Dune Awakening släpptes till PC i fjol och nu har Funcoms överlevnadsäventyr släppts till PlayStation 5 och Xbox Series X/S. Jag har spelat versionen till Sonys konsol och gett mig på den nya singleplayer-kampanjen och det är en oerhört spännande och förrädisk värld vi möter när vi tar våra första steg på Arrakis stekheta yta.
Dune-världen är djup och det finns ett gäng böcker, filmer och andra medier som bygger upp stämningen. Personligen har jag bara sett den första sci-fi-filmen och hade inledningsvis lite svårt att förstå vissa termer. Det är emellertid så pass intressant att jag med glädje fördjupar mig i det, men i den direkta början vill jag förstås lära mig grundmekaniken – hur jag växlar vapen och alla viktiga prylar så som hur jag utvinner material från metalliska föremål och stora stenar som ger mig resurser som jag behöver när jag ska tillverka fler viktiga föremål. Jag börjar med att bygga en bas som förstås behöver el och så länge jag har tillräckligt med ”bränsle” är den skyddad från Arrakis faror och det är faktiskt en intressant ingrediens där det går betydligt smidigare med själva byggandet än vad jag varit med om i många andra typer av liknande spel.
Solen är verkligen stekhet och när det börjar bli dags att ta sig från det första området där jag utvunnit resurser och slagits mot mindre fiendegrupperingar är solen inte det enda jag måste förhålla mig till. Under sanddynorna i öknen härskar en riktig best – en sandmask, men det engelska ordet Sandworm låter ändå mer mäktigt och det är verkligen ett enormt monster som hör mina steg. Om jag faller offer och dör under en vanlig strid ute i världen har jag möjlighet att återvända och plocka upp mina föremål, men om den ilskna sandmasken får tag på mig är det kört – allt som finns i mitt ‘inventory’ går förlorat och även kläderna jag har på kroppen. Vi har en mätare som visar hur pass mycket vi låter när vi tar oss fram över den öppna sanden, och om vi inte hittar skydd för solen eller rör oss fram nattetid så är det nästan som så att vi bränns till döds. Vi har en värmemätare som vi måste ta hänsyn till och vatten är verkligen en bristvara på Arrakis. I den allra första början kan vi bara dricka daggen från växter, men det tillvägagångssättet ger inte tillräckligt mycket vätska för att vi ska stå oss särskilt länge. Därför behöver vi bland annat ta blod från våra fallna fiender som vi sedan utvinner vatten ifrån, och när vi har skapat en viss utrustning kan vi också utvinna vatten från vårt egna svett – nöden har ingen lag.
Vi rör oss fram i tredjeperson och kan parera hangemängsattacker och slåss med handvapen. Vi kan emellertid både hitta och tillverka eldvapen och utmaningen är hög liksom de belöningar vi får om vi lyckas. Spelaren får såklart leta efter material som vi sedan kan använda till att tillverka bättre utrustning som gör att vi kan ta oss ann än svårare uppdrag. Inledningen är ganska långsam i sig, men jag uppskattade den verkligen och blev väldigt intresserad av äventyret där jag hela tiden lärde mig något nytt – utan att det för den sakens skull blev för mycket information på en och samma gång. Samtidigt känns det inte som en tråkig tutorial, utan jag kämpar för min överlevnad.
I inledningen får vi också skapa vår karaktär, men den som inte uppskattar den typen av frihet kan välja en av ett gäng olika utseenden att ge sin protagonist. Sedan får vi även välja startklass och jag går efter en variant som jag känner igen – Swordmaster. Jag grabbar tag i något jag känner igen innan jag ger mig ut i den förrädiska världen som jag inledningsvis inte känner till särskilt väl, men som jag verkligen känner en spänning att ge mig ut i. Det intressanta här är emellertid att vi inte är låsta till den genom hela spelet utan kan hitta mästare och ta på oss uppdrag för att låsa upp andra ute i spelvärlden. Här får vi ett färdighetsträd som givetvis ger oss förmågor där jag startar med en närstridsattack som låter mig kasta mig framåt i en hiskelig fart och ta ut fiender, men vi hittar förstås andra attribut som till exempel låter oss hela protagonisten än mer när vi plåstrar om oss med bandage.
Inledningsvis är det en hård miljö vi möter som bjuder på långa färder genom den illasinnade omgivningen, där vi också behöver söka skydd om det dyker upp en livsfarlig sandstorm. Miljön fortsätter förstås vara en fara, men när vi sedan kan ta oss fram med en sandmotorcykel blir livet enklare. Det är verkligen en tillfredsställelse i sig att uppdrag jag gör, material jag hittar, hela tiden leder till att jag skapar bättre utrustning och saker som gör livet lättare på Arrakis. Det känns också som en MMO-upplevelse även när jag spelar det i singleplayer-kampanjen, men där uppdragen är varierade och när jag plötsligt stöter på ett läger med över tio fiender känner jag ändå att jag har styrkan att övervinna dem efter att jag har bättre utrustning och låst upp saker i färdighetsträdet som gör mig mer stridsduglig. Jag klarar hela tiden större och större utmaningar och det känns som att tempot är väl avvägt.
Jag gillar också storyn som får mig väldigt nyfiken på både böckerna och filmerna. Jag gillade den första Dune-filmen, men känner att jag vill se om den och sedan ge mig på tvåan. När Dune Part 3 dyker upp på biograferna framåt jul är jag väldigt sugen på att se den, och det är Dune Awakening som lockar mig till detta vilket i sig är ett otroligt gott betyg. Det spelmässiga djupet som vi hittar här och min nyfikenhet på vad som ska komma härnäst sinar aldrig vilket är ett väldigt stort plus. Det är också helt galet snyggt att jag förvånas över hur pass väl det flyter i 60 bilder per sekund och vyerna är verkligen helt fantastiska. Och jag gillar friheten här, ibland ger jag mig bara ut för att samla resurser, och andra gånger tar jag på mig maffigare uppdrag som jag verkligen måste förbereda mig inför – och den spänningen jag känner kring hur det hela ska gå. Kommer mitt nya, fina vapen att rädda mig eller blir jag av med det efter att jag faller offer för fiende eller natur?
När det kommer till kontrollmekaniken med en handkontroll så fungerar det ypperligt. Vi kan snabbväxla mellan vapen, eller ta fram ett hjul som låter oss snabbt välja vilket vapen eller redskap vi vill använda. Studion har löst det väldigt bra, och trots att vi har många alternativ att välja mellan så känns det aldrig rörigt eller omständligt att använda en handkontroll.
Dune ger oss verkligen en perfekt värld för ett överlevnadsspel och Funcom har förvaltat varumärket riktigt väl med Dune Awakening. Det är galet läckert och spännande där vi också får ett narrativt fokus som studion lyckas väldigt bra med där stämningen är på topp och vi får samla material, skapa saker, utforska och överleva både strider och kampen mot världens natur samtidigt som vi hela tiden blir lite bättre på att klara oss i den oförlåtande världen. Dune Awakening är helt enkelt det bästa överlevnadsspel jag någonsin spelat.
Betyg: 9 av 10
Testat till PS5
Finns även till:
PC
Xbox Series X/S
