Recension: The Dark Pictures Anthology – Man of Medan

Publicerad den av Tommy

Supermassive Games gav oss Until Dawn (läs gärna recensionen) för fyra år sedan, och nu är studion tillbaka med ett nytt berättelsedrivet äventyr med skräcktema.

Efter en intressant prolog träffar vi på ett gäng unga vuxna som ska ut och dyka efter ett flygplan som föll ned i vattnet under det andra världskriget. Vi hittar en samling människor som alla har starka personligheter, och det blir snabbt tydligt att vi som spelare kan påverka berättelsen genom diverse dialogval.

Snart tar storyn oss till ett nedgånget skepp ute på vattnet, ett skepp vi även fick en försmak av under prologen. Här står inte allt rätt till, och mystiken, den tryckande stämningen och vissa trånga gångar tillsammans med de halvfasta kameravinklarna får mig att tänka på de första Resident Evil-spelen. Visst leder detta till att kontrollen blir lidande, samtidigt som den känns ganska stel, men det förtär inte mycket av upplevelsen. Det kan visserligen kännas lite konstigt när jag kliver in i en ny vy, och karaktären plötsligt vänder sig, men inte mer än så.

Oavsett om vi spelar själva, tillsammans med en vän över nätet eller byter handkontrollen med ett gäng som sitter i samma soffa, så får vi göra val för alla de spelbara karaktärerna. Jag trodde först att en samarbetsfunktion inte alls skulle fungera i denna typ av spel, men jag hade väldigt fel (och tankarna fördes till A Way Out). Som jag tidigare berört befinner vi oss ute på vattnet – under inledningen – för att dyka efter ett störtat flygplan, och medan min vän dyker och letar efter skatter, är jag uppe på båten och sysslar med annat. Vi berättar samtidigt för varandra vad vi upplever, och det ger en härlig känsla och får mig också intresserad av att spela igenom Man of Medan igen. Dessutom missar jag flera händelser under min första spelomgång, och det är riktigt givande att göra om denna resa där jag gör andra val och får uppleva skillnaderna. Alla de fem spelbara karaktärerna kan dö, och nästa gång vet jag helt enkelt vad jag ska göra eller undvika för att utgången ska bli bättre nästa gång.

Supermassive Games använder sig ofta av enkla skrämseleffekter som att en råtta hoppar fram, men de trollar också med våra sinnen. Jag vill inte avslöja några fler detaljer kring berättelsen, det är en del av själva resan, men det är spännande från början till slutet. Karaktärerna är dock rena stereotyper, och vi får aldrig lära känna dem på djupet. Det sistnämnda är förstås ett resultat av att äventyret endast tar runt tre till fyra timmar, men det finns också ett stort plus med detta. Jag vill helt enkelt spela om The Dark Pictures Anthology: Man of Medan flera gånger, och på detta plan är det gynnande att spelet är ganska kort.

Förutom att vi ska göra olika dialogval ställs vi också för ‘quick time events’ där vi snabbt ska trycka på de knappar som visas på skärmen och vi ska dessutom kontrollera pulsen genom att klicka i takt med den. Två ganska enkla tekniker, men det blir ganska irriterande när bilduppdateringen inte är på topp. När jag gör en miss på grund av själva spelkoden blir jag riktigt irriterad.

The Dark Pictures Anthology: Man of Medan är ett underhållande spel som biter tag i mig som spelare, och det blir verkligen mer underhållande när jag kan dela upplevelsen med andra. Jag vill veta vad som händer under nästa genomspelning när jag gör andra val, och jag är fast från första stund. Jag hade dock velat se djupare karaktärer och en bättre bilduppdatering – speciellt när det handlar om spelmässiga sekvenser som handlar om tajming. Det råder emellertid inte någon tvekan om att Man of Medan är ett oerhört prisvärt spel (kostar runt 300 kronor), och jag ser verkligen fram emot uppföljaren The Dark Pictures Anthology: Little Hope som släpps under nästa år.

Annonser

Recension: Control

Publicerad den av Tommy

Sedan Remedy gav oss Alan Wake har jag hoppats på att få se ett spel av samma kvalité från den finska utvecklarstudion. Quantum Break tog sig inte hela vägen, men gör Control det?

Jag kliver in i Controls spelvärld med stora förhoppningar, men också farhågor om att Remedy ska ha tagit sig vatten över huvudet. Under inledningen trivs jag inte alls i miljön som visas framför mig, men det dröjer inte länge innan jag insups av den mystiska och härliga atmosfären. Jesse Faden har ägnat många år åt att söka efter den superhemliga myndigheten Federal Bureau of Control (FBC), och när äventyret startar har hon äntligen hittat dit.

FBC sysslar med forskning kring det paranormala, men när Faden besöker högkvarteret är inget är som det ska. Mystiken tätnar och när vi kliver in på chefens kontor ser det ut som om han har tagit sitt liv, och hela högkvarteret känns öde. Hon plågas också av det förflutna och hon beger sig på jakt efter detaljer om hennes försvunna broder samtidigt som hon hör en mystisk röst i sitt huvud.

Remedy har lagt mycket krut på berättelsen och även om inte karaktärerna har fått sina röster inspelade av lika namnkunniga röstskådespelare som de kunde göra med Microsoft i ryggen gällande Quantum Break får personligheterna i Control verkligen liv samtidigt som jag blir otroligt fäst vid storyn.

Detta backas också upp av intressant gameplay där vi både får använda vapen – som kan uppgraderas – och specialförmågor som bland annat låter oss slita loss betonggolv, lyfta möbler och alla möjliga prylar som vi kan kasta på fienden. Dessa möjligheter får vi också använda mot de mystiska fienderna som kallas för Hiss. Vapnet vi får tillgång till får aldrig slut på ammunition, utan överhettas om det används flitigt, och det blir en intressant mix där vi växlar mellan handvapnet och de olika förmågorna som kommer med specialkrafterna.

Control är ett väldigt stämingsfullt spel, med spännande huvuduppdrag, en intressant, mystisk berättelse och diverse sidouppdrag. Vi kan bland annat ta på oss mindre uppdrag som att göra ett visst antal headshot, men också andra sidosysslor som att hjälpa vaktmästaren med att bränna upp avfall. Det är en väldigt härlig upplevelse och Remedy har verkligen hittat tillbaka till sin forna magi.

Recension: Oninaki

Publicerad den av Tommy

Square Enix rollspelsstudio Tokyo RPG Factory har gett oss Lost Sphear och I Am Setsuna, två spel som fokuserar på den klassiska skolans japanska rollspel. Nu är utvecklarna aktuella med Oninaki och det handlar om ett mer actionbetonat äventyr.

Spelaren tar rollen som Kagachi, en Watcher som hjälper förlorade själar – folk som dött – att ta sig över till den andra sidan för att de sedan ska kunna återfödas. För att göra detta behöver protagonisten och hans medarbetare lösa en hel del problem som de döda har lämnat efter sig i livet, och det resulterar ofta i att vi får bege oss ut på farliga marker där monster lurar.

Striderna är riktigt intressanta och vi får hjälp av diverse demoner som kommer med en hel del specialkrafter. Vi kan plocka med oss fyra stycken demoner och växla mellan dessa när det vankas motstånd, även om vi får möjlighet att ta hjälp av fler demoner än så. Vissa är snabba, andra låter oss attackera från avstånd och vissa är riktigt starka men betydligt långsammare. Ju oftare en demon används, desto mer kan denne utvecklas, och vi får snart tillgång till en hel drös av olika specialattacker och fördelar. När det väl är dags för bosstrider kan vi stöta på ganska rejält med utmaning om vi inte lyckas använda rätt taktik. Och det är också detta som gör det intressant och underhållande, där vi inte bara får hamra på knapparna för att komma segrande ur vissa strider.

Problemet är att karaktärerna är väldigt platta och det är aldrig berättelsen som håller mig kvar. Tokyo RPG Factory försöker plocka fram våra känslor, men trots att berättelsen kretsar kring död lyckas de aldrig få mig att känna någonting för spelets karaktärer. Vi får också veta mer om de demoner som vi slåss med, men storyn som målas upp känns bara som en påklistrad kuliss.

Det är synd att berättelsen är så pass intetsägande, och att karaktärerna aldrig känns spännande, men striderna är verkligen underhållande och jag grottar ned mig i att uppgradera vapen och dylikt samtidigt som jag återbesöker platser för att kunna utveckla hela min arsenal av demoner. Så länge som jag får bege mig ut i strid är Oninaki emellertid ett bra, beroendeframkallande spel.

Recension: Dragon Quest Builders 2

Publicerad den av Tommy

Dragon Quest Builders var ett väldigt underhållande och mysigt äventyr i byggandets anda, och nu är seriens andra del här.

Precis som i föregångaren blandar Square Enix sin Dragon Quest-serie tillsammans med Minecraft för att skapa Dragon Quest Builders 2. Vi får äventyra i sann actionrollspelsanda där stora och små fiender finns utspridda på olika öar, och samtidigt skapa vår egna drömvärld.

Samtidigt som vi ska bygga upp världen måste vi också rädda den från mörkret. Storyn berättas på ett klassiskt vis och den tar vid en tid efter originalet där världen återigen har fångats i mörkrets grepp. Monstren styr och ställer, och enligt dem är byggande och skapande en stor synd och när vår kvinnliga eller manliga protagonist berättar för folk att hen är en byggare är det många som har ett och annat att invända emot. Efter en tutorial på ett skepp kastas spelaren i land på ön Isle of Awakening och där tar vi våra första steg emot att bli en mästerbyggare.

Äventyrandet och byggandet flyter ihop väl, vi hittar material, frön till våra åkrar och annat när vi ger oss ut och undersöker omgivningarna och utför diverse uppdrag. Snart reser vi till ön Furrowfield som lovar oss grönska och härliga växter, men väl där visar det sig att det mesta förstörts. Det löser vi förstås och snart ringlar sig en mask som skapar fantastiska åkrar och förgyller jorden med grönt härligt gräs. Vartefter strömmar det nytt folk till vår lilla farm som vi såklart bygger ut, och samtidigt som sockerrör, tomater och vete sätter färg på fälten börjar fler och fler se det goda i skapandet och byggandet. Jag planterar ett frö som snart resulterar i ett stort trä och bygger en gunga som jag sätter upp för ett barn som längtar efter en lekplats, och jag bygger rum åt byborna som jublar av glädje. Byn växer stadigt och jag hittar nya material som jag använder till väggar samt golv och jag lär mig nya recept på vapen, inredning och förnödenheter.

Samtidigt som jag gör mitt för att göra byarna hemtrevliga åt byborna så berättar de hela tiden vad de vill ha. Det kan röra sig om ett eget rum med en namnskylt, ett kök eller ett bord med en skål med mat. Om kvällarna ringlar sig kön lång till duschen och när byborna är extra nöjda med något lämnar de efter sig hjärtan. Dessa kan sedan användas för att höja byn till en ny nivå som bland annat gör att de som bor där får mer energi till jobb och vår protagonist lär sig nya recept för att skapa nya prylar. Samtidigt som jag bygger byarna så känns det hela tiden som om allting utvecklas, jag får fler och fler möjligheter och timmarna bara flyger iväg. Det är beroendeframkallande och ibland glömmer jag helt och hållet bort huvudberättelsen och ägnar mig åt själva byggandet och sidouppdragen som också kan ge nya möjligheter.

Ibland kan dialogerna vara lite för långa utan någon direkt substans, men samtidigt gör de också att jag lär känna byborna och bryr mig om dem som bestämmer sig för att bosätta sig i mina byar. Det finns hela tiden saker som triggar mig att spela vidare, och när jag spelat ända in på småtimmarna finns det alltid ”en sak till” att göra som håller mig kvar. Dragon Quest Builders 2 tar det som gjorde föregångaren så bra samtidigt som uppföljaren känns ny och fräsch. Square Enix har verkligen lyckats fånga mig med deras formel av rollspelande och byggande som gör att jag aldrig riktigt känner mig färdig, jag vill hela tiden ägna mer tid åt sommarens kanske spel.

 

Recension: Age of Wonders – Planetfall

Publicerad den av Tommy

När Age of Wonders släpptes i slutet av 90-talet fängslades jag av de strategiska ingredienserna, fastnade för den fantasybeklädda inramningen och njöt av atmosfären. Nu, 20 år senare, återvänder jag till serien som rört sig från sagovärlden in i science fiction och vi får bege oss ut i rymden och kolonisera okända världar.

Jag har aldrig spelat Age of Wonders 2 eller 3, och anledningen är att jag slutade spela PC-spel kring sekelskiftet, och därför är det oerhört glädjande att Age of Wonders: Planetfall även finns tillgängligt till PlayStation 4 och Xbox One. Det var med stora förväntningar som jag klev in i strategispelet, och vi har sex olika fraktioner att välja mellan. Kir’ko består av insekter som kan spotta ut frätande syra och expanderar genom att föröka sig medan Dvar, ett dvärgliknande folk som förlitar sig på härdat pansar och sitt försvar.  Blandningen av fraktioner är också väl avvägd, och vi hittar den onda Syndicate-falangen som gör allt för att få makt och sprider elaka virus. Det är oerhört givande att kunna utforska de olika fraktionernas egenheter.

Det finns också en äventyrslust som spirar samtidigt som vi koloniserar planeter och bygger upp ett imperium.  Samtidigt som vi kan styra över hjältar som vi kan förse med olika vapen och utrustning och skapa en varierad armé, så finns det olika byggnader att hitta och spännande sidouppdrag.  Samtidigt som planeterna bebos av monster och där det huserar olika underliga naturfenomen så kan det vara smart att hålla sig på god fot med grannfolket. Det är en fröjd att kunna bygga och äventyra i frid.

Age of Wonders: Planetfall är som en blandning av Xcom och Civilization. Spelplanen är uppbyggd av ett rutnät, och allt är uppdelat i olika sektorer som kan ge oss tillgång till mat, energi, forskning och produktion.  I jämförelse med Xcom finns det emellertid fler enheter att välja och vraka mellan, och i strid kan vi använda oss av upp till 42 olika enheter. Vi har tillgång till fordon och mekaniker som bland annat kan stoppa fienden från att använda en specialattack. Vi har också olika förmågor som kan buffa allierade, få fienden att slåss på vår sida, och vi kan sätta upp kanontorn och låsa upp möjligheten att exempelvis få en stor laser att skjuta ner från skyn. Möjligheterna är många.

Vi kan starta upp egna scenarion om vi vill bygga stora imperium, men kampanjen följer olika kapitel som kretsar kring hjältar från de olika fraktionerna.  Och det är mer spännande när fokus istället ligger på äventyrande, och samtidigt har vi två olika träd gällande forskningen som gör att vi får fram nya möjligheter. Det ena kretsar kring civila framsteg medan det andra handlar om det militära, och samtidigt som vi måste bestämma oss vilka vägar vi vill gå i färdighetsträden så får vi möjlighet att utvecklas på flera olika fronter.

Age of Wonders: Planetfall är ett väldigt underhållande strategispel, och det fungerar väl på konsol även om det hela kunde rulla på något smidigare med kontroll. Det är emellertid glädjande att få återvända till serien efter 20 år,  och jag fastnar lika hårt nu precis som jag gjorde då.

Recension: Atelier Lulua – The Scion of Arland

Publicerad den av Mikael

När vi senast fick bege oss in i Atelier-seriens universum handlade det om spinoff-äventyret Nelke & the Legendary Alchemists: Atleiers of the New World (se gärna videorecensionen), men nu är det dags för den regelrätta uppföljaren.

Atelier Lulua: The Scion of Arland sätter spelaren i rollen som Elmurulia Frixell, eller Lulua som hon kallas. Hon är en aspirerande alkemist och även dotter till Rorolina Frixell som var protagonisten i Atelier Rorona. Lulua kämpar för att bli en lika bra alkemist som sin mamma, men hon utvecklas inte så snabbt som hon egentligen vill. En dag dimper emellertid en glänsande bok ner i hennes skalle från tomma intet, och snart märker vår huvudrollsinnehavare att hon är den enda som kan läsa vad som står på sidorna.

Boken innehåller recept och andra hemligheter, och nya sidor blir läsbara vartefter hon behöver dem. Texterna behöver emellertid dechiffreras, och hon får hintar om hur detta ska göras. Exempelvis kan vissa platser behöva upptäckas, en viss fiende måste besegras eller ett visst föremål måste skapas. Precis som i seriens andra installationer ligger mycket fokus på att skapa föremål genom alkemi, och dessa hittas ute på fältet – där fiender härjar – i butiker, i staden där hon bor och på en hel del andra platser. Detta krävs både för att huvudberättelsen skall fortskrida samtidigt som de även kan vara välbehövliga i strid. Samtidigt kan Lulua även tillverka föremål som exempelvis ett fiskespö som gör det möjligt att fiska.

När hon och hennes vänner är ute i fält stöter de också på en drös olika fiender. Här handlar det om klassiska turordningsbaserade strider där karaktärerna får ett gäng olika specialtekniker att använda sig av. Här kan även tillverkade bomber, helande föremål och annat som vi skapat komma väl till hands, och det är alltid intressant att se vilka föremål som kan skapas härnäst. Fienderna släpper också en hel del prylar som vi kan använda oss av när vi skapar genom alkemin, och det blir en beroendeframkallande syssla att försöka hitta olika sorters föremål för att sedan bege sig till grytan och skapa något nytt.

Atelier Lulua – The Scion of Arland är ett väldigt mysigt rollspelsäventyr, där karaktärerna känns lagom levande. Vi hittar den spralliga Lulua i huvudrollen och hon backas upp av sin vän Eva och den seriösa svärdmästaren Aurel. Förutom att de såklart finns med i den röda tråden som nystas upp genom huvudhandlingen hittar vi en drös valbara sekvenser där Lulua och Eva kan prata om hur otursförföljd stadens chef för barnhemmet är medan andra kan innehålla ett kort skämt. Det är underhållande och jag blir glad av att spela The Scion of Arland, men karaktärerna är knappast oförglömliga och faller i det stereotypiska facket.

Äventyret börjar i en ganska lugn takt, men snart blir det riktigt spännande. Systemet där vi får skapa nya föremål genom alkemi, testa dem i strid, eller när vi fångar något i vår hov, är riktigt underhållande och beroendeframkallande. Atelier Lulua – The Scion of Arland bjuder på en väldigt mysig rollspelsresa och även om vi kanske får ägna lite väl mycket tid åt att grinda föremål eller erfarenhetspoäng, så är det ett riktigt bra JRPG.

Vi videorecenserar A Plague Tale: Innocence

Publicerad den av Tommy

Under E3 i fjol blev jag riktigt intresserad av A Plague Tale: Innocence och nu är äventyret äntligen här.

A Plague Tale: Innocence utspelar sig under 1300-talet i Frankrike och vi träffar på syskonen Amicia och Hugo De Rune. Pesten härjar i landet och folk lever i ren misär.

Det handlar om en oerhört kraftfull resa där berättelsen griper tag i mig från första stund. Ni ser undertecknads videorecension nedan.

 

Videorecension: Rage 2

Publicerad den av Tommy

Avalanche Studios och Id Software har samarbetat för att utveckla Rage 2 tillsammans och de levererar galet bra action.

Det var nog inte många som trodde att Rage skulle få en uppföljare. Det fick ett svalt mottagande när det lanserades under den förra konsolgenerationen, men med Rage 2 får utvecklarna mig att sukta efter en tredje del i serien.

Ni ser vår videorecension nedan.

Recension: Sniper Elite V2 Remastered

Publicerad den av Tommy

Rebellion Developments Sniper Elite V2 har finslipats och spelarna får återigen bege sig ut i krig med prickskyttegeväret i högsta hugg.

Det andra världskriget ligger i sitt slutskede, och spelaren befinner sig i Berlin. Vi får i uppgift att leta efter tyska forskare som jobbar med tyskarnas raketprogram V2, och vi får strida mot både tyskar och ryssar.

Sniper Elite V2 Remastered är faktiskt det första spelet i serien jag spelar, och det handlar om ett actionäventyr där vi blir styrda efter en röd tråd. Det är hela tiden enkelt att förstå vad som ska göras härnäst, och ibland kan vi ta vägen genom en valfri gränd – men i stort sätt får vi röra oss utefter en utstakad bana. Det behöver inte vara fel i sig, och det hela fungerar bra i Sniper Elite V2 Remastered även om jag hade uppskattat lite mer frihet.

Det är en nervkittlande upplevelse att sätta sig högt uppe i en byggnad, vänta på att en armé ska åka förbi för att sedan detonera en bomb genom att sätta en kula i den på avstånd. Innan har jag satt ut minor bakom mig i dörröppningar för att förhindra att någon fiende ska smyga upp bakom ryggen på mig och när helvetet bryter löst tar jag ut fiender på håll genom att sikta en bit över huvudet på dem eftersom att kulorna faller ju längre bort målet är. När jag väl får till ett riktigt bra skott på någon som är långt borta får jag följa kulan i slow-motion och sedan se hur den går igenom kroppen och förstör benen.

Sniper Elite V2 Remastered är som bäst när det är just en sniper som används. I vissa scenarion får vi förlita oss på automatvapen, och det känns långt ifrån lika klockrent. Dessutom är den artificiella intelligensen av varierande kvalité där vissa fiender vet exakt var jag är, medan andra kollar in i en vägg med höjt gevär. Det är heller inte lika kul att smyga och ta ut fienderna utan att de upptäcker en, och dessa sekvenser känns mer som något som bara irriterar.

På det stora hela så är Sniper Elite V2 Remastered ett bra spel. Även om det finns stöd för 4K så märks det att det rör sig om ett spel från en annan konsolgeneration, men det finns flera miljöer och uppdrag som hela tiden får mig att vilja spela vidare. Det rör sig om en traditionell spelform, på gott och ont.

SpelPaus: Vi recenserar Days Gone

Publicerad den av Tommy

Sony och Bend Studio har släppt Days Gone – en zombieapokalyps där vi spelar som Deacon St. John som försöker ta reda på vad som hände hans fru när helvetet bröt löst.

Bend Studio avslöjade Days Gone under E3 2016 och nu bjuder open world-äventyret oss på en actionupplevelse som mestadels fokuserar på överlevnad – ammunition finns inte i överflöd och spelaren måste jobba hårt för att få tag i bättre vapen och förbättra motorcykeln – ett fortskaffningsmedel som visar sig vara oerhört viktigt.

Undertecknad har recenserat Days Gone på vår Youtube-kanal SpelPaus, och ni ser videorecensionen nedan.