Once Upon a Katamari har tagit sig till Nintendo Switch 2, och här får vi rulla vår katamari genom olika tidsepoker. Charmigt, härligt japanskt och hiskeligt beroendeframkallande där vi dessutom får en Nintendo Switch 2-exklusiv kontrollmetod.
Kungen av hela kosmos och hans familj håller på att städa slottet när en underlig pergamentrulle hittas. När kosmos konung är utled av all städning slänger han upp pergamentrullen i luften och plötsligt förstörs jorden, månen och alla stjärnor på himlavalvet. Då beordrar han prinsen att resa tillbaka i tiden för att ställa allting tillrätta med hjälp av katamarin. Galet japanskt på ett sådär fantastiskt sätt vilket även genomsyrar hela spelet.
Det är här de beroendeframkallande spelmomenten startar, och likt en snöboll får vi rulla katamarin genom tid och rum. Vi får börja med att rulla in småprylar i ett litet rum till att sedan samla på oss stora dinosaurier och kungakronor som gör det möjligt att låsa upp nya banor. Det hela flyter otroligt fint på Nintendo Switch 2, och där jag mestadels spelade i bärbart läge upptäckte jag inte några dippar i bilduppdateringen en enda gång. Det är minst lika underhållande som jag minns PlayStation 5-versionen som jag spelade i fjol, och oavsett om jag skall rulla in x antal olika drickor, dinosaurier eller göra en så stor katamari som möjligt så känner jag samma glädje att få göra detta igen.
Det intressanta med att vi reser genom olika tidsepoker är att det ger en stor variation i de banor och utmaningar vi ställs inför. Vi får bland annat besöka feodala Japan, dinosauriernas tid och vilda västern så variationen är väldigt god. Humorn lyser också igenom där vi exempelvis ska rulla en människa under ett visst uppdrag och göra honom så rund och stor som möjligt så att han kommer i sin rustning. Detsamma gäller när vi rullar in olika kusiner i katamarin och olika människor som sprattlar vilt för att sedan kasta upp den ihoprullade bollen i rymden för att skapa nya planeter och stjärnor. Återigen, det är sådär galet och genialiskt japanskt att det inte går annat än att älska Katamari Damacy-spelen som den lite halvfalska titellåten som nynnas och jag bara myser
Nytt för Once Upon a Katamari är också några ‘power ups’ som finns lite här och var utefter banorna. En av dessa består av två raketer som gör att vi flyger fram, men jag lyckas sällan kontrollera min katamari efter att jag dragit igång dem. Dessutom kan vi inte plocka upp en annan ‘power up’ innan vi bränt slut på den vi redan har. Desto bättre är en magnet som suger till sig alla möjliga föremål i vår närhet så länge vår katamari är tillräckligt stor för att de ska kunna fästas, och det känns riktigt härligt när man drar igång en boost och forsar fram längs en bana samtidigt som man ser hur ”snöbollen” bara växer och växer i takt med att fler prylar samlas in. Det förändrar inte spelupplevelsen helt och hållet, men just magneten är ett trevligt tillskott.
En annan ny ingrediens för serien i och med Once Upon a Katamari är spelläget KatamariBall. Det är en form av multiplayer där vi tävlar mot andra spelare – antingen online eller mot AI-motståndare där vi ska samla på oss så mcyket föremål vi bara kan samtidigt som vi kan förstöra för andra genom att rulla in dem med katamarin och vi har en större ”snöboll” än vad de har. Jag lyckas dock aldrig hitta några motståndare online, utan det känns mer upplagt för att spela tillsammans med ett gäng vänner. Det är dock aldrig något jag lägger någon större tid på, men om jag hade haft ett antal kompisar som samtidigt spelade detta hade det varit skoj att spela det mot varandra. Ett partyläge helt enkelt.
Kontrollen känns fortfarande rätt tankig, även om det är smidigare än vad det var när jag spelade Katamari Damacy till PlayStation 2. Det krävs en viss snits för att navigera sig genom små snirkliga områden, så som pennor som agerar broar innan katamarin har växt så att vi kan plocka upp allt större saker. Det gick dock betydligt smidigare att bli vän med kontrollen den här gången än när jag spelade det till PlayStation 5, så ”spelande ger färdighet” så att säga. I Nintendo Switch 2-versionen kan vi också dra nytta av musfunktionen som joyconsen erbjuder, där vi använder de båda kontrollerna för att rulla katamarin fram. Det gör faktiskt mer för inlevelsen än vad jag hade förväntat mig, och även om jag oftast använder standardkontrollerna så är det underhållande att växla mellan de båda kontrollsätten.
Berättelsen ligger lite där i bakgrunden och fungerar som en stämningshöjare samtidigt som den bjuder på mycket humor. Det tar sällan fokuset från spelmomenten lyckligtvis, men det skapar ett irritationsmoment när Konungen av hela kosmos ska prata mitt under pågående katamari-rullningsuppdrag. Då fylls hela skärmen med en ruta med text och när jag samtidigt ska läsa vad han säger så är det oerhört svårt att samtidigt hålla fokus på spelmomenten där man knappt ser någonting. Jag hade föredragit om denna textruta dök upp någonstans i något hörn, men det är lyckligtvis inte några långa samtal och ger oftast ett tips till vad det är jag egentligen ska göra.
Once Upon a Katamari kommer med nya tillskott, men de förändrar inte spelupplevelsen på något ordentligt sätt. Det bjuder emellertid på mer av det otroligt goda där vi får en ypperligt beroendeframkallande spelupplevelse i positiv mening och designen är verkligen ypperlig och passar den humoristiska tonen. Jag kommer nästan alltid på mig själv att spela betydligt längre än vad jag initialt hade planerat, och det om något är ett positivt betyg för denna grymma spelserie.
Betyg: 8 av 10
Testat till Nintendo Switch 2
Finns även till:
PS5
Xbox Series X/S
Nintendo Switch
PC
