Metal Gear Solid V och Streets of Rage med Games with Gold i maj

Microsoft har gått ut med vilka spel som vi kommer att få ta del av med Games with Gold under maj, och det handlar både om nytt och en klassisk Sega-serie.

Till Xbox One får Xbox Live Gold-prenumeranter tillgång till Metal Gear Solid V: The Phantom Pain samt Metalhead Softwares Super Mega Baseball 2. Till Xbox 36o kommer vi att hitta Sega Vintage Collection: Streets of Rage – en samling som innehåller uppdaterade versioner av alla tre delar i serien – samt Vanquish.

Annonser

Agony släpps i maj

Den polska utvecklaren Madmind Studios utannonserade sin actionskräckis Agony under 2016, och nu får vi veta att det släpps om en dryg månad.

Agony är Madmind Studios första spel, men bakom teamet hittar vi inte några nybörjare. Teamet består av utvecklare som bland annat har arbetat med spel som The Witcher 3: Wild Hunt och The Division.

I Agony hamnar spelaren i helvetet, och uppgiften är helt enkelt att hålla sig levande och att lösa pusslet kring det mystiska Red Goddess, vilket gömmer hemligheten om hur man tar sig därifrån.

Agony lanseras till PlayStation 4, Xbox One samt PC den 29 maj.

Sega har något att avslöja imorgon

Imorgon – den 13 april – drar Sega Fes 2018 igång, och eventet kommer att pågå under två dagar. Nu berättar företaget att de har något att avslöja under morgondagen.

Tillställningen kommer att hållas i Japan, Tokyo, men det lär ändå handla om något som även berör den västerländska marknaden då vi kan läsa detta på Segas officiella Twitter-konto:

Det ska handla om något som vi Sega-fans inte vill missa alltså, spännande.

Över en miljon sålda exemplar av A Way Out

Josef Fares och hans studio Hazelight Studios har haft fina framgångar med A Way Out. Nu meddelar studion att över en miljon exemplar har sålts i fysisk och digital form.

A Way Out kräver dessutom två spelare för att ta sig igenom äventyret, och Fares poängterar att det alltså är två miljoner spelare som testat hans spel. Så här skriver utvecklaren och regissören på Twitter:

 

The Banner Saga 3 får släppdatum

The Banner Saga 3 har fått ett släppdatum, och Versus Evil samt Stoic Studio berättar att det strategiska rollspelet lanseras till PlayStation 4, Xbox One samt PC den 24 juli.

Även en Nintendo Switch-version är under utveckling, men det släpps till Nintendos hybridkonsol vid ett senare tillfälle.

Förutom att The Banner Saga 3 släpps i digital form till formaten, lanseras även hela trilogin i fysisk form till PlayStation 4 samt Xbox One den 27 juli. Den versionen heter The Banner Saga Trilogy.

 

Nya SoulsBorne-liknande spelsekvenser från Code Vein

Bandai Namco har släppt lös nya spelsekvenser från det SoulsBorne-liknande actionäventyret Code Vein.

I videon får vi se gameplay från två olika banor varav den ena är fylld av snö och is, medan den andra är full av eld.

Code Vein är under utveckling till PlayStation 4, Xbox One samt PC och det släpps någon gång under 2018.

Nobunaga’s Ambition: Taishi utannonseras för Europa – men inte till Switch

Koei Tecmo berättar att de kommer att ta sitt Nobunaga’s Ambition: Taishi till Europa och Nordamerika.

Formaten som berörs är PlayStation 4 och PC. Nobunaga’s Ambition: Taishi släpptes även till Switch i Japan, men Koei Tecmo nämner inte något om en eventuell version till Nintendos hybridkonsol i pressmeddelandet.

Nobunaga’s Ambition: Taishi utspelar sig under Sengoku-epoken i Japan, och det handlar inte bara om strategiska bataljer på stridsfältet. Spelaren måste även skapa handelsvägar och upprätta diverse buggnader för att kunna stärka sin armé.

Nobunaga’s Ambition: Taishi släpps till PlayStation 4 och PC här i Europa den 8 juni.

The Witcher 3 uppdateras med HDR till PS4 Pro

I fjol berättade CD Projekt Red att The Witcher 3: Wild Hunt skulle komma att uppdateras till PlayStation 4 Pro och få stöd för HDR. Uppdateringen har dröjt, men nu är den äntligen här.

Förutom möjlighet till HDR avlägsnas några buggar samtidigt som det ska bli stabilare och bättra optimerat. Dessutom får sig även grafiken en liten uppsving.

The Witcher 3: Wild Hunt finns tillgängligt till PlayStation 4, Xbox One samt PC.

Vi spelar The Inner World – The Last Wind Monk

The Inner World – The Last Wind Monk är uppföljaren till det hyllade peka-och-klicka-äventyret The Inner World. Undertecknad har testat en förhandsversion.

Den välpolerade upplevelsen som följer en rad av spel som verkar föra tillbaka peka-och-klicka-spelen med intressanta pussel, intressant och annorlunda artistisk stil och en lustig värld är alltså tillbaka. Där det första äventyret brast har nu uppföljaren lyckats och jag tänker då främst på spelets röstskådespelande och karaktärerna i sig. I övrigt levererar det mycket av samma ingredienser som sin föregångare och då framförallt bra tips när du har fastnat i de olika pusslen.

Utvecklarna påstår att du inte behöver spela det första spelet för att njuta av uppföljaren, men väldigt snabbt märker jag att det nog är bäst att ända ta sig an det först – ett enkelt uppdrag då det finns tillgängligt på de flesta medier, även din smartphone.

För mig vinner spelet mycket på sina roliga pussel och händelser, med en story som inledningsvis passar bra i dagens klimat med osäkra identiteter där det finns anledning, oavsett bakgrund, att i viss mån dölja ens inre tankar för att inte bli betraktade som kättare. Anledningen och något som spelet visar om och om igen? Individer gör ofta det som krävs för att bekräfta sina egna tankar och undvika att möta den obehagliga sanningen. Det är nämligen lättare att vara populistisk och följa strömmen.

Den stora skillnaden för mig, med en bakgrund i Beneath A Steel Sky och liknande spel, är att du fritt kan navigera mellan olika karaktärer på ett enkelt och lättillgängligt sätt. Samtidigt är världen intressant då den är väldigt unikt uppbyggd med en stil som gör den väldigt komisk.
I slutändan är spelet däremot bara ett… spel. En mening som en ung jag aldrig trodde att jag skulle yttra, för vad betyder det? Jo. Det finns spel som engagerar oss, som vi känner att vi bara måste spela. The Last Wind Monk är inte ett sådant spel, förvisso är det välgjort, men det levererar ingenting vi inte har sett tidigare. Det må vara polerat, men det är inte särskilt engagerande. Även om handlingen är intressant så ägnar jag inga tankar åt den efter mina spelsessioner. Heller får jag ingen längtan att gå tillbaka och ta mig vidare, det blir alltså mer som ett jobb. Är du ett stort fan av peka-och-klicka-äventyr så kommer du nog trivas, men för oss andra som inte är jätteintresserade i genren så skulle jag påstå att det är en titel du aldrig kommer förlora något på att inte spela.

Det är förvisso charmen med spel, filmer och ja, underhållning i stort. När många av oss var små fick vi ta allt vi kunde se för att stilla våra behov. Idag är världen olik, för idag finns det mer än vi någonsin kan hinna med. Jag tror därför att The Inner World – The Last Wind Monk kommer att nå framgång, för även om bara en procent av alla spelare är intresserade av genren och spelet i sig så innebär det stora intäkter för en liten utvecklare. Jag rekommenderar därför äventyret till dem som verkligen längtar efter ett nytt peka-och-klicka-äventyr, men för oss andra, nja, då kan vi nog vänta på ett annat spel i genren med en betydligt större budget. För då, då skulle vi kunna tala om en ny spelupplevelse.

Recension: Divinity Original Sin 2

Divinity: Original Sin var ett fantasyrollspel från Larian Studios som släpptes till Windows den 30 juni 2014 och som senare fick en Enhanced Edition i oktober 2015. PC-versionen uppdaterades gratis för alla som ägde originalet, samtidigt som den polerade utgåvan även lanserades till PlayStation 4 och Xbox One. Nu är uppföljaren här, och formatet som gäller är återigen PC.

Undertecknad spelade endast Enhanced Edition till Playstation 4. Det var ett spektakulärt spel som stillade mitt begär efter ”den där känslan” som jag fick av att minnas Baldurs Gate 2 från min barndom. Det var ett spel jag körde på LAN med vänner och hade hysteriskt roligt med. I Divinity: Original Sin Enhanced Edition fann jag inte en perfekt version av det mitt hjärta suktade efter, däremot så gav det mig en väldigt rolig upplevelse med strategiska moment som jag inte stött på tidigare. Eftersom spelet tillät coop – både i soffan och över nätet – stillade det även mitt begär att få gå ut på äventyr med en vän. På den fronten vann spelet mig på alla plan förutom när det kom till handling och världsbyggande. Charmen med Divinity: Original Sin låg nämligen inte i världen, utan i de strategiska momenten, humorn och det djup i världen spelet skapade trots dess komiska angrepp på den episka fantasygenren.

I Divinity: Original Sin 2 möts vi av en betydligt mer avancerad historia, särskilt då äventyret låter oss spela som eller med olika Origin-klasser. En touch som ger oss möjlighet att i olika konversationer få ett alternativ för den karaktärens bakgrund, vilket till skillnad från ens ‘civic points’ faktiskt känns meningsfulla ur ett handlingsperspektiv. Visst, det fungerar inte perfekt. Exempelvis har Fane, en livsform som nyligen släppts fri och som upptäcker att hela hans ras är borta. För somliga kanske det skulle komma som en härlig överraskning, men för Fane så har det förts ett steg längre. Det är nämligen så att ingen känner till hans civilisation, den är varken en myt eller en legend. Den har helt enkelt aldrig existerat. I sken av det blir det konstigt att karaktären i diskussioner talar som om han känner till i min mening, mindre eller isolerade händelser och bakgrunder som tar oss ut ur hans berättelse. För hade inte karaktären precis vaknat upp? I min mening har alla spel sina skavanker och det här är en av de få jag finner i Divinity: Original Sin 2. Visst, det finns buggar och annat, men tyvärr är det numera mer av vardagen än något speciellt såsom industrin ser ut idag.

Där världen, handlingen och karaktärerna för mig var svåra att få ett seriöst grepp om i spelets föregångare så slår de mig nu med häpnad. Jag är faktiskt intresserad av den där tysta och hårda krigaren trots att arketypen finns i så många spel. Och den där röda ödlan som inledningsvis behandlar mig som sin slav och bokstavligen lyser upp av att vara så pretentiös, ja, jag vill veta vad jag kan göra för att hjälpa honom. Som fjärde medlem i mitt lag spelade jag med en arketyp jag själv är väldigt förtjust i, den av en varelse som delar sinne med något annat. Vi har sett liknande i de flesta spel, exempelvis i Pillars of Eternity. Och även om Divinity: Original Sin 2 inte avviker allt för mycket från den etablerade formen av en sådan karaktär så bildar blandningen av dessa tre perspektiv i en spelomgång en rätt unik spelberättelse trots att den liknar så mycket annat.

Spelet har även lyckats med en rad av förbättringar i spelmekaniken, fokus ligger fortfarande på att kombinera olika effekter med varandra och att använda omgivningen till sin fördel. Lite såsom jag förväntar mig att jag skulle göra om det vore på riktigt. Förvisso kan man vinna utan att bry sig om det, beroende på svårighetsnivå, men charmen ligger i att blanda direkta attacker med att kontrollera omgivningen. Och här har Larian lyckats förbättra sitt tidigare spel genom att behålla stommen, göra förändringar och lägga till nya sätt att slakta horder av fiender för att råda bot på känslan av upprepning.

Är du som mig kommer du verkligen att trivas med dina multipla spelomgångar och det nästintill oändliga spelläge som är ”game master” där en av dina vänner kan agera som en spelmästare likt i traditionella papper-och-penna-spel. Eftersom att spelet ger dig möjligheten att forma dina karaktärer så förändras även upplevelsen, särskilt då din Origin-karaktär ändrar ditt närmande till världen på så starkt sätt. Du kan för den delen skapa och forma en karaktär och helt strunta i Origin-berättelserna. Ett alternativ som passar dig som vill skapa din egen bakgrund bäst. För vill du vara ”magiker” i ditt sätt får du då särskilda alternativ i dialoger, likaså om du vill följa bilden av en bandit. Då spelet belönar utforskning så får du även möjlighet att ta spelet i ditt eget tempo. Dessvärre är rörelsehastigheten på tok för låg, något jag emellertid löste via att installera en mod.

Divinity Original Sin 2 rekommenderas starkt och är verkligen i toppen när det kommer till spel i SRPG-genren. Har du ett behov av sådana spel är det verkligen rätt titel, särskilt då du kan spela tillsammans med vänner.

Det enda negativa i min mening och alltså inte ”de kunde ha gjort såhär,” utan att spelet inte har släppts till konsol, jag sitter nämligen i min soffa framför tvn när jag spelar det via datorn och då med en Xbox 360-kontroll. Kontrollerna är alltså magnifika och jag slås ständigt av tanken: ”Varför finns det inte till konsol?” Och det enda svaret jag hör är: Money money money… För jag kommer då definitivt köpa spelet igen när det släpps till konsol (vilket det troligen lär göra, även om det inte har utannonserats) så jag kan spela det med vänner som inte är PC-spelare.