Recension: Minecraft Dungeons 2

Publicerad den av Tommy

Minecraft Dungeons överraskade mig ordentligt med sitt lite Diablo-liknande spelupplägg där gameplayet passade bra för både stora och små. Med Minecraft Dungeons 2 har man slagit på den stora trumman och går från ett banupplägg till en öppen värld att få vara hjälte i.

Bara för att det beskrivs kanske bäst som ett Diablo ”lite” där vi får en mysig berättelse som för tankarna till tecknad film, men det är med sin goa musik och beroendeframkallande spelupplägg som originalspelet lockade mig och många andra att slukas av världen och kriga loss med hjälten som ska rädda den. Här får vi som sagt en öppen värld där kartan avtäcks utefter att vi traskar runt i världen och vi får hela tiden bättre och bättre utrustning för att sätta stopp för elakingarnas onda planer.

Fortsätt läsa Recension: Minecraft Dungeons 2

Recension: Once Upon a Katamari (Nintendo Switch 2)

Publicerad den av Tommy

Once Upon a Katamari har tagit sig till Nintendo Switch 2, och här får vi rulla vår katamari genom olika tidsepoker. Charmigt, härligt japanskt och hiskeligt beroendeframkallande där vi dessutom får en Nintendo Switch 2-exklusiv kontrollmetod.

Kungen av hela kosmos och hans familj håller på att städa slottet när en underlig pergamentrulle hittas. När kosmos konung är utled av all städning slänger han upp pergamentrullen i luften och plötsligt förstörs jorden, månen och alla stjärnor på himlavalvet. Då beordrar han prinsen att resa tillbaka i tiden för att ställa allting tillrätta med hjälp av katamarin. Galet japanskt på ett sådär fantastiskt sätt vilket även genomsyrar hela spelet.

Det är här de beroendeframkallande spelmomenten startar, och likt en snöboll får vi rulla katamarin genom tid och rum. Vi får börja med att rulla in småprylar i ett litet rum till att sedan samla på oss stora dinosaurier och kungakronor som gör det möjligt att låsa upp nya banor. Det hela flyter otroligt fint på Nintendo Switch 2, och där jag mestadels spelade i bärbart läge upptäckte jag inte några dippar i bilduppdateringen en enda gång. Det är minst lika underhållande som jag minns PlayStation 5-versionen som jag spelade i fjol, och oavsett om jag skall rulla in x antal olika drickor, dinosaurier eller göra en så stor katamari som möjligt så känner jag samma glädje att få göra detta igen.

Fortsätt läsa Recension: Once Upon a Katamari (Nintendo Switch 2)

Recension: Castlevania: Belmont’s Curse (Nintendo Switch)

Publicerad den av Mikael

Castlevania: Symphony of the Night ses som seriens stora kronjuvel, men vi har även andra fantastiska spel i Konamis omtyckta spelserie som Castlevania: Dawn of Sorrow. Med Castlevania: Belmont’s Curse får seriens allra bästa spel en rejäl utmanare.

Här axlar spelaren rollen som Rose Belmont som anländer tillsammans med sin far Trevor till ett Paris i misär där vi som spelare skall undersöka ett monsterutbrott som härjar i den franska staden. De vackra varma färgerna fångar min uppmärksamhet direkt, och även om jag spelar Nintendo Switch-versionen på Nintendo Switch 2 så lyser den goda designen igenom. Trots att det är en mörk berättelse som utspelar sig i en lika mörk värld så tillför de snygga färgkombinationerna något speciellt till den täta atmosfären som också förgylls av ett helt fantastiskt soundtrack.

Fortsätt läsa Recension: Castlevania: Belmont’s Curse (Nintendo Switch)

Recension: Dune Awakening – singleplayer-kampanjen

Publicerad den av Tommy

Dune Awakening släpptes till PC i fjol och nu har Funcoms överlevnadsäventyr släppts till PlayStation 5 och Xbox Series X/S. Jag har spelat versionen till Sonys konsol och gett mig på den nya singleplayer-kampanjen och det är en oerhört spännande och förrädisk värld vi möter när vi tar våra första steg på Arrakis stekheta yta.

Dune-världen är djup och det finns ett gäng böcker, filmer och andra medier som bygger upp stämningen. Personligen har jag bara sett den första sci-fi-filmen och hade inledningsvis lite svårt att förstå vissa termer. Det är emellertid så pass intressant att jag med glädje fördjupar mig i det, men i den direkta början vill jag förstås lära mig grundmekaniken – hur jag växlar vapen och alla viktiga prylar så som hur jag utvinner material från metalliska föremål och stora stenar som ger mig resurser som jag behöver när jag ska tillverka fler viktiga föremål. Jag börjar med att bygga en bas som förstås behöver el och så länge jag har tillräckligt med ”bränsle” är den skyddad från Arrakis faror och det är faktiskt en intressant ingrediens där det går betydligt smidigare med själva byggandet än vad jag varit med om i många andra typer av liknande spel.

Fortsätt läsa Recension: Dune Awakening – singleplayer-kampanjen

Recension: Silent Hill Townfall

Publicerad den av Mikael

Silent Hill Townfall är ett riktigt skrämmande skräckspel där vi återigen tar oss till en dimmig stad. Silent Hill är tillbaka och den här gången är det Screen Burn Interactive som tagit hand om utvecklingen och de har verkligen förvaltat varumärket väl tillsammans med Konami och Annapurna Interactive.

Silent Hill Townfall tar oss till 1996 och den fiktiva skotska staden St. Amelia och när det skräckfyllda äventyret startar får vi se hur protagonisten simmar iland i hamnen. Varför är han där? Det är frågan som både han och vi ställer oss då han lider av minnesförlust, och när vi tar våra första steg är perspektivet förändrat mot vad vi är vana vid när det kommer till Konamis Silent Hill-serie. Här ser vi allt som händer i förstaperson och även när man spelar i Performance-läget på standardversionen av PlayStation 5 så ser allt kristallklart ut. De grafiska detaljerna är magnifika, något som förstås gör ett skräckspel ännu mera skrämmande – illusionen av att jag faktiskt är i den där dimmiga staden som är full av illasinnade och förvrängda monster är verkligen där. Jag verkligen känner ondskan gömma sig när ett rött, lömskt sken visar sig känner jag mig maktlös, och när en telefon ringer någonstans i staden ökar stressen och skräcken efter minnena från Silent Hill-originalet.

Fortsätt läsa Recension: Silent Hill Townfall

Recension: Marvel’s Wolverine

Publicerad den av Tommy

Insomniac Games har visat sig vara mästare när det kommer till superhjältespel där vi alla hänfördes av Marvel’s Spider-Man och dess uppföljare. Den här gången har de tagit sig ann Wolverine och det är minst sagt en blodig och actionpackad spelupplevelse.

Den amerikanska spelstudion gjorde sig kända för några av de tidiga plattformsmaskotarna för Sonys PlayStation där de gett oss spelserier som Spyro och Ratchet and Clank, men sedan tog de sig också in på mörkare och mer actionorienterat territorium när de skapade Resistance-serien. Med Marvel’s Spider-Man visade studion att de bemästrade superhjältegenren med bravur, men medan de titlarna bjöd på en mer öppen värld så handlar Marvel’s Wolverine om ett mer stängt äventyr utan så många distraktioner från själva huvuduppdraget.

Fortsätt läsa Recension: Marvel’s Wolverine

Recension: Control Resonant

Publicerad den av Tommy

Vi visste att Control Resonant skulle bli underligt, men jag vågade aldrig hoppas på att det skulle bli så pass spännande, välsvarvat och fantastiskt som det faktiskt är.

Vi axlar rollen som Dylan Faden – broder till protagonisten i föregångaren. När jag tar mina första stapplande steg – på vägen ut i från fångenskap – står saker inte rätt till i Oldest House. The Hiss, den entitet som förvränger allt det kommer över har tagit sig ut från den byggnad som varit under rejäl ‘lockdown’ och Manhattan har förvandlats till en livs levande mardröm.

Vägar har omformats till väggar och en form av tak, gatorna fylls av hemska fiender och när man spelar med ett headset eller hemmabiosystem donar och nästan skriker fiendens onda intentioner rakt in i benmärgen. Detta är inte något renodlat skräckspel, men visst tar sig den mörka stämningen in under skinnet och gör sitt för att förgylla den fantastiskt täta atmosfären. Control Resonant är inte längre någon shooter, utan vi har ett märkligt vapen till hands som känns som att det verkligen hör hemma i denna märkliga värld – ett vapen som bland annat kan formas till en enorm hammare, eller alternativet som jag inledde mitt äventyr med – ett vapen som kan svingas runt och göra skada på flera fiender samtidigt, medan det på samma gång kan fälla de allra tuffaste, illasinnade monstren.

Fortsätt läsa Recension: Control Resonant

Recension: The Blood of Dawnwalker

Publicerad den av Tommy

The Blood of Dawnwalker är Rebel Wolves första spel, men studion saknar knappast erfarna spelutvecklare utan drivs bland annat av framstående personer för utvecklingen av The Witcher 3: Wild Hunt – inte minst regissören Konrad Tomaszkiewicz. Och visst märks det att The Blood of Dawnwalker har DNA från CD Projects fantastiska actionrollspel, men det står verkligen på egna ben och är en av årets allra mest spännande titlar.

Vi tar oss till den fiktiva regionen Vale Sangora år 1347 och digerdöden härjar i världen. I byn Laslea finner vi berättelsens protagonist Coen, och när den tidigare härskaren och tyrannen Skender Dragosti avsattes av den uråldriga vampyren Brencis sågs han som en räddare i nöd – inte minst eftersom att han botade sjuka med några droppar blod. Som den vampyr han är så hungrar han dock efter blod själv och kräver i gengäld – under en mörk ceremoni – droppar från människor. Tongångarna är emellertid inte lika vänliga längre, och det börjar talas om ett uppror som ska stoppa Brencis och hans armé av vampyrer och mänskliga soldater. Snart dras vi in i detta uppror, men saker och ting går inte som planerat och istället tas Coens nära och kära tillfånga och väntar en ren och skär avrättning vid Brencis kröning som sker om 30 dagar och lika många nätter.

Fortsätt läsa Recension: The Blood of Dawnwalker

Recension: Marsupilami 2 Salsa Palombia

Publicerad den av Mikael

Jag vet inte om det var i slutet av 80- eller i början av 90-talet som jag läste serietidningen Marsupilami, men det käraste minnet av varumärket har jag ändå med Sega Mega Drive-spelet med samma namn. Jag tyckte att det var ett väldigt snyggt äventyr, men det var framförallt för pussellösningarna som jag stannade kvar. Det var med en nostalgisk glädje som jag gav mig på Marsupilami 2 Salsa Palombia, men istället för pusslen så var det den goda stämningen, den snygga egna stilen och den underhållning som plattformsspelet erbjuder som fick mig att sitta som klistrad.

Jag kan redan nu avslöja att detta 2.5D-plattformsäventyr överträffade mina förväntningar. Det var visserligen en nostalgisk resa tillbaka till barndomen, men att det inte bara stannade där överraskade mig. Bakom spelet står Ocellus Studios som låg bakom föregångaren Marsupilami Hoobadventure, men de har också utvecklat The Smurf: Dreams – som också var ett bättre spel än vad jag hade trott. När de värma färgerna får bakgrunderna att leva tänkte jag på det klassiska Mega Drive-spelet Lejonkungen – ett spel som visserligen fått en hel del ris kastat på sig, men som jag tyckte om där och då. Det väcker helt enkelt minnen från den klassiska 2D-plattformsgenren, men kommer också med egna koncept som tar det in i modern tid. Det skulle inte heller förvåna mig om studion även tagit inspiration av spelserier som Nintendos Donkey Kong Country och Ubisofts Rayman.

Fortsätt läsa Recension: Marsupilami 2 Salsa Palombia

Recension: Onimusha: Way of the Sword

Publicerad den av Tommy

Onimusha har tagit sig in i modern tid och med Way of the Sword får vi äntligen slåss mot elaka och illasinnade Genma-fiender igen. Det feodala Japan är gestaltat i en lika mörk tappning som vi minns från serien som startade och blomstrade på PlayStation 2. Det var en grafisk fest där och då och saken är inte sämre när vi tar kontrollen över Musashi Miyamoto.

Onimusha: Way of the Sword kan se ut som en soulslike vid en första annblick, men det tillhör inte den blodigt svåra genren. Istället får vi ett actionäventyr där striderna känns oerhört finslipade, som ett rinnande vatten, och med en känsla av att verkligen svinga sitt svärd och samtidigt ‘clasha’ samman med fiendernas vapen. Vi har en semiöppen fiktiv värld av östra Kyoto som angripits av Genma-fiender där en röd dimma täcker stora delar av staden, och vi rensar staden från otyg för att göra den så trygg som möjligt igen.

När jag möter de mer vanliga fienderna går det smidigt, jag parrerar, kastar mig undan och sparar på mina specialförmågor till de brutala bossarna. När jag går runt i staden så vilar ett visst lugn – jag vet att jag kommer att kunna spöa fienderna med mitt svärd, samtidigt som jag ändå utmanas när jag tar mig till avstickande platser som är mer linjära – jag stöter på fiendekonstellationer som sätter mig på prov – men de är i de fantastiska bosstriderna som den stora utmaningen kommer.

Fortsätt läsa Recension: Onimusha: Way of the Sword