Recension: Atelier Lulua – The Scion of Arland

Publicerad den av Mikael

När vi senast fick bege oss in i Atelier-seriens universum handlade det om spinoff-äventyret Nelke & the Legendary Alchemists: Atleiers of the New World (se gärna videorecensionen), men nu är det dags för den regelrätta uppföljaren.

Atelier Lulua: The Scion of Arland sätter spelaren i rollen som Elmurulia Frixell, eller Lulua som hon kallas. Hon är en aspirerande alkemist och även dotter till Rorolina Frixell som var protagonisten i Atelier Rorona. Lulua kämpar för att bli en lika bra alkemist som sin mamma, men hon utvecklas inte så snabbt som hon egentligen vill. En dag dimper emellertid en glänsande bok ner i hennes skalle från tomma intet, och snart märker vår huvudrollsinnehavare att hon är den enda som kan läsa vad som står på sidorna.

Boken innehåller recept och andra hemligheter, och nya sidor blir läsbara vartefter hon behöver dem. Texterna behöver emellertid dechiffreras, och hon får hintar om hur detta ska göras. Exempelvis kan vissa platser behöva upptäckas, en viss fiende måste besegras eller ett visst föremål måste skapas. Precis som i seriens andra installationer ligger mycket fokus på att skapa föremål genom alkemi, och dessa hittas ute på fältet – där fiender härjar – i butiker, i staden där hon bor och på en hel del andra platser. Detta krävs både för att huvudberättelsen skall fortskrida samtidigt som de även kan vara välbehövliga i strid. Samtidigt kan Lulua även tillverka föremål som exempelvis ett fiskespö som gör det möjligt att fiska.

När hon och hennes vänner är ute i fält stöter de också på en drös olika fiender. Här handlar det om klassiska turordningsbaserade strider där karaktärerna får ett gäng olika specialtekniker att använda sig av. Här kan även tillverkade bomber, helande föremål och annat som vi skapat komma väl till hands, och det är alltid intressant att se vilka föremål som kan skapas härnäst. Fienderna släpper också en hel del prylar som vi kan använda oss av när vi skapar genom alkemin, och det blir en beroendeframkallande syssla att försöka hitta olika sorters föremål för att sedan bege sig till grytan och skapa något nytt.

Atelier Lulua – The Scion of Arland är ett väldigt mysigt rollspelsäventyr, där karaktärerna känns lagom levande. Vi hittar den spralliga Lulua i huvudrollen och hon backas upp av sin vän Eva och den seriösa svärdmästaren Aurel. Förutom att de såklart finns med i den röda tråden som nystas upp genom huvudhandlingen hittar vi en drös valbara sekvenser där Lulua och Eva kan prata om hur otursförföljd stadens chef för barnhemmet är medan andra kan innehålla ett kort skämt. Det är underhållande och jag blir glad av att spela The Scion of Arland, men karaktärerna är knappast oförglömliga och faller i det stereotypiska facket.

Äventyret börjar i en ganska lugn takt, men snart blir det riktigt spännande. Systemet där vi får skapa nya föremål genom alkemi, testa dem i strid, eller när vi fångar något i vår hov, är riktigt underhållande och beroendeframkallande. Atelier Lulua – The Scion of Arland bjuder på en väldigt mysig rollspelsresa och även om vi kanske får ägna lite väl mycket tid åt att grinda föremål eller erfarenhetspoäng, så är det ett riktigt bra JRPG.

Annonser

Vi videorecenserar A Plague Tale: Innocence

Publicerad den av Tommy

Under E3 i fjol blev jag riktigt intresserad av A Plague Tale: Innocence och nu är äventyret äntligen här.

A Plague Tale: Innocence utspelar sig under 1300-talet i Frankrike och vi träffar på syskonen Amicia och Hugo De Rune. Pesten härjar i landet och folk lever i ren misär.

Det handlar om en oerhört kraftfull resa där berättelsen griper tag i mig från första stund. Ni ser undertecknads videorecension nedan.

 

Videorecension: Rage 2

Publicerad den av Tommy

Avalanche Studios och Id Software har samarbetat för att utveckla Rage 2 tillsammans och de levererar galet bra action.

Det var nog inte många som trodde att Rage skulle få en uppföljare. Det fick ett svalt mottagande när det lanserades under den förra konsolgenerationen, men med Rage 2 får utvecklarna mig att sukta efter en tredje del i serien.

Ni ser vår videorecension nedan.

Recension: Sniper Elite V2 Remastered

Publicerad den av Tommy

Rebellion Developments Sniper Elite V2 har finslipats och spelarna får återigen bege sig ut i krig med prickskyttegeväret i högsta hugg.

Det andra världskriget ligger i sitt slutskede, och spelaren befinner sig i Berlin. Vi får i uppgift att leta efter tyska forskare som jobbar med tyskarnas raketprogram V2, och vi får strida mot både tyskar och ryssar.

Sniper Elite V2 Remastered är faktiskt det första spelet i serien jag spelar, och det handlar om ett actionäventyr där vi blir styrda efter en röd tråd. Det är hela tiden enkelt att förstå vad som ska göras härnäst, och ibland kan vi ta vägen genom en valfri gränd – men i stort sätt får vi röra oss utefter en utstakad bana. Det behöver inte vara fel i sig, och det hela fungerar bra i Sniper Elite V2 Remastered även om jag hade uppskattat lite mer frihet.

Det är en nervkittlande upplevelse att sätta sig högt uppe i en byggnad, vänta på att en armé ska åka förbi för att sedan detonera en bomb genom att sätta en kula i den på avstånd. Innan har jag satt ut minor bakom mig i dörröppningar för att förhindra att någon fiende ska smyga upp bakom ryggen på mig och när helvetet bryter löst tar jag ut fiender på håll genom att sikta en bit över huvudet på dem eftersom att kulorna faller ju längre bort målet är. När jag väl får till ett riktigt bra skott på någon som är långt borta får jag följa kulan i slow-motion och sedan se hur den går igenom kroppen och förstör benen.

Sniper Elite V2 Remastered är som bäst när det är just en sniper som används. I vissa scenarion får vi förlita oss på automatvapen, och det känns långt ifrån lika klockrent. Dessutom är den artificiella intelligensen av varierande kvalité där vissa fiender vet exakt var jag är, medan andra kollar in i en vägg med höjt gevär. Det är heller inte lika kul att smyga och ta ut fienderna utan att de upptäcker en, och dessa sekvenser känns mer som något som bara irriterar.

På det stora hela så är Sniper Elite V2 Remastered ett bra spel. Även om det finns stöd för 4K så märks det att det rör sig om ett spel från en annan konsolgeneration, men det finns flera miljöer och uppdrag som hela tiden får mig att vilja spela vidare. Det rör sig om en traditionell spelform, på gott och ont.

SpelPaus: Vi recenserar Days Gone

Publicerad den av Tommy

Sony och Bend Studio har släppt Days Gone – en zombieapokalyps där vi spelar som Deacon St. John som försöker ta reda på vad som hände hans fru när helvetet bröt löst.

Bend Studio avslöjade Days Gone under E3 2016 och nu bjuder open world-äventyret oss på en actionupplevelse som mestadels fokuserar på överlevnad – ammunition finns inte i överflöd och spelaren måste jobba hårt för att få tag i bättre vapen och förbättra motorcykeln – ett fortskaffningsmedel som visar sig vara oerhört viktigt.

Undertecknad har recenserat Days Gone på vår Youtube-kanal SpelPaus, och ni ser videorecensionen nedan.

Recension: Ghost Giant

Publicerad den av Tommy

I det PlayStation VR-exklusiva äventyret Ghost Giant beger vi oss till en mysig, fransk småstad och stiftar bekantskap med en drös färgfulla karaktärer och får följa med på en otroligt mysig resa.

Den Göteborgsbaserade studion Zoink Games har gett oss spel som Flipping Death samt Stick it to the Man, och med Ghost Giant tar de med oss på deras första PlayStation VR-äventyr. Här bjuds vi på en underbar berättelse skapad av Sara B. Elfgren och det handlar om en bitterljuv historia som griper tag i mig från första stund. Den lilla kattpojken Louis sitter och gråter vid vattnet i en skog och det blir snabbt tydligt att han har fått alldeles för tunga bördor på sina axlar. Då hans mamma är sjuk får han ta hand om deras bondgård på egen hand samtidigt som han brottas med jobbiga tankar. När han upptäcker själva spelaren som får rollen som ett stort spöke blir han dock livrädd och springer för livet.

Han förstår emellertid snart att spöket vill honom väl, och det hela gestaltas genom spökets armar som vi styr med två stycken PlayStation Move-kontroller. Vi följer snart med till bondgården där Louis bor och vi kan slita loss dörrar, solrosor och både dra i och lyfta saker med våra digitala händer. Vissa prylar är viktigare än andra, och det känns som en modern tolkning av den gamla skolans peka-och-klicka-äventyr, och när vi får hjälpa den lilla elvaårig pojken att lyfta loss bilen som sitter fast börjar jag att skratta – han ska köra bilen själv in till stan.

VR-möjligheterna gör att vi får en otroligt stark närvaro och vi får stå eller sitta på samma ställe genom hela resan. Vi kan förstås vrida och vända på oss för att titta runtomkring, men vi når alltid alla prylar utan att behöva röra på benen. Och det händer något speciellt när jag plockar bort tak och väggar från hus, där jag hittar riktigt färgstarka karaktärer. Det målar upp sig små berättelser både här och var, och jag vill hela tiden ta reda på vad som händer härnäst – både vad gäller olika monologer och dialoger som karaktärerna för, men jag vill också följa med i den röda tråden, jag vill veta som kommer att hända. Olika pussel och berättelser avlöser varandra, och ofta hör de båda ihop. På en bro står ett gäng esteter som inte låter Louis gå förbi. Hur ska vi då få dem att röra på sig? Jo, vi målar helt enkelt en tavla som får dem att häpna och färgen får vi bland annat genom att plocka upp en pensel och mosa tomater. Ghost Giant är kreativt, roligt och underhållande hela vägen in till mål.

Vi hittar också lite sidopyssel som att vi ska kasta basketbollar i mer eller mindre gömda basketkorgar, men Ghost Giant handlar mer om själva upplevelsen än precision med PlayStation Move-kontrollerna. Medan karaktärerna och de små berättelserna i själva berättelsen är oerhört välskrivna gör också musiken och designen sitt för att sätta den rätta stämningen. Samtidigt som jag hela tiden vill veta vad som kommer att hända och vilka personligheter jag ska få stöta på, så är jag också oerhört nyfiken på vilken kuliss som ska måla upp sig härnäst. När jag väl kommer dit kan jag inte hålla mig utan sliter och drar i allt som går att ta på samtidigt som nya pussel blir synliga. Det finns hela tiden saker som får mig att vilja ta mig framåt samtidigt som jag njuter av det som händer just där och då.

Ghost Giant bjuder på en rejäl dos humor och det blandar glada, ljusa tillfällen med mer mörka situationer. Det är en riktigt fantastisk upplevelse, och när eftertexterna rullar efter ungefär fyra timmar är känslorna många och jag vet att jag kommer att återvända som jättespöket och besöka Louis snart igen. Det får mig också att hoppas på att Zoink Games fortsätter att släppa spel med starka karaktärer och fantastiska berättelser till PlayStatin VR – här visar studion att de är mästare på att skapa fantastiska VR-världar som jag bara vill kasta mig in i.

SpelPaus: Vi recenserar Ghost Giant

Publicerad den av Tommy

Ghost Giant är ett oerhört mysigt äventyr som släppts exklusivt till PlayStation VR.

Bakom produkten står svenska Zoink Games och spelaren tar kontrollen över ett stort spöke som hjälper en liten kattpojke i en värld som påminner om modeller som många av oss säkert har byggt någon gång i livet.

Charmen är total och nedan ser ni vår videorecension.

Videorecension: Nelke & the Legendary Alchemists – Ateliers of the New World

Publicerad den av Tommy

Atelier-serien startade under PlayStation 2-eran och sedan dess har vi fått en drös uppföljare. Nu ger Gust oss en rejäl spinoff – Nelke & the Legendary Alchemists: Ateliers of the New World.

Den här gången får spelaren ansvaret över en liten by och uppgiften att utveckla den till en stor stad. Samtidigt har alkemin som vanligt en betydande roll i rollspelsäventyret när vi bygger upp samhället.

Undertecknad har videorecenserat Nelke & the Legendary Alchemists: Ateliers of the New World på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Retrorecension: Star Wars Knights of the Old Republic – spelat med One X Enhanced-uppdateringen

Publicerad den av Marcus

Jag spelar sällan klart spel då jag tappar intresset när nutida titlar gång på gång upprepar samma uppdrag tills man spyr på det hela, och kastar skivan som en frisbee tills jag inte längre ser den och sedan fortsätter sin dag som om ingenting hade hänt.

Välkommen till Star Wars: Knights of the Old Republic, spelat med Xbox One X Enhanced-uppdateringen.

Jag skaffade både första och andra spelet i serien till den första Xboxen efter att jag hört massvis av goda saker om titlarna och dess story. Självfallet började jag med det första – Knights of the Old Republic.

Knights of the Old Republic utspelar sig 4000 år innan de första tre filmerna. Republiken är under attack av Sith-ledaren Darth Malak, en Jedi som föll för den mörka sidans frestelser och gick emot Jedi-rådet under Mandalorian-kriget. Du som spelare skulpterar din karaktär som du vill eller väljer färdiga alternativ som faktiskt gör rätt saker för en gångs skull. Du och ditt följeslag på två andra karaktärer styr du genom realtidsbaserade strider genom valda attacker från stridsmenyn. Ett system jag trodde skulle vara irriterande, men i själva verket var det något som föll mig i tycke ganska snabbt, väldigt användarvänligt system som både nya och veteraner skulle trivas med.

Du börjar spelet på Endar Spire som är under attack av Darth Malak och ditt första uppdrag blir att fly skeppet genom att ta en flyktkapsel där Carth Onasi väntar. Ta farväl av Endar Spire för detta är första och sista gången du får se denna fantastiska Hammerhead Cruiser innan den exploderar i tusen miljoner bitar. Du landar på Taris – en planet med världskänd öl och Swoop Racing. Din uppgift på denna nedgångna planet är att hitta Republikens viktigaste Jedi, Bastila Shan.

Röstskådespeleriet är av A+-kvalité och varje gång man får följa en sekvens av dialog så vill man inte skippa den då allt snack i detta äventyr presenteras med röster, vilket i dagens läge är väldigt ovanligt. Alla språk från filmerna finns med i spelet, så även Twi’lek och även Jawas som pratar i sitt språk. Helt underbart!

Musiken är fantastisk och Jeremy Soule gjorde ett fantastiskt jobb med att fånga Star Wars-känslan ifrån filmerna.

Knights of the Old Republic har en otrolig handling med väldigt intressanta karaktärer och ett upplägg som imponerar med ett djupt och varierande uppgraderingssystem för vapen och karaktärer. Du kan själv välja vilka förmågor du vill ha för att ta dig igenom spelet, och jag valde Scoundrel vilket är en smugglare som kan smyga sig förbi strider. Detta gjorde att mina förmågor hade fokus på just detta, till exempel.

Det som gör spelupplevelsen så fantastisk är att dina handlingar påverkar hur du ser spelet utvecklas, väljer du onda alternativ får du Dark Side-poäng och väljer du goda alternativ så får du Light Side-poäng. Beroende på vad du väljer påverkas dialogerna med Bastila och övriga, icke spelbara karaktärer. Ett stort tips är att inte hota ägaren till en butik, då jag exempelvis inte längre kan köpa saker ifrån en affär på Tatooine eller besöka en viss planet.

Är du ute efter ett Star Wars-spel där du får använda Lightsabers? Är du ute efter att använda Force-krafter och övertala andra att de borde betala dig för att hjälpa dig? Då är detta spelet för dig! Jag hade otroligt roligt, och plot-twisterna är ‘spot on.’ Jag körde spelet helt ‘blind’ – det vill säga utan några hjälpmedel eller tidigare erfarenheter och jag är såld. Knights of the Old Republic är helt klart bästa Star Wars-spelet jag har spelat.

Recension: Metro Exodus

Publicerad den av Tommy

Metro-serien är tillbaka, och det som lovats på förhand är väldigt gott. Lever Metro Exodus upp till förväntningarna?

Artyom är fast besluten att det finns liv utanför de trånga kloakerna som han och hans landsmän trängs i under ytan. Han och flera andra soldater, inklusive hans fr, får snart veta att allt de fått höra genom åren inte stämmer, och de beger sig ut på en väldigt farlig, men viktig resa.

Ammunitionen är fortfarande knapp och likaså förnödenheter så som förstahjälpenlådor. Men, till skillnad från de tidigare två delarna är Metro Exodus en betydligt öppnare historia. De trånga gångarna och kamrarna finns emellertid fortfarande där, men den här gången får vi också större områden att röra oss i, där vi faktiskt får vistas utomhus en hel del. Spelare kan fortfarande röra sig längsmed den röda tråden, men de har också möjligheten att utforska mer, ställa sig på ett högt berg och leta efter intressanta områden med en kikare, och kanske rädda någon som sitter som gisslan hos ett gäng banditer. Metro Exodus har en dygnsrytm där de muterade monstren är fler på nätterna, medan människor – som sällan vill Artyom och hans vänner väl – syns mer frekvent på dagtid. Och båda har sina för- och nackdelar, så som att det mesta är mer synligt under dagen, medan vi kan gömma oss i mörkret om nätterna.

De större områdena blandas med mer styrda scenarion, och vi har egentligen bara två öppnare områden att besöka. Även om vi får vara över ytan så är detta fortfarande Metro, där vi får ta oss genom trånga utrymmen med vår gasmask över vårt ansikte. Allt binds ihop med hjälp av ett järnvägsnät där vi får resa med ett koldrivet ånglok kallat Aurora – ett namn som såklart är hämtat från den romerska mytologins gryningsgudinna. När jag får blicka ut över de nedbrutna landskapen ombord på loket infinner sig en känsla av något stort, det skapar en sorts känsla av något episkt. 4A Games har målat upp en värld på ett väldigt bra sätt, och det hela känns trovärdigt då det målar upp en bild av hur Ryssland skulle kunna se ut efter att ha bombats sönder av kärnvapen.

Metro Exodus är skitigt och trasigt på ett bra sätt till utseendet, men när det kommer till själva koden är det såklart inte lika bra att saker och ting inte riktigt är som det ska. Vi kan samla på oss prylar som exempelvis låter oss göra förstahjälpenlådor, och det blir såklart extra intressant att söka efter dessa i alla möjliga hörn och kanter. Något som besudlar detta är att det är lätt att fastna här och var, vilket jag surt fick erfara när jag letade inne på ett utedass. Jag fastnade, på ett utedass. Det känns lite tragikomiskt i sammanhanget, och jag fick således börja om vid min senaste sparfil. Men, det är också buggit, fiender dyker upp ur tomma intet, kommer upp genom golvet och det rör sig om taskiga träffytor. Ibland agerar AIn oerhört smart, nästan lite för smart, och vid andra tillfällen står en riktigt svår fiende och tittar in i en vägg. Tyvärr är striderna i Metro Exodus inte särskilt underhållande, och jag blir aldrig sugen på att modifiera mina vapen även om möjligheten finns. Istället satsar jag allt på att göra förstahjälpenlådor, ammunition och en och annan granat.

Det är tydligt att 4A Games har velat göra väldigt mycket av Metro Exodus. Dialogerna är otroligt många, och den varierande kvalitén av röstskådespelare gör inte saken bättre. I många andra fall föredrar jag spel där karaktärerna pratar mycket, men det går nästan över styr här, och de har inte alltid något intressant att säga.

Precis som de tidigare två delarna har emellertid Metro Exodus en otroligt skön atmosfär, och det lever på den postapokalyptiska dystopin som Artyom och hans medsoldater är med om.