Divinity: Original Sin Enchanced Edition är byggt kring ett koncept som skriker klassiskt PC-rollspel, och nu har Larian Studios äventyr tagit sig till konsol. På förhand har det sett otroligt lockande ut, men hur ser det egentligen ut när vi har facit i vår hand?
Rollspel som Divinity: Original Sin Enhanced Edition må vara klassiska för PC-spelare, men för oss som håller sig till konsol är det en tämligen ny upplevelse. Tidigare i år fick vi se Wasteland 2: Director’s Cut (läs gärna recensionen) till Playstation 4 och Xbox One (samtidigt som PC-spelarna fick uppgraderingen gratis) men med ett omständligt gränssnitt passade det aldrig riktigt konsolernas kontrollschema.
Jag ska ärligt säga att jag aldrig spelat rollspelsserier som Baldurs Gate, eller ens rört Dungeon & Dragons som spelas med tärning, papper och penna. Ändå känner jag mig snabbt hemma i Divinity: Original Sin Enhanced Edition, och när liv och död avgörs med ett ”tärningskast” är det svårt att inte hålla andan.
Divinity: Original Sin Enhanced Edition startar kring hamnstaden Cyseal, och vad som börjar som en mordutredning slutar i ett äventyr som inbegriper att rädda världen – föga nytänk, men också väldigt klassiskt. Var jag än vrider och vänder mig finns det invånare som vill ha min hjälp med diverse sysslor, och ibland ställs vi inför mer eller mindre svåra val. När vi skapar huvudkaraktärerna – en kvinnlig och en manlig – kan vi också välja att ge dem en viss ”personlighet” där de reagerar på olika sätt under vissa händelser, och det kan ge en hel del oväntade konsekvenser. Dialogerna är ofta väldigt intressanta – även när det rör sig om sidosysslor – och de levereras med en fantastisk inlevelse av de riktigt begåvade röstskådespelarna.
Till en början kan mängden sidouppdrag kännas överväldigande, men Larian Studios har gjort ett fantastiskt jobb med att fylla uppdragsloggen med tillräckligt ledande information, utan att det känns som om de håller mig som spelare i handen under hela äventyret. Jag känner mig aldrig vilsen, även om vissa uppdrag kräver en viss eftertanke.
Det är väldigt rogivande att vandra omkring i städer som Cyseal (så länge man inte snor en fisk, eller annat trivialt när någon ser på) och musiken samt designen sätter en smått magisk stämpel på atmosfären. Idag är det få spel som får mig att njuta av att bara vandra omkring och småprata med folk, och här har utvecklarna gjort ett fantastiskt jobb – i synnerhet när de allt som oftast spetsar till det med ett nytt uppdrag här och var. Utanför stadens murar hittar vi emellertid klassiska monster som skelett, orcher och andra fiender som vill ta spelarens liv, och när det är dags för strid förväxlas realtidsupplägget till en turbaserad fight. Förutom vanliga attacker har varje karaktär sina egna specialförmågor, och varje manöver kostar ett antal olika actionpoäng.
Pricken över i:t levereras också med äventyrets coop-funktion, där vi kan spela tillsammans med vänner över hela världen, eller tillsammans i soffan. Online-delen fungerar med sömlös integration, och om de olika spelarna vill springa åt varsitt håll går det alldeles utmärkt (även om det såklart inte är att rekommendera) utan jobbiga laddningsscener eller osynliga väggar.
Innan man vet ordet av har man svepts in i en magisk fantasyberättelse, och när mängder av speltimmar har rullat förbi känner jag mig fortfarande engagerad. Divinity: Originl Sin Enhanced Edition fungerar förvånansvärt bra på konsol, och även om menyerna kan kännas omständliga vissa gånger är det inte något som förstör min upplevelse nämnvärt. Samtidigt som karaktärerna blir starkare, och kan ikläda sig ny utrustning beger jag mig ut på äventyr – där den största bristen är att oförväntade konsekvenser tar kål på min ensemble krigare som växer sig större under spelets gång. Det gäller att spara ofta, och gör man det kan nästan Divinity: Originl Sin Enhanced Editions största minustecken bli ett plus – man vet aldrig vad som ska hända härnäst.
X PLAY! ZINE 