Kingdom Hearts: Melody of Memory – fantastiska minnen eller taktlöst?

Square Enix actionrollspelsserie Kingdom Hearts levererar fantastiska äventyr som blandar Final Fantasy med Disney. Den japanska utvecklaren har skapat Kingdom Hearts: Melody of Memory – ett äventyr som ämnar förmedla minnen från spelserien genom rytm och musik.

Undertecknad har tagit reda på om Kingdom Hearts: Melody of Memory förmedlar fantastiska minnen eller om det är ett taktlöst hopkok och ni ser videon (som publicerats på vår Youtube-kanal SpelPaus) nedan.

Yakuza: Like a Dragon – en riktigt mysig maffiainledning

Segas Yakuza-serie är verkligen fantastisk och vi har fått följa med på Kiryu Kazumas ultrajapanska äventyr. Den här gången är det emellertid en helt ny huvudrollsinnehavare som stjäl showen, och det är riktigt spännande att se Kamurocho ur nya ögon samtidigt som vi reser vidare till Yokohama – som är betydligt större.

Se gärna videon på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Vi får följa Ichiban Kasuga, en ung hetlevrad Yakuza-medlem som agerar först och tänker sen, men samtidigt är han väldigt noga med att saker och ting ska gå rätt till. När han och en av hans kompisar – som påminner lite om Goro från Shenmue – ska samla in pengar från en man blir det visserligen en fight när låntagaren inte betalar tillbaka, men Ichiban låter honom vänta med betalningen i slutändan då han antagligen har ett gott skäl till att inte betala med en gång.

Fortsätt läsa Yakuza: Like a Dragon – en riktigt mysig maffiainledning

Vi spelar Xenocider – nytt spel till Dreamcast som släpps 2020/21


Det släpps fortfarande spel till Segas fantastiska konsol Dreamcast, och redan under 2014 teasade den spanska utvecklarstudion Retro Sumus för mig under en intervju om ett spel som var under utveckling till Segas retrokonsol. Det visade sig vara Xenocider – en ‘into the screen’-shooter som influerats av klassiker som Space Harrier och Sin & Punishment. Och trots att det är ett så litet team bakom Xenocider så är det riktigt bra – det osar kvalité.

Se gärna min video om Xenocider på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Xenocider är en riktig arkadskjutare och vi kastas ut i hetluften som Xara för att strida och förstöra planeter och dess befolkning. Varför gör vi det? Det bryr jag mig faktiskt inte om då berättelsen känns oerhört sekundär – det är de adrenalinfulla ‘gameplayet’ som står i fokus där vi svävar fram på en bräda och skjuter alla möjliga monster så som giftsprutande fladdermöss, svävande maneter och annat otyg. Samtidigt gäller det att akta sig för hinder på banan genom att hoppa och förflytta oss i sidled med hjälp av av axelknapparna.

Fortsätt läsa Vi spelar Xenocider – nytt spel till Dreamcast som släpps 2020/21

Infliction – en skrämmande spelupplevelse

Halloween är över oss och vad passar då inte bättre än att ta sig ann ett skrämmande spel som Infliction?

Kika gärna på videon på vår Youtube-kanal SpelPaus

Det hela börjar med att skräckäventyrets protagonist, Gary Prout, sitter i bilen på väg hem och vi lyssnar på ett röstmeddelande från hans fru som är fast på flygplatsen eftersom att hon har glömt biljetterna. Innan vi tar oss hem startar en isande känsla direkt efter att vi ser hur en bil har kört in i ett träd och när vi kommer hem är det mesta mörkt.

Fortsätt läsa Infliction – en skrämmande spelupplevelse

De ovanligaste och dyraste Dreamcast-spelen i samlingen

Dreamcast blev en snabb favorit när den lanserades under 1999 och det är fortfarande min favoritkonsol när det kommer till de klassiska spelkonsolerna. Det släpptes en drös av fantastiska spel och vissa av dem har blivit riktiga rariteter.

Nu går jag igenom vilka fem Dreamcast-spel som är ovanligast och dyrast i min spelsamling i en ny video på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Top fem – mina favoritspel till Sega Mega Drive under barndomen

Jag och min syster fick Sega Mega Drive under en julafton i början av 90-talet. Det blev min allra första stationära konsol (jag hade Game Boy sedan innan) och jag behövde inte längre tjata på min bror för att få spela på hans konsol – Nintendo 8-bitars. Sega Mega Drive blev en väldigt speciell konsol för mig, och den har gett mig några av de mest nostalgiska spelminnen.

Därför listar jag nu mina fem favoriter till Sega Mega Drive som jag hade som barn.

Se gärna videon där jag listar mina fem Sega Mega Drive-favoriter från barndomen.

Fortsätt läsa Top fem – mina favoritspel till Sega Mega Drive under barndomen

De fem bästa JRPG-spelen till PS4

Trots att mitt spelintresse tog fart någonstans i decennieskiftet mellan 80- och 90-talet var det inte förrän Evolution och framförallt Grandia II till Dreamcast som jag fastnade för japanska rollspel ordentligt. Jag missade helt enkelt att spela de fantastiska JRPG-titlarna som lanserades till Sega Mega Drive, Super Nintendo och PlayStation när de var färska och nya även om jag spelat mängder av japanska rollspel till dessa konsoler senare. Det är emellertid en genre som ligger mig oerhört varmt om hjärtat, och även om guldåldern för JRPG-spel är förbi har det släppts ett helt gäng härliga japanska rollspel på senare tid. Nu har det blivit dags för mig att lista mina fem favoriter i genren till PlayStation 4.

Se gärna videon på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Fortsätt läsa De fem bästa JRPG-spelen till PS4

Fem Dreamcast-spel som jag vill se i modern tappning till dagens konsoler

Dreamcast har ett fantastiskt spelutbud och det finns många titlar och spelserier som jag skulle vilja se till dagens spelkonsoler i ny tappning. En uppföljare till Skies och Arcadia hade exempelvis varit helt underbart.

I en ny video på vår Youtube-kanal SpelPaus listar jag fem stycken Dreamcast-spel som jag skulle vilja se i modern tappning.

 

Dawn of Fear (PS4) – inspirerat av Resident Evil och Silent Hill

Jag älskar Resident Evil, klassikern som släpptes till PlayStation under 1996, och jag tycker minst lika mycket om Silent Hill som kom tre år senare. Detta gör den spanska lilla spelstudion Brok3nsite också som mixat de båda koncepten för att ge oss skräckspelet Dawn of Fear till PlayStation 4.

Se gärna vår video om Dawn of Fear på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Skådeplatsen är en stor herrgård, precis som i Resident Evil-originalet,  och när jag går igenom en trång korridor, samtidigt som kameran lägger sig snett framifrån, väntar jag bara på att infekterade hundar ska hoppa in genom fönstren. Jag spelar schack för att lösa ett pussel och hittar nycklar så att jag kan ta mig till fler platser.  Och vi har förstås blodtörstiga och köttsugna zombies efter oss.

De låsta kameravinklarna flörtar kraftigt med skräckspelsklassikerna och när jag befinner mig i ett kök ser jag hur gardinerna vajar medan kameran lagt sig precis utanför fönstret. För att kunna spara behöver vi tända ett ljus, och de är långt ifrån oändliga till antalet. Precis som med ammunition och förbandslådor behöver vi också använda dessa sparsamt så det blir extra jobbigt när vi dör efter att vi tagit oss en bit sedan den senaste sparningen. Zombiesarna gör dessutom ordentligt med skada och ibland räcker det med att en vanlig fiende får tag i oss för att vi ska mötas av dödsskärmen.

Dawn of Fear ger mig flera nostalgitrippar där mina tankar förs till 90-talet och framförallt Resident Evil, men det är inte ett bra spel. Att grafiken ser otroligt föråldrad ut hade jag kunnat leva med om det inte vore så att det kryllade av buggar och andra irritationsmoment. När jag skulle använda en maskin för att processa en pryl som jag hittat försvinner den utan att jag får ut något material av den. Jag trodde att jag behövde något mer så jag yrade omkring i en halvtimme innan jag dog och sedan testade samma sak igen – den gången fungerade det. Skärmen blev också helt svart efter att jag försökt knappa in en sifferkombination på ett kassaskåp och då och då möts jag av grafiska buggar.  Dessutom missar välriktade skott även om jag står och siktar mot någon rakt i nyllet.

Kameravinklarna gör också att jag ofta hamnar i zombisarnas käftar efter att perspektivet bytts ut och min karaktär helt plötsligt byter riktning och avsaknaden av röstskådespelare är stor. Istället får vi en dialog berättad för oss i textform med svart bakgrund i starten och vi får veta att en familjemedlem har tagit livet av sig.

dawn of fear playstation 4

Jag har inte kommit särskilt långt i Dawn of Fear, men det pendlar mellan att jag aldrig vill röra vid spelet igen till att jag blir sugen på att fortsätta, bara lite till för att se vad som gömmer sig bakom nästa dörr. På något sätt vill jag fortsätta trots att det är ett dåligt spel, jag gillar verkligen den gamla skolans skräckspel och jag får fundera på vilket som är starkast – irritationsmomenten eller den nostalgiska upplevelsen.