Recension: The Outer Worlds

Obsidian Entertainment är tillbaka med det nya västerländska rollspelet The Outer Worlds och undertecknad har tagit reda på om de utnyttjat sina resurser väl.

Obsidian Entertainment har skapat spel som Neverwinter Nights 2, Pillars of Eternity och dess uppföljare samt Fallout: New Vegas. De har ett väldigt gediget CV med fantastiska spel under sin flagg. När det bekräftades att de arbetade med The Outer Worlds höjdes mina förväntningar enormt.

Protagonisten – som vi får skapa själva – har legat nedfryst i över 70 år ombord på ett rymdskepp, och äventyret inleds med att skeppet kraschar på en okänd planet. Vår kära huvudkaraktär tinas då upp och snart visar det sig att planeten inte är särskilt gästvänlig. Här styr ett tyranniskt storföretag som äger det mesta, och vi får välja våra vänner och fiender väl. De visuella delarna har inspirerats av 1800-talets USA och Obsidian har blandat in både seriositet och humor där spelaren ställs inför en mängd svåra val. Vi kan också skräddarsy vår karaktär, där den som inte tycker om att ta sig ur de kniviga situationerna med våld ofta kan skapa en personlighet som pratar sig ur dessa scenarion istället, vilket också spar på en hel del ammunition.

Under resans gång får vi färdas till flera olika planeter, och det ger en känsla av att spelvärlden är större än den egentligen är.  Det är betydligt mindre än vad vi blivit vana vid i Fallout-spelen, men The Outer World är väldigt polerat och har en stabil bilduppdatering. Designen och de grafiska kvalitéerna lyser verkligen där vi kommer till härliga levande världar. Vi får också gotta oss i den stora variationen vad gäller sidouppdrag och dialogval, och det känns verkligen som om äventyret låter en att rollspela på riktigt.

The Outer World är ett fantastiskt västerländskt rollspel, och Obisidian har verkligen levererat en riktig pärla. Dessutom påverkar valen vi får göra så pass mycket att jag redan känner för en ny genomspelning. Klockrent helt enkelt.

Recension: Greedfall

Kan en spelstudio på drygt 20 anställda konkurrera med stora utvecklare som gett oss spelserier som Fallout och The Witcher? Studion Spider har gett sig på ett ordentligt försök och undertecknad har tagit reda på om de lyckats med bedriften.

Stormakterna är i full gång att kolonisera världen i Greedfall som utspelar sig under en fiktiv barockperiod. Förutom urbefolkningen är det fler som vill säkra mark på ön Teer Fradee, och spelaren tar kontrollen över en diplomat som arbetar för köpmännen och uppgiften är att medla och knyta band med andra. Protagonisten De Sardet beger sig till ön då hans mor blivit sjuk av en mystisk sjukdom som också ortsbefolkningen på Teer Fradee lider av, och samtidigt som relationer knyts letas det också efter ett botemedel mot åkomman.

Vi styr huvudrollsinnehavaren från en tredjepersonsvy och mina tankar förs snabbt mot Dragon Age. Det känns som om Spider har tagit mycket inspiration från Biowares rollspelsserie och det är knappast något som är av ondo. Vi hittar färdighetsträd, kan uppgradera utrustning och samtidigt går striderna att pausa. Det finns också väldigt mycket att göra, många ansikten att bekanta sig med där både sidouppdrag och huvudberättelsen hela tiden lockar mig till att fortsätta. Det finns massor av saker att göra och det är svårt att förstå hur pass mycket utvecklarstudion verkligen har lyckats pressa in med hjälp av en sådan liten skara utvecklare.

Greedfall har visserligen sina brister, som saknade texturer emellanåt, dålig läppsynkning och en hel del av designen har återanvänts på diverse platser. Fiendevariationen är inte heller särskilt stor, men det har en mystik och berättelse som jag hela tiden vill veta mer av. Hemligheterna gömmer sig både här och var, och jag vill hela tiden veta vad som händer här näst. Greedfall är ett fantastiskt äventyr och årets största överraskning hittills.

Recension: Atelier Lulua – The Scion of Arland

När vi senast fick bege oss in i Atelier-seriens universum handlade det om spinoff-äventyret Nelke & the Legendary Alchemists: Atleiers of the New World (se gärna videorecensionen), men nu är det dags för den regelrätta uppföljaren.

Atelier Lulua: The Scion of Arland sätter spelaren i rollen som Elmurulia Frixell, eller Lulua som hon kallas. Hon är en aspirerande alkemist och även dotter till Rorolina Frixell som var protagonisten i Atelier Rorona. Lulua kämpar för att bli en lika bra alkemist som sin mamma, men hon utvecklas inte så snabbt som hon egentligen vill. En dag dimper emellertid en glänsande bok ner i hennes skalle från tomma intet, och snart märker vår huvudrollsinnehavare att hon är den enda som kan läsa vad som står på sidorna.

Boken innehåller recept och andra hemligheter, och nya sidor blir läsbara vartefter hon behöver dem. Texterna behöver emellertid dechiffreras, och hon får hintar om hur detta ska göras. Exempelvis kan vissa platser behöva upptäckas, en viss fiende måste besegras eller ett visst föremål måste skapas. Precis som i seriens andra installationer ligger mycket fokus på att skapa föremål genom alkemi, och dessa hittas ute på fältet – där fiender härjar – i butiker, i staden där hon bor och på en hel del andra platser. Detta krävs både för att huvudberättelsen skall fortskrida samtidigt som de även kan vara välbehövliga i strid. Samtidigt kan Lulua även tillverka föremål som exempelvis ett fiskespö som gör det möjligt att fiska.

När hon och hennes vänner är ute i fält stöter de också på en drös olika fiender. Här handlar det om klassiska turordningsbaserade strider där karaktärerna får ett gäng olika specialtekniker att använda sig av. Här kan även tillverkade bomber, helande föremål och annat som vi skapat komma väl till hands, och det är alltid intressant att se vilka föremål som kan skapas härnäst. Fienderna släpper också en hel del prylar som vi kan använda oss av när vi skapar genom alkemin, och det blir en beroendeframkallande syssla att försöka hitta olika sorters föremål för att sedan bege sig till grytan och skapa något nytt.

Atelier Lulua – The Scion of Arland är ett väldigt mysigt rollspelsäventyr, där karaktärerna känns lagom levande. Vi hittar den spralliga Lulua i huvudrollen och hon backas upp av sin vän Eva och den seriösa svärdmästaren Aurel. Förutom att de såklart finns med i den röda tråden som nystas upp genom huvudhandlingen hittar vi en drös valbara sekvenser där Lulua och Eva kan prata om hur otursförföljd stadens chef för barnhemmet är medan andra kan innehålla ett kort skämt. Det är underhållande och jag blir glad av att spela The Scion of Arland, men karaktärerna är knappast oförglömliga och faller i det stereotypiska facket.

Äventyret börjar i en ganska lugn takt, men snart blir det riktigt spännande. Systemet där vi får skapa nya föremål genom alkemi, testa dem i strid, eller när vi fångar något i vår hov, är riktigt underhållande och beroendeframkallande. Atelier Lulua – The Scion of Arland bjuder på en väldigt mysig rollspelsresa och även om vi kanske får ägna lite väl mycket tid åt att grinda föremål eller erfarenhetspoäng, så är det ett riktigt bra JRPG.

Recension: Our World is Ended

På förhand var jag oerhört intresserad av Our World is Ended. Tankarna fördes till den fantastiska visuella novellen Steins Gate (läs gärna recensionen) och under det inledande partiet var jag verkligen fast och förväntansfull.

Our World is Ended har en riktigt härlig design, och när protagonisten Reiji håller en monolog av filosofisk karaktär om hur vi människor ser på vår värld känns det spännande. Frågor som om varje människas syn på världen är lika individuell som de själva ställs, och till slut väcks han från sina tankar av Yuno.

Reiji får en ordentlig kalldusch när Yuno häller en slush över honom, och här blåser plötsligt den härliga inledningen bort som vinden. Istället för att fokus ligger på världsliga frågor riktas fokus på Yunos (Reijis kvinnliga kollega) kropp, där karaktärerna diskuterar och kommenterar hennes utseende och former. Ord som ”tuttvapen” myntas och bilden zoomar in på utvalda delar av henne. Riktigt osmakligt, minst sagt, och denna inramning är tyvärr inte något som försvinner längre fram i berättelsen.

Hade de skalat bort de riktigt osmakliga momenten, som när karaktärer jämför kvinnors bröst, så hade det emellertid varit en ganska härlig story. Our World is Ended kretsar kring en japansk utvecklarstudio och i arbetsskaran hittar vi en stor klick färg även om det är ett klyshigt gäng det handlar om. Vi hittar karaktärer som ett riktigt genibarn, en snuskig VD, en svår goth-tjej och en skolflicka. Studion arbetar med AR samt VR, och de har tagit ett stort kliv när det kommer till de teknologiska framstegen inom dessa områden.

För det mesta rör det sig om en klassisk stil där vi klickar (det finns även ett auto-system) oss fram genom dialogvalen, men ibland får vi också vara med och påverka. Vid några tillfällen får vi helt enkelt möjlighet att välja vad Reiji ska säga, och alternativen glider fram på skärmen. Är spelaren för långsam står Reiji där tyst, och det är ett riktigt intressant inslag som jag hade velat se mer av.

Our World is Ended är obalanserat, där musiken, berättelsen och karaktärerna kan glimma till ordentligt emellanåt, men det hela svärtas ned av det osmakliga fokuset på kvinnokroppen. Fler än en gång har jag tänkt ”snälla, låt den här intressanta sekvensen fortskrida utan att den ska avbrytas av någon sunkig kommentar” och allt för ofta har jag blivit besviken. Äventyret har helt klart sina ljuspunkter, men i slutändan är det inte mer än en godkänd upplevelse.

Ny trailer för Concrete Genie – släpps i höst med PS VR-stöd

Sony visar upp mer från Concrete Genie och förutom att de bjuder på en ny trailer ger de oss också färsk information.

Concrete Genie skulle komma att släppas under våren i år, men lanseringen har istället skjutits upp till ”hösten 2019”. Sony avslöjar också att äventyret kommer att inkludera stöd för PlayStation VR, men vi får inte några konkreta detaljer kring detta.

Concrete Genie lanseras till PlayStation 4 i höst, och ni ser den nya vackra trailern nedan.

 

Ny trailer för Crash Team Racing Nitro-Fueled visar PS4-exklusivt material

PlayStation 4-versionen av Crash Team Racing Nitro-Fueled kommer att få en del exklusivt material, och dessa presenteras i en ny trailer.

PlayStation 4-versionen kommer att innehålla en del retro-skins till Crash, Coco och Cortex, samt en retroinspirerad bana. Dessutom kommer versionen även att inkludera retrobilar att ratta runt.

Crash Team Racing Nitro-Fueled är en remake av originalet, Crash Team Racing som släpptes till PlayStation under 1999. Precis som Crash Bandicoot N. Sane Trilogy inkluderar denna remake helt ny och uppgraderad grafik och mängder av nya detaljer. Förutom att spelet inkluderar nya tolkningar av de klassiska banorna och tävlande karaktärer får vi även chansen att köra omkring på nya platser med nya personligheter.

Crash Team Racing Nitro-Fueled släpps till PlayStation 4, Nintendo Switch och Xbox One den 21 juni.

Nästa Wolfenstein-spel kommer till Switch

Wolfenstein II: The New Colossus var ett fantastiskt spel, och förutom PlayStation 4, Xbox One och PC så släpptes det även till Nintendo Switch – även om den versionen lanserades betydligt senare. Nu berättar Bethesdas marketing executive, Pete Hines att nästa spel i serien också kommer till Nintendo Switch.

Under en panel på PAX Aus berättade Hines att ”the next Wolfenstein game” kommer till Nintendo Switch. Det är dock oklart om det handlar om Wolfenstein: Youngblood som utannonserades i somras, eller Wolfenstein III,  även om vi inte har fått en ordentlig utannonsering av huvudseriens tredje titel (Hines har däremot berättat att de absolut kommer att göra en tredje del).

Så om det handlar om Wolfenstein: Youngblood, Wolfenstein III eller något annat återstår att se. Det vi vet är att vi får se mer Wolfenstein till Nintendo Switch.

Recension: Pro Evolution Soccer 2019

Konami har släppt Pro Evolution Soccer 2019, och undertecknad har grottat ned sig i Fifa-seriens stora utmanare.

Medan Fifa-serien har alla tunga licenser, har Konami alltid levererat när det kommer till spelet på planen. Känslan och spelarnas beteenden överglänser det som Electronic Arts lyckas prestera i min mening, och flytet i spelet är rent av spektakulärt stundtals. Nickarna är inte lika produktiva som i fjolårets utgåva, och det känns som ett ganska välkommet inslag. Ett bra spel är mer gynnande än att bara spela ut på yttrarna för att slå inlägg vid vart och vartannat anfall. Domarnas agerande kan såklart ifrågasättas då och då, men de tillåter ofta ganska mycket innan de visslar i sin pipa, och de viftar sällan med sina kort.

De mjuka animationerna är också riktigt snygga, och ger också flyt till spelet. Det händer såklart en och annan konstighet på planen, men de gör sig sällan synliga. Problemet är snarare att det känns som ett mellanår för Pro Evolution Soccer-serien där få nyheter faktiskt gör någon ordentlig skillnad. Konami har talat mycket om det färska inslaget ”magic moments” och detta innebär att de allra bästa spelarna har ett gäng specialare som de kan använda sig av. Detta innebär i praktiken att de berörda utespelarna kan göra mer iögonfallande passningar och skott, medan de bästa målvakterna kan göra mer spektakulära räddningar. Det hela ser snyggt ut, men det är något som sker automatiskt, och kräver inte några speciella knappkombinationer. Det hela förändrar dock inte spelet på planen i någon stor utsträckning.

När det kommer till menyer och funktioner utanför planen haltar dock Pro Evolution Soccer 2019 fortfarande. Bristen på licenser gör sig återigen påmind, och trots att Konami har kopplat licenserna för den franska, portugisiska och danska ligan har de inte längre kvar licensen för Champions League. När det kommer till Allsvenskan hittar vi Malmö bland valbara lag, men vi kan inte spela några heta derbyn eller liknande. När det kommer till spellägen är det fortfarande Master League som står för det starkaste kortet för den som väljer att spela på egen hand, men när det kommer till spelarköp är det för lätt att signa de riktigt stora stjärnorna samtidigt som vi också får till en transfer av dessa för en, i sammanhanget, billig peng.

Pro Evolution Soccer 2019 är fortfarande ett riktigt bra spel när det kommer till fotbollen på plan, och jag har som allra roligast när jag möter en vän där timmarna verkligen kan flyga förbi. De få nyheterna gör dock att Pro Evolution Soccer 2019 inte känns som en självklar uppgradering från fjolårets upplaga, men flytet och känslan är svårslagen.

MechWarrior 5: Mercenaries försenas till 2019

MechWarrior 5: Mercenaries har försenats och kommer att släppas under 2019.

MechWarrior 5: Mercenaries skulle ha släppts till PC under december i år, men Piranha Games VD Russ Bullock berättar att de vill ha mer tid åt att arbeta med kampanjen. Studion satsar hårt på att sätta spelet i rampljuset, och vi har fått vänta sedan 2002 då MechWarrior 4: Mercenaries lanserades.

MechWarrior 5: Mercenaries kommer att inkludera ett samarbetsläge för upp till fyra spelare, och stöd för moddar. Piranah Games kommer att ge oss ett konkret lanseringsdatum den 1 december i år under MechCon i Vancouver.

Nintendo visar Koopa Troopa och Blooper i Mario Tennis Aces

Camelot Software Planning och Nintendo har släppt ett par nya videor där de introducerar oss för Koopa Troopa och Blooper i Mario Tennis Aces.

Vi får bland annat se hur Koopa Troopa tar sig runt på banan i sitt skal, och när Blooper tar sig in på tennisplan i en hink fylld med vatten. Dessutom får vi såklart se karaktärernas specialare.

De två Nintendo-karaktärerna blir dock inte tennisstjärnor direkt vid släppet av Mario Tennis Aces om några dagar, utan de blir tillgängliga via en gratisuppdatering under juli.

Mario Tennis Aces släpps till Nintendo Switch den 22 juni, och ni ser videointroduktionerna för Koopa Troopa och Blooper nedan.