Recension: Atelier Ryza 2: Lost Legends & the Secret Fairy

Reisalin “Ryza” Stout och ett helt gäng av hennes vänner och bekanta är tillbaka i Atelier Ryza 2, och vi bjuds på ett äventyr med galen dialog, fiender att spöa och vi får slänga ned föremål i en stor gryta för att skapa allt från de mest banala till de mest fantastiska prylarna.

Se gärna videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Låt oss gå rakt på sak, behöver vi ha spelat Atelier Ryza för att kunna få ut något av uppföljaren? Svaret är nej även om vi stöter på många karaktärer från originalet och en del av dialogerna kretsar kring hur saker och ting har förändrats sedan de sågs sist. Atelier Ryza 2 utspelar sig tre år efter händelserna i ettan, och Ryza har lämnat den lilla ön Kurken Island för att bege sig till storstan.

Fortsätt läsa Recension: Atelier Ryza 2: Lost Legends & the Secret Fairy

De fem bästa JRPG-spelen till PS4

Trots att mitt spelintresse tog fart någonstans i decennieskiftet mellan 80- och 90-talet var det inte förrän Evolution och framförallt Grandia II till Dreamcast som jag fastnade för japanska rollspel ordentligt. Jag missade helt enkelt att spela de fantastiska JRPG-titlarna som lanserades till Sega Mega Drive, Super Nintendo och PlayStation när de var färska och nya även om jag spelat mängder av japanska rollspel till dessa konsoler senare. Det är emellertid en genre som ligger mig oerhört varmt om hjärtat, och även om guldåldern för JRPG-spel är förbi har det släppts ett helt gäng härliga japanska rollspel på senare tid. Nu har det blivit dags för mig att lista mina fem favoriter i genren till PlayStation 4.

Se gärna videon på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Fortsätt läsa De fem bästa JRPG-spelen till PS4

Recension: 13 Sentinels Aegis Rim (PS4)

Vi har saknat Vanillaware som inte släppt något spel sedan Dragon’s Crown 2013. Nu är de äntligen tillbaka med 13 Sentinels: Aegis Rim som blandar science-fiction med ett nostalgiskt 80-tal och vi bjuds på en fantastisk berättelse och strategiska rollspelsstrider.

Se gärna vår videorecension på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Äventyret kretsar kring 13 färgstarka karaktärer och berättelsen blandar in äventyrsinslag, men flyter på som en av de allra mest spännande visuella novellerna. Det hela börjar i Tokyo 1985 där ett gäng skolungdomar börjar prata om hemska drömmar om en dystopisk framtid där jätterobotar ödelägger stora städer. Men vad handlar egentligen detta om? Är det inte så att Juro Kurabe, en av de 13 protagonisterna, egentligen bara sett för många scifi-filmer om ufon och utomjordingar som kommit hit för att ta över planeten?

Fortsätt läsa Recension: 13 Sentinels Aegis Rim (PS4)

Fler än fem miljoner exemplar har sålts av Final Fantasy VII: Remake

Final Fantasy VII: Remake är ett fantastiskt spel (läs gärna recensionen), och det visar sig när det kommer till rollspelsäventyrets försäljningssiffror.

Square Enix berättar att fler än fem miljoner digitala och fysiska exemplar har sålts av Final Fantasy VII: Remake sedan lanseringen under april. Företaget meddelar också att det är deras bäst säljande spel någonsin när det kommer till digital försäljning.

Final Fantasy VII: Remake finns tillgängligt till PlayStation 4.

Rollspelsserien Tales of fyller 25 – Namco Bandai har planer för oss ”de kommande månaderna”

I år fyller rollspelsserien Tales of 25 år då Tales of Phantasia släpptes under 1995 i Japan.  Detta tänker förstås Bandai Namco fira och i en tweet får vi veta att de har en hel del planer för oss under de kommande månaderna.

Tweeten innehåller en video som visar upp några av nyckelspelen i serien, däribland titlar som endast släppts i Japan. Detta får förstås många att hoppas på att engelspråkiga versioner av spel som aldrig lokaliserats ska komma att släppas här i väst.

I dagsläget vet vi att Bandai Namco arbetar med två Tales of-spel, vilka är mobilspelet Tales of Crestoria samt Tales of Arise som är nästa del i huvudserien. Vad de har för övriga planer för oss återstår att se.

Recension: Oninaki

Square Enix rollspelsstudio Tokyo RPG Factory har gett oss Lost Sphear och I Am Setsuna, två spel som fokuserar på den klassiska skolans japanska rollspel. Nu är utvecklarna aktuella med Oninaki och det handlar om ett mer actionbetonat äventyr.

Spelaren tar rollen som Kagachi, en Watcher som hjälper förlorade själar – folk som dött – att ta sig över till den andra sidan för att de sedan ska kunna återfödas. För att göra detta behöver protagonisten och hans medarbetare lösa en hel del problem som de döda har lämnat efter sig i livet, och det resulterar ofta i att vi får bege oss ut på farliga marker där monster lurar.

Striderna är riktigt intressanta och vi får hjälp av diverse demoner som kommer med en hel del specialkrafter. Vi kan plocka med oss fyra stycken demoner och växla mellan dessa när det vankas motstånd, även om vi får möjlighet att ta hjälp av fler demoner än så. Vissa är snabba, andra låter oss attackera från avstånd och vissa är riktigt starka men betydligt långsammare. Ju oftare en demon används, desto mer kan denne utvecklas, och vi får snart tillgång till en hel drös av olika specialattacker och fördelar. När det väl är dags för bosstrider kan vi stöta på ganska rejält med utmaning om vi inte lyckas använda rätt taktik. Och det är också detta som gör det intressant och underhållande, där vi inte bara får hamra på knapparna för att komma segrande ur vissa strider.

Problemet är att karaktärerna är väldigt platta och det är aldrig berättelsen som håller mig kvar. Tokyo RPG Factory försöker plocka fram våra känslor, men trots att berättelsen kretsar kring död lyckas de aldrig få mig att känna någonting för spelets karaktärer. Vi får också veta mer om de demoner som vi slåss med, men storyn som målas upp känns bara som en påklistrad kuliss.

Det är synd att berättelsen är så pass intetsägande, och att karaktärerna aldrig känns spännande, men striderna är verkligen underhållande och jag grottar ned mig i att uppgradera vapen och dylikt samtidigt som jag återbesöker platser för att kunna utveckla hela min arsenal av demoner. Så länge som jag får bege mig ut i strid är Oninaki emellertid ett bra, beroendeframkallande spel.

Recension: Atelier Lulua – The Scion of Arland

När vi senast fick bege oss in i Atelier-seriens universum handlade det om spinoff-äventyret Nelke & the Legendary Alchemists: Atleiers of the New World (se gärna videorecensionen), men nu är det dags för den regelrätta uppföljaren.

Atelier Lulua: The Scion of Arland sätter spelaren i rollen som Elmurulia Frixell, eller Lulua som hon kallas. Hon är en aspirerande alkemist och även dotter till Rorolina Frixell som var protagonisten i Atelier Rorona. Lulua kämpar för att bli en lika bra alkemist som sin mamma, men hon utvecklas inte så snabbt som hon egentligen vill. En dag dimper emellertid en glänsande bok ner i hennes skalle från tomma intet, och snart märker vår huvudrollsinnehavare att hon är den enda som kan läsa vad som står på sidorna.

Boken innehåller recept och andra hemligheter, och nya sidor blir läsbara vartefter hon behöver dem. Texterna behöver emellertid dechiffreras, och hon får hintar om hur detta ska göras. Exempelvis kan vissa platser behöva upptäckas, en viss fiende måste besegras eller ett visst föremål måste skapas. Precis som i seriens andra installationer ligger mycket fokus på att skapa föremål genom alkemi, och dessa hittas ute på fältet – där fiender härjar – i butiker, i staden där hon bor och på en hel del andra platser. Detta krävs både för att huvudberättelsen skall fortskrida samtidigt som de även kan vara välbehövliga i strid. Samtidigt kan Lulua även tillverka föremål som exempelvis ett fiskespö som gör det möjligt att fiska.

När hon och hennes vänner är ute i fält stöter de också på en drös olika fiender. Här handlar det om klassiska turordningsbaserade strider där karaktärerna får ett gäng olika specialtekniker att använda sig av. Här kan även tillverkade bomber, helande föremål och annat som vi skapat komma väl till hands, och det är alltid intressant att se vilka föremål som kan skapas härnäst. Fienderna släpper också en hel del prylar som vi kan använda oss av när vi skapar genom alkemin, och det blir en beroendeframkallande syssla att försöka hitta olika sorters föremål för att sedan bege sig till grytan och skapa något nytt.

Atelier Lulua – The Scion of Arland är ett väldigt mysigt rollspelsäventyr, där karaktärerna känns lagom levande. Vi hittar den spralliga Lulua i huvudrollen och hon backas upp av sin vän Eva och den seriösa svärdmästaren Aurel. Förutom att de såklart finns med i den röda tråden som nystas upp genom huvudhandlingen hittar vi en drös valbara sekvenser där Lulua och Eva kan prata om hur otursförföljd stadens chef för barnhemmet är medan andra kan innehålla ett kort skämt. Det är underhållande och jag blir glad av att spela The Scion of Arland, men karaktärerna är knappast oförglömliga och faller i det stereotypiska facket.

Äventyret börjar i en ganska lugn takt, men snart blir det riktigt spännande. Systemet där vi får skapa nya föremål genom alkemi, testa dem i strid, eller när vi fångar något i vår hov, är riktigt underhållande och beroendeframkallande. Atelier Lulua – The Scion of Arland bjuder på en väldigt mysig rollspelsresa och även om vi kanske får ägna lite väl mycket tid åt att grinda föremål eller erfarenhetspoäng, så är det ett riktigt bra JRPG.

Recension: Zanki Zero – Last Beginning

Spretigt, spännande och spektakulärt.

När jag först tog på mig an att recensera Zanki Zero: Last Beginning visste jag inte vad det var jag gett mig in på. Nu i efterhand känns det som att jag bevittnat något skapat av utomjordingar, upptäckt en ny art av speldjuret. Jag vet inte riktigt hur jag till fullo ska kunna beskriva detta spel i textform, det är nämligen MYCKET som behöver sägas, jag lovar dock att göra mitt bästa.

Vad är Zanki Zero: Last Beginning?
Zanki Zero är utvecklat av Spike Chunsoft, studion bakom spelserien Danganronpa, en spelserie jag inte själv spelat men som har ett rykte om sig att vara rätt annorlunda. Spike Chunsoft verkar i alla fall inte vara rädda för att ta ut svängarna, det märks inte minst i Zanki Zero. Låt mig återigen poängtera att Zanki Zero är MYCKET! Jag ser framför mig hur utvecklarna samlats för att spotta idéer, skrivit upp dem på en whiteboard och sedan inte suddat något utan tagit med allt. Att artbestämma detta spel är inte lätt men det grundar sig i JRPG-genren med inslag av Visual Novel-element, framför allt i hur berättandet är utformat. Spelet är indelat i kapitel och i varje kapitel utforskar man en dungeon och dräper en boss i sann Dungeon-crawler-anda. Utanför dessa dungeons har man sin hemmabas där man kan laga mat, sova och gå på toa (dina karaktärer behöver uträtta dessa behov för att inte må dåligt eller i värsta fall dö), man kan också crafta utrustning och uppgradera själva basen. Base building och survival, check! Som om inte allt detta vore nog är det dessutom rätt jäkla läskigt när man går runt i de olika Dungeons så man kan definitivt lägga in skräckgenren i mixen. Zanki Zero är högt och lågt, vitt och brett och stundtals funkar det, stundtals är det så spretigt att jag frågar mig vad det är jag håller på med.

Vad handlar det om?
Du spelar som de åtta sista människorna i en post-apokalyptisk värld. I varje kapitel får du styra en ny överlevare, utforska en bana kopplad till dem och på så sätt få reda på mer om deras bakgrund. Samtidigt löper huvudstoryn, att ta reda på vad som hänt världen och varför just dessa åtta är kvar, i en väl avvägd takt. Genom de olika banorna guidas vi av två tecknade maskotar, Sho och Mirai, som dyker upp på utplacerade tjock-tv apparater runt om i världen. Genom deras tv-show “Extend TV” får man reda på sina uppdrag samt delges tillbakablickar i karaktärernas tidigare liv. Spelets stora vinning är dess berättelse och berättande. Berättandet är väl utformat, jag får precis tillräckligt mycket information och spännande vändningar efter varje kapitel att jag bara måste spela lite till. Jag vill veta hur dessa personer är kopplade till varandra. Vilka var de innan världen gick under? Hur kommer det gå för dem? Jag känner ett konstant sug efter att få reda på mer om våra huvudkaraktärer, trots att de är väldigt inrutade, klassiska japanska stereotyper. När det kommer till de kvinnliga karaktärerna kan jag dock inte låta bli att sucka. Jag blir till exempel lite trött när en av karaktärerna presenterar sig själv som “tjejen med barnbärarhöfter”. Jag förstår att manusförfattarna försöker vara roliga men det går inte riktigt hem hos mig, det känns så otroligt kliché. Den känslan är genomgående vad gäller humorn i spelet. Det känns ofta som att våra guider Sho och Mirai drar skämt där mycket gått förlorat i översättningen, man tar bland annat vid flera tillfällen upp rätt tunga, svåra ämnen som till exempel våldtäkt, för att i nästa sekund dra ett extremt opassande sexskämt om det vi just bevittnat. Humor är såklart subjektivt men jag ser inte det roliga här.

Hur ser det ut och hur låter det?
Zanki Zero är inte på något sätt imponerande grafiskt, men det gör det som behövs. Designen på världen och banorna är både vacker och skrämmande öde. Till en början hade jag svårt för att alla dialoger och interaktioner mellan karaktärerna var i klassisk visual novel-stil där en karaktär och textruta dyker upp framför en bakgrund av stället du är på, men jag vande mig ganska snabbt vid formatet och kom att tycka om det mot slutet av min genomspelning. En rolig touch i designen är att allt du plockar upp på dina äventyr, utrustning, material etc. är pixlade sprites. En kul vinkning till gamla spel i jrpg-genren som är väl utförd. Något som däremot inte är väl utfört är ljud-design och musik. Efter en kvälls spelande kändes det som att jag hade hört alla musikspår fem gånger vardera. För mig är musiken otroligt viktig för att sätta rätt stämning i spelet jag spelar. När jag spelar Zanki Zero har musiken omvänd effekt, jag blir rykt ur upplevelsen på grund av att musiken är så enformig och oinspirerande. Sen har utvecklarna tyckt att det är en bra idé att lägga in utrop som “HEY!”, “AH!”, “OW!” så fort du råkar gå in i en vägg. Det i sig är ingen jättedålig idé men problemet är att du inte alltid kan se var du kan gå eller ej så du får höra dessa utrop konstant, vilket efter ett par timmar blir rätt tröttsamt. Jag tar Navi alla dagar i veckan före att behöva lyssna på fler “AH!” och “OW!”.

Vad tycker jag?
Ja, det är en bra fråga. Zanki Zero: Last Beginning är Frankensteins monster i spelform. En salig blandning mekaniker och system från en massa olika genrer, ihopsatta i ett och samma spel. Det är med skräckblandad förtjusning som jag måste säga att det funkar, inte alltid felfritt men för det mesta. Personligen tror jag att de tryckte in lite för många olika mekaniker och system i spelet, vissa delar, bland annat basbyggandet kändes ytligt och inte speciellt lockande att utföra. Å andra sidan har jag aldrig spelat något annat spel som Zanki Zero förut och det kanske är just på grund av alla dess olika delar. Det allra viktigaste är väl ändå att ha kul när man spelar och det måste jag säga att jag har med Zanki Zero. Så är du trött på generiska open-world-spel, trippel-A-skjutare och Battle Royale? Vill du ha något helt annat? Spela Zanki Zero: Last Beginning.

Recension: Tales of Vesperia Definitive Edition

När Tales of Vesperia lanserades till Xbox 360 bjöd det på värme, sköna karaktärer och ett härligt stridssystem. Nu kommer har undertecknad testat den remastrade versionen.

Med starka färger och skön musik får jag återigen stifta bekantskap med den forne soldaten Yuri Lowell som bor i de sämre kvarteren under ”eliten” som lever i lyx och överflöd. Staden är täkt av en barriär som skyddar den och dess invånare mot monstren utanför – men vi får såklart kliva utanför dessa och slåss mot en massa monster och fiender när övermakten lämnar de fattiga åt sitt egna öde.

De som spelat några av de tidigare Tales-spelen (eller rent av originalet) kommer att känna igen det actionpackade stridssystemet där vi kan utföra olika specialattacker och kombinationer. Under resans gång stöter vi såklart på ett gäng karaktärer som hjälper oss på vår resa, och vi kan välja att slåss eller kasta magier med vilka av dessa som vi känner för. Coop-funktionen finns också kvar för den som vill fightas tillsammans med en vän, men då det endast är spelare nummer ett – som också styr över karaktären utanför strid – som fokuseras i bild kan det bli något rörigt. Det är emellertid ett välkommet inslag, och en något underskattad ingrediens för de som vill uppleva äventyret tillsammans.

Tales of Vesperia släpptes exklusivt till Xbox 360 här i väst, medan en utökad utgåva lanserades till PlayStation 3 i Japan. Remastern baseras lyckligtvis på den mer matiga versionen, och här blir jag påmind om varför jag tyckte att originalet var så fantastiskt. Vi får såklart uppskalad grafik i denna definitiva utgåva, men det är de otroligt sköna miljöerna och de härliga karaktärerna som får mig att bli alldeles lycklig återigen. Även om jag känner igen Bandai Namcos Tales-mall för många av personligheterna, är det något extra att uppleva äventyret tillsammans med alla de karaktärer som förgyller just Tales of Vesperia.

Tales of Vesperia har verkligen åldrats med värdighet, och även om om vissa sekvenser känns aningen ”cringe” så är det just äventyret i sig som får mig att njuta av varenda sekund – trots att jag spelat originalet både en och två gånger tidigare. Detta förgylls ytterligare med en vän vis sin sida att dela hela upplevelsen med.

Exemplar av Kingdom Hearts III har stulits – gärningsmannen gripen

Det har läckt ut information kring Kingdom Hearts III på nätet, och runt 30 exemplar av spelet  sägs ha stulits. Nu ser det ut som om gärningsmannen har gripits.

Ni bör alltså se upp för spoilers och dylikt som dykt upp på sociala medier och Youtube, om ni vill uppleva hela spelet på egen hand. Röstskådespelaren Quinton Flynn, som ger rösten till Axel i Kingdom Hearts, har har använt Twitter för att kommentera ämnet, och han svarar även på diverse inlägg. Enligt Flynn har gärningsmannen (för stölden av Kingdom Hearts III-exemplaren) gripits.

Kingdom Hearts III släpps den 25 januari till PlayStation 4 och Xbox One, och förhoppningsvis lyckas ni undvika dessa läckta spoilers till dess.