Sega har något att avslöja imorgon

Imorgon – den 13 april – drar Sega Fes 2018 igång, och eventet kommer att pågå under två dagar. Nu berättar företaget att de har något att avslöja under morgondagen.

Tillställningen kommer att hållas i Japan, Tokyo, men det lär ändå handla om något som även berör den västerländska marknaden då vi kan läsa detta på Segas officiella Twitter-konto:

Det ska handla om något som vi Sega-fans inte vill missa alltså, spännande.

Annonser

Över en miljon sålda exemplar av A Way Out

Josef Fares och hans studio Hazelight Studios har haft fina framgångar med A Way Out. Nu meddelar studion att över en miljon exemplar har sålts i fysisk och digital form.

A Way Out kräver dessutom två spelare för att ta sig igenom äventyret, och Fares poängterar att det alltså är två miljoner spelare som testat hans spel. Så här skriver utvecklaren och regissören på Twitter:

 

The Banner Saga 3 får släppdatum

The Banner Saga 3 har fått ett släppdatum, och Versus Evil samt Stoic Studio berättar att det strategiska rollspelet lanseras till PlayStation 4, Xbox One samt PC den 24 juli.

Även en Nintendo Switch-version är under utveckling, men det släpps till Nintendos hybridkonsol vid ett senare tillfälle.

Förutom att The Banner Saga 3 släpps i digital form till formaten, lanseras även hela trilogin i fysisk form till PlayStation 4 samt Xbox One den 27 juli. Den versionen heter The Banner Saga Trilogy.

 

Nya SoulsBorne-liknande spelsekvenser från Code Vein

Bandai Namco har släppt lös nya spelsekvenser från det SoulsBorne-liknande actionäventyret Code Vein.

I videon får vi se gameplay från två olika banor varav den ena är fylld av snö och is, medan den andra är full av eld.

Code Vein är under utveckling till PlayStation 4, Xbox One samt PC och det släpps någon gång under 2018.

Nobunaga’s Ambition: Taishi utannonseras för Europa – men inte till Switch

Koei Tecmo berättar att de kommer att ta sitt Nobunaga’s Ambition: Taishi till Europa och Nordamerika.

Formaten som berörs är PlayStation 4 och PC. Nobunaga’s Ambition: Taishi släpptes även till Switch i Japan, men Koei Tecmo nämner inte något om en eventuell version till Nintendos hybridkonsol i pressmeddelandet.

Nobunaga’s Ambition: Taishi utspelar sig under Sengoku-epoken i Japan, och det handlar inte bara om strategiska bataljer på stridsfältet. Spelaren måste även skapa handelsvägar och upprätta diverse buggnader för att kunna stärka sin armé.

Nobunaga’s Ambition: Taishi släpps till PlayStation 4 och PC här i Europa den 8 juni.

The Witcher 3 uppdateras med HDR till PS4 Pro

I fjol berättade CD Projekt Red att The Witcher 3: Wild Hunt skulle komma att uppdateras till PlayStation 4 Pro och få stöd för HDR. Uppdateringen har dröjt, men nu är den äntligen här.

Förutom möjlighet till HDR avlägsnas några buggar samtidigt som det ska bli stabilare och bättra optimerat. Dessutom får sig även grafiken en liten uppsving.

The Witcher 3: Wild Hunt finns tillgängligt till PlayStation 4, Xbox One samt PC.

Vi spelar The Inner World – The Last Wind Monk

The Inner World – The Last Wind Monk är uppföljaren till det hyllade peka-och-klicka-äventyret The Inner World. Undertecknad har testat en förhandsversion.

Den välpolerade upplevelsen som följer en rad av spel som verkar föra tillbaka peka-och-klicka-spelen med intressanta pussel, intressant och annorlunda artistisk stil och en lustig värld är alltså tillbaka. Där det första äventyret brast har nu uppföljaren lyckats och jag tänker då främst på spelets röstskådespelande och karaktärerna i sig. I övrigt levererar det mycket av samma ingredienser som sin föregångare och då framförallt bra tips när du har fastnat i de olika pusslen.

Utvecklarna påstår att du inte behöver spela det första spelet för att njuta av uppföljaren, men väldigt snabbt märker jag att det nog är bäst att ända ta sig an det först – ett enkelt uppdrag då det finns tillgängligt på de flesta medier, även din smartphone.

För mig vinner spelet mycket på sina roliga pussel och händelser, med en story som inledningsvis passar bra i dagens klimat med osäkra identiteter där det finns anledning, oavsett bakgrund, att i viss mån dölja ens inre tankar för att inte bli betraktade som kättare. Anledningen och något som spelet visar om och om igen? Individer gör ofta det som krävs för att bekräfta sina egna tankar och undvika att möta den obehagliga sanningen. Det är nämligen lättare att vara populistisk och följa strömmen.

Den stora skillnaden för mig, med en bakgrund i Beneath A Steel Sky och liknande spel, är att du fritt kan navigera mellan olika karaktärer på ett enkelt och lättillgängligt sätt. Samtidigt är världen intressant då den är väldigt unikt uppbyggd med en stil som gör den väldigt komisk.
I slutändan är spelet däremot bara ett… spel. En mening som en ung jag aldrig trodde att jag skulle yttra, för vad betyder det? Jo. Det finns spel som engagerar oss, som vi känner att vi bara måste spela. The Last Wind Monk är inte ett sådant spel, förvisso är det välgjort, men det levererar ingenting vi inte har sett tidigare. Det må vara polerat, men det är inte särskilt engagerande. Även om handlingen är intressant så ägnar jag inga tankar åt den efter mina spelsessioner. Heller får jag ingen längtan att gå tillbaka och ta mig vidare, det blir alltså mer som ett jobb. Är du ett stort fan av peka-och-klicka-äventyr så kommer du nog trivas, men för oss andra som inte är jätteintresserade i genren så skulle jag påstå att det är en titel du aldrig kommer förlora något på att inte spela.

Det är förvisso charmen med spel, filmer och ja, underhållning i stort. När många av oss var små fick vi ta allt vi kunde se för att stilla våra behov. Idag är världen olik, för idag finns det mer än vi någonsin kan hinna med. Jag tror därför att The Inner World – The Last Wind Monk kommer att nå framgång, för även om bara en procent av alla spelare är intresserade av genren och spelet i sig så innebär det stora intäkter för en liten utvecklare. Jag rekommenderar därför äventyret till dem som verkligen längtar efter ett nytt peka-och-klicka-äventyr, men för oss andra, nja, då kan vi nog vänta på ett annat spel i genren med en betydligt större budget. För då, då skulle vi kunna tala om en ny spelupplevelse.

Recension: Divinity Original Sin 2

Divinity: Original Sin var ett fantasyrollspel från Larian Studios som släpptes till Windows den 30 juni 2014 och som senare fick en Enhanced Edition i oktober 2015. PC-versionen uppdaterades gratis för alla som ägde originalet, samtidigt som den polerade utgåvan även lanserades till PlayStation 4 och Xbox One. Nu är uppföljaren här, och formatet som gäller är återigen PC.

Undertecknad spelade endast Enhanced Edition till Playstation 4. Det var ett spektakulärt spel som stillade mitt begär efter ”den där känslan” som jag fick av att minnas Baldurs Gate 2 från min barndom. Det var ett spel jag körde på LAN med vänner och hade hysteriskt roligt med. I Divinity: Original Sin Enhanced Edition fann jag inte en perfekt version av det mitt hjärta suktade efter, däremot så gav det mig en väldigt rolig upplevelse med strategiska moment som jag inte stött på tidigare. Eftersom spelet tillät coop – både i soffan och över nätet – stillade det även mitt begär att få gå ut på äventyr med en vän. På den fronten vann spelet mig på alla plan förutom när det kom till handling och världsbyggande. Charmen med Divinity: Original Sin låg nämligen inte i världen, utan i de strategiska momenten, humorn och det djup i världen spelet skapade trots dess komiska angrepp på den episka fantasygenren.

I Divinity: Original Sin 2 möts vi av en betydligt mer avancerad historia, särskilt då äventyret låter oss spela som eller med olika Origin-klasser. En touch som ger oss möjlighet att i olika konversationer få ett alternativ för den karaktärens bakgrund, vilket till skillnad från ens ‘civic points’ faktiskt känns meningsfulla ur ett handlingsperspektiv. Visst, det fungerar inte perfekt. Exempelvis har Fane, en livsform som nyligen släppts fri och som upptäcker att hela hans ras är borta. För somliga kanske det skulle komma som en härlig överraskning, men för Fane så har det förts ett steg längre. Det är nämligen så att ingen känner till hans civilisation, den är varken en myt eller en legend. Den har helt enkelt aldrig existerat. I sken av det blir det konstigt att karaktären i diskussioner talar som om han känner till i min mening, mindre eller isolerade händelser och bakgrunder som tar oss ut ur hans berättelse. För hade inte karaktären precis vaknat upp? I min mening har alla spel sina skavanker och det här är en av de få jag finner i Divinity: Original Sin 2. Visst, det finns buggar och annat, men tyvärr är det numera mer av vardagen än något speciellt såsom industrin ser ut idag.

Där världen, handlingen och karaktärerna för mig var svåra att få ett seriöst grepp om i spelets föregångare så slår de mig nu med häpnad. Jag är faktiskt intresserad av den där tysta och hårda krigaren trots att arketypen finns i så många spel. Och den där röda ödlan som inledningsvis behandlar mig som sin slav och bokstavligen lyser upp av att vara så pretentiös, ja, jag vill veta vad jag kan göra för att hjälpa honom. Som fjärde medlem i mitt lag spelade jag med en arketyp jag själv är väldigt förtjust i, den av en varelse som delar sinne med något annat. Vi har sett liknande i de flesta spel, exempelvis i Pillars of Eternity. Och även om Divinity: Original Sin 2 inte avviker allt för mycket från den etablerade formen av en sådan karaktär så bildar blandningen av dessa tre perspektiv i en spelomgång en rätt unik spelberättelse trots att den liknar så mycket annat.

Spelet har även lyckats med en rad av förbättringar i spelmekaniken, fokus ligger fortfarande på att kombinera olika effekter med varandra och att använda omgivningen till sin fördel. Lite såsom jag förväntar mig att jag skulle göra om det vore på riktigt. Förvisso kan man vinna utan att bry sig om det, beroende på svårighetsnivå, men charmen ligger i att blanda direkta attacker med att kontrollera omgivningen. Och här har Larian lyckats förbättra sitt tidigare spel genom att behålla stommen, göra förändringar och lägga till nya sätt att slakta horder av fiender för att råda bot på känslan av upprepning.

Är du som mig kommer du verkligen att trivas med dina multipla spelomgångar och det nästintill oändliga spelläge som är ”game master” där en av dina vänner kan agera som en spelmästare likt i traditionella papper-och-penna-spel. Eftersom att spelet ger dig möjligheten att forma dina karaktärer så förändras även upplevelsen, särskilt då din Origin-karaktär ändrar ditt närmande till världen på så starkt sätt. Du kan för den delen skapa och forma en karaktär och helt strunta i Origin-berättelserna. Ett alternativ som passar dig som vill skapa din egen bakgrund bäst. För vill du vara ”magiker” i ditt sätt får du då särskilda alternativ i dialoger, likaså om du vill följa bilden av en bandit. Då spelet belönar utforskning så får du även möjlighet att ta spelet i ditt eget tempo. Dessvärre är rörelsehastigheten på tok för låg, något jag emellertid löste via att installera en mod.

Divinity Original Sin 2 rekommenderas starkt och är verkligen i toppen när det kommer till spel i SRPG-genren. Har du ett behov av sådana spel är det verkligen rätt titel, särskilt då du kan spela tillsammans med vänner.

Det enda negativa i min mening och alltså inte ”de kunde ha gjort såhär,” utan att spelet inte har släppts till konsol, jag sitter nämligen i min soffa framför tvn när jag spelar det via datorn och då med en Xbox 360-kontroll. Kontrollerna är alltså magnifika och jag slås ständigt av tanken: ”Varför finns det inte till konsol?” Och det enda svaret jag hör är: Money money money… För jag kommer då definitivt köpa spelet igen när det släpps till konsol (vilket det troligen lär göra, även om det inte har utannonserats) så jag kan spela det med vänner som inte är PC-spelare.

Recension: Resident Evil Revelations (remaster)

Resident Evil Revelations utspelas mellan Resident Evil 4 och 5, med händelser som kom att nämnas i seriens sjätte del. Det skräckladdade actionäventyret släpptes ursprungligen till Nintendo 3DS år 2012, och sedan kom en HD-version till Windows, Playstation 3, Wii U och Xbox 360 året därpå.

Nu har HD-versionen portats och förbättrats i form av en remaster till PlayStation 4 och Xbox One, medan både originalet och uppföljaren kommer att lanseras till Nintendo Switch senare i år.

Resident Evil Revelations är indelat i episoder där du och din partner tar er fram genom linjära korridorer och ”öppna” fält samtidigt som ni släcker existensens eld för de biologiska vapen ni stöter på längs vägen. I de flesta spel brukar det vara ett nöje, här känns det mer som att städa upp efter ens kompisar när de ordnat en fest hemma hos dig. Dåligt gameplay belönar ibland spelaren med en bra handling, likt en morot framför åsnan så den rör sig framåt. Så är heller inte fallet i Resident Evil Revelations.

För er som spelat de tidigare versionerna så kan följande förbättringar och finesser vara av intresse:

    • En ny svårighetsgrad (Infernal Mode) som även har nya placeringar för fienderna
    • De kostymer du låser upp i Raid Mode (internet coop) kan användas i kampanjen
    • Raid Mode har förbättrats med nya karaktärer, nya vapen och ett nytt sätt att gradera din och dina vänners prestation.

Det intressanta med Resident Evil Revelations är att det stundvis lyckas skapa en mörk atmosfär som visar på hur små och sårbar mänskligheten är när vi möter biologiska faror. För de som har ett intresse för biologi eller skräck så använder Resident Evil sig av en genetisk skräck, som till skillnad från medium som visar hur utveckling av AI förstör världen, tar ett handfast grepp om faran med genetisk manipulering. För vad är det som definierar mänskligheten? Och hur hanterar vi biologisk terrorism?

Resident Evil Revelations behåller flertal klassiska inslag av skräck som de ursprungliga spelen i serien kännetecknades för, till skillnad från de mer actionorienterade spelen Resident Evil 4 – 6. Till skillnad från det senaste Resident Evil 7 så är det däremot inte ett försök på ett modernt skräck- och överlevnadsspel.

Handlingens fokus ligger i att visa spelaren vad Jill Valentine och Chris Redfield var med om före händelserna i seriens regelrätta femte del. Det är även vad som gör spelet intressant, för även om handlingen för det mesta är löjlig, överdriven och fragmenterad tack vare sin episodiska natur så är det intressant att få lära sig mer om världen och vad som sker mellan Resident Evil 4 och 5. Problemet är att denna bakgrund är väldigt svag, särskilt då tyngden ligger i att stoppa en terroristorganisation vid namn Veltro som har släppt ut ett nytt virus. Ett virus som sprider sig och behöver stoppas.

För dig som letar efter ett seriöst spel med en djup handling så är det här tyvärr inte ett spel för stunden, vill du däremot ha ett spel som känns som Resident Evil med en skön stämning, funktionellt ‘gameplay’ och just ja, en scanner! (Som för mina tankar tillbaka till Metroid-spelen). Låt dig då inte undvika spelet trots dess fragmenterade handling, dåliga hitboxes och arkaiska spelsekvenser.

När det kommer till grafiken så var min första reaktion till Resident Evil Revelations ett simpelt: ”Är det här ett 3DS spel?” Det innebär däremot inte att det är ett särskilt bra spel när det kommer till grafiken. För även om det finns nya texturer så ser de flesta mediokra ut, däremot så har de lyckats någorlunda med ljus och skuggor. Vilket förvisso inte bör vara så svårt då spelet främst utspelas i små, trånga korridorer. För att vara ett spel till den nuvarande konsolgenerationen så skulle jag nog klassa det som en av de bättre nyversionerna av spel till Nintendo 3DS eller PlayStation 2.

I speltid är det inget stort spel, utan du klarar av det på en 10-12 timmar, vilket förvisso är helt okej med tanke på priset. Särskilt då Resident Evil Revelations kommer tillsammans med Raid Mode där du ensam eller med en vän har många roliga, om än repetitiva timmar framför dig.

Bethesda släpper Wolfenstein II och Doom till Switch

Bethesda Softworks berättar att de arbetar med Doom och Wolfenstein II: The New Colossus till Nintendo Switch.

I den fysiska utgåvan av Doom inkluderas kampanjen på kassetten, medan flerspelarläget får laddas ned – även om detta självfallet ingår i köpet. Doom släpps till Nintendo Switch under slutet av året, medan Wolfenstein II: The New Colossus lanseras under nästa år.

Bethesda Softworks berättar inte något om eventuella förändringar gällande Nintendo Switch-versionerna.