Shinobi släppes i de japanska arkadhallarna under 1987, och nu kan vi spela i både stationär och bärbar form på Nintendo Switch.
Under 2009 portades Shinobi och släpptes via Wii Shop Channel och Xbox Live Arcade, och under det tidiga 90-talet spelade jag det frenetiskt i en arkadhall i Spanien. Det bringar fram en hel del nostalgiska känslor när jag tar kontrollen över ninjan Joe Hisashi och uppgiften är att sätta stopp för terrororganisationen Zeed som kidnappat barn från Oboro-klanen.
Shinobi levereras med fem olika banor som alla är indelade i fyra mindre delar. Det gäller att ta sig igenom varje del under tre minuter – men det är knappast tidsbegränsningen som gör äventyret svårast. Banorna kryllar av fiender som vill göra livet surt för spelaren och Hisashi, och det är knappast någon enkel uppgift att ta sig levande igenom de miljöer som presenteras.
Det gäller verkligen att ha tålamod och precis som i spel som Dark Souls får man inte ta misslyckade försök för hårt. Vi får använda minnet i en form av trial-and-error och snabba reflexer för att ta oss levande genom spelvärlden. Ett nytt spelläge som är exklusivt för Ages-utgåvan gör det också möjligt att tåla två träffar istället för att vi ska dö av en enda träff, dessutom gör alltid våra kaststjärnor maximal skada i detta läge – något som välkomnas skarpt.
För de 70 kronor som Shinobi kostar på Nintendos e-shop till Nintendo Switch får man både nostalgi och frustration. Det var många gånger under spelresans gång som jag bara ville ge upp, men sedan kom suget tillbaka och jag ville helt enkelt ge mig på ytterligare ett försök för att se om jag mäktade med denna utmanande action- och plattformsupplevelse från 80-talet.
Star Ocean First Departure R blandar sci-fi med fantasy och resultatet är ett riktigt intressant japanskt rollspel av klassiska mått.
Star Ocean släpptes till Super Famicom i Japan, men det tog sig aldrig till Super Nintendo här i väst. Istället fick vi vänta till 2008 då Square Enix släppte en remake till PlayStation Portable och det är och den versionen som Star Ocean First Departure R baseras på samtidigt som vi får några trevliga nyheter.
I huvudrollen hittar vi Roddick, en kille som lever ett stillsamt liv tillsammans med familj och vänner i en liten by utanför storstädernas vimmel. Precis som i många klassiska rollspel längtar vår protagonist efter äventyr, och när en mystisk sjukdom sprider sig förändras hans liv drastisk när han beger sig ut i rymden och reser i både tid och rum för att rädda sin hemplanet.
En väldigt intressant aspekt är att vi stöter på en hel del karaktärer som kan slå följe med oss på resan och hjälpa oss i strid. Jag blev väldigt förvånad när jag fick reda på att en väldigt färgstark och betydande (för mig) karaktär inte ens tillhör huvudhandlingen, utan jag hade lika gärna kunna missa att få med honom på min resa. Detta påverkar dialoger i största grad, och jag blir också väldigt sugen på att spela om Star Ocean First Departure R för att få med mig andra karaktärer och se vad de tillför till berättelsen. Det är väldigt sällan som jag känner ett sug efter att spela om långa rollspel, så de har verkligen lyckats fånga mitt intresse.
Striderna är inte turordningsbaserade som i många andra rollspel av klassisk karaktär, utan de är mer actionbetonade. Vi får välja vilka karaktärer vi kan styra över, använda oss specialattacker och hela oss. Och utvecklandet av karaktärerna är väldigt intressant där vi kan lägga poäng (som vi bland annat får när de går upp i level) på olika färdigheter. Det kan röra sig om att få fiender att oftare missa sina slag, att vi har större chans att få in kritiska slag, men vi kan också lära gänget att laga mat, söka efter närliggande skatter, stjäla och en hel drös av andra saker.
Till skillnad från tidigare versioner av Star Ocean First Departure R så kan vi nu springa snabbt med hjälp av en axelknapp. Det gör det betydligt skönare att ta sig genom grottor och dalar där vi ibland behöver gå långa sträckor för att nå vårt mål. Dessutom har det blivit svårare. I PlayStation Portable-utgåvan var det väldigt lätt att powerlevla sina karaktärer, men här har vi mer motstånd att bita i vilket uppskattas rejält.
Musiken, designen – den grafiska stilen och berättelsen känns verkligen klassisk och röstskådespelarna ger också extra personlighet åt karaktärerna. Berättelsen bjuder kanske inte på några enorma överraskningar, men det är igenkänningsfaktorn, miljöerna och dialogerna som ger Star Ocean First Departure R en riktig charm och störthärlig atmosfär. Striderna är också väldigt underhållande, och det blir beroendeframkallande att utveckla sina karaktärer på olika sätt.
Star Ocean First Departure R är ett fantastiskt rollspel med ett mycket stort hjärta.
Segas shoot em’ up-klassiker Fantasy Zone har tagit sig till Nintendo Switch, och actionfesten innehåller också några trevliga nyheter.
Fantasy Zone är en väldigt färgglad actionskjutare och dess vrickade och söta design är simpel samtidigt som den fungerar. Efter att jag spelat diverse ‘bullet hell shooters’ – där kulorna viner i en vidunderlig fart och fyller skärmen – den senaste tiden får jag faktiskt problem med den betydligt långsammare spelupplevelsen.
Fantasy Zone är skruvat och vi axlar rollen som den levande rymdfarkosten Opa-opa. Fantasizonens åtta planeter har övertagits av Menoner, och det gäller att ta ut deras baser som de placerat ut på varje planet. Därefter ställs vi mot en boss, och om vi tar lång tid på oss blir dessa utmanande slutstrider dessutom svårare. Om vi tar lång tid på oss kan bossarna bli snabbare, göra skador på platser där vi trodde att vi var säkra och så vidare. Fantasy Zone är trots sitt enkla och glada yttre inte något enkelt spel.
Då är det tur att vi kan samla på oss mynt som döda fiender släpper, och med dessa kan vi sedan handla när vi kör in i en röd ballong som fungerar som affär. Här kan vi bland annat köpa nya motorer och vapen som gör resan lite smidigare, men ammunitionen i dessa vapen tar slut och om vi vill köpa dem igen kostar de mer pengar än vad de gjorde vid vårt första köp. Motorerna vi köper finns emellertid kvar så länge vi är vid liv, men de försvinner också om vi skulle råka dö på vägen.
Fantasy Zone har en underlig design, ibland gillar jag den, och ibland är jag inte riktigt lika begeistrad. Det som stör mig mest är dock placeringen av vissa fiender, och när jag dör för att allt går lite för långsamt blir jag ganska irriterad mellan varven. Det är frustrerande emellanåt och ibland blir jag så frustrerad att jag stänger av konsolen. Fantasy Zone blir svårt, fast på lite fel sätt, då och då, och trots att jag spelar på easy och använder mig av maxantalet av extraliv har det varit en utmaning att ta sig till slutet.
Sega Ages-versionen av Fantasy Zone till Nintendo Switch kommer också med ett par trevliga nyheter. Först har vi Time Attack som är självbeskrivande, men sen har vi Upa-Upa-läget som jag gillar skarpt. Här börjar vi med en enkel laser, men sedan kan vi vraka och välja mellan vapen och bomber – så länge resurserna finns. I Upa-Upa-läget får vi istället betala för varje skott och fälld bomb.
Sega Ages Fantasy Zone är ett intressant shoot em’ up som underhåller även om jag blir smått galen på fiendeplaceringen mellan varven. Det är också trevligt att jag nu kan ta med mig det på resande fot (finns visserligen även en version till Nintendo 3DS också) istället för att sitta framför en tjock-tv med min Sega Master System-versionen av spelet. Det är inte ett spel för alla, men för oss som gillar retrodoftande shoot em’ up-spel är det riktigt trevligt.
Patapon 2 är ett väldigt japanskt spel på ett positivt sätt där vi hittar mystiska och smått komiska karaktärer i huvudrollen.
Se gärna videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.
Jag spelade aldrig några av spelen till PlayStation Portable och blundade faktiskt för hypen då den enkla grafiken med den sköna designen fick mig att tro att det rörde sig om ett ganska lättsmällt rytmiskt spel. Men oj så fel jag har haft i alla år, bakom ytan gömmer sig ett relativt djupt upplägg där vi får samla resurser, lägga upp strategier och grinda i ren rollspelsanda.
A och O i Patapon 2 är att kunna hålla takten och med hjälp av rytmen får vi vår lilla armé att gå framåt, anfalla, skydda sig eller bege sig på flykt. Varelserna följer takten slaviskt när vi slår på en av fyra trummor och det är en riktigt härlig känsla när allt flyter. Pata Pata Pata Pon uttrycker sig alla Patapons som i ett mantra när jag vill att de ska röra sig framåt och jag trycker ned knapparna i samma takt som de sjunger fram orden.
I början får jag klara mig med några få stridskämpar och utmaningen är ganska skral samtidigt som jag får lära mig grunderna i lagom takt. Sedan ställs jag inför en dinosaurieliknande boss och tvingas tänka på mer än marschen framåt och att orsaka skada. Plötsligt behöver jag också se till att mina soldater skyddar sig när fienden gör sina starkare attacker. Snart börjar jag också ta fram nya Patapons där pilbågsskyttarna inte gör allt för stor skada, men de kan ta ut fiender på avstånd, och längst fram har jag satt soldater med svärd och sköld som får agera tank samtidigt som de gör en hel del skada. Däremellan har jag satt mina spjutkastare som kan attackera fienden på lite längre avstånd, men de får i sin tur ta emot lite mer stryk än pilbågsskyttarna.
Även om systemet är lite otydligt till en början finns det ett utvecklingsträd för varje Patapon-grupp där vi kan hitta nya arter eller helt enkelt levla upp de vi redan har. Detta görs med hjälp av material som hittas under banorna, som ofta får spelas om för att vi ska kunna hitta saker som utrustning och ting som gör det möjligt att göra vår armé starkare. Vi hittar bland annat starkare pilbågar, sköldar som tål mer stryk och annat som gör att vi hela tiden blir starkare. Dessutom kan vi bara ta med oss tre olika grupper av stridande Patapons till varje strid, och det gäller att fundera kring vilka uppsättningar som passar bäst.
En av nyheterna i Patapon 2 är att vi har med oss en hjälte som kryddar striderna med bland annat specialattacker eller en skyddande sköld om vi lyckas hålla rytmen och göra kombinationer. Dessutom hittar vi också att multiplayer-läge där dessa hjältar har huvudrollen och här kan vi tillsammans slåss mot olika bossar för att komma åt ovanliga föremål.
Patapon 2 är ett riktigt härligt spel, men det finns en sak som drar ner helhetsintrycket, och det är det input lag som vi dras med när det kommer till nya TV-apparater. I ett rytmiskt spel är det väldigt viktigt att vi kan följa med i rytmen och när det är en liten fördröjning mellan det som faktiskt händer i spelet och mina knapptryck blir det extra svårt att hålla takten. Det förstör verkligen inte hela upplevelsen, men det gör det hela svårare på ett ganska tråkigt sätt. Annars får Patapon 2 en extra kick av 4K till PlayStation 4 Pro eller 1080p till PS4-originalet.
Förutom att Patapon 2 lider av input lag är det ett riktigt charmigt spel som bjuder på en hel del utmaning, strategisk planering och en härlig japansk charm. Det är riktigt beroendeframkallande och under de ca 20 timmar som kampanjen tar har jag svurit, skrattat och njutit för fulla muggar. Lägg då till några trevliga minispel och multiplayer-läget och vi hittar verkligen ett en bredd och ett djup under den enkla ytan.
Journey to the Savage Planet levererar ett äventyr för en eller två spelare och vi kastar oss ut i rymden för att ta reda på om den outforskade planeten AR-Y 26 är lämplig för mänskligt liv.
Se gärna videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.
Äventyret startar på en liten rymdfarkost som också kommer att fungera som vår hemmabas. Vi har precis fått jobb hos Kindred Aerospace – som faktiskt är det fjärde bästa företaget i världen när det kommer till att utforska rymden – och när vi tar oss utanför rymdskeppet står det klart att vi inte har någon direkt utrustning för att klara av de faror som lurar på planeten. Snart har vi emellertid samlat på oss material och scannat växter och varelser så att vi kan bygga en pistol med hjälp av en 3D-skrivare som finns i vårt lilla rymdskepp.
Pistolen kommer att vara den pryl som håller oss vid liv, och den kan dessutom uppgraderas så att den exempelvis gör mer skada och rymmer mer ammunition innan den behöver laddas om. Actionmomenten är intressanta och det finns fiender där vi behöver träffa ömma punkter för att de ska dö, medan andra är betydligt lättare att göra slut på. Vissa fiender är inte alls svåra när vi stöter på dem för första gången, men när de kommer i grupp i olika konstellationer får vi oss definitivt en utmaning.
Journey to the Savage Planet är spännande direkt från start och den starka humoristiska tonen gör sig tydlig direkt. VD:n för Kindred skickar suspekta videomeddelanden och konstig reklam visas där vi bland annat får se en servett som ska göra våra hjärnor rena och fina. Humorn ligger emellertid där i bakgrunden, och det är själva sökandet och utforskningen av planeten som tar den största delen av min fokus.
Jag scannar allt jag hittar, nya varelser jag stöter på, växter och föremål som finns på denna underliga planet. Metroidvania-känslan är tydlig, och jag lockas hela tiden till att utforska mer så att jag senare exempelvis kan använda mig av en enterhake och flyga fram i luften, eller få möjligheten att hålla i frätande frukt som kan användas för att lösa olika sorters pussel eller avlägsna fienders skal. Vi kan också låsa upp möjligheter som att dubbelhoppa eller till och med trippelhoppa, och det i sin tur gör det möjligt att ta oss till platser vi inte kunnat nå tidigare.
Det handlar om en väldigt färgglad upplevelse och tankarna fördes från början till Bordelands 2 när vi klev ut ur farkosten och möttes av ett vinterlandskap. Miljöerna är dessutom varierade där vi bland annat får ta oss genom mörka grottor, soldränkta områden och små öar som vi får ta oss till. Grafiken är inte direkt häpnadsväckande, men färgkombinationerna och den i många fall galna designen är riktigt trevlig. Områdena är så pass intressanta att jag gärna besöker dem flera gånger när jag utökat och förbättrat min utrustning så att jag kan hitta än fler hemligheter.
Den röda tråden i berättelsen för oss mot hemligheterna kring ett mystiskt torn, men hela tiden lockas jag till att leta efter sidospår. Överallt gömmer sig saker som en kladdig orange gegga som ger oss mer liv och uthållighet, hemliga meddelanden och utomjordiskt material som gör det möjligt att skapa mer avancerad utrustning.
Journey to the Savage Planet innehåller också några riktigt intressanta bosstrider, och förutom själva upptäckarglädjen så är just dessa några av spelets absoluta höjdpunkter. Det känns som om de tittat på klassiska bossar – som jag saknar i många av dagens spel – där det gäller att lista ut deras svagheter – även om det inte är direkt svårt att förstå vad som ska göras. Tyvärr är just bosstriderna väldigt få, och jag hade gärna sett att de åtminstone hade dubblat dem till antalet.
Jag känner mig verkligen ensam på planeten och det enda sällskapet jag har är en röstkommunikation med en AI som berättar om mina uppdrag och fäller en och annan humoristisk kommentar. Vi kan givetvis dela äventyret med en vän, men då jag fick recensionskoden innan lanseringen har jag fått spela ensam. Detta ser jag emellertid inte som något minus, utan jag får verkligen känslan av att ge mig ut på äventyr på en för människan outforskad planet, det finns något triggande i just detta.
Journey to the Savage Planet är Typhoon Studios första spel, och de lyckades verkligen med att skapa ett spännande och intressant äventyr.
The Clocker kom från ingenstans. Det är ett charmigt, bitterljuvt pusseläventyr som kretsar kring tiden.
Se gärna videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.
Äventyret kretsar kring Alice och hennes far som arbetar som urmakare. Fadern är skyldig någon pengar och när han hotas av indrivaren tvingas han sälja deras släktklenod – en berlock med ett foto på deras familj. Detta upprör Alice något enormt och hon springer iväg fast besluten om att kunna köpa tillbaka berlocken på egen hand. Plötsligt dyker det upp en gammal man som lämnar över ett ur till Alice far, och det ska visa sig att det här uret har speciella möjligheter som låter oss vrida tiden fram och tillbaka.
När Alice springer iväg ramlar plötsligt en stor, tung låda över hennes huvud och när hennes far slänger sig för att rädda henne ser det ut som om han ska bli krossad av den stora trälådan. Tiden stannar emellertid och den färgglada bakgrunden blir svartvit och vi tar kontrollen över fadern.
Samtidigt som The Clocker har en bitterljuv berättelse som målas upp för oss, har det en hel del finurliga pussel. Med hjälp av det mystiska uret som vi precis fått kan vi gå fram till människor och djur för att spola tiden fram och tillbaka. Vi behöver hitta delar som ligger utspridda till det här uret, och vi möts av scenarion där exempelvis en tjuv försöker ta sig in i ett hus genom ett fönster. Med hjälp av honom kan vi också gå in då vi ser till att han bryter upp fönstret, och när vi väl är inne kan vi också hjälpa oss av honom för att dyrka upp ett lås till en dörr i huset.
Till en början är pusslen enkla. Vi kan få en bil att köra framåt och denna kan vi sedan använda som plattform, men ju längre spelet fortskrider, desto svårare blir också pusslen. Det känns aldrig omöjligt, men under de två timmar som äventyret tar på ett ungefär så har jag fått fundera en hel del, och den som verkligen fastnar helt och hållet kan spela ett minispel som i sin tur kan låsa upp en god ledtråd till vad som ska göras i det område där vi befinner oss.
Samtidigt som spelaren får fundera på pusslen så får vi också ta del av små berättelser som händer i de delar vi stöter på. Det värmer ofta hjärtat samtidigt som den bitterljuva känslan också får oss att känna sorg, och The Clocker lyckas förmedla känslor på ett väldigt bra sätt. Den härliga designen och musiken gör också sitt för att vi ska få en trevlig resa, men äventyret saknar röstskådespelare helt och hållet. Det hade gett än mer liv åt spelets alla karaktärer om de försetts med röster, men efter ett tag är det något jag inte tänker på särskilt mycket.
När vi tagit oss igenom ett kapitel får vi ta kontrollen över Alice, och då får vi också se vilka konsekvenser våra handlingar har gjort. Dessa kan te sig lite olika beroende på vilka beslut vi har tagit, får tjuven exempelvis stryk eller klarar han sig helskinnad?
The Clocker har många intressanta pussel och möten med karaktärer som många har egna berättelser att dela med sig av. Den röda tråden, berättelsen om Alice och hennes far är både mystisk och spännande och när äventyret tar slut är jag nöjd över vad som presenterats. Det är helt enkelt ett härligt pusseläventyr som känns som en gömd härlig pärla.
Vi har fått vänta på Shenmue 3 i 18 år och nu är det äntligen här.
Shenmue I och II var rena mästerverk när de lanserades till Dreamcast, men även om spelen sålde bra så räckte det inte för att Sega skulle gå med vinst efter den enorma budget som lagts på äventyret. Efter en otroligt lyckad Kickstarter-kampanj gick Deep Silver in som utgivare och resultatet blev riktigt lyckat.
Undertecknad har videorecenserat äventyret via vår Youtube-kanal SpelPaus och ni ser videon nedan.
Den långa väntan är över – Shenmue III är äntligen här.
Se gärna vår videorecension på vår Youtube-kanal SpelPaus.
När Shenmue släpptes till Dreamcast i slutet av 90-talet var det oerhört banbrytande med en levande dygnsrytm – folk gick till jobbet på morgonen och butikerna stängde på kvällen. Där tog barerna över och samhället var fyllt av färgstarka karaktärer – både rena statister och personligheter med starkare roller.
Medan Shenmue I bjöd oss på en lugnare miljö – ett litet samhälle – gav Shenmue II oss stadens myller där vi fick besöka Hong Kong. I Shenmue III får vi återvända till grottan där seriens andra del avslutades, och vi får kliva ut i solen och kika på Shenmue-trädet utanför Shenhuas hus. Istället för att ta nya gigantiska evolutionerande steg i spelbranschen, går Yu Suzuki och hans team tillbaka till sina rötter – det är som om tiden stått stilla sedan Shenmue II lanserades, och vi får återvända till en spelvärld som vi alla som spelat originalen känner väl igen.
Shenmue III har en hel drös av sekvenser som etsat mig fast i mitt minne, och samtidigt får vi återigen träna upp våra kunskaper i kampsport i jakten på Lan Di – mördaren som tog livet av Ryo Hazukis far. Stridssystemet känns som en härlig blandning av ett renodlat fighting-spel och ett beat em’ up – och det gäller att utföra olika knappkombinationer för att få till de attacker som vi är ute efter. Dessutom finns det såklart en och annan arkadhall även i seriens tredje del, men tyvärr hittar vi inte några av Yu Suzukis Sega-klassiker här. Det är såklart inte så konstigt i och med att det är Ys Net som stått för utvecklingen, även om det är lite synd. Vi hittar emellertid QTE-spel, där det gäller att trycka på rätt knapp vid rätt tillfälle – precis som i många av äventyrets filmsekvenser – och andra intressanta minispel. Dessa hittar vi även utanför spelhallarna, där vi exempelvis får hugga ved och även köra truck precis som i originalet – vilken nostalgi!
Designen är fantastisk och när vi kliver in i byn Bailu möts vi av härliga personligheter. Vi stöter bland annat på en karismatisk tai chi-tränare som står och lär ut kampsportens konst till barn och var vi än vänder oss finns karaktärer som berör på ett eller annat sätt. De gör världen levande, och jag njuter av varenda sekund som jag får till att utforska den semiöppna världen och dess invånare. Det lilla samhället känns ungefär som en komprimerad version av originalet medan vi sedan tar oss till en storstad som påminner mig en hel del om eskapaderna i seriens andra del.
Det är lätt att fastna i alla sidosysslor i Shenmue III, och jag la en hel del tid på att fiska och ‘gamblingen’ som är ett spännande inslag precis som i föregångaren. Men den röda tråden tar med oss på en resa där vi hela tiden får prata med folk, där vi bland annat letar efter ”ligister” och andra karaktärer som för berättelsen vidare. Det är lite som att vi får spela som detektiver och ställa frågor till folk, samtidigt som ett och annat pussel behöver lösas. Ibland behöver vi plocka upp nävarna för att slåss, men det handlar om en betydligt lugnare resa än exempelvis Yakuza-serien som lånat många ingredienser från Shenmue. Det passar absolut inte alla, men för mig ger det en extra klick till den härliga atmosfären, och blandningen mellan mer actionfyllda sekvenser och ett härligare lugn är för mig helt perfekt.
Shenmue III har flera av de tillkortakommanden som de två tidigare Dreamcast-spelen har. Dialogerna kan bli väldigt konstiga mellan varven, där frågor och svar inte stämmer överens, och kontrollen är inte smidigare än den är i remastersamlingen av Shenmue I & II. Det är emellertid saker som jag verkligen uppskattar själv, då det ger en extra skopa nostalgi, och seriens tredje del är verkligen för fansen som spelade älskade seriens första delar. Yu Suzuki och hans team har verkligen lyckats med att skapa en fantastisk fortsättning på Ryo Hazukis resa, och jag njöt av varenda möte med såväl nya som bekanta ansikten.
Shenmue III är inte något för alla, men det är en fantastisk fortsättning för alla oss som älskade föregångarna.
Den mysiga Atelier-serien är tillbaka med en ny del och vi har återigen fått rollspela på japanskt vis där alkemin står i fokus.
I Atelier Ryza – Ever Darkness and the Secret Hideout hittar vi protagonisten Reisalin Stout, eller Ryza som hon kallas, och hon bor på den mysiga ön Kurken. Det är en ganska isolerad plats – där alla känner alla – och hon drömmer om att bege sig ut på äventyr utanför hembygden. Under introduktionen beger sig hon och hennes vänner till fastlandet, och efter en kort strapats där de stöter på en alldeles för tuff fiende återvänder de hem – där byns invånare tar emot dem med förakt för vad de gjort.
Ryza kommer snart i kontakt med en alkemist och hennes intresse blomstrar verkligen. Plötsligt kan vi skapa det mesta med alkemins hjälp, och när jag skapat min första bomb – som jag sedan kan ta med mig i strid – känns det riktigt beroendeframkallande. Samtidigt som nya föremål skapas stiger alkeminivån och jag kan göra ytterligare föremål. Det behövs emellertid ingredienser för att vi ska kunna skapa föremål, och dessa hittar vi ute i byn och på stridsfältet.
Miljöerna är riktigt mysiga och den trallvänliga musiken gör sitt för att göra upplevelsen härlig. Stridssystemet har fått sig en ‘make over’ där de turordningsbaserade fighterna fortfarande är kvar – men det är en betydligt snabbare upplevelse än tidigare. Allt rullar emellertid i realtid och även om vi har möjlighet att skifta mellan karaktärerna är det inte alltid så att vi hinner styra över varje drag. När jag väl får grepp om alla funktioner flyter det emellertid smidigt, vi behöver inte trycka på de vanliga ”attack” knapparna vid varje drag och det känns som ett välavvägt system där jag hela tiden är delaktig – även om jag inte behöver göra precis allt.
Berättelsen är inte lika storskalig som i många andra japanska rollspel, utan den känns betydligt mindre – helt enkelt mer lokal där inrikespolitiken får en del fokus. Dialogerna känns dock lite väl utdragna emellanåt och dessa hade gärna fått fyllas av mer substans. Klyschorna avlöser varandra samtidigt som vi hittar de klassiska stereotyperna.
Atelier Ryza – Ever Darkness and the Secret Hideout är emellertid ett mysigt spel med en härlig atmosfär, och precis som många av seriens tidigare titlar är det beroendeframkallande att skapa föremål som utrustning, bomber och annat som gör det lättare på resan. Att det dessutom har en riktigt mysig design är ett härligt plus, även om berättelsen drar ned helhetsintrycket.
Infinity Ward står återigen som utvecklare, och årets upplaga av Call of Duty går tillbaka till Modern Warfare-rötterna samtidigt som de kliver ett par steg framåt.
När Call of Duty: Black Ops IV släpptes i fjol inkluderade actionupplevelsen aldrig någon kampanj, allt var fokuserat på flerspelarläget. I Call of Duty: Modern Warfare får vi återigen en kampanj att gotta oss i, och äventyret är mer fokuserat på berättelsen och känslan än tidigare. Allt går inte lika snabbt, och Infinity Ward vill ta oss till en mer verklighetsbetonad uppfattning om vad krig egentligen handlar om där vi exempelvis får bevittna hemskheterna ur ett par barns ögon under ett kapitel.
Actionäventyret börjar emellertid i London som utsätts för ett terrordåd. En bomb detonerar och sätter skräck i staden, och terrorn fortsätter sedan på gatorna där spelaren möter fiender och försöker undvika att skada civila som springer för sina liv. Snart blir det klart att det är en utbrytargrupp med bland annat ryssar som ligger bakom attacken, och äventyret tar oss runt jordklotet.
Actionmomenten känns fortfarande arkadiga, även om vi får vila mellan de tempofyllda momenten där vi stöter på ett gäng olika karaktärer som vi får samtala med. Det känns ganska skönt att det varierar i tempo, och det ger också en djupare känsla gällande alla upplevelser genom resan. Det känns som att Infinity Ward verkligen vill att vi som spelare ska känna med karaktärerna, men slutresultatet är dock att de är relativt platta. Jag känner inte riktigt så mycket för personligheterna som jag skulle vilja, men ändå tillräckligt mycket för att jag ska bry mig om dem.
Vi får också en varierad spelupplevlse där vi inte bara får skjuta oss genom horder av fiender och kasta en och annan granat, utan syssla med en hel del andra saker också. Bland annat får vi styra små obemannade flygplan för att köra in dem i helikoptrar och fiender, och vid ett tillfälle får vi guida en kvinna med hjälp av övervakningskameror. Det känns som en riktigt härlig mix av olika ingredienser, och slutresultatet är en bra, gedigen kampanj som är sådär lagom lång för den här typen av spel. Efter fem, sex timmar rullade sluttexterna, och jag kände mig riktigt nöjd och belåten.
Call of Duty: Modern Warfare har också ett alldeles ypperligt flerspelarläge, och jag fastnar allra mest för Gunfight – ett spelläge där två spelare ställer upp mot två andra spelare. Banorna är relativt små, men de är riktigt bra utformade. Visst hittar vi en och annan campare här, men på det stora hela är striderna oftast väldigt öppna – rakt på, och det går även att skapa ett riktigt bra samarbete med sin medspelare genom ren och skär kommunikation. Dessutom har Infinity Ward även sneglat på Battlefield, och i kontrast med Gunfight kan upp till 64 spelare delta. Det är knappast min kopp te, så här har jag ägnat absolut minst tid. Men, det finns verkligen en blandning av spellägen där vi hittar matcher med 2-mot-2, 6-mot-6, 10-mot-10, 20-mot-20 och 32-mot-32 spelare. Dessutom hittar vi också Spec Ops, som fungerar som en epilog till kampanjen. Dessa uppdrag är utmanande och vi kan inte heller välja svårighetsgrad. Kommunikation är riktigt viktigt, och det är ett intressant inslag som är riktigt underhållande att ta sig igenom tillsammans med några vänner.
Call of Duty: Modern Warfare är ett riktigt bra spel, där flerspelarbanorna lockar till ett något lugnare tempo där det gäller att både hålla koll och utnyttja omgivningarna. Multiplayer-delen är också det som håller mig kvar, men det innehåller också en kampanj att minnas.
