Supermassive Games nya skräckspel Directive 8020 tar oss in i en nära framtid där jorden håller på att gå under. Därför söker mänskligheten efter en ny planet att bosätta sig på och ett gäng astronauter beger sig tolv ljusår bort mot Tau Ceti f för att ta reda på om det skulle vara en möjlig planet för mänskligheten att bosätta sig på. Något går emellertid fel, såklart och när skeppet kraschar upptäcker besättningen snart att de inte är ensamma.
Supermassive Games har gett oss skräckspel som Until Dawn, The Quarry och inte minst The Dark Pictures-serien – Directive 8020 är den senaste delen i den sistnämnda, men det kommer med ett par spännande nyheter.
Det handlar om ordentlig rymdskräck – där vi ställs emot en främmande organism som har möjligheten att härma och omforma sig till i princip vad som helst. Vad händer om vi inte kan lita på våra vänner, vem är egentligen fiende och vem är en sann vän? Berättelsen i Directive 8020 är oerhört spännande och något som gör det ännu starkare är de fantastiska karaktärsgalleriet där varje personlighet tillför och kompletterar – alla skådespelare gör ett oerhört bra jobb, inte minst Hollywood-skådepspelaren Lashana Lynch som gestaltar ”Young” – en väldigt bra, god karaktär som förgyller spelupplevelsen ordentligt.
Precis som tidigare spel så får vi göra en mängd olika val – stora som små och de alla påverkar den spännande skräckfyllda sci-fi-upplevelsen. Relationen vi har till karaktärerna och framförallt vilken personlighetstyp våra val pekar mot kan låsa upp händelser senare och andra mer direkta val gör att vi triggar en viss fortsättning av berättelsen. Nytt för Directive 8020 är också att vi kan spola tillbaka tiden till så kallade Turning Points. Om vi ångrar något dialogval, eller andra typer av val vi gör, eller att någon skulle dö – då kan vi starta om vid en så kallad Turning Point. Spelet är uppbyggt av en hel drös av förgreningar, och varje gång vi får se att något triggar en viss vändning så blir jag intresserad av att veta vad som skulle ge en annan väg i berättelsen. Under tiden jag spelar titlar som låter oss påverka händelserna i berättelsen så brukar jag tänka att jag kommer att vilja spela om spelet och göra andra val, men sen när jag väl är färdig så känner jag mig oftast relativt nöjd. Med Directive 8020 startade jag emellertid om direkt för att göra andra val – inte för att berättelsen kändes ofullständig på något sätt, men det är så pass spännande att jag verkligen vill se vad som händer om jag gör andra saker som påverkar progressionen, och det finns dessutom flera olika slutsekvenser att låsa upp.
De mer actionpackade momenten presenteras fortfarande av seriens mer klassiska QTE-moment där vi trycker på rätt knapp vid rätt tillfälle. Enda sedan Shenmue introducerade denna spelmekanik så har jag tyckt att det är ett bra sätt att hålla oss på tårna även under filmsekvenser, och de fungerar riktigt väl även här. Directive 8020 inkluderar emellertid en helt ny ingrediens för The Dark Pictures-serien där vi får smyga oss fram för att undvika fienden, och pulsen är hög när någon närmar sig oss och vi bara har någon låda i vägen eller vad som nu skyddar oss. Ska vi vara iskalla och stå kvar, försöka röra oss snabbt vidare, eller ska vi helt enkelt springa i panik?
Directive 8020 är ett väldigt snyggt spel. Det är utvecklat med hjälp av Unreal engine 5, och det är en motor som jag alltid är lite försiktigt intresserad av. Många spel blir väldigt snygga med hjälp av den spelmotorn, men vi har sett många problem där bilduppdateringen har lidit, där vi fått en massa buggar eller där animationerna inte varit lika imponerande som den nästan fotorealistiska utsidan. Därför blev jag oerhört glad över att Directive 8020 är riktigt snyggt samtidigt som animationer och dylikt levererar och under de åtta timmar som spelet sträcker sig över (plus extratiden som jag gladeligen lagt ned) så upptäckte jag inte en enda bugg. Grafik är absolut inte allt, men det hjälper det här skräckspelet att bli ännu läskigare, att ge den där känslan och illusionen av att detta är en verklighet när vi väl spelar det. Precis som musiken och och ljudeffekterna som är oerhört bra, och när vi har haft en riktigt intensiv sekvens är det riktigt härligt att vi får vila (efter varje kapitel) till en riktigt bra låt. Det kan låta banalt, men det tillför faktiskt spelet en hel del, och ni som mins lättnaden när man nådde ett rum där man kunde spara i de äldre Resident Evil-spelen förstår nog vad jag menar.
Jag gillar miljöerna i det här skräckspelet, de är väldigt bra, men de kan kännas aningen repetitiva efter ett tag. Vi rör oss i korridorerna och tar oss såklart till både stora och mindre ytor som målar upp sig framför oss, och vi får hela tiden vara vaksamma för kommande faror. Dessutom känns smygmekaniken aningen enkel där vi försöker smyga oss förbi fiender som vi inte kan döda, men vi kan härleda dem genom att aktivera diverse apparater som låter och pockar på deras uppmärksamhet. Samtidigt måste vi själva undvika att kliva på glas. Jag förstår helt klart varför den finns där, vi ska aldrig känna oss säkra, och det är samtidigt en välkommen ingrediens – att vi får mer gameplay och ytterligare en fara som lurar. Den som inte vill spela det själv, eller uppskattar att spela med andra kan också spela det med upp till fem spelare hemma i soffan i en form av ”skräckfilmskväll” där vi får spela det ihop, och efter lanseringen så kommer vi även att kunna spela det tillsammans med vänner över nätet.
Är Directive 8020 läskigt då? Det korta svaret är ja. Visst är det inte riktigt lika läskigt som exempelvis Resident Evil Requiem, men det har en skrämmande känsla och blandar läskiga moment där vi får smyga oss runt (förhoppningsvis, om vi lyckas) faran, och det blandar även in en och annan ‘jump scare’. Det har den där läskiga stämningen som jag verkligen uppskattar i skräckspel och det är sällan som jag känner mig säker.
Atmosfären är oerhört god och jag fullkomligt älskar berättelsen som presenteras här. Det är spännande och man vet aldrig vart spelet ska ta en härnäst – förutom att jag själv kommer att leda den dit på ett eller annat sätt. Jag vill förstås inte berätta för mycket kring vad vi ställs emot för hot, vilka episka och spännande sekvenser vi kommer att möta, men ‘pacingen’ är oerhört god. Ena stunden får vi lära känna de intressanta och levande karaktärerna, och andra stunder får vi kämpa för ren överlevnad och känner skräcken inom oss som lyfts fram ännu starkare av den grymma musiken tillsammans med ljudeffekterna och den fantastiska grafiken. Det har en riktigt bra balans och är ett riktigt bra skräckspel som kan upplevas på egen hand eller tillsammans med andra.
Betyg: 8 av 10
Testat till PS5
Finns även till:
PC
Xbox Series X/S
Directive 8020 är utvecklat av Supermassive Games och ges ut av Bandai Namco.
X PLAY! ZINE 