attackera fienderna med berg- och dalbanor, piratskepp eller snurrande tekoppar? Vi kan göra team-baserade attacker åt höger och vänster, och även om de känns smått överdrivna i mindre vanliga strider, så tillför de en hel del när vi väl behöver dem.
Kingdom Hearts III innehåller många och långa filmsekvenser. Jag har verkligen inte några problem med detta, men det är svårt att börja en spelomgång om man har en tid att passa. Många gånger blir jag stressad över att det är så långt mellan tillfällen där jag kan spara, vilket är väldigt synd – det här är ett spel som ska avnjutas i lugn och ro utan stress.
Kingdom Hearts III må vara snurrigt rent berättarmässigt, men det har en sådan härlig känsla, och de olika världarna är helt enkelt magiska. Det har en magisk atmosfär där musiken och den vackra ytan hjälper till att ta det till en extra höjd, och det är absolut ett spel jag kommer att ta mig igenom igen i framtiden.
Milestones senaste supercross-spel är här, och undertecknad har kört loss och klättrat i karriären.
Monster Energy Super Cross: The Official Videogame 2 må ha ett onödigt långt namn, men det överträffade alla mina förväntningar. Det har tagit några kliv sedan föregångaren, och det känns som om utvecklarna har förbättrat många ingredienser.
Precis som jag brukar göra när det kommer till racingspel kastar jag mig direkt på karriärläget. Jag börjar med att skapa en karaktär, och även om jag inte har så många olika alternativ att skapa min blivande supercross-stjärna syns det knappast sedan när det är dags att bege sig ut på banan. När det kommer till att välja hoj får vi möjlighet att välja mellan stora varumärken som bland annat Yamaha och Husqvarna, men väl på banan är de i stort sätt identiska. Vi får lägga upp vår agenda veckovis, och vi har val som att träna, olika utmaningar och så kan vi träna, vila, träffa fansen eller snacka med media. Om vi väljer att prata med media får vi fler fans, och om man fotar sig med sin sponsor får man prestigepoäng som i sin tur leder till att karaktären stiger i level. Det ger en extra tyngd till spelupplevelsen istället för att vi bara får spruta sand kring banorna.
När vi väl beger oss ut för att tävla är körkänslan och fysiken precis som jag förväntar mig. Jag är visserligen inte särskilt kunnig när det kommer till supercross, men fordonet för sig som det bör i svängar samt över gupp och hopp. Vi får också fördela vikten så att vi tar kurvorna bättre, och vi kan också utföra något som kallas för ”scrub” när crossen är i luften. Detta gör att vi kan minska tiden i luften, och det ger en riktig fördel om det görs på rätt sätt, och med rätt tajming. Det är något som är oerhört svårt att få till på ett bra sätt, men den som lyckas utnyttja funktionen vinner mycket på detta.
Laddningstiderna är lite väl långa, och tyvärr finns det inte någon möjlighet att spela med kompisarna på en och samma konsol. Själv tycker jag att det är som allra roligast att möta kompisarna hemma i soffan, och det är något av en besvikelse att detta tyvärr inte går.
Trots detta är Monster Energy Supercross: The Official Videogame 2 en bra supercross-upplevelse. Nästan varje gång jag spelar känner jag att jag bara vill ”köra ett race till” och det slutar ofta med en eller ett par timmar till med spelet. Det om något är ett gott omdöme.
