Castlevania: Symphony of the Night ses som seriens stora kronjuvel, men vi har även andra fantastiska spel i Konamis omtyckta spelserie som Castlevania: Dawn of Sorrow. Med Castlevania: Belmont’s Curse får seriens allra bästa spel en rejäl utmanare.
Här axlar spelaren rollen som Rose Belmont som anländer tillsammans med sin far Trevor till ett Paris i misär där vi som spelare skall undersöka ett monsterutbrott som härjar i den franska staden. De vackra varma färgerna fångar min uppmärksamhet direkt, och även om jag spelar Nintendo Switch-versionen på Nintendo Switch 2 så lyser den goda designen igenom. Trots att det är en mörk berättelse som utspelar sig i en lika mörk värld så tillför de snygga färgkombinationerna något speciellt till den täta atmosfären som också förgylls av ett helt fantastiskt soundtrack.
Rose bortgångne moder Sypha Belnades lämnade ett antal tarotkort efter sig – något som visar sig hjälpa vår protagonist på vårt fantastiska äventyr. Att slåss mot spelets bossar erbjuder oss inte bara riktigt utmanande strider och imponerande grafiska effekter där vi sätts på prov och behöver använda alla av våra dittills inlärda förmågor. När de sedan är avklarade förs specialförmågor till ett av de olika tarotkorten vilka sedan ger oss en helt ny specialförmåga. Det kan handla om allt från starka eldattacker som får fienden att brinna till annat som gör skada på fienden, eller andra typer av specialare. Jag vill inte riktigt vara allt för detaljerad här eftersom att det är en del av behållningen – att se vad de olika tarotkorten ger oss för olika tillvägagångssätt att attackera fienderna.
Mystiken och intresset för att lära sig nya, användbara förmågor slutar aldrig att sina, och vi har såklart andra möjligheter att ge fienden däng. Vapenarsenalen är oerhört bred och vi har allt från spjut som vi kan kasta till den för serien klassiska piskan som gör att vi kan hålla distans till fienden. Sedan har vi en slags boxningshandskar som gör mer och mer skada ju fler träffar vi får in i kombinationen och givetvis svärd och dylikt att sätta i fienden. Något som uppskattas är den fiendevariation som Castlevania: Belmont’s Curse bjuder på. Under mina dryga 20 timmar med äventyret kände jag aldrig att något motstånd kändes uttjatat eller att fiender återanvändes för mycket, och några stötte jag bara på vid enstaka tillfällen även om jag sökte igenom det mesta som spelet har att erbjuda – givetvis för belöningen, men också för att jag uppskattade min tid i detta Paris i mörkrets förfall.
Plattformshoppningen blir smått brutal, i varje fall när det kommer till några av spelets allra svåraste, hemliga sidorum. Det var så att jag nästan slet av mig håret vid vissa tillfällen, men det var alltid mitt fel när Rose landade fel och mötte ett brutalt öde i några av de fällor som finns. Kontrollen är ypperlig, och att man sedan har en typ av piska som används till att både svinga sig i olika typer av ringar – men också i fiender. Detta kan användas i strid där jag drar mig till en fiende för att sedan utföra en starkare attack, men jag kan också använda fiender för att ta mig till höjder som jag annars inte kan nå – och många av sidorummen och områden som inte hör huvudstoryn till kräver utforskning och en hel del funderande, var kan de gömda ingångarna egentligen finnas? Vi får ofta subtila hintar om var vi ska, men inget skrivs direkt på läppen, det är inte ofta som spelet håller mig i handen, och då känns det givetvis extra bra när jag hittar vägen framåt – eller kanske ännu bättre när jag når ställen som leder mig till hemligheter.
För mig är det oerhört viktigt att det finns spännande saker att hitta vid sidan av den raka vägen som leder mig till målet i Metroidvanias, även om det känns fel att kalla Castlevania för just ett Metroidvania – Belmont’s Curse är helt enkelt ett helt fantastiskt Castlevania. När jag hittar en av fyra bitar som ökar den totala mängden liv, eller en bit som sedan leder till att jag får mer magipoäng som krävs för de allra starkaste specialförmågorna så lyser hela jag upp. Det känns oerhört bra att hitta många av spelets hemligheter. När jag hittar en plats där mina framsteg sparas och hälsan samt alla återfyllningsbara drycker fylls på så blir jag glad. Precis lika glad blir jag när jag hittar en genväg precis innan en port som skriker bosstrid. Jag vill förstås inte behöva ta mig långa avstånd om jag misslyckas under en bossbatalj, och utefter kartan har de verkligen löst det med goda genvägar så att det aldrig känns långt när jag vill röra mig till platser jag har eller inte har besökt tidigare.
Castlevania: Belmont’s Curse fångar den där fantastiska Castlevania-känslan och för min del är det här seriens bästa del sedan Symphony of the Night. Nintendo Switch-versionen är visserligen inte lika högupplöst som de andra versionerna, men för oss som spelar på Nintendo Switch 2 så får vi en sorts ‘enhancement’ där spelet för det mesta flyter i 60 bilder per sekund. Bilduppdateringen har visserligen sjunkit under dessa 60 fps, men det är inte särskilt ofta. Det största problemet är dock att spelet crashade sju, åtta gånger under mitt äventyr vilket inte är så roligt om man precis klarat en svår plattformssektion eller är mitt i en bosstrid. Men utöver det så flyter det riktigt fint på Nintendo Switch 2, och jag har uppskattat att kunna spela det både på TV och handburet beroende på var jag varit, eller om jag helt enkelt bara vill sitta med min konsol i handen.
Castlevania: Belmont’s Curse är ett fantastiskt spel både för entusiaster av serien, men också för nya spelare. Visst bjuder det på sin beskörda del av utmaning, men belöningen känns alltid värt det. Att få slåss mot en boss och först få dyngstryk, för att sedan lära sig dess attackmönster och sedan gå segrande ur striden är så oerhört belönande, och återigen – när Rose dör känns det aldrig som att det är spelets fel, utan helt och hållet mitt eget. Kontrollen sitter som en ordentlig smäck, och varje gång jag lär mig en ny förmåga återvänder jag till tidigare områden för att se om det är några nya hemligheter som jag kan nå som jag aldrig kunde komma åt tidigare. Det lockar verkligen min nyfikenhet genom hela spelet, och inte en enda gång kände jag att jag bara ville bli färdig, utan det fanns hela tiden något spännande som gjorde att jag såg fram emot nästa spelsession.
Castlevania: Belmont’s Curse är det bästa spelet i den fantastiska serien sedan Symphony of the Night.
Betyg: 9 av 10
Testat till Nintendo Switch (på Nintendo Switch 2)
Finns även till:
PS5
Xbox Series X/S
PC
