Recension: Nitro Gen Omega

Nitro Gen Omega är ett rollspel som inspirerats ordentligt av 2000-talets mecha-anime-serier och det är en riktigt spännande spelupplevelse.

Nitro Gen Omega har varit i Early Access och går nu in i sin fulla release och tar sig till konsol – inte minst PlayStation 5 som är den version som jag har spelat. Vi får leda en grupp av legosoldater som kallar sig för ”Fools” och ta oss över ödemark som tagits över av AI. Här får vi ett spel som låter oss hantera sin besättnings relationer med varandra och se till att de överlever på skeppet som tar de fram över den postapokalyptiska världen när vi slåss i turbaserade strider och måste hantera piloternas mentala hälsa och aspekter som värme och ammunition.

Fortsätt läsa Recension: Nitro Gen Omega

PlayStation och Lykke i samarbete om gamer-kaffe

Idag, den 12 maj, släpper PlayStation och specialkafferosteriet Lykke Kaffegårdar tre limiterade kafferostar som en del i ett nytt samarbete. Här utforskar företagen hur gamer-identiteten kan sträcka sig bortom spelandet och in i vardagen och de är skapade för ”en ny generation av gamers.”

”Under 2020-talet har gaming-setups blivit ett sätt att uttrycka sig på – genom personliga spelrum och unika designer på kontroller och konsoler, senast representerade genom lanseringen av Hyperpop DualSense-kontrollerna till PlayStation 5,” berättas i ett officiellt pressmeddelande. ”Med spelarens identitet och spelstil som utgångspunkt knyter samarbetet mellan PlayStation och Lykke Kaffegårdar ihop den kollektionen med kaffekulturen – en av Sveriges mest förankrade vardagsritualer. Genom att binda samman personlig stil i både spel och smak hyllar det limiterade samarbetet lokalt kaffehantverk och hur människor uttrycker sig i sin livsstil.”

Kafferostarna är baserade på PlayStations Hyperpop-kollektion och inkluderar tre kaffebönsburkar som beskrivs nedan:

Fortsätt läsa PlayStation och Lykke i samarbete om gamer-kaffe

Recension: Invincible VS

Superhjältar och superskurkar brakar loss i ett färgstarkt fighting-spel som baserar sig på Amazons tecknade tv-serie Invincible (som i sin tur baseras på serietidningen). Det är ett spel med mycket attityd, och dessutom bjuder det på en god väg in i genren för oss som är lite mer casual-spelare av just fighting-spel.

Att slå sig in i en genre full av serier med mängder av uppföljare är inte enkelt, vi har de tre riktigt stora bjässarna som Mortal Kombat, Street Fighter och Tekken. Dessutom har vi serier som Fatal Fury, King of Fighters, Granblue Fantasy Versus Rising och Guilty Gear som har en gedigen supporterskara, men Invincible VS har lyckats fånga intresset ändå – med en stark licens, men också med en lyckad betaversion som lärde oss vad 3vs3-tag-team-striderna har att erbjuda. Dessutom är ambitionen att bli en riktig utmanare och ett eSport-spel av riktig turneringskaliber, vilket bådar gott för spelets framtid.

Fortsätt läsa Recension: Invincible VS

Recension: Resident Evil Requiem

Resident Evil Requiem ger oss redigt hemsk skräck och den zombieaction som vi lärt känna genom senare spel i serien. Den här gången har Capcom delat upp det hela i två delar som knyts ihop på ett fantastiskt sätt.

Capcom har länge letat efter ett sätt att blanda skräck med skräckorienterad action på ett balanserat sätt. Med Resident Evil 6 var skräcken mer eller mindre borta och var mer ett tematiskt överdrag, och med Resident Evil Village försökte de hitta en balans mellan action och den skräck vi alla vill ha från ett Resident Evil-spel. Det sistnämnda är ett av mina favoritspel i serien, men det saknade den skräck vi fick tillsammans med Ethan Winter i Resident Evil 7. Den här gången förser Capcom Resident Evil Requiem oss med de båda ingredienserna där vi får en mer skräckfylld, nästan skrämmande hjälplös upplevelse tillsammans med Grace för att sedan växla tempo när vi spelar som Leon där den klassiska actionhjälten har en tung arsenal att tillgå.

Fortsätt läsa Recension: Resident Evil Requiem

Recension: Rayman 30th Anniversary Edition

Plattformsikonen Rayman fyller 30 år (i fjol) och det firar Ubisoft med Rayman 30th Anniversary Edition.

Personligen minns jag PlayStation 1-versionen med glädje, men det har släppts i olika former till mängder av olika format genom åren. Denna födelsedagsutgåva inkluderar hela fem olika versioner, eller rättare sagt sex i och med att en prototyp av en Super Nintendo-version även förgyller samlingen.

Super Nintendo-versionen är sparsmakad på innehåll, men det är ändå ett intressant inslag att få se hur långt de egentligen hade kommit med en version till Nintendos konsol. En god bonus och perfekt för denna typ av firande samling.

Game Boy Color-versionen är förstås utvecklad med maskinens begränsningar i åtanke, men annars är versionerna ganska likartade. De färgglada banorna är förstås lika fina idag som förr och musiken får stämningen att kännas sådär knasig som Rayman-spelvärlden är. Utmaningen är minst lika hög som jag minns den från barndomen – som när jag ska hoppa på en smal plattform samtidigt som en illasinnad fiende dyker upp för att göra livet surt för mig.

Fortsätt läsa Recension: Rayman 30th Anniversary Edition

Recension: Anno 117: Pax Romana

Anno 117: Pax Romana tar spelserien till år 117 precis som titeln förklarar, och det är en väldigt vacker stadsbyggare som vi blir presenterade för.

Detta är den första titeln i serien som jag spelat, och det är PlayStation 5-versionen som jag har fått möjligheten att sätta tänderna i. Att bygga upp och se sitt samhälle utvecklas till något stort är emellertid lika underhållande som när jag spelade Ceasar III under 90-talet – en upplevelse som visserligen är färgad av ett nostalgiskt skimmer.

Fortsätt läsa Recension: Anno 117: Pax Romana

15 år med PlayStation Plus

Sony firar 15 år med PlayStation Plus nu i sommar då det startade 2010 som en onlinetjänst till PlayStation 3, och detta firar vi med en riktig PS Plus-vecka här på PlayZine. I prenumerationen ingick det nya spel varje månad, vilket förstås skapade en hel del uppmärksamhet, men det är såklart ingenting mot vad tjänsten är idag.

PlayStation 3-ägare fick emellertid tillgång till fantastiska spel som Journey (även till PS4) som landade på PS Plus-tjänsten under 2016 och vi såg spel som Yakuza 4 och 5, Brothers: A Tale of Two Sons, Batman: Arkham Asylum, Dragon’s Dogma Dark Arisen och en hel del andra spännande mindre och större titlar. Det var här jag upptäckte hur smart tjänsten var för spel i multiplayer och coop – när Pay Day 2 släpptes via PS Plus kunde jag och mina vänner göra digitala inbrott tillsammans och det gav oss chansen att upptäcka spel som vi kanske inte skulle spela annars.


Inför lanseringen av PlayStation 4 var det tydligt att Sony satsade på dess online-möjligheter och online-delen inkluderades i PS Plus-prenumerationen. Här fick vi emellertid betydligt bättre möjligheter än vad som tidigare var tillgängligt till PlayStation 3. Och tjänsten har vuxit ordentligt med åren och förutom de månatliga spelen, så hittar vi tidiga testversioner, rabatter och molnsparande – vi behöver inte längre plocka med hela konsolen för att vi ska kunna fortsätta spela hos en vän som också har formatet exempelvis.

I år introducerade Sony tre olika segment av prenumerationstjänster med PS Plus Essentials, Extra och Premium. Och vi hittar allt från streaming av spel – inklusive en katalog av PlayStation 3-spel – en stor katalog av tillgängliga titlar och givetvis online-multiplayer-möjligheter. Sedan lanseringen har över 1300 spel släppts via PS Plus och det innefattar spel som Bloodborne, Control: Ultimate Edition, Final Fantasy VII Remake, Marvel’s Spider-Man: Miles Morales och Uncharted 4: A Thief’s End. Och målet är att bjuda alla på vitt skilda genrer för att det ska finnas spel för alla smaker.


Under juli firade Sony PS Plus 15-årsjubileum med att bjuda prenumeranterna på PlayStation Plus 15th Anniversary Avatar Pack och nya PlayStation Stars-kampanjer med fokus på samlarobjekt som ikoniska PlayStation-karaktärer. Och vi fick också riktigt tunga spel i det månatliga biblioteket – Borderlands 3, NHL 24 och Among Us.

Sony satsar på att öka värdet för samtliga nivåer av PlayStation Plus, och det märktes nu under augusti där vi fick tillgång till det fantastiska Lies of P och inte minst Day Z som vi kan spela tillsammans med våra vänner om vi vågar oss ut i den zombieinfekterade spelvärlden. För PlayStation Plus Extra-användare blev det också en riktig fest när vi får sätta tänderna i Marvel’s Spider-Man Remastered till PlayStation 5 och det helt fantastiska Sword of the Sea från visionären bakom Journey – som en gång i tiden också var en titel som blev tillgängligt via PlayStation Plus. Och Premium-användare kan testa det helt fantastiska Death Stranding 2: On the Beach under fem timmar via en Trial och ge sig tillbaka till Racoon City i uppskalade versioner av både Resident Evil 2 och Resident Evil 3.

Recension: Atelier Lulua – The Scion of Arland

När vi senast fick bege oss in i Atelier-seriens universum handlade det om spinoff-äventyret Nelke & the Legendary Alchemists: Atleiers of the New World (se gärna videorecensionen), men nu är det dags för den regelrätta uppföljaren.

Atelier Lulua: The Scion of Arland sätter spelaren i rollen som Elmurulia Frixell, eller Lulua som hon kallas. Hon är en aspirerande alkemist och även dotter till Rorolina Frixell som var protagonisten i Atelier Rorona. Lulua kämpar för att bli en lika bra alkemist som sin mamma, men hon utvecklas inte så snabbt som hon egentligen vill. En dag dimper emellertid en glänsande bok ner i hennes skalle från tomma intet, och snart märker vår huvudrollsinnehavare att hon är den enda som kan läsa vad som står på sidorna.

Boken innehåller recept och andra hemligheter, och nya sidor blir läsbara vartefter hon behöver dem. Texterna behöver emellertid dechiffreras, och hon får hintar om hur detta ska göras. Exempelvis kan vissa platser behöva upptäckas, en viss fiende måste besegras eller ett visst föremål måste skapas. Precis som i seriens andra installationer ligger mycket fokus på att skapa föremål genom alkemi, och dessa hittas ute på fältet – där fiender härjar – i butiker, i staden där hon bor och på en hel del andra platser. Detta krävs både för att huvudberättelsen skall fortskrida samtidigt som de även kan vara välbehövliga i strid. Samtidigt kan Lulua även tillverka föremål som exempelvis ett fiskespö som gör det möjligt att fiska.

När hon och hennes vänner är ute i fält stöter de också på en drös olika fiender. Här handlar det om klassiska turordningsbaserade strider där karaktärerna får ett gäng olika specialtekniker att använda sig av. Här kan även tillverkade bomber, helande föremål och annat som vi skapat komma väl till hands, och det är alltid intressant att se vilka föremål som kan skapas härnäst. Fienderna släpper också en hel del prylar som vi kan använda oss av när vi skapar genom alkemin, och det blir en beroendeframkallande syssla att försöka hitta olika sorters föremål för att sedan bege sig till grytan och skapa något nytt.

Atelier Lulua – The Scion of Arland är ett väldigt mysigt rollspelsäventyr, där karaktärerna känns lagom levande. Vi hittar den spralliga Lulua i huvudrollen och hon backas upp av sin vän Eva och den seriösa svärdmästaren Aurel. Förutom att de såklart finns med i den röda tråden som nystas upp genom huvudhandlingen hittar vi en drös valbara sekvenser där Lulua och Eva kan prata om hur otursförföljd stadens chef för barnhemmet är medan andra kan innehålla ett kort skämt. Det är underhållande och jag blir glad av att spela The Scion of Arland, men karaktärerna är knappast oförglömliga och faller i det stereotypiska facket.

Äventyret börjar i en ganska lugn takt, men snart blir det riktigt spännande. Systemet där vi får skapa nya föremål genom alkemi, testa dem i strid, eller när vi fångar något i vår hov, är riktigt underhållande och beroendeframkallande. Atelier Lulua – The Scion of Arland bjuder på en väldigt mysig rollspelsresa och även om vi kanske får ägna lite väl mycket tid åt att grinda föremål eller erfarenhetspoäng, så är det ett riktigt bra JRPG.

Recension: Our World is Ended

På förhand var jag oerhört intresserad av Our World is Ended. Tankarna fördes till den fantastiska visuella novellen Steins Gate (läs gärna recensionen) och under det inledande partiet var jag verkligen fast och förväntansfull.

Our World is Ended har en riktigt härlig design, och när protagonisten Reiji håller en monolog av filosofisk karaktär om hur vi människor ser på vår värld känns det spännande. Frågor som om varje människas syn på världen är lika individuell som de själva ställs, och till slut väcks han från sina tankar av Yuno.

Reiji får en ordentlig kalldusch när Yuno häller en slush över honom, och här blåser plötsligt den härliga inledningen bort som vinden. Istället för att fokus ligger på världsliga frågor riktas fokus på Yunos (Reijis kvinnliga kollega) kropp, där karaktärerna diskuterar och kommenterar hennes utseende och former. Ord som ”tuttvapen” myntas och bilden zoomar in på utvalda delar av henne. Riktigt osmakligt, minst sagt, och denna inramning är tyvärr inte något som försvinner längre fram i berättelsen.

Hade de skalat bort de riktigt osmakliga momenten, som när karaktärer jämför kvinnors bröst, så hade det emellertid varit en ganska härlig story. Our World is Ended kretsar kring en japansk utvecklarstudio och i arbetsskaran hittar vi en stor klick färg även om det är ett klyshigt gäng det handlar om. Vi hittar karaktärer som ett riktigt genibarn, en snuskig VD, en svår goth-tjej och en skolflicka. Studion arbetar med AR samt VR, och de har tagit ett stort kliv när det kommer till de teknologiska framstegen inom dessa områden.

För det mesta rör det sig om en klassisk stil där vi klickar (det finns även ett auto-system) oss fram genom dialogvalen, men ibland får vi också vara med och påverka. Vid några tillfällen får vi helt enkelt möjlighet att välja vad Reiji ska säga, och alternativen glider fram på skärmen. Är spelaren för långsam står Reiji där tyst, och det är ett riktigt intressant inslag som jag hade velat se mer av.

Our World is Ended är obalanserat, där musiken, berättelsen och karaktärerna kan glimma till ordentligt emellanåt, men det hela svärtas ned av det osmakliga fokuset på kvinnokroppen. Fler än en gång har jag tänkt ”snälla, låt den här intressanta sekvensen fortskrida utan att den ska avbrytas av någon sunkig kommentar” och allt för ofta har jag blivit besviken. Äventyret har helt klart sina ljuspunkter, men i slutändan är det inte mer än en godkänd upplevelse.

Ny trailer för Concrete Genie – släpps i höst med PS VR-stöd

Sony visar upp mer från Concrete Genie och förutom att de bjuder på en ny trailer ger de oss också färsk information.

Concrete Genie skulle komma att släppas under våren i år, men lanseringen har istället skjutits upp till ”hösten 2019”. Sony avslöjar också att äventyret kommer att inkludera stöd för PlayStation VR, men vi får inte några konkreta detaljer kring detta.

Concrete Genie lanseras till PlayStation 4 i höst, och ni ser den nya vackra trailern nedan.