Recension: Oninaki

Square Enix rollspelsstudio Tokyo RPG Factory har gett oss Lost Sphear och I Am Setsuna, två spel som fokuserar på den klassiska skolans japanska rollspel. Nu är utvecklarna aktuella med Oninaki och det handlar om ett mer actionbetonat äventyr.

Spelaren tar rollen som Kagachi, en Watcher som hjälper förlorade själar – folk som dött – att ta sig över till den andra sidan för att de sedan ska kunna återfödas. För att göra detta behöver protagonisten och hans medarbetare lösa en hel del problem som de döda har lämnat efter sig i livet, och det resulterar ofta i att vi får bege oss ut på farliga marker där monster lurar.

Striderna är riktigt intressanta och vi får hjälp av diverse demoner som kommer med en hel del specialkrafter. Vi kan plocka med oss fyra stycken demoner och växla mellan dessa när det vankas motstånd, även om vi får möjlighet att ta hjälp av fler demoner än så. Vissa är snabba, andra låter oss attackera från avstånd och vissa är riktigt starka men betydligt långsammare. Ju oftare en demon används, desto mer kan denne utvecklas, och vi får snart tillgång till en hel drös av olika specialattacker och fördelar. När det väl är dags för bosstrider kan vi stöta på ganska rejält med utmaning om vi inte lyckas använda rätt taktik. Och det är också detta som gör det intressant och underhållande, där vi inte bara får hamra på knapparna för att komma segrande ur vissa strider.

Problemet är att karaktärerna är väldigt platta och det är aldrig berättelsen som håller mig kvar. Tokyo RPG Factory försöker plocka fram våra känslor, men trots att berättelsen kretsar kring död lyckas de aldrig få mig att känna någonting för spelets karaktärer. Vi får också veta mer om de demoner som vi slåss med, men storyn som målas upp känns bara som en påklistrad kuliss.

Det är synd att berättelsen är så pass intetsägande, och att karaktärerna aldrig känns spännande, men striderna är verkligen underhållande och jag grottar ned mig i att uppgradera vapen och dylikt samtidigt som jag återbesöker platser för att kunna utveckla hela min arsenal av demoner. Så länge som jag får bege mig ut i strid är Oninaki emellertid ett bra, beroendeframkallande spel.

Recension: Atelier Lulua – The Scion of Arland

När vi senast fick bege oss in i Atelier-seriens universum handlade det om spinoff-äventyret Nelke & the Legendary Alchemists: Atleiers of the New World (se gärna videorecensionen), men nu är det dags för den regelrätta uppföljaren.

Atelier Lulua: The Scion of Arland sätter spelaren i rollen som Elmurulia Frixell, eller Lulua som hon kallas. Hon är en aspirerande alkemist och även dotter till Rorolina Frixell som var protagonisten i Atelier Rorona. Lulua kämpar för att bli en lika bra alkemist som sin mamma, men hon utvecklas inte så snabbt som hon egentligen vill. En dag dimper emellertid en glänsande bok ner i hennes skalle från tomma intet, och snart märker vår huvudrollsinnehavare att hon är den enda som kan läsa vad som står på sidorna.

Boken innehåller recept och andra hemligheter, och nya sidor blir läsbara vartefter hon behöver dem. Texterna behöver emellertid dechiffreras, och hon får hintar om hur detta ska göras. Exempelvis kan vissa platser behöva upptäckas, en viss fiende måste besegras eller ett visst föremål måste skapas. Precis som i seriens andra installationer ligger mycket fokus på att skapa föremål genom alkemi, och dessa hittas ute på fältet – där fiender härjar – i butiker, i staden där hon bor och på en hel del andra platser. Detta krävs både för att huvudberättelsen skall fortskrida samtidigt som de även kan vara välbehövliga i strid. Samtidigt kan Lulua även tillverka föremål som exempelvis ett fiskespö som gör det möjligt att fiska.

När hon och hennes vänner är ute i fält stöter de också på en drös olika fiender. Här handlar det om klassiska turordningsbaserade strider där karaktärerna får ett gäng olika specialtekniker att använda sig av. Här kan även tillverkade bomber, helande föremål och annat som vi skapat komma väl till hands, och det är alltid intressant att se vilka föremål som kan skapas härnäst. Fienderna släpper också en hel del prylar som vi kan använda oss av när vi skapar genom alkemin, och det blir en beroendeframkallande syssla att försöka hitta olika sorters föremål för att sedan bege sig till grytan och skapa något nytt.

Atelier Lulua – The Scion of Arland är ett väldigt mysigt rollspelsäventyr, där karaktärerna känns lagom levande. Vi hittar den spralliga Lulua i huvudrollen och hon backas upp av sin vän Eva och den seriösa svärdmästaren Aurel. Förutom att de såklart finns med i den röda tråden som nystas upp genom huvudhandlingen hittar vi en drös valbara sekvenser där Lulua och Eva kan prata om hur otursförföljd stadens chef för barnhemmet är medan andra kan innehålla ett kort skämt. Det är underhållande och jag blir glad av att spela The Scion of Arland, men karaktärerna är knappast oförglömliga och faller i det stereotypiska facket.

Äventyret börjar i en ganska lugn takt, men snart blir det riktigt spännande. Systemet där vi får skapa nya föremål genom alkemi, testa dem i strid, eller när vi fångar något i vår hov, är riktigt underhållande och beroendeframkallande. Atelier Lulua – The Scion of Arland bjuder på en väldigt mysig rollspelsresa och även om vi kanske får ägna lite väl mycket tid åt att grinda föremål eller erfarenhetspoäng, så är det ett riktigt bra JRPG.

Recension: Zanki Zero – Last Beginning

Spretigt, spännande och spektakulärt.

När jag först tog på mig an att recensera Zanki Zero: Last Beginning visste jag inte vad det var jag gett mig in på. Nu i efterhand känns det som att jag bevittnat något skapat av utomjordingar, upptäckt en ny art av speldjuret. Jag vet inte riktigt hur jag till fullo ska kunna beskriva detta spel i textform, det är nämligen MYCKET som behöver sägas, jag lovar dock att göra mitt bästa.

Vad är Zanki Zero: Last Beginning?
Zanki Zero är utvecklat av Spike Chunsoft, studion bakom spelserien Danganronpa, en spelserie jag inte själv spelat men som har ett rykte om sig att vara rätt annorlunda. Spike Chunsoft verkar i alla fall inte vara rädda för att ta ut svängarna, det märks inte minst i Zanki Zero. Låt mig återigen poängtera att Zanki Zero är MYCKET! Jag ser framför mig hur utvecklarna samlats för att spotta idéer, skrivit upp dem på en whiteboard och sedan inte suddat något utan tagit med allt. Att artbestämma detta spel är inte lätt men det grundar sig i JRPG-genren med inslag av Visual Novel-element, framför allt i hur berättandet är utformat. Spelet är indelat i kapitel och i varje kapitel utforskar man en dungeon och dräper en boss i sann Dungeon-crawler-anda. Utanför dessa dungeons har man sin hemmabas där man kan laga mat, sova och gå på toa (dina karaktärer behöver uträtta dessa behov för att inte må dåligt eller i värsta fall dö), man kan också crafta utrustning och uppgradera själva basen. Base building och survival, check! Som om inte allt detta vore nog är det dessutom rätt jäkla läskigt när man går runt i de olika Dungeons så man kan definitivt lägga in skräckgenren i mixen. Zanki Zero är högt och lågt, vitt och brett och stundtals funkar det, stundtals är det så spretigt att jag frågar mig vad det är jag håller på med.

Vad handlar det om?
Du spelar som de åtta sista människorna i en post-apokalyptisk värld. I varje kapitel får du styra en ny överlevare, utforska en bana kopplad till dem och på så sätt få reda på mer om deras bakgrund. Samtidigt löper huvudstoryn, att ta reda på vad som hänt världen och varför just dessa åtta är kvar, i en väl avvägd takt. Genom de olika banorna guidas vi av två tecknade maskotar, Sho och Mirai, som dyker upp på utplacerade tjock-tv apparater runt om i världen. Genom deras tv-show “Extend TV” får man reda på sina uppdrag samt delges tillbakablickar i karaktärernas tidigare liv. Spelets stora vinning är dess berättelse och berättande. Berättandet är väl utformat, jag får precis tillräckligt mycket information och spännande vändningar efter varje kapitel att jag bara måste spela lite till. Jag vill veta hur dessa personer är kopplade till varandra. Vilka var de innan världen gick under? Hur kommer det gå för dem? Jag känner ett konstant sug efter att få reda på mer om våra huvudkaraktärer, trots att de är väldigt inrutade, klassiska japanska stereotyper. När det kommer till de kvinnliga karaktärerna kan jag dock inte låta bli att sucka. Jag blir till exempel lite trött när en av karaktärerna presenterar sig själv som “tjejen med barnbärarhöfter”. Jag förstår att manusförfattarna försöker vara roliga men det går inte riktigt hem hos mig, det känns så otroligt kliché. Den känslan är genomgående vad gäller humorn i spelet. Det känns ofta som att våra guider Sho och Mirai drar skämt där mycket gått förlorat i översättningen, man tar bland annat vid flera tillfällen upp rätt tunga, svåra ämnen som till exempel våldtäkt, för att i nästa sekund dra ett extremt opassande sexskämt om det vi just bevittnat. Humor är såklart subjektivt men jag ser inte det roliga här.

Hur ser det ut och hur låter det?
Zanki Zero är inte på något sätt imponerande grafiskt, men det gör det som behövs. Designen på världen och banorna är både vacker och skrämmande öde. Till en början hade jag svårt för att alla dialoger och interaktioner mellan karaktärerna var i klassisk visual novel-stil där en karaktär och textruta dyker upp framför en bakgrund av stället du är på, men jag vande mig ganska snabbt vid formatet och kom att tycka om det mot slutet av min genomspelning. En rolig touch i designen är att allt du plockar upp på dina äventyr, utrustning, material etc. är pixlade sprites. En kul vinkning till gamla spel i jrpg-genren som är väl utförd. Något som däremot inte är väl utfört är ljud-design och musik. Efter en kvälls spelande kändes det som att jag hade hört alla musikspår fem gånger vardera. För mig är musiken otroligt viktig för att sätta rätt stämning i spelet jag spelar. När jag spelar Zanki Zero har musiken omvänd effekt, jag blir rykt ur upplevelsen på grund av att musiken är så enformig och oinspirerande. Sen har utvecklarna tyckt att det är en bra idé att lägga in utrop som “HEY!”, “AH!”, “OW!” så fort du råkar gå in i en vägg. Det i sig är ingen jättedålig idé men problemet är att du inte alltid kan se var du kan gå eller ej så du får höra dessa utrop konstant, vilket efter ett par timmar blir rätt tröttsamt. Jag tar Navi alla dagar i veckan före att behöva lyssna på fler “AH!” och “OW!”.

Vad tycker jag?
Ja, det är en bra fråga. Zanki Zero: Last Beginning är Frankensteins monster i spelform. En salig blandning mekaniker och system från en massa olika genrer, ihopsatta i ett och samma spel. Det är med skräckblandad förtjusning som jag måste säga att det funkar, inte alltid felfritt men för det mesta. Personligen tror jag att de tryckte in lite för många olika mekaniker och system i spelet, vissa delar, bland annat basbyggandet kändes ytligt och inte speciellt lockande att utföra. Å andra sidan har jag aldrig spelat något annat spel som Zanki Zero förut och det kanske är just på grund av alla dess olika delar. Det allra viktigaste är väl ändå att ha kul när man spelar och det måste jag säga att jag har med Zanki Zero. Så är du trött på generiska open-world-spel, trippel-A-skjutare och Battle Royale? Vill du ha något helt annat? Spela Zanki Zero: Last Beginning.

Recension: Tales of Vesperia Definitive Edition

När Tales of Vesperia lanserades till Xbox 360 bjöd det på värme, sköna karaktärer och ett härligt stridssystem. Nu kommer har undertecknad testat den remastrade versionen.

Med starka färger och skön musik får jag återigen stifta bekantskap med den forne soldaten Yuri Lowell som bor i de sämre kvarteren under ”eliten” som lever i lyx och överflöd. Staden är täkt av en barriär som skyddar den och dess invånare mot monstren utanför – men vi får såklart kliva utanför dessa och slåss mot en massa monster och fiender när övermakten lämnar de fattiga åt sitt egna öde.

De som spelat några av de tidigare Tales-spelen (eller rent av originalet) kommer att känna igen det actionpackade stridssystemet där vi kan utföra olika specialattacker och kombinationer. Under resans gång stöter vi såklart på ett gäng karaktärer som hjälper oss på vår resa, och vi kan välja att slåss eller kasta magier med vilka av dessa som vi känner för. Coop-funktionen finns också kvar för den som vill fightas tillsammans med en vän, men då det endast är spelare nummer ett – som också styr över karaktären utanför strid – som fokuseras i bild kan det bli något rörigt. Det är emellertid ett välkommet inslag, och en något underskattad ingrediens för de som vill uppleva äventyret tillsammans.

Tales of Vesperia släpptes exklusivt till Xbox 360 här i väst, medan en utökad utgåva lanserades till PlayStation 3 i Japan. Remastern baseras lyckligtvis på den mer matiga versionen, och här blir jag påmind om varför jag tyckte att originalet var så fantastiskt. Vi får såklart uppskalad grafik i denna definitiva utgåva, men det är de otroligt sköna miljöerna och de härliga karaktärerna som får mig att bli alldeles lycklig återigen. Även om jag känner igen Bandai Namcos Tales-mall för många av personligheterna, är det något extra att uppleva äventyret tillsammans med alla de karaktärer som förgyller just Tales of Vesperia.

Tales of Vesperia har verkligen åldrats med värdighet, och även om om vissa sekvenser känns aningen ”cringe” så är det just äventyret i sig som får mig att njuta av varenda sekund – trots att jag spelat originalet både en och två gånger tidigare. Detta förgylls ytterligare med en vän vis sin sida att dela hela upplevelsen med.

Exemplar av Kingdom Hearts III har stulits – gärningsmannen gripen

Det har läckt ut information kring Kingdom Hearts III på nätet, och runt 30 exemplar av spelet  sägs ha stulits. Nu ser det ut som om gärningsmannen har gripits.

Ni bör alltså se upp för spoilers och dylikt som dykt upp på sociala medier och Youtube, om ni vill uppleva hela spelet på egen hand. Röstskådespelaren Quinton Flynn, som ger rösten till Axel i Kingdom Hearts, har har använt Twitter för att kommentera ämnet, och han svarar även på diverse inlägg. Enligt Flynn har gärningsmannen (för stölden av Kingdom Hearts III-exemplaren) gripits.

Kingdom Hearts III släpps den 25 januari till PlayStation 4 och Xbox One, och förhoppningsvis lyckas ni undvika dessa läckta spoilers till dess.

Square Enix The Last Remnant försvinner snart från Steam

Square Enix meddelar att de kommer att plocka bort deras JRPG The Last Remnant inom kort.

The Last Remnant släpptes till Xbox 360 under 2008, och året efter lanserades även en PC-version. Nu meddelar Square Enix att PC-versionen kommer att försvinna från Steam den 4 september, och spelet kommer också att sluta säljas i fysisk form.

The Last Remnant utvecklades bland annat av veteraner som arbetat med spelserier som SaGa och Final Fantasy.

Videorecension: Shining Resonance Refrain

Igår publicerade vi recensionen av Shining Resonance Refrain, och nu är det även dags för videorecensionen.

Rollspelsserien startade med Shining in the Darkness i början av 90-talet, och sedan fick vi ta del av de fantastiska Shining Force-spelen. Den här gången får vi en berättelse som kretsar kring legendariska drakar och actionbaserade rollspelsstrider.

Shining Resonance Refrain finns tillgängligt till PlayStation 4, Xbox One, Nintendo Switch och PC.

Recension: Shining Resonance Refrain

Shining Force bländade en hel spelvärld med sina fantastiska strategibaserade strider och sin härliga atmosfär när det släpptes till Sega Mega Drive under 1993. Det var tio år sedan serien såg en västerländsk lokalisering, men nu har Shining Resonance Refrain tagit sig till våra breddgrader.

Se videorecensionen på SpelPaus.

Shining Resonance släpptes till PlayStation 3 i Japan, och när det nu släpps till PlayStation 4 – under titeln Shining Resonance Refrain – kommer rollspelet med nyheter. Den färgglada världen, tillsammans med en härligt japansk design, gör sig bra på dagens konsoler även om de grafiska detaljerna pratar om en föregående generation. Den nya versionen bjuder emellertid inte bara på nya texturer och högre upplösning av basspelet, utan även en extra berättelse samt andra mindre nyheter.

När äventyret drar igång hittar vi en ung man vid namn Yuma, och han sitter fängslad då det elaka imperiet tar prover och gör experiment med honom. Snart står det klart att en legendarisk drake gömmer sig inom honom, och frågan är om kraften ska kunna utnyttjas av de goda eller de onda. Yuma blir såklart räddad från sin fångenskap, och tillsammans med karaktärer som Sonia och Kirika beger han sig ut på ett musikaliskt äventyr.

Det var Climax Entertainment som stod bakom Shining Force (och även Mega Drive-klassikern Landstalker), men nu är det Media Vision (och O-Two som står bakom Refrain-versionen) som står för utvecklandet av spelserien. Shining Resonance Refrain har inte några strategiska strider, utan det är istället ett actionrollspel som har ett stridssystem som påminner om Tales of-serien. Vi kan ta kontrollen över ett gäng olika karaktärer, som alla har olika egenskaper. Yuma kan emellertid frammana sin drake som är oerhört viktig mot de farligaste fienderna, och förutom vanliga specialattacker kan hjältarna också dra av en låt. Du läste rätt, de kan börja spela mitt i en strid, eftersom att vapnen de innehar egentligen inte var menade som dödsbringande verktyg vid dess skapelse, utan sonika instrument. Beroende på vilken av karaktärerna som står som frontperson får spelaren och de medstridande karaktärerna fördelar så som starkare magier eller rå styrka.

Karaktärerna kommer med en och annan rolig kommentar, och den där japanska härliga känslan finns där. Men samtidigt rör det sig om rena stereotyper, och den där levande känslan infinner sig inte riktigt samtidigt som en och annan osmaklig kommentar myntas mellan varven. Vi kan exempelvis bjuda in karaktärer till samtal under nattetid, och dessa kan leda till en bättre relation och olika sorters fördelar i strid. Detta kan även leda till att vi kan bjuda ut de olika personerna på date, men många av dialogerna upprepas, vilket i sin tur förstör den levande känslan lite ytterligare. Men, därmed inte sagt att karaktärerna är helt ute och cyklar, och dialogerna är i slutändan rätt trevliga, även om de känns aningen mekaniska.

Shining Resonance Refrain har emellertid en härlig atmosfär med mysiga områden och växlar mellan platser som grottor, sandstränder, ängar och solgassande stenlandskap. Detta bakas upp av skön musik, men med tanke på äventyrets musiktema hade jag förväntat mig lite mer.

Actionrollspelet bjuder på en hel del inslag där vi kan stämma våra instrument för att ge de olika funktioner i strid, vi kan ta oss ann sidouppdrag och bege oss ut på sidoäventyr i grottor som kan formas efter vårt eget tycke och smak – om vi har rätt prylar. Det finns mycket att göra vid sidan av den linjära berättelsen, men Shining Resonance Refrain har en stor solfläck. Fiendernas levelnivå anpassas efter spelarens karaktär med högst level, vilket gör att det känns onödigt att slåss för erfarenhetspoäng. Vid speciella tillfällen – under speciella tillfällen i berättelsen – anpassar sig fiendernas level med spelarens nivå, och jag saknar den där känslan av att möta ett monster som är helt oövervinnerligt vid ett första möte, för att sedan komma tillbaka betydligt starkare och ge den ordentligt med stryk.

Trots sina skavanker är Shining Resonance Refrain ett mysigt rollspel. Det är ett kärt återbesök i Shining-världen och det är den mysiga atmosfären som får mig att tänka på äventyret när jag har en paus, och det är också det som får mig att fortsätta spela och uppleva allt som Segas och Media Visions japanska actionrollspel har att erbjuda.

Octopath Traveler säljer slut på flera håll i Japan

Square Enix och Aquire ser ut att ha fått en kanonstart med deras rollspel Octopath Traveler i Japan. Den fysiska versionen säljer så pass bra att det tagit slut i en hel drös av butiker i landet.

Square Enix tog Twitter till hjälp för att be om ursäkt för att spelet tagit slut hos flera återförsäljare, och ber konsumenter att överväga ett köp av digitala nedladdningskort som säljs via Lawson – en kedja av närbutiker. Sedan kan spelare som blir utan ett fysiskt exemplar självklart välja att köpa det via eShop, men vi är förstås många som föredrar fysiska exemplar före digital nedladdning.

På onsdag får vi se hur pass bra Octopath Traveler har sålt under sin första vecka på marknaden i Japan, då Media Create publicerar topplistan – inklusive försäljningssiffror – för veckans fysiska spelförsäljning i landet.

Ny filmisk trailer för Zanki Zero visar jordens undergång

Spike Chunsoft har släppt en ny trailer för det japanska rollspelet Zanki Zero: Last Beginning som är under utveckling till PlayStation 4 och PC.

Det handlar om en filmisk trailer som fokuserar på hur jorden gick under på en dag, och sekvenserna blandar ‘live action’ med spelsekvenser. Berättelsen skapas av författarna som skrivit berättelsen till Danganronpa-serien, så vi kan förvänta oss en riktigt skruvad story.

Zanki Zero: Last Beginning släpps till PlayStation 4 och PS Vita i Japan den 15 juli, medan rollspelet kommer till PlayStation 4 och PC här i väst. Vi har dock inte fått något släppdatum för Europa och Nordamerika.