Supermassive Games nya skräckspel Directive 8020 tar oss in i en nära framtid där jorden håller på att gå under. Därför söker mänskligheten efter en ny planet att bosätta sig på och ett gäng astronauter beger sig tolv ljusår bort mot Tau Ceti f för att ta reda på om det skulle vara en möjlig planet för mänskligheten att bosätta sig på. Något går emellertid fel, såklart och när skeppet kraschar upptäcker besättningen snart att de inte är ensamma.
Supermassive Games har gett oss skräckspel som Until Dawn, The Quarry och inte minst The Dark Pictures-serien – Directive 8020 är den senaste delen i den sistnämnda, men det kommer med ett par spännande nyheter.
Det handlar om ordentlig rymdskräck – där vi ställs emot en främmande organism som har möjligheten att härma och omforma sig till i princip vad som helst. Vad händer om vi inte kan lita på våra vänner, vem är egentligen fiende och vem är en sann vän? Berättelsen i Directive 8020 är oerhört spännande och något som gör det ännu starkare är de fantastiska karaktärsgalleriet där varje personlighet tillför och kompletterar – alla skådespelare gör ett oerhört bra jobb, inte minst Hollywood-skådepspelaren Lashana Lynch som gestaltar ”Young” – en väldigt bra, god karaktär som förgyller spelupplevelsen ordentligt.
Bandai Namco drar snart ur pluggen på respiratorn för det Wii U-exklusiva spelet Lost Reavers onlinetjänster.
Kommer du ihåg co-op-spelet Lost Reavers på Wii U? Spelet lanserades gratis på Eshop till konsolen under 2016 och lovade massor av fantastiska grejer men lyckades inte riktigt nå den standard som spelet lovades. Utgivaren och utvecklaren Bandai Namco har nu bestämt att stänga ner onlinetjänsterna för spelet den sista maj.
Actionäventyret startade livet som ”Project Treasure” och skapades av den ökända Tekken-produceraren Katsuhiro Harada tillsammans med ett team av unga utvecklare.
Nedan är alla detaljer om avstängningen av spelets onlineservice via Bandai Namcos Twitter-konto:
LOST REAVERS service is scheduled to end on 05/30/19. We offer our sincere thanks to everyone who supported the game. The schedule is as follows:
3/28/19 – Cease sales of items *Items already purchased can be used until the termination date.
Jag är helt förvånad över att tjänsten fortfarande var aktiv efter en så dålig lansering och upplevelse. Laddade du ner Lost Reavers när det lanserades på Wii U eShop? Berätta gärna!
Digimon Story: Cyber Sleuth kastar dig in i en värld som kolliderat med den digitala världen EDEN. Ta på dig baskern och hämta förstoringsglaset för här har vi ett flertal digitala mysterium att lösa.
Cyber Sleuth bjuder mig förmodligen på den roligaste underhållningen som jag fått av ett spel sedan Pokemon Röd kom ut 1996.
Det är så många Digimon-spel som lanserats under alla år där de totalt misslyckat leverera vad jag vill ha av ett spel baserat på varumärket, men äntligen har Bandai Namco Entertainment gett oss ett spel som inte är helt perfekt, men många aspekter jag velat se tidigare är implementerade i detta fantastiska spel att man nästan inte ens bryr sig om de upprepande elementen som får en att vilja skrika av ren frustration. Det finns över 200 Digimons att upptäcka i cybervärlden EDEN och du kan spendera hutlösa timmar inne i Digi Lab för att hitta kriterierna för att låsa upp nästa steg i utvecklingen på respektive Digimon eller varför inte hoppa in i din privata digitala ö för att låsa upp nya uppdrag eller mata dina Digimons? Jag har spenderat över 16 timmar enbart på att låsa upp Digimons och göra dem starka att jag knappt är igenom hälften av själva storyn vilket inte är något problem för mig – för jag njuter verkligen.
Ta det inte fel, huvudberättelsen är helt okej där du som Cybersleuth jobbar för en detektiv vid namn Kuremi Kyoko. Världen har kolliderat med Digimons värld och digitaliserat delar av Japan som orsakat ”EDEN Syndrome.” Det är ditt jobb som amatör-hacker/Cybersleuth att ta reda på vad det är som orsakar alla problem och hindra ondskefulla Digimons att ta över din värld. Men, det som får spelet att riktigt glänsa är just alla Digimons som går att utveckla och stridssystemet som är precis som det ska vara, simpel att förstå och turbaserat.
Du är limiterad till hur många eller vilka Digimons du kan ha i ditt party i början, men väldigt tidigt in i äventyret låser du upp mer minne och kan utöka din arsenal av kraftfullare Digimons. Varje strid med en Digimon ger dig en viss procent, när din procent har nått hundra kan du åka till Digi Lab och få ett ägg som blir just den Digimonen. När din Digimon nått en viss nivå kan den utvecklas till tre valfria Digimons, men ibland så måste man de-utveckla en Digimon för att den inte riktigt uppnådde nivån för den Digimon du ville utveckla och för att få ännu mera nivåer för att utveckla och….Det börjar bli komplicerat men du kommer förstå när du väl spelar.
Många dialoger i spelet har ett viss inslag av humor med referenser från andra spel så som Pokemon och Tekken, och man kan även se reklam från butiker I Japan som till exempel Mandarake och Tower Records som man även kan gå in till.
Musiken passar verkligen in i Digimon, den är väldigt industriell och digital och skapar en känsla av Cyberspace.
Det enda negativa jag kan säga är att du konstant får springa igenom upprepande ”dungeons” gång på gång genom spelet vilket kan bli ganska tjatigt, speciellt när det är i princip samma uppdrag du gör för att få upp din level som Cybersleuth.
Trots bristerna är det en riktigt underhållande rollspelsupplevelse.
Dark Souls har remastrats, och vi får återigen besöka Lordran för att dö.
Se gärna när undertecknad spelar de första 45 minuterna.
Demons Souls sågs som ett ganska obskyrt spel där ingenting var självklart, och det var lika oförlåtligt som svårt. Sedan kom Dark Souls, och serien fick verkligen fart där miljontals spelare antog utmaningen som actionrollspelet bjuder på. Denna mörka fantasyvärld bjuder kommer inte med glada färgexplosioner, inga händer att hålla i eller någon karta med märkta mål. Istället är det ond bråd död som väntar bakom vart och vartannat hörn.
Till skillnad från när jag spelade Bloodborn håller jag min sköld högt. Där jag mest kastade mig undan fiendernas attacker i Bloodborne, väljer jag istället skölden som främsta skydd i Dark Souls Remastered. Det beror förstås på vilka fiender som står framför mig och min yxa, och varje gång jag ställs inför ett nytt hot – det kan vara nya fiender eller nya konstellationer av monster jag mött tidigare – gäller det att lista ut en bra strategi. Är anfall det bästa försvaret, eller ska jag hålla en defensiv ställning? Och vågar jag verkligen kliva igenom en öppning som är täckt av dimma, med risken att det gömmer sig en alldeles på tok för svår boss bakom ridån?
Stämningen är ordentligt ödesmättad och innehåller en form av skräck. Den blir desto starkare när jag vet att varje kliv på främmande mark kan innebära en hård död, och förlorade själar (läs erfarenhetspoäng) om jag dör och inte lyckas ta mig tillbaka till dödsplatsen på ett enda försök. Känslan när jag låser upp en genväg till en lägereld – där jag bland annat kan uppgradera min karaktär – bringar alltid glädje. Men, den starkaste känslan är ändå när stora blodtörstiga och starka bossar faller till marken. Då adrenalinet går ur kroppen och en form av lugn infinner sig en kort stund innan jag fortsätter min resa in på osökt territorium.
De serverproblem som originalet led av finns inte i Dark Souls Remastered, och den här gången kan sex spelare, istället för fyra, spela tillsammans online. Ibland kan det vara riktigt skönt att spela ihop med några som vet var man ska gå, och vid andra tillfällen vill jag möta farorna på egen hand. Det är helt enkelt skönt att kunna variera sig även om det blir en extra kick när svåra utmaningar övervinns ensam. Dessutom flyter det i 60 bilder per sekund, och den enda gången jag upplevde någon form av rejält dropp i bilduppdateringen var när jag gick igenom ett vattenfall. Den viktigaste nyheten är ändå att Blighttown är lagat.
När jag sätter igång originalet för att jämföra spelen är det uppenbart att grafiken har fått sig en ordentlig push, och den nya remastern har effekter som inte inkluderades i min PlayStation 3-version. Annars är allt sig likt. Föremål, fiender, hemligheter och bossar är där de var i spelet som lanserades under 2011.
Dark Souls Remastered gör det en remaster ska göra, och här handlar det framförallt om bilduppdateringen som på sina håll var undermålig i originalet. Detta är en nyversion av ett fantastiskt spel, och trots att Dark Souls har sju år på nacken är det en ypperlig version för de som vill spela det igen, eller för den som besöker Lordran för första gången.
X PLAY! ZINE 