Nitro Gen Omega är ett rollspel som inspirerats ordentligt av 2000-talets mecha-anime-serier och det är en riktigt spännande spelupplevelse.
Nitro Gen Omega har varit i Early Access och går nu in i sin fulla release och tar sig till konsol – inte minst PlayStation 5 som är den version som jag har spelat. Vi får leda en grupp av legosoldater som kallar sig för ”Fools” och ta oss över ödemark som tagits över av AI. Här får vi ett spel som låter oss hantera sin besättnings relationer med varandra och se till att de överlever på skeppet som tar de fram över den postapokalyptiska världen när vi slåss i turbaserade strider och måste hantera piloternas mentala hälsa och aspekter som värme och ammunition.
Idag, den 12 maj, släpper PlayStation och specialkafferosteriet Lykke Kaffegårdar tre limiterade kafferostar som en del i ett nytt samarbete. Här utforskar företagen hur gamer-identiteten kan sträcka sig bortom spelandet och in i vardagen och de är skapade för ”en ny generation av gamers.”
”Under 2020-talet har gaming-setups blivit ett sätt att uttrycka sig på – genom personliga spelrum och unika designer på kontroller och konsoler, senast representerade genom lanseringen av Hyperpop DualSense-kontrollerna till PlayStation 5,” berättas i ett officiellt pressmeddelande. ”Med spelarens identitet och spelstil som utgångspunkt knyter samarbetet mellan PlayStation och Lykke Kaffegårdar ihop den kollektionen med kaffekulturen – en av Sveriges mest förankrade vardagsritualer. Genom att binda samman personlig stil i både spel och smak hyllar det limiterade samarbetet lokalt kaffehantverk och hur människor uttrycker sig i sin livsstil.”
Kafferostarna är baserade på PlayStations Hyperpop-kollektion och inkluderar tre kaffebönsburkar som beskrivs nedan:
Superhjältar och superskurkar brakar loss i ett färgstarkt fighting-spel som baserar sig på Amazons tecknade tv-serie Invincible (som i sin tur baseras på serietidningen). Det är ett spel med mycket attityd, och dessutom bjuder det på en god väg in i genren för oss som är lite mer casual-spelare av just fighting-spel.
Att slå sig in i en genre full av serier med mängder av uppföljare är inte enkelt, vi har de tre riktigt stora bjässarna som Mortal Kombat, Street Fighter och Tekken. Dessutom har vi serier som Fatal Fury, King of Fighters, Granblue Fantasy Versus Rising och Guilty Gear som har en gedigen supporterskara, men Invincible VS har lyckats fånga intresset ändå – med en stark licens, men också med en lyckad betaversion som lärde oss vad 3vs3-tag-team-striderna har att erbjuda. Dessutom är ambitionen att bli en riktig utmanare och ett eSport-spel av riktig turneringskaliber, vilket bådar gott för spelets framtid.
Supermassive Games nya skräckspel Directive 8020 tar oss in i en nära framtid där jorden håller på att gå under. Därför söker mänskligheten efter en ny planet att bosätta sig på och ett gäng astronauter beger sig tolv ljusår bort mot Tau Ceti f för att ta reda på om det skulle vara en möjlig planet för mänskligheten att bosätta sig på. Något går emellertid fel, såklart och när skeppet kraschar upptäcker besättningen snart att de inte är ensamma.
Supermassive Games har gett oss skräckspel som Until Dawn, The Quarry och inte minst The Dark Pictures-serien – Directive 8020 är den senaste delen i den sistnämnda, men det kommer med ett par spännande nyheter.
Det handlar om ordentlig rymdskräck – där vi ställs emot en främmande organism som har möjligheten att härma och omforma sig till i princip vad som helst. Vad händer om vi inte kan lita på våra vänner, vem är egentligen fiende och vem är en sann vän? Berättelsen i Directive 8020 är oerhört spännande och något som gör det ännu starkare är de fantastiska karaktärsgalleriet där varje personlighet tillför och kompletterar – alla skådespelare gör ett oerhört bra jobb, inte minst Hollywood-skådepspelaren Lashana Lynch som gestaltar ”Young” – en väldigt bra, god karaktär som förgyller spelupplevelsen ordentligt.
Saros är ett kraftfullt actionspel som utspelar sig på den förlorade kolonin Carcosa under en olycksbådande solförmörkelse. Stämningen är tung, mystisk och rent ut sagt episkt, och det rör sig om ett helt nytt IP och är mer av en spirituell uppföljare till finska Housemarques Returnal med en rejäl skillnad – när vi dör förlorar vi inte alla framsteg utan vi får faktiskt med oss något efter varje försök.
Men mer om det senare. Saros är ett väldigt actionpackat äventyr där vi spelar som Arjun Devraj, en anställd hos företaget Soltari och en del i besättningen av Echelon IV. När vi snart ger oss ut i den okända, mörka världen blir vi ofta attackerade från alla håll och när fienderna väller fram är det förstås viktigt att kontrollen sitter som en smäck, och det gör den verkligen. Kulregnet som kommer mot oss kan liknas vid en riktig bullet-hell-shooter i sina mest hektiska stunder, även om det mer kan beskrivas som en bullet-ballet-shooter där vi nästan dansar oss förbi och igenom fiendens attacker, samt hoppar och dashar oss förbi inkommande skottsalvor. I takt med att vi spelar lär vi oss fiendens attackmönster och sedan räcker det med att vi ser färgerna och kombinationerna av fiendens attackerande kulor för att vi ska veta vad vi ställs emot. En av nyheterna som skiljer spelet åt mot det tidigare Returnal är att vi har en väldigt användbar sköld att tillgå. Den kan inte bara skydda oss mot vissa typer av attacker, utan använder fiendens blåa skotteld för att snabba på uppladdningen av ett extra kraftfullt vapen av alla möjliga varierade slag.
Invokyr är ett skräckspel som tar oss till en herrgård som för tankarna till Resident Evil, men där upp till fyra vänner kan delta i förhäxade brädspel för att hjälpas åt att ta sig igenom husets faror. Jag fick chansen att testa Invokyr i coop tillsammans med bland annat spelets regissör César Grislain, och jag bjöds på en härlig blandning av skräck, skratt och en mystik som får mig att vilja veta vad som gömmer sig bakom varje hörn.
Jag minns när jag var liten i början av 90-talet och bjöd hem några vänner som skulle sova över, och vi försökte skrämma varandra med läskiga spökhistorier. Sedan satte vi oss med ett spännande brädspel, och Invokyr känns som en god mix av detta som kommer till liv i digital form. Det frambringar både nostalgi och riktigt spännande spelmoment där ingen mindre än Baldur’s Gate 3-röstskådespelaren Amelia Tyler ger sin röst till spelledaren.
Det hela börjar med att vi står framför ett brädspel och vi greppar en tärning som vi kastar för att röra en spelpjäs framåt på spelbordet. Här måste vi sedan samarbeta för att låsa upp minst en ny tärning för att fortsätta röra oss mot målet, och vi ställs inför många faror. När vi sedan börjar leta runt i den gamla herrgården är det ibland ett mörker som döljer vad som gömmer sig i rummen och vi fattar ficklamporna för att få en bättre blick.
Här möter vi ett varierande spektra av fiender. När vi tror att allt är lugnt för stunden och försöker hoppa upp på herrgårdens möbler för att leta efter nya träningar och små statyer med olika attribut, så dyker det upp någon som hör oss och avlossar sin bössa. Här kan det gälla att inte göra ljud när denne är nära, och vi får gömma oss för fiender som mer än gärna går till attack – som en vild krokodil eller hemska mannekänger som rör sig så fort någon inte tittar på denne. Teamwork är verkligen A och O för att ta sig ur herrgården levande.
Efter varje tärningskast som för spelpjäsen framåt får vi en ledtråd (som ni ser på bilden ovan) till vad omgången kommer att erbjuda.
Kreativiteten är väldigt god och man vet aldrig vad som väntar. Jag plockar upp en statyett som jag ska föra tillbaka till spelbordet, om jag nu hittar dit. Någon av dessa gör att allt blir mörkt, förutom ett par steg från min blick. Här behöver någon av medspelarna hjälpa till att lotsa mig tillbaka till spelbordet – om nu denne hittar genom herrgårdens slingrande mörka rum där det givetvis är lätt att gå vilse samtidigt som man tar sig framåt med en skräckblandad förtjusning. Paniken är total när det dyker upp en fara som jag inte kan se om jag inte kastar ifrån mig statyetten för att hålla mig vid liv. Det är förstås inte samma skräck som vi hittar i exempelvis Resident Evil Requiem, utan mer utav typen ”mysskräck” där paniken ofta brister ut i rena skrattsalvor. Det är helt enkelt oerhört kul och underhållande och vi kan också ”sno” en medspelares valda karaktär genom en spegel, om denne skulle dö. Överallt finns det spännande funktioner och händelser som hela tiden fångar min uppmärksamhet
Jag har haft väldigt kul med denna tidiga version av Invokyr och spelet överraskar mig hela tiden med dess olika moment. Ibland gör jag allt för att undvika fiender, nästa gång försöker jag och mina medspelare ta mig förbi fällor på ett enormt schackbräde med lika stora pjäser. Andra gånger hamnar vi i en sekvens som påminner mig om Gröna Lunds Lustiga Huset och sedan ställs vi inför utmaningar som för tankarna till Squid Games där vi faller ned till avgrunden om vi misslyckas. Samtidigt kan vi hitta tärningar som helar oss eller väcker våra lagkamrater till liv – men även här finns det faror som lurar. En av sidorna på tärningen kan trigga ett ordentligt hot istället för det tärningskast som vi hoppas på, och spänningen är väldigt stor när det är dags för ett nytt kast som för pjäsen framåt på brädspelet och en ny sekvens skall överlevas.
Invokyr påminner en del om R.E.P.O som jag spelade en hel del i fjol. En av skillnaderna som jag uppskattar väldigt mycket i Invokyr är att man kan spela igenom ett bräde, och faktiskt göra progress utan att framstegen raderas. Vi kan exempelvis spela igenom ett bräde en kväll och känna att vi faktiskt genomfört något. Lyckas vi överleva genom ett helt brädspel bjuds vi på belöningar och kan ta oss ann en mängd olika bräden med teman som jungel, isberg och enorma leksaker. Dessa kommer dessutom med olika svårighetsgrader, och den som verkligen vill testa på sina färdigheter kan testa ett bräde där vi endast har en enda hälsopoäng (HP) där det gäller att ta sig igenom äventyret oskadd. Sedan bör man, precis som med R.E.P.O, spela detta i Invokyrs in-game-chatt. Kommer vi för långt bort från varandra så kan vi förstås inte höra vad någon säger, och det skapar såklart en skrämmande stämning när vi inte kan kommunicera och exempelvis inte varna någon annan för hemskheterna som sker – eller be om hjälp.
Det märks att César Grislain och hans team på Ludogram är väldigt kreativa och har väldigt många spännande idéer. Invokyr är ett brädspelsäventyr som kommer att uppdateras med nya bräden samt material och efter att ha fått ut så mycket kvalitativ speltid hittills så ska det bli oerhört spännande att få uppleva alla andra händelser och event som spelet kommer att erbjuda. Jag har fått extremt mycket spelunderhållning hittills, och var överväldigad över hur spännande upplevelsen var. Det blandar skrämmande element som övergår till rent och skärt skratt när någon av oss exempelvis råkar bränna en annan spelare med en viss statyett som sprutar eld relativt okontrollerat, och andra händelser som lockar fram nyfikenheten.
Testversionen har gjort det tydligt att Invokyr verkligen kommer att bli en härlig mix av skräck, spänning och mystik där paniken mynnar ut i härliga skratt tillsammans med vänner. Brädspelen kommer verkligen till liv, och vi vet aldrig hur det hela ska sluta.
Invokyr utvecklas av Ludogram och släpps till PC under 2026.
Efter över 40 timmar med Marathon, Bungies senaste förstapersonsskjutare, är jag fast. Tillsammans med tusentals andra spelare har jag gett mig ut som en Runner på den ”förlorade kolonin” Tau Ceti IV och försökt överleva både mot AI-styrda och spelarkontrollerade motståndare, men kanske framförallt upplevt oväntade möten och samarbetat med andra spelare världen över då vi kan spela både själva och med upp till två andra personer i vårt team.
När jag tog mina första stapplande steg på Tau Ceti IV gav jag mig på alla fiender jag såg. Jag avlossade skott som aldrig förr, men snart kunde jag inte längre besöka nybörjarservrarna på Perimiter. Det som till en början knappt fylldes på med mänskliga spelare blev snart en spännande mix av möten med AI-fiender och andra spelarkontrollerade Runners och jag fick upptäcka att ljudet är lika viktigt som i andra typer av PvP-spel. När jag avlossar skott från vapen, springer, helar mig själv eller laddar om mitt vapen exempelvis så hörs det. Och det lockar till sig andra spelare som är lika intresserade av min ‘loot’ som jag själv är. Extraction-shooters har verkligen blivit en populär genre med spel som Arc Raiders – och efter att ha lagt min själ i Marathon så har jag verkligen fått en ny favorit.
Resident Evil Requiem ger oss redigt hemsk skräck och den zombieaction som vi lärt känna genom senare spel i serien. Den här gången har Capcom delat upp det hela i två delar som knyts ihop på ett fantastiskt sätt.
Capcom har länge letat efter ett sätt att blanda skräck med skräckorienterad action på ett balanserat sätt. Med Resident Evil 6 var skräcken mer eller mindre borta och var mer ett tematiskt överdrag, och med Resident Evil Village försökte de hitta en balans mellan action och den skräck vi alla vill ha från ett Resident Evil-spel. Det sistnämnda är ett av mina favoritspel i serien, men det saknade den skräck vi fick tillsammans med Ethan Winter i Resident Evil 7. Den här gången förser Capcom Resident Evil Requiem oss med de båda ingredienserna där vi får en mer skräckfylld, nästan skrämmande hjälplös upplevelse tillsammans med Grace för att sedan växla tempo när vi spelar som Leon där den klassiska actionhjälten har en tung arsenal att tillgå.
Plattformsikonen Rayman fyller 30 år (i fjol) och det firar Ubisoft med Rayman 30th Anniversary Edition.
Personligen minns jag PlayStation 1-versionen med glädje, men det har släppts i olika former till mängder av olika format genom åren. Denna födelsedagsutgåva inkluderar hela fem olika versioner, eller rättare sagt sex i och med att en prototyp av en Super Nintendo-version även förgyller samlingen.
Super Nintendo-versionen är sparsmakad på innehåll, men det är ändå ett intressant inslag att få se hur långt de egentligen hade kommit med en version till Nintendos konsol. En god bonus och perfekt för denna typ av firande samling.
Game Boy Color-versionen är förstås utvecklad med maskinens begränsningar i åtanke, men annars är versionerna ganska likartade. De färgglada banorna är förstås lika fina idag som förr och musiken får stämningen att kännas sådär knasig som Rayman-spelvärlden är. Utmaningen är minst lika hög som jag minns den från barndomen – som när jag ska hoppa på en smal plattform samtidigt som en illasinnad fiende dyker upp för att göra livet surt för mig.
Sony stod för ett riktigt överraskningssläpp när God of War Sons of Sparta lanserades i samband med deras State of Play. Det rör sig om en metroidvania i 2D där vi får en mix av nostalgi och nutid där Santa Monica Studio och Mega Cat Studios samarbetat för att ge oss ett äventyr som kretsar kring Kratos unga år i Sparta.
Santa Monica-studion behöver knappast någon närmare presentation, men Mega Cat Studios har släppt nya spel till klassiska retrokonsoler som Nintendo 8-bitars och Sega Mega Drive och det är ett samarbete som har mynnat ut i något riktigt bra. Kratos har gått den hårda Sparta-skolan och kämpar för att nå höga höjder inom armén, men tillsammans med hans yngre bror Deimos ger de sig ut för att leta efter en ung kadett som försvunnit – och det visar sig att Kratos hårda träning har gett resultat.
X PLAY! ZINE 