Spelat i veckan – Gravity Rush Remastered och mustigt JRPG

spelativeckan_v06-16Den gångna veckan har undertecknad spenderat mycket tid med två japanska titlar – Gravity Rush Remastered och The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel.

Gravity Rush Remastered (PS4) är som ni säkert vet en finputsad version av Playstation Vita-upplevelsen där vi får vrida och vända på gravitationen. Jag var lite rädd att äventyret skulle bli lidande precis som Tearaway Unfolded (läs gärna recensionen) som fortfarande är bättre till Sonys bärbara format, men redan vid spelets inledning – där Isaac Newton-symboliska äpplet faller ned till marken – förstår jag att Japan Studios äventyr förvaltats på ett riktigt bra sätt.

Förutom att Gravity Rush Remastered har blivit snyggare, och har ett silkeslent flyt, är det lätt att förälska sig i äventyret och spelvärlden än en gång. Det känns redan från start som om spelet var gjort för en storbilds-tv, och även om jag är väldigt förtjust i Sonys bärbara PS Vita så måste jag säga att den remastrade versionen slår den bärbara på fingrarna både en, två och tre gånger.

the legend of heroes trails of cold steel

The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel (PS Vita) är ett japanskt rollspel av klassiska mått, och även om designen visar upp både toppar och dalar, så lyser den glödheta atmosfären igenom. Vi får följa ett gäng ungdomar som antagits till en prestigefylld militärskola – Thors Military Academy – och vi får allt från intressanta dialoger och ett intressant stridssystem.

Fighterna är turordningsbaserade, och lägger relativt stor vikt på att länka ihop olika karaktärer med varandra för att kunna ge dem understöd. Ju bättre karaktärerna lär känna varandra, ju bättre samarbetsattacker kan de utföra, och förutom att de får bättre kontakt genom att slåss tillsammans kan man ägna tid med de olika eleverna och spela kort för att förbättra deras relationer.

Vi kommer att publicera recensionen av Gravity Rush Remastered under nästa vecka.

Annonser

Spelat i veckan – ABC Murders och Lego Marvel’s Avengers

Under veckan har undertecknad spenderat en hel del tid med TT Games Lego Marvel’s Avengers och löst mord med Hercule Poirot i Agatha Christie: The ABC Murders till Playstation 4.

Agatha Christie: The ABC Murders är ett peka-och-klicka-äventyr som bygger kraftigt på Agatha Christies originalproduktion. Vi får lösa mängder av små finurliga pussel, och även om tankenötterna inte är bland de mest utmanande som vi stött på i ett spel, så får vi ändå skruva, vrida och tänka en aning innan de knäcks. Men förutom dessa ingredienser är det en väldigt enkel upplevelse som inte ger spelaren något direkt tankemotstånd.

Utvecklarna Microids har emellertid bakat in en spännande funktion som låter oss lösa olika frågeställningar genom att para ihop rätt bevismaterial. Det är ingalunda en krävande eller svår uppgift, men det ger ändå en illusion av att spelaren får vara med och påverka. Dessutom är Hercule Poirot en väldigt färgstark personlighet som även lyser väl igenom i spelversionen.

lego marvels avengers

Lego Marvel’s Avengers är, på gott och ont, väldigt likt sina föregångare. Pusslen och actionbitarna är enkla, men spelet innehåller en hel del godis som finns där bara för att spelaren ska få ha kul helt enkelt. Det är dock som en bantad version av TT Games tidigare så fullmatade Lego Marvel Superheroes. Det är fortfarande en trevlig coop-upplevelse, men den som väntar på något nytt får vända sig åt något annat håll.

Recensionen av Agatha Christie: The ABC Murders publiceras under nästa vecka.

Spelat i veckan – Sword Art Online och Neptunia Rebirth 2

Den här veckan har Playstation Vita fått ett stort utrymme. Här om dagen fick jag hem Sword Art Online: Lost Song, och sedan dess har jag grottat ned mig i Artdinks och Bandai Namcos actionrollspel. Dessutom har jag fortsatt mina äventyr med har jag spelat Hyperdimension Neptunia Re;Birth 2: Sisters Generation (hädanefter Neptunia Rebirth 2) som jag skrev om under den förra veckan.

sword-art-online-lost-song

Sword Art Online: Lost Song (PS Vita) baserar sig på animen och kretsar kring ett gäng ungdomar som spelar ett ‘virtual reality’-spel med ‘full dive’ – där användarna upplever det som att de dyker ned i världen på riktigt. Karaktärerna pratar hela tiden om hur otroligt spännande och roliga alla uppdrag är. De menar att världen är fylld av mystik, men tyvärr lyser det inte igenom skärmen.

Karaktärerna består av en färgglad klick personligheter, och medan dialogerna avlöser varandra skapas en viss myskänsla. Detta blåser dock sönder när de inledande timmarna består av ren button-mashing, och trots stora möjligheter att både förbättra och skaffa ny utrustning, så finns det inte några behov av att förbättra den stora mängden av spelbara karaktärer – utmaningen är lika med noll.

Förhoppningsvis blir upplevelsen bättre efter några fler timmar framför den bärbara skärmen, men de gråa grottorna ser alla nästan likadana ut, och världen är väldigt detaljfattig – både rent grafiskt och innehållsmässigt.

neptunia rebirth 2

Neptunia Rebirth 2 (PS Vita) är emellertid betydligt mer intressant, och där levererar Compile Heart en hel drös av ingredienser som gör rollspelsgenren intressant. Spelaren får mängder av uppdrag att utföra, och hela tiden dyker det upp nya möjligheter att utveckla karaktärerna och dess utrustning. Här, till skillnad från de första timmarna i Sword Art Online: Lost Song, så får vi verkligen nytta av alla förbättringar som vi kan göra med stridskämparnas utrustning.

Precis som föregångarna så är Neptunia Rebirth 2 en parodi på hela spelvärlden, och vi hittar ett gäng tjejer i huvudrollen som alla representerar olika spelföretag – så som Sega, Sony, Microsoft och Nintendo. Dialogerna blandar både hög- och lågvattenskämt, men ibland blir det lite väl mycket snack.

I Neptunia Rebirth 2 är det rollspelets spelmässiga innehåll som glänser medan handlingen får en sekundär roll mellan uppdragen.

Vad har ni spelat under veckan?

Spelat i veckan – Yakuza 5 och Divinity: Original Sin

Jag har ägnat över tolv timmar med Yakuza 5, och jag har fastnat rejält för Segas actionäventyr. Dessutom har jag börjat en ny runda med Divinity: Original Sin – Enhanced Edition till Playstation 4, och den här gången delar jag äventyret tillsammans med en vän genom ‘share play’-funktionen.

Yakuza 5 (PS3) handlar om atmosfär, action och galen, skruvad japansk humor. Hittills har jag njutit av varenda sekund i stadsdelen Nagasugai, och även om spelets strider har en stor roll så är det ändå alla bisysslor och händelser som skapar magin. Den nya grafikmotorn gör också sitt jobb för att förgylla tillställningen, och jag hoppas verkligen inte att Yakuza 5 släpptes försent i väst – jag vill verkligen att det ska sälja så pass bra att vi får se Yakuza 6, Yakuza Kiwami och Yakuza Zero med engelska undertexter.

yakuza 5

Jag har skrivit om Divinity: Original Sin – Enhanced Edition (PS4) ett flertalet tillfällen här på PlayZine, inte minst i recensionen. Trots att jag lagt ned otaliga timmar på äventyret så fortsätter jag ändå att hitta nya sidor hos rollspelet. För ett litet tag sedan började jag om från början på en betydligt tuffare svårighetsgrad, och den här gången använder jag mig av Playstation 4:as ‘share play’-funktion som faktiskt är smått fantastisk.

Detta innebär att jag kan spela igenom Divinity: Original Sin – Enhanced Edition online tillsammans med en vän som inte ens äger spelet, och även om jag tvingas bjuda in honom igen efter varje timme som passerar fungerar det någorlunda smärtfritt. Visserligen bråkar Playstation 4 emellanåt genom att täcka en bit av skärmen med en svart ruta för min vän, och det är ett väldigt vanligt problem för ‘share play’-funktionen. Den svarta rutan är ämnad att täcka över information – så som troféer och andra notifikationer – men ibland försvinner den inte från skärmen och stannar kvar och tvingar värden att starta om sin konsol.

divinity original sin enhanced edition

Har du inte spelat någon av Segas Yakuza-spel kan jag varmt rekommendera Yakuza 5. Visserligen följer handlingen tidigare delar i serien, men om jag dömer från den speltid som jag lagt ned på äventyret, så behövs inte några tidigare erfarenheter med varumärket för att det fortfarande ska stå som årets kanske bästa Playstation 3-upplevelse.

Spelat i veckan – Deadpool och Snobben kommer från väldigt skilda världar

Veckans spelupplevelser har skiljt sig rejält från varandra – Deadpool och Snobbens stora äventyr (som faktiskt fick en svensk titel här i Sverige.) Sött barnspel samt horribel och äcklig superhjälte.

Deadpool (PS4) är ett helsjukt äventyr med Marvels omvända superhjälte i huvudrollen, där pubertal humor och scener med inälvor och rent brutala moment levereras om vartannat. När tonvikten ligger på ren sexhumor är det något som jag på pappret skulle avsky, men precis som när man lyssnade på olika musikgrupper i smyg under högstadiet, är det nästan så att jag skäms när jag brister ut i ett asgarv vid flera tillfällen.

De rena spelmomenten involverar både automatvapen och svärd samt stora hammare. Det handlar om ren buttonmashing med inslag av tajmingmoment där vi hela tiden får poäng som vi kan använda till att uppgradera både vapen och själva Deadpool – vår alldeles galna protagonist. Men, det är inte där spelets höjdpunkt ligger, utan i de sjuka moment som hela tiden matas med, och det ganska korta äventyret bjuder oss på en ganska varierad upplevelse.

snobbens stora äventyr ps4

Annat är det med Snobbens stora äventyr (PS4) som känns som en barnanpassad version av Rayman Legends. Tyvärr saknar de första speltimmarna den magi som Ubisoft lyckats skapa med sin plattformshjälte, och äventyret saknar allt vad utmaning heter. Vi får generiska bakgrunder, och en samlarmani som går lite väl långt. Utvecklarna har inte använt licensen på ett bra sätt, och det är helt enkelt långt ifrån lika mysigt som jag hade hoppats. Förhoppningsvis ändrar jag min uppfattning senare, men just nu känns Snobbens stora äventyr som en blek kopia, och trots att man får nya förmågor under spelets gång känns allt som en monoton upprepning.

Jag kommer att spela mer av Deadpool och Snobbens stora äventyr innan recensionerna publiceras under nästa vecka.

Spelat i veckan – Transformers: Devastation och söt japansk skräck

spelativeckan_v43-15Under den senaste veckan har undertecknad spelat en hel hop av intressanta spel, och ni får gärna läsa recensionerna av Playstation 4-spelen Wasteland 2: Director’s Cut och WRC 5. Dessutom har jag lagt mycket tid på Platinum Games snabba actionrökare Transfromers: Devastation till PS4 och jag har även testat den söta, japanska skräckisen Corpse Party: Blood Drive till Playstation Vita.

Transformers-varumärket har blivit rejält misshandlat av spelbranschen alldeles för länge, men Bayonetta-utvecklarna Platinum Games har kommit för att ändra på det. Transformers: Devastation lånar flera ingredienser från utvecklarstudions tidigare actionäventyr, och det är också en väldigt snabb och arkadinspirerad upplevelse. Dessutom får vi ett visst djup där vi hittar mängder av vapen – som vi kan förbättra genom att kombinera dem med andra vapen – och samtidigt som vi kan växla mellan personligheter som Optimus Prime, Bumblebee och Sideswipe. Karaktärerna går dessutom upp i level om de deltar på stridsfältet, och där hittar vi en beroendeframkallande upplevelse rakt igenom.

Transformers: Devastation baseras på den tecknade tv-serien, och även om jag aldrig har sett den så får jag härliga flashbacks från barndomen, och röstskådespelarna gör sitt jobb för att sätta liv i karaktärerna. Striderna förlitar sig på olika kombinationer, och vad som till en början känns som ren buttonmashing blir sedan en kamp som förlitar sig ordentligt på tajming.

Corpse Party: Blood Drive är något så udda som ett sött skräckspel. Äventyret är utvecklat av 5pb och trots att jag inte har fått grepp om alla bitar under min korta testperiod börjar folk att dö för att sedan helt förintas från historien. Ingen kommer ihåg dessa personer förutom en liten grupp ungdomar, och när spelaren får chansen att ta över kontrollen har vi blivit förda till ett övergivet lägenhetshus som är täckt av mystik. Handlingen förs framåt genom ett gäng manga-inspirerade klipp, men själva grafikmotorn målar upp karaktärerna med söta chibi-huvuden.

Recensionen av Transformers: Devastation kommer att publiceras under nästa vecka.

Spelat i veckan – Wasteland 2, WRC 5 och japanskt actionrollspel

spelativeckan_v42-15I fredags släpptes fyra riktigt intressanta spel till Playstation 4 – Wasteland 2: Director’s Cut, WRC 5, Dragon Quest Heroes och Tales of Zestiria. Undertecknad ägnade veckan åt tre av dessa titlar, och det råder inte någon tvekan om att det är en spännande tid för oss som tycker om racing och rollspel.

Dragon Quest Heroes är Omega Force bästa Dynasty Warriors-mix hittills, och ni kan läsa vad jag tyckte om actionrollspelet i recensionen som publicerades tidigare under veckan.

Wasteland 2: Director’s Cut är inXiles förfinade version av originalet som släpptes till PC i fjol, och nu kommer rollspelet även till Playstation 4 och Xbox One. Konsolversionerna har anpassats för formaten, och det rör sig om en riktigt utmanande upplevelse. Karaktärerna måste inte bara bli bättre i strid, utan vi får även lägga ut kunskapspoäng på färdigheter som ger viktiga förmågor som bland annat gör att de kan upptäcka fällor. Det rör sig om en skitig, förstörd postapokalyptisk värld, och folket gör allt för att lyckas överleva i den trasiga tillvaron.

Striderna kan se tämligen simpla ut till en början, men det taktiska rollspelet bjuder på betydligt fler strategiska drag än vad som är synligt vid en första anblick. Wasteland 2 ger spelaren möjligheten att placera ut varje soldat var för sig, så länge inte fienden upptäcker någon av stridskämparna. Dessutom är tillgången på ammunition och förbandslådor sparsam, och det gäller att distribuera sina prylar väl. Då och då stöter vi på civila som som hamnat mitt i en strid, och ibland kan spelaren tvingas till att bestämma sig för att bota en behövande med ett sista bandage, eller spara det för sitt team.

WRC 5 är det första spelet i serien som tar sig till Playstation 4 och Xbox One, och den här gången är det Kylotonn Entertainment som står för utvecklingen. Det handlar om en rejäl rallysimulator, och en liten krock för mycket kan resultera i ett nederlag för en hel tävling.

wrc 5

Jag har bara tagit mig igenom de första fyra tävlingarna, men det tog inte lång tid innan jag fastnade för det tekniska och snabba upplägget. Det rör sig om smala vägar med många kurvor, och varje gång jag lyckas hålla farten i en snäv sväng kickar adrenalinet lite extra. En av de intressantaste punkterna med WRC 5 är att bilens skador inte bara kan lagas med hjälp av en fet plånbok. Istället får spelaren disponera 45 minuter till sitt mekanikerteam mellan varje tävlingsdag, och har vi lyckats skada bilen ordentligt gäller det att överväga om det är viktigare med bland annat en helt fräsch motor, schyssta stötdämpare eller en fungerande radiokommunikation med kartläsaren.

Vi kommer att publicera recensionerna av Wasteland 2: Director’s Cut och WRC 5 under nästa vecka.

Spelat i veckan – Dragon Quest Heroes och Danganronpa Another Episode

spelativeckan_v41-15Förutom att jag ägnat en hel del tid åt Pro Evolution Soccer 2016 (som undertecknad recenserat) och NBA 2K16 (som undertecknad också recenserat) har det varit en vecka som spetsats med ett par japanska spelupplevelser – Dragon Quest Heroes: The World Tree’s Woe and the Blight Below till Playstation 4 samt Danganronpa Another Episode: Ultra Despair Girls till PS Vita.

danganronpa another episode

Danganronpa Another Episode: Ultra Despair Girls (PS Vita) är precis (som jag tidigare varit inne på) ett sidospår till huvudserien, och till skillnad mot sin förlaga som är en visuell novell hittar vi ett actionpackat, galet och skruvat äventyr. Förutom att vi får skjuta på elaka Monokuamas är det stämningen och den sjuka tonen som får mig att vilja fortsätta. Det känns som en väldigt japansk, och animeinspirerad skräckspelstolkning, där barnen löper amok och dödar alla vuxna – som ses som demoner. Dialoger och filmscener avlöser varandra, och även om vi får ett relativt varierat gameplay – där vi måste planera vårt agerande för att ta oss levande ur striderna – är det i stämningen och handlingen som Danganronpa-avstickaren levererar.

Dragon Quest Heroes: The World Tree’s Woe (PS4) är en mix av Square Enix rollspelsserie och Omega Force Dynasty Warriors-kreation. Precis som med Hyrule Warriors (som också är en liknande hybrid) till Wii U handlar det om ett väldigt stämningsfullt äventyr med störtskön musik, en härlig atmosfär och helt fantastisk musik.

dragon quest heroes

Stridssystemet ser väldigt simpelt ut på ytan, men ju längre in i rollspelsäventyret vi kommer, ju mer avancerat blir det. Vi har en hel uppsjö utav karaktärer att välja mellan, och de har alla olika specialattacker som kompletterar varandra på olika sätt. Dessutom kan vi bli vänner med diverse monster, och dessa slåss sedan för vår sida. Detta blir extra användbart när fienden närmar sig från olika håll, och vi måste försvara ett objekt, och således inte kan befinna oss på alla platser samtidigt.

Stridssystemet och framförallt stämningen är riktigt härlig, men de första timmarna har inte bjudit på mycket till utmaning. När mina karaktärer kliver upp i level använder jag inte alltid poängen till att förbättra dess förmågor direkt, eftersom att fienden inte bjuder upp till någon särskild kamp. Inledningen ger oss emellertid en klar bild av Dragon Quest Heroes funktioner, och förhoppningsvis handlar det bara om en välkomponerad tutorial som blir betydligt mer utmanande längre in.

Recensionen av Dragon Quest Heroes: The World Tree’s Woe publiceras under nästa vecka.

Spelat i veckan – Payday 2, PES 2016 och high school-basket

spelativeckan_v40-15Det har varit en fullspäckad vecka med riktigt bra spel, och måndagen började med fluffiga får i den galna Worms– och Lemmings-mixen Flockers, och mina tankar kring pusseläventyret hittar ni här. Veckan fortsatte sedan med Playstation 4-versionerna av Payday 2: Crimewave Edition, Pro Evolution Soccer 2016 och NBA 2K16.

Payday 2: Crimewave Edition är en oslipad diamant som är läskigt beroendeframkallande i sina bästa stunder. Det handlar om en coop-upplevelse som upplevs allra bäst online med mänskliga medspelare, och tillsammans utför spelarna kupper mot datorstyrt motstånd. Vi kan visserligen smyga oss förbi obemärkta i många lägen, men i huvudsak ställs vi mot en stor polisstyrka som skickar sina mannar rakt in i skottelden. Den artificiella intelligensen är dessvärre väldigt låg, samtidigt som designen och de grafiska bitarna lämnar en del att önska. Däremot är det oerhört beroendeframkallande att bygga ut sin arsenal och lära sig mängder av nya förmågor som gör livet enklare som en ökänd rånare, och tillsammans med andra blir det en riktigt underhållande upplevelse. Recensionen publicerades igår, och slutbetyget är högt.

payday 2 crimewave edition ps4

Pro Evolution Soccer 2016 är faktiskt min första PES-upplevelse sedan 2013. Tidigare höll jag serien som den absolut bästa digitala fotbollsupplevelsen, men sedan Pro Evolution Soccer 2008 gick aldrig de nyare spelen i den riktning som jag själv föredrog. I mitt tycke sprang Electronic Arts Fifa-serie om Konamis fotbollsfest, men mycket har hänt sedan jag gav mig på PES-serien senast.

De första stapplande stegen med Pro Evolution Soccer 2016 kändes ovana, och när min första onlinematch slutade med förlusten 6-9 tyckte jag att målvakterna var urusla. Efter ett 70-tal matcher till, mängder av nedlagd tid på att köpa spelare och tweaka mitt egenkomponerade lag förstår jag att det inte var målvakterna som var dåliga, utan det var mitt och min motståndares försvarsspel som behövde en rejäl förbättring.

En sådan sak som att medspelarna – utan boll – tar genomtänkta löpningar förgyller spelupplevelsen något enormt. Det är otroligt belönande att slå den perfekta passningen på en rusande anfallare, men samtidigt är det lika frustrerande när bollen går iväg hundradelen försent – och det är 100 procent mitt egna fel att det blir offside. Pro Evolution Soccer 2016 blir bättre och bättre för varje match – Konami har hittat hem igen.

pes 2016

NBA 2K16 är en väldigt trevlig överraskning. Jag vet mycket väl att Visual Concepts är riktigt kapabla utvecklare, men jag förvånas varje år att jag lockas till att verkligen lära mig basketens upplägg för att förstå och kunna ta del av den fullständiga upplevelsen. Trots att undertecknad älskar sport är just basket långt ifrån prioriterat, och även om jag förstår grunderna är det en helt annan sak att sätta sig in i detaljerna. Ju mer jag lär mig, desto bättre blir hela spelupplevelsen, och när det på förhand lovande storyläget inte levererar (även om det är intressant att få börja från gräsrotsnivå med spel i high school) är händelserna på basketplan fantastiska.

Recensionerna av Pro Evolution Soccer 2016 och NBA 2K16 publiceras under nästa vecka.

Spelat i veckan – Risen 3, Flockers och galen action

spelativeckan_v39-15_01Risen 3: Titan Lord – Enhanced Edition, Flockers och Danganronpa Another Episode: Ultra Despair Girls – min spelmeny under veckan har alltså bestått av rollspel, pussel och galen action. Dessutom fick jag se slutscenerna i det förträffliga Broken Sword 5: The Serpent’s Curse (läs gärna recensionen) och jag längtar redan tillbaka till George Stobbart och Nico Collards härliga resa.

Danganronpa Another Episode: Ultra Despair Girls (PS Vita) är ett sidospår till den härliga visuella PS Vita-serien – som även kommer till Playstation 4 i och med den regelrätta trean. Vi bevittna ett skruvat äventyr där inledningen levereras i form av härliga animesekvenser, och storyn kretsar kring Komaru Naegi som blivit inlåst i sitt hem under ett och ett halvt års tid – utan att veta varför. Precis när hon börjar vänja sig vid sin nya tillvaro träffar vi på spelseriens antagonist – björnen Monokuma som sliter upp den stålförsatta dörren med sina stålklor.

Danganronpa Another Episode Ultra Despair Girls

Jag har bara känt lite på ytan, men redan blivit hänförd och påverkad av den skruvade och påtagliga atmosfären. När jag väl får delta själv handlar det dock om en väldigt enkel actionupplevelse med de stora Monokuma-björnarna som är väldigt lätta att träffa med puffran. Förutom att vapnet bland annat kan användas till att skjuta sönder och bedöva – kan det också få Monokuma att dansa, och det blir en väldigt udda upplevelse när humor blandas med råa inslag som bland annat inkluderar barn som ”leker zombies” och släpar runt på en död programledare.

Flockers (PS4) är utvecklat av Worms-studion Team 17, det är en väldigt intressant upplevelse, speciellt för oss som kommer ihåg kultklassikern Lemmings. Den här gången ska vi emellertid valla får till en utsatt punkt på banan – som också innehåller inlåsta ‘guldfår’ att befria för att vinna extrapoäng (och kanske även andra saker som jag ännu inte noterat.) De första banorna introducerar oss för kontrollen, men svårighetsgraden stiger relativt fort, och spelaren ställs inför flera hinder som kräver snabba beslut. Fåren kan bland annat användas till att forma trappsteg för att ge de övriga i flocken möjlighet att ta sig upp på högre avsatser, och vi kan också formera stoppklossar om exempelvis ett stup eller en sågklinga gör livet surt för spelets ‘huvudkaraktärer.’

flockers ps4

Jag fastnade på pusselspelets inledande banor – inte för att jag inte lyckades klara av dem, utan för att spelets beroendeframkallande upplägg triggade igång perfektionisten som gömmer sig inom mig. Banorna ska helt enkelt klaras med de tre berömda stjärnorna som vi hittar i flera pusselspel, och ibland är det till och med mer givande att spela om en bana än att köra den för första gången.

Risen 3: Titan Lord – Enhanced Edition (PS4) är ett rollspel som jag först jämförde med The Witcher 3: Wild Hunt, men tyvärr når det långt ifrån samma klass. Inledningen är väldigt blek, där den föråldrade grafiken talar om den förra generationens tidigare levnadsår, och stridssystemet saknar den där riktiga tajmingen som krävs.

risen 3 titan lord enhanced edition

Efter att jag tagit mig igenom en oinspirerad grotta tillsammans med protagonistens syster Patty händer emellertid något, och Risen 3 tar flera kliv i rätt riktning. När jag får möjlighet att börja forma den spelbara karaktären, träffa nya personligheter och besöka nya betydligt mer inspirerande miljöer slutar jag att jämföra äventyret med CD Projekt Reds mästerverk. Först då blir actionrollspelet underhållande, och även om de visuella bitarna är föråldrade, och gameplayet inte är allt för tight vill jag fortsätta äventyret och lösa någon av de mängder av sidouppdrag som ploppar upp var jag än vänder mig.

Nästa vecka publicerar vi recensionerna av Risen 3: Titan Lord – Enhanced Edition och Flockers. Vad har ni spelat under veckan?