Under 90-talet och början av det nya århundradet ägnade jag en hel del tid åt de två första spelen i Commandos-serien och när Partisans 1941 nu är här hittar jag flera likheter samtidigt som spelet försöker sig på att ta grundkonceptet framåt.
Fortsätt läsa Recension: Partisans 1941
Ember Lab bekräftar att Kena: Bridge of Spirits har försenats till början av 2021.
Här om dagen rapporterade vi om att No More Heroes 3 blivit försenat på grund av Covid 19, och nu berättar Ember Lab att Kena: Bridge of Spirits råkat ut för samma sak.
I ett inlägg på Twitter skriver Ember Lab följande:
“This year has brought many challenges and our transition to working from home has caused development to move slower than we hoped. For this reason, we have made the difficult decision to delay the release of Kena: Bridge of Spirits to Q1, 2021. We have not made the decision lightly, but feel it is best for the game and well-being of the team. We will use this time to give the game the polish it deserves and deliver an experience that meets our vision and your expectations.”
För er som inte vet kretsar Kena: Bridge of Spirits kring Kena – en tjej som beger sig ut för att utforska hemligheterna kring en övergiven by. De som köper PlayStation 4-versionen kan även uppgradera till PlayStation 5-utgåvan om de så önskar inom en viss tid, men erbjudandet gällande uppgraderingen kommer att vara tillgängligt under en begränsad tid. Hur länge detta kommer att vara möjligt är dock inte tillkännagivet ännu.
Kena: Bridge of Spirits släpps till PlayStation 4, PlayStation 5 samt PC (via Epic Store) under det första kvartalet 2021. Nedan kan ni kika på den första trailern som presenterades när spelet utannonserades under PlayStation’s Future of Gaming.
Xbox One X har som bekant möjligheten att spela upp vissa bakåtkompatibla titlar i 4K, men detta kommer inte att vara möjligt till Xbox Series S.
Microsofts kommande budgetalternativ, när det kommer till nästa generations spelkonsoler, Xbox Series S får möjligheten att spela upp spel i 1440p och 60 bilder per sekund. Konsolen kommer visserligen att kunna skala upp till en 4K-upplösning och 120 bilder per sekund. Men, eftersom att konsolen inte får möjligheten att presentera en äkta 4K-upplevelse, kommer enheten inte att stödja den uppgradering som vissa speciella bakåtkompatibla titlar har fått till Xbox One X.
Denna generation har Microsoft haft ett speciellt utvecklarteam som stått för utvecklingen av ”Xbox One X enhancements” vilket alltså gett vissa bakåtkompatibla spel en 4K-upplösning. Men, även om Xbox Series S inte kommer att kunna utnyttja dessa förbättringar så kommer bakåtkompatibla titlar fortfarande att få vissa förbättringar. Under en intervju med Gamespew bekräftar Microsoft att Xbox Series S kommer att ge tidigare generationers spel förbättrat texturfilter, högre och stabilare bilduppdatering och auto-HDR.
Microsoft förklarar att Xbox Series S är ”designad för att vara den billigaste nästagenerationskonsolen” och den kommer att spela upp bakåtkompatibla titlar på samma sätt som Xbox One S.
F1 2015 var det första F1-spelet som släpptes till PlayStation 4 samt Xbox One, och det levererades med riktigt snygg grafik och en körkänsla som var riktigt härlig. Till skillnad från flera andra spelserier som uppdateras årligen tog F1-serien en hel del kliv vid varje installation, och med F1 2020 har de verkligen lyckats skapa något fantastiskt.
När jag börjar min racingresa känns det som att F1 2020 tar de steg som vi kan förvänta oss av en ny del i en årlig spelserie. Menyerna är nya liksom lite annat smått och gott, och körkänslan är en lagom simulatoraktig utan att det för den delen blir nästintill ospelbart med en handkontroll. Ibland vill jag helt enkelt spela med ratt och pedal (kika här om du vill se vilka rattar som F1 2020 stödjer), och ibland vill jag helt enkelt spela med en traditionell handkontroll och jag får ungefär samma tider oavsett vilken metod jag använder mig av.
När jag värmt upp med att köra runt x antal varv skapar jag mitt egna team – något som är nytt med årets upplaga. Här får jag välja ett passande namn, logga, andreförare med mera, och en riktigt intressant ingrediens är att vi också får välja bland olika aktiviteter då och då. Detta kan resultera i bland annat bättre eller till och med sämre sammanhållning i laget, utvecklingspoäng och annat smått och gott. Det ger en extra beroendeframkallande kick mellan tävlingshelgerna, och det gäller att tänka efter innan val av aktivitet då det finns både för- och nackdelar. Vad ska vi med kosing till om avdelningarna ändå är missnöjda när uppgraderingarna ändå misslyckas? En riktigt intressant ingrediens helt enkelt.
F1 2020 ger oss också härliga 60 bilder per sekund, även till konsol. Det är ganska imponerande, speciellt när det rör sig om ett riktigt snyggt spel.. Detta gör att kontrollen också känns riktigt smidig vilket kommer väl till pass i de höga farterna. Precis som i verkligheten kan bilarna gå sönder, och detta påverkas efter vilka inställningar vi använder oss av. Men det flyger många svordomar när jag tappar fokus för en kort sekund och smäller sönder bilen så att allt är förstört. Visserligen går det att spola tillbaka tiden för att rätta till problemen, men det är en funktion jag sällan använder. Det känns nästan som fusk för min del, men alla har möjlighet att göra sitt egna val gällande detta.
Vi hittar flera alternativ i menyn så som fristående Grand Prix, time trail där vi kan förbättra våra rekord och ett ordentligt läge online. Det bästa med F1 2020 hittar vi emellertid i karriärläget där vi får träna på bland annat att ta kurvor på snabbast möjliga tid och minimera åtgången av bensin. När vi väl klarar av olika utmaningar får vi också utvecklingspoäng som vi kan använda till att förbättra vår bil.
Ibland kan det vara trevligt med en mer arkadig körning, och med ett knapptryck kan vi ändra till ett casual-läge. Då kan vi dundra in i väggar utan att bilen tar skada, och vi behöver inte heller bry oss om bensinåtgången, eller om vi kör in i våra motståndare. Att vi dessutom kan tävla med kompisar i soffan med delad skärm är för mig ett stort plus. Det är något som vi inte ser allt för ofta nu för tiden, och det är en oerhört välkommen nyhet.
F1 2020 kommer med härliga nyheter som verkligen lyfter serien till nya höjder, och det är fantastiskt att Codemasters lyckas förbättra sin F1-serie så pass mycket år efter år. Karriärläget har verkligen blivit spännande och jag kommer att fortsätta varva mellan detta och Gran Turismo Sport ett bra tag till när jag är sugen på racing.
Obsidian Entertainment är tillbaka med det nya västerländska rollspelet The Outer Worlds och undertecknad har tagit reda på om de utnyttjat sina resurser väl.
Obsidian Entertainment har skapat spel som Neverwinter Nights 2, Pillars of Eternity och dess uppföljare samt Fallout: New Vegas. De har ett väldigt gediget CV med fantastiska spel under sin flagg. När det bekräftades att de arbetade med The Outer Worlds höjdes mina förväntningar enormt.
Protagonisten – som vi får skapa själva – har legat nedfryst i över 70 år ombord på ett rymdskepp, och äventyret inleds med att skeppet kraschar på en okänd planet. Vår kära huvudkaraktär tinas då upp och snart visar det sig att planeten inte är särskilt gästvänlig. Här styr ett tyranniskt storföretag som äger det mesta, och vi får välja våra vänner och fiender väl. De visuella delarna har inspirerats av 1800-talets USA och Obsidian har blandat in både seriositet och humor där spelaren ställs inför en mängd svåra val. Vi kan också skräddarsy vår karaktär, där den som inte tycker om att ta sig ur de kniviga situationerna med våld ofta kan skapa en personlighet som pratar sig ur dessa scenarion istället, vilket också spar på en hel del ammunition.
Under resans gång får vi färdas till flera olika planeter, och det ger en känsla av att spelvärlden är större än den egentligen är. Det är betydligt mindre än vad vi blivit vana vid i Fallout-spelen, men The Outer World är väldigt polerat och har en stabil bilduppdatering. Designen och de grafiska kvalitéerna lyser verkligen där vi kommer till härliga levande världar. Vi får också gotta oss i den stora variationen vad gäller sidouppdrag och dialogval, och det känns verkligen som om äventyret låter en att rollspela på riktigt.
The Outer World är ett fantastiskt västerländskt rollspel, och Obisidian har verkligen levererat en riktig pärla. Dessutom påverkar valen vi får göra så pass mycket att jag redan känner för en ny genomspelning. Klockrent helt enkelt.
Kan en spelstudio på drygt 20 anställda konkurrera med stora utvecklare som gett oss spelserier som Fallout och The Witcher? Studion Spider har gett sig på ett ordentligt försök och undertecknad har tagit reda på om de lyckats med bedriften.
Stormakterna är i full gång att kolonisera världen i Greedfall som utspelar sig under en fiktiv barockperiod. Förutom urbefolkningen är det fler som vill säkra mark på ön Teer Fradee, och spelaren tar kontrollen över en diplomat som arbetar för köpmännen och uppgiften är att medla och knyta band med andra. Protagonisten De Sardet beger sig till ön då hans mor blivit sjuk av en mystisk sjukdom som också ortsbefolkningen på Teer Fradee lider av, och samtidigt som relationer knyts letas det också efter ett botemedel mot åkomman.
Vi styr huvudrollsinnehavaren från en tredjepersonsvy och mina tankar förs snabbt mot Dragon Age. Det känns som om Spider har tagit mycket inspiration från Biowares rollspelsserie och det är knappast något som är av ondo. Vi hittar färdighetsträd, kan uppgradera utrustning och samtidigt går striderna att pausa. Det finns också väldigt mycket att göra, många ansikten att bekanta sig med där både sidouppdrag och huvudberättelsen hela tiden lockar mig till att fortsätta. Det finns massor av saker att göra och det är svårt att förstå hur pass mycket utvecklarstudion verkligen har lyckats pressa in med hjälp av en sådan liten skara utvecklare.
Greedfall har visserligen sina brister, som saknade texturer emellanåt, dålig läppsynkning och en hel del av designen har återanvänts på diverse platser. Fiendevariationen är inte heller särskilt stor, men det har en mystik och berättelse som jag hela tiden vill veta mer av. Hemligheterna gömmer sig både här och var, och jag vill hela tiden veta vad som händer här näst. Greedfall är ett fantastiskt äventyr och årets största överraskning hittills.
När vi senast fick bege oss in i Atelier-seriens universum handlade det om spinoff-äventyret Nelke & the Legendary Alchemists: Atleiers of the New World (se gärna videorecensionen), men nu är det dags för den regelrätta uppföljaren.
Atelier Lulua: The Scion of Arland sätter spelaren i rollen som Elmurulia Frixell, eller Lulua som hon kallas. Hon är en aspirerande alkemist och även dotter till Rorolina Frixell som var protagonisten i Atelier Rorona. Lulua kämpar för att bli en lika bra alkemist som sin mamma, men hon utvecklas inte så snabbt som hon egentligen vill. En dag dimper emellertid en glänsande bok ner i hennes skalle från tomma intet, och snart märker vår huvudrollsinnehavare att hon är den enda som kan läsa vad som står på sidorna.
Boken innehåller recept och andra hemligheter, och nya sidor blir läsbara vartefter hon behöver dem. Texterna behöver emellertid dechiffreras, och hon får hintar om hur detta ska göras. Exempelvis kan vissa platser behöva upptäckas, en viss fiende måste besegras eller ett visst föremål måste skapas. Precis som i seriens andra installationer ligger mycket fokus på att skapa föremål genom alkemi, och dessa hittas ute på fältet – där fiender härjar – i butiker, i staden där hon bor och på en hel del andra platser. Detta krävs både för att huvudberättelsen skall fortskrida samtidigt som de även kan vara välbehövliga i strid. Samtidigt kan Lulua även tillverka föremål som exempelvis ett fiskespö som gör det möjligt att fiska.
När hon och hennes vänner är ute i fält stöter de också på en drös olika fiender. Här handlar det om klassiska turordningsbaserade strider där karaktärerna får ett gäng olika specialtekniker att använda sig av. Här kan även tillverkade bomber, helande föremål och annat som vi skapat komma väl till hands, och det är alltid intressant att se vilka föremål som kan skapas härnäst. Fienderna släpper också en hel del prylar som vi kan använda oss av när vi skapar genom alkemin, och det blir en beroendeframkallande syssla att försöka hitta olika sorters föremål för att sedan bege sig till grytan och skapa något nytt.
Atelier Lulua – The Scion of Arland är ett väldigt mysigt rollspelsäventyr, där karaktärerna känns lagom levande. Vi hittar den spralliga Lulua i huvudrollen och hon backas upp av sin vän Eva och den seriösa svärdmästaren Aurel. Förutom att de såklart finns med i den röda tråden som nystas upp genom huvudhandlingen hittar vi en drös valbara sekvenser där Lulua och Eva kan prata om hur otursförföljd stadens chef för barnhemmet är medan andra kan innehålla ett kort skämt. Det är underhållande och jag blir glad av att spela The Scion of Arland, men karaktärerna är knappast oförglömliga och faller i det stereotypiska facket.
Äventyret börjar i en ganska lugn takt, men snart blir det riktigt spännande. Systemet där vi får skapa nya föremål genom alkemi, testa dem i strid, eller när vi fångar något i vår hov, är riktigt underhållande och beroendeframkallande. Atelier Lulua – The Scion of Arland bjuder på en väldigt mysig rollspelsresa och även om vi kanske får ägna lite väl mycket tid åt att grinda föremål eller erfarenhetspoäng, så är det ett riktigt bra JRPG.
På förhand var jag oerhört intresserad av Our World is Ended. Tankarna fördes till den fantastiska visuella novellen Steins Gate (läs gärna recensionen) och under det inledande partiet var jag verkligen fast och förväntansfull.
Our World is Ended har en riktigt härlig design, och när protagonisten Reiji håller en monolog av filosofisk karaktär om hur vi människor ser på vår värld känns det spännande. Frågor som om varje människas syn på världen är lika individuell som de själva ställs, och till slut väcks han från sina tankar av Yuno.
Reiji får en ordentlig kalldusch när Yuno häller en slush över honom, och här blåser plötsligt den härliga inledningen bort som vinden. Istället för att fokus ligger på världsliga frågor riktas fokus på Yunos (Reijis kvinnliga kollega) kropp, där karaktärerna diskuterar och kommenterar hennes utseende och former. Ord som ”tuttvapen” myntas och bilden zoomar in på utvalda delar av henne. Riktigt osmakligt, minst sagt, och denna inramning är tyvärr inte något som försvinner längre fram i berättelsen.
Hade de skalat bort de riktigt osmakliga momenten, som när karaktärer jämför kvinnors bröst, så hade det emellertid varit en ganska härlig story. Our World is Ended kretsar kring en japansk utvecklarstudio och i arbetsskaran hittar vi en stor klick färg även om det är ett klyshigt gäng det handlar om. Vi hittar karaktärer som ett riktigt genibarn, en snuskig VD, en svår goth-tjej och en skolflicka. Studion arbetar med AR samt VR, och de har tagit ett stort kliv när det kommer till de teknologiska framstegen inom dessa områden.
För det mesta rör det sig om en klassisk stil där vi klickar (det finns även ett auto-system) oss fram genom dialogvalen, men ibland får vi också vara med och påverka. Vid några tillfällen får vi helt enkelt möjlighet att välja vad Reiji ska säga, och alternativen glider fram på skärmen. Är spelaren för långsam står Reiji där tyst, och det är ett riktigt intressant inslag som jag hade velat se mer av.
Our World is Ended är obalanserat, där musiken, berättelsen och karaktärerna kan glimma till ordentligt emellanåt, men det hela svärtas ned av det osmakliga fokuset på kvinnokroppen. Fler än en gång har jag tänkt ”snälla, låt den här intressanta sekvensen fortskrida utan att den ska avbrytas av någon sunkig kommentar” och allt för ofta har jag blivit besviken. Äventyret har helt klart sina ljuspunkter, men i slutändan är det inte mer än en godkänd upplevelse.
Sony visar upp mer från Concrete Genie och förutom att de bjuder på en ny trailer ger de oss också färsk information.
Concrete Genie skulle komma att släppas under våren i år, men lanseringen har istället skjutits upp till ”hösten 2019”. Sony avslöjar också att äventyret kommer att inkludera stöd för PlayStation VR, men vi får inte några konkreta detaljer kring detta.
Concrete Genie lanseras till PlayStation 4 i höst, och ni ser den nya vackra trailern nedan.
PlayStation 4-versionen av Crash Team Racing Nitro-Fueled kommer att få en del exklusivt material, och dessa presenteras i en ny trailer.
PlayStation 4-versionen kommer att innehålla en del retro-skins till Crash, Coco och Cortex, samt en retroinspirerad bana. Dessutom kommer versionen även att inkludera retrobilar att ratta runt.
Crash Team Racing Nitro-Fueled är en remake av originalet, Crash Team Racing som släpptes till PlayStation under 1999. Precis som Crash Bandicoot N. Sane Trilogy inkluderar denna remake helt ny och uppgraderad grafik och mängder av nya detaljer. Förutom att spelet inkluderar nya tolkningar av de klassiska banorna och tävlande karaktärer får vi även chansen att köra omkring på nya platser med nya personligheter.
Crash Team Racing Nitro-Fueled släpps till PlayStation 4, Nintendo Switch och Xbox One den 21 juni.
PlayZine 