Recension: Call of Duty: Modern Warfare 4

Infinity Ward och Activision steppar upp ordentligt och med Call of Duty: Modern Warfare 4 återvänder de till allt som gjorde spelserien så pass bra samtidigt som det är som en riktigt go evolution för spelserien. Den här gången får vi inte bara riktigt bra kartor och ett gäng multiplayer-lägen som är sådär härligt lockande till att fortsätta spela och vi får också en av seriens allra bästa kampanjer.

De senaste åren har det mesta av fokuset legat på just multiplayer när det kommer till Call of Duty. De har visserligen experimenterat med mer öppnare uppdrag för singleplayer-upplevelsen, men det har inte fallit väl ut bland spelarna. Därför är det oerhört glädjande att Call of Duty: Modern Warfare 4 levererar den allra bästa spelupplevelsen när det kommer till kampanjen sedan Call of Duty: Modern Warfare 2 (2009) – och den här gången är jag oerhört nyfiken kring vad som händer – jag bara måste spela mer för att ta reda på hur saker och ting ska knytas ihop och sluta.


Den spännande berättelsen låter oss följa flera karaktärer. Captain John Price agerar en av protagonisterna, och ni som har spelat Call of Duty: Modern Warfare 3 vet varför han är på flykt undan lagen. Jag vill inte spoila något för er som funderar på att spela Modern Warfare 3 från 2023, men det mynnar ut i en riktigt spännande jakt på en av antagonisterna samtidigt som han eftersöks av Nordamerika. Vi får också följa en grupp soldater i Sydkorea, menige Park besöker en butik storstaden Soel tillsammans med sina medsoldater. De skämtar och har en ganska god stund tillsammans, men snart släcks hela staden ned när Nordkorea invaderar landet. Berättelsen tar oss bland annat till Nordkorea, och förutom riktigt adrenalinpumpande strider så skruvar Infinity Ward ned tempot emellanåt där vi får följa en riktigt spännande berättelse, ta oss fram obemärkta och utföra avrättningar bakifrån – och då är jag sällan mycket för stelth – men Infinity Ward gör det riktigt spännande, intensivt och bra här.

Fortsätt läsa Recension: Call of Duty: Modern Warfare 4

Recension: Final Fantasy Resonance

Final Fantasy Resonance är lika klassiskt som det är fräscht och modernt. Det är en grafisk fest i Square Enix numera ikoniska HD-2D-stil och vi får ett äventyr som både triggar den nostalgiska ådran för oss som följt serien genom åren, men också står på egna ben och ger oss ett helgjutet JRPG-äventyr.

Det finns nog inte något som är så klassiskt i Final Fantasy-serien som dess kristaller, och när Final Fantasy Resonance startar får vi stifta bekantskap med Rain och hans barndosmvän Lasswell som ger sig ut efter att jordkristallen har blivit förstörd. Skulle Lapis åtta kristaller förstöras väntar enligt sägen en extrem katastrof och när The Sworn Six inte skyr några medel för att krossa dessa ger sig vår protagonist och hans vänner ut på ett storslaget äventyr.

Fortsätt läsa Recension: Final Fantasy Resonance

Recension: Minecraft Dungeons 2

Minecraft Dungeons överraskade mig ordentligt med sitt lite Diablo-liknande spelupplägg där gameplayet passade bra för både stora och små. Med Minecraft Dungeons 2 har man slagit på den stora trumman och går från ett banupplägg till en öppen värld att få vara hjälte i.

Bara för att det beskrivs kanske bäst som ett Diablo ”lite” där vi får en mysig berättelse som för tankarna till tecknad film, men det är med sin goa musik och beroendeframkallande spelupplägg som originalspelet lockade mig och många andra att slukas av världen och kriga loss med hjälten som ska rädda den. Här får vi som sagt en öppen värld där kartan avtäcks utefter att vi traskar runt i världen och vi får hela tiden bättre och bättre utrustning för att sätta stopp för elakingarnas onda planer.

Fortsätt läsa Recension: Minecraft Dungeons 2

Recension: Once Upon a Katamari (Nintendo Switch 2)

Once Upon a Katamari har tagit sig till Nintendo Switch 2, och här får vi rulla vår katamari genom olika tidsepoker. Charmigt, härligt japanskt och hiskeligt beroendeframkallande där vi dessutom får en Nintendo Switch 2-exklusiv kontrollmetod.

Kungen av hela kosmos och hans familj håller på att städa slottet när en underlig pergamentrulle hittas. När kosmos konung är utled av all städning slänger han upp pergamentrullen i luften och plötsligt förstörs jorden, månen och alla stjärnor på himlavalvet. Då beordrar han prinsen att resa tillbaka i tiden för att ställa allting tillrätta med hjälp av katamarin. Galet japanskt på ett sådär fantastiskt sätt vilket även genomsyrar hela spelet.

Det är här de beroendeframkallande spelmomenten startar, och likt en snöboll får vi rulla katamarin genom tid och rum. Vi får börja med att rulla in småprylar i ett litet rum till att sedan samla på oss stora dinosaurier och kungakronor som gör det möjligt att låsa upp nya banor. Det hela flyter otroligt fint på Nintendo Switch 2, och där jag mestadels spelade i bärbart läge upptäckte jag inte några dippar i bilduppdateringen en enda gång. Det är minst lika underhållande som jag minns PlayStation 5-versionen som jag spelade i fjol, och oavsett om jag skall rulla in x antal olika drickor, dinosaurier eller göra en så stor katamari som möjligt så känner jag samma glädje att få göra detta igen.

Fortsätt läsa Recension: Once Upon a Katamari (Nintendo Switch 2)

Recension: Castlevania: Belmont’s Curse (Nintendo Switch)

Castlevania: Symphony of the Night ses som seriens stora kronjuvel, men vi har även andra fantastiska spel i Konamis omtyckta spelserie som Castlevania: Dawn of Sorrow. Med Castlevania: Belmont’s Curse får seriens allra bästa spel en rejäl utmanare.

Här axlar spelaren rollen som Rose Belmont som anländer tillsammans med sin far Trevor till ett Paris i misär där vi som spelare skall undersöka ett monsterutbrott som härjar i den franska staden. De vackra varma färgerna fångar min uppmärksamhet direkt, och även om jag spelar Nintendo Switch-versionen på Nintendo Switch 2 så lyser den goda designen igenom. Trots att det är en mörk berättelse som utspelar sig i en lika mörk värld så tillför de snygga färgkombinationerna något speciellt till den täta atmosfären som också förgylls av ett helt fantastiskt soundtrack.

Fortsätt läsa Recension: Castlevania: Belmont’s Curse (Nintendo Switch)

Recension: Dune Awakening – singleplayer-kampanjen

Dune Awakening släpptes till PC i fjol och nu har Funcoms överlevnadsäventyr släppts till PlayStation 5 och Xbox Series X/S. Jag har spelat versionen till Sonys konsol och gett mig på den nya singleplayer-kampanjen och det är en oerhört spännande och förrädisk värld vi möter när vi tar våra första steg på Arrakis stekheta yta.

Dune-världen är djup och det finns ett gäng böcker, filmer och andra medier som bygger upp stämningen. Personligen har jag bara sett den första sci-fi-filmen och hade inledningsvis lite svårt att förstå vissa termer. Det är emellertid så pass intressant att jag med glädje fördjupar mig i det, men i den direkta början vill jag förstås lära mig grundmekaniken – hur jag växlar vapen och alla viktiga prylar så som hur jag utvinner material från metalliska föremål och stora stenar som ger mig resurser som jag behöver när jag ska tillverka fler viktiga föremål. Jag börjar med att bygga en bas som förstås behöver el och så länge jag har tillräckligt med ”bränsle” är den skyddad från Arrakis faror och det är faktiskt en intressant ingrediens där det går betydligt smidigare med själva byggandet än vad jag varit med om i många andra typer av liknande spel.

Fortsätt läsa Recension: Dune Awakening – singleplayer-kampanjen

Recension: Silent Hill Townfall

Silent Hill Townfall är ett riktigt skrämmande skräckspel där vi återigen tar oss till en dimmig stad. Silent Hill är tillbaka och den här gången är det Screen Burn Interactive som tagit hand om utvecklingen och de har verkligen förvaltat varumärket väl tillsammans med Konami och Annapurna Interactive.

Silent Hill Townfall tar oss till 1996 och den fiktiva skotska staden St. Amelia och när det skräckfyllda äventyret startar får vi se hur protagonisten simmar iland i hamnen. Varför är han där? Det är frågan som både han och vi ställer oss då han lider av minnesförlust, och när vi tar våra första steg är perspektivet förändrat mot vad vi är vana vid när det kommer till Konamis Silent Hill-serie. Här ser vi allt som händer i förstaperson och även när man spelar i Performance-läget på standardversionen av PlayStation 5 så ser allt kristallklart ut. De grafiska detaljerna är magnifika, något som förstås gör ett skräckspel ännu mera skrämmande – illusionen av att jag faktiskt är i den där dimmiga staden som är full av illasinnade och förvrängda monster är verkligen där. Jag verkligen känner ondskan gömma sig när ett rött, lömskt sken visar sig känner jag mig maktlös, och när en telefon ringer någonstans i staden ökar stressen och skräcken efter minnena från Silent Hill-originalet.

Fortsätt läsa Recension: Silent Hill Townfall

Recension: Marvel’s Wolverine

Insomniac Games har visat sig vara mästare när det kommer till superhjältespel där vi alla hänfördes av Marvel’s Spider-Man och dess uppföljare. Den här gången har de tagit sig ann Wolverine och det är minst sagt en blodig och actionpackad spelupplevelse.

Den amerikanska spelstudion gjorde sig kända för några av de tidiga plattformsmaskotarna för Sonys PlayStation där de gett oss spelserier som Spyro och Ratchet and Clank, men sedan tog de sig också in på mörkare och mer actionorienterat territorium när de skapade Resistance-serien. Med Marvel’s Spider-Man visade studion att de bemästrade superhjältegenren med bravur, men medan de titlarna bjöd på en mer öppen värld så handlar Marvel’s Wolverine om ett mer stängt äventyr utan så många distraktioner från själva huvuduppdraget.

Fortsätt läsa Recension: Marvel’s Wolverine

Recension: Control Resonant

Vi visste att Control Resonant skulle bli underligt, men jag vågade aldrig hoppas på att det skulle bli så pass spännande, välsvarvat och fantastiskt som det faktiskt är.

Vi axlar rollen som Dylan Faden – broder till protagonisten i föregångaren. När jag tar mina första stapplande steg – på vägen ut i från fångenskap – står saker inte rätt till i Oldest House. The Hiss, den entitet som förvränger allt det kommer över har tagit sig ut från den byggnad som varit under rejäl ‘lockdown’ och Manhattan har förvandlats till en livs levande mardröm.

Vägar har omformats till väggar och en form av tak, gatorna fylls av hemska fiender och när man spelar med ett headset eller hemmabiosystem donar och nästan skriker fiendens onda intentioner rakt in i benmärgen. Detta är inte något renodlat skräckspel, men visst tar sig den mörka stämningen in under skinnet och gör sitt för att förgylla den fantastiskt täta atmosfären. Control Resonant är inte längre någon shooter, utan vi har ett märkligt vapen till hands som känns som att det verkligen hör hemma i denna märkliga värld – ett vapen som bland annat kan formas till en enorm hammare, eller alternativet som jag inledde mitt äventyr med – ett vapen som kan svingas runt och göra skada på flera fiender samtidigt, medan det på samma gång kan fälla de allra tuffaste, illasinnade monstren.

Fortsätt läsa Recension: Control Resonant

Recension: The Blood of Dawnwalker

The Blood of Dawnwalker är Rebel Wolves första spel, men studion saknar knappast erfarna spelutvecklare utan drivs bland annat av framstående personer för utvecklingen av The Witcher 3: Wild Hunt – inte minst regissören Konrad Tomaszkiewicz. Och visst märks det att The Blood of Dawnwalker har DNA från CD Projects fantastiska actionrollspel, men det står verkligen på egna ben och är en av årets allra mest spännande titlar.

Vi tar oss till den fiktiva regionen Vale Sangora år 1347 och digerdöden härjar i världen. I byn Laslea finner vi berättelsens protagonist Coen, och när den tidigare härskaren och tyrannen Skender Dragosti avsattes av den uråldriga vampyren Brencis sågs han som en räddare i nöd – inte minst eftersom att han botade sjuka med några droppar blod. Som den vampyr han är så hungrar han dock efter blod själv och kräver i gengäld – under en mörk ceremoni – droppar från människor. Tongångarna är emellertid inte lika vänliga längre, och det börjar talas om ett uppror som ska stoppa Brencis och hans armé av vampyrer och mänskliga soldater. Snart dras vi in i detta uppror, men saker och ting går inte som planerat och istället tas Coens nära och kära tillfånga och väntar en ren och skär avrättning vid Brencis kröning som sker om 30 dagar och lika många nätter.

Fortsätt läsa Recension: The Blood of Dawnwalker