Undertecknad har levt maffialiv i Mafia: Definitive Edition och kört runt i den fiktiva staden Lost Heaven och skjutit mafiosos och tampats med polisen.
Precis som i originalet får vi ta kontrollen över taxichaffisen Tommy Angelo i denna remake och han rycks in på den kriminella banan när Don Salieri tar honom under sina vingar.
I videorecensionen berättar jag varför Mafia: Definitive Edition är ett riktigt bra spel.
Vi har saknat Vanillaware som inte släppt något spel sedan Dragon’s Crown 2013. Nu är de äntligen tillbaka med 13 Sentinels: Aegis Rim som blandar science-fiction med ett nostalgiskt 80-tal och vi bjuds på en fantastisk berättelse och strategiska rollspelsstrider.
Se gärna vår videorecension på vår Youtube-kanal SpelPaus.
Äventyret kretsar kring 13 färgstarka karaktärer och berättelsen blandar in äventyrsinslag, men flyter på som en av de allra mest spännande visuella novellerna. Det hela börjar i Tokyo 1985 där ett gäng skolungdomar börjar prata om hemska drömmar om en dystopisk framtid där jätterobotar ödelägger stora städer. Men vad handlar egentligen detta om? Är det inte så att Juro Kurabe, en av de 13 protagonisterna, egentligen bara sett för många scifi-filmer om ufon och utomjordingar som kommit hit för att ta över planeten?
Det har gått sju år sedan Naughty Dog fick oss att häpna av The Last of Us. De inledande sekvenserna, där Joel förlorade sin familj, har etsat sig fast i minnet, liksom den far-och-dotter-liknande relationen mellan Joel och Ellie. Nu är det äntligen dags för uppföljaren att göra entré, men har de lyckats att förvalta den fantastiska start som serien fick?
Originalet, The Last of Us, levererade en story som höjde ribban något enormt när det kommer till berättande i spel, och i uppföljaren får dialogerna och storyn fortsatt en otroligt betydande roll. Denna recension är emellertid spoilerfri, och därför är jag riktigt försiktig när det kommer till den biten. Vi får återigen stifta bekantskap med Joel och Ellie, men den här gången är det Ellie som får axla rollen som huvudrollsinnehavare. Tillvaron har till synes lugnat ner sig och de bor i ett litet samhälle med skyddande ”murar” samtidigt som de beger sig ut på expeditioner för att ta ut infekterade i närområdet.
Det märks tydligt hur livet efter zombieutbrottet har påverkat våra kära karaktärer, där en mer bitter och hårdhudad ton har färgat dem. Det har gått fem år sedan händelserna i The Last of Us, och det är intressant att se hur världen och dess befolkning har formats sedan senast det begav sig. Uppföljaren är oerhört våldsam där ett ganska överdrivet sadistiskt våld präglar händelserna, och samtidigt som jag känner en oerhörd avsmak för många av de händelser som sker ger det också en stark känsla som får mig att vilja ta reda på vad som verkligen pågår.
Samspelet mellan Ellie och Joel ger inte lika starka känslor som i föregångaren, och här får vi istället bland annat följa Ellies kärleksintresse för Diana. Berättandet är emellertid starkt även i The Last of Us Part II, och att utbrottet av muterade människor påverkat samhället känns också naturligt. Alla gör sitt för att överleva, även om tortyrscener och rena avrättningar tar det hela lite väl långt över gränsen. Det är inte något spel som får mig att bli munter, men det är likväl väldigt intressant, och jag kan helt enkelt inte slita mig förrän jag når slutet.
Det bjuder emellertid på en fantastisk grafik och en design som får mig att vilja stanna kvar i spelvärlden. The Last of Us Part II är ett av de absolut snyggaste spelen på marknaden, och att det klarar av att flyta stabilt är nästan en gåta. När jag besöker byggnader, skogar och hus är det också väldigt intressant att det mesta känns eget, jag får aldrig känslan av deja vu, att jag besökt samma byggnad tidigare som i så många andra spel. Det är verkligen en fröjd för ögonen och jag har lagt en hel del tid åt spelets fotoläge för att ta de ”perfekta bilderna”.
The Last of Us Part II är semi-öppet. Det handlar inte om en öppen värld i form av Red Dead Redemption eller något annat ”open world”-spel, men det är helt enkelt lagom öppet. Det finns en hel del intressanta saker att hitta på platser som ligger vid sidan av händelserna i huvudberättelsen, och det finns förnödenheter att hitta som låter oss bygga bomber, helande bandage och annat. Dessutom kan vi hitta böcker som gör att Ellie kan lära sig nya förmågor som att exempelvis smyga snabbare. Vi kan också knåpa ihop bomber, hitta olika sorters vapen och förbättra dem som kan göra resan betydligt behagligare när vi stöter på stora muterade monster som sprutar av gift, clickers som vi känner igen från originalet eller mänskliga fiender som försöker göra livet surt för oss. Det är en nervkittlande känsla när jag ligger i högt gräs och ser de gå omkring framför mig, för att sedan, om jag lyckas, smyga fram och skära halsen av dem. Brutalt är ordet även här.
The Last of Us Part II är ett fantastiskt spel som bjuder på en hel del överraskningar, och det är brutalt och hemskt – med avrättningar och rena sadistiska utföranden här och var. Det är riktigt, riktigt bra och även om det inte levererar en riktigt lika bra berättelse som originalet, så är det fortfarande ett riktigt fantastiskt spel.
Endast en installation i den den animedoftande spelserien Sakura Wars har tagit sig till väst tidigare, och nu får vi äntligen ta del av en engelsktextad version av spelserien som blandar dejting och actionladdade strider i robotdräkter.
Sakura Wars är en reboot av spelserien som tar vid tio år efter händelserna i det första spelet. Jordens befolkning hotas av demoner och för att stoppa deras framfart hittar vi olika organisationer som slåss mot fienden i Mecha-dräkter. Spelaren får rollen som en ny ledare över en av dessa organisationer – The Flower Division – som har huvudansvaret för att hålla Tokyo säkert. Det blir dock snabbt klart att The Flower Division står på ruinens brant, och dessa säkerhetspoliser stöds inte med några ekonomiska muskler ifrån staten. Istället får de hitta egna sätt att få ekonomin att gå ihop, och i The Flower Division ligger fokuset på teaterföreställningar – något som inte går särskilt bra när hela gruppen är allt annat än goda skådespelare.
Då och då får vi också slåss, men det stora fokuset ligger på dialogerna och berättelsen. The Flower Division är helt och hållet bemannat av tjejer, förutom den ledare som spelaren själv kontrollerar. Vi hittar ett gäng färgsprakande karaktärer som alla ser på livet på olika sätt, och när vi pratar med dem får vi ofta välja bland ett antal olika saker som protagonisten ska säga till dem. Det kan göra de olika karaktärerna glada, rörda eller rent av arga och beroende på hur vi svarar så kommer det även att påverka framtida händelser. Här hittar vi både seriositet och humor, och om vi svarar som karaktärerna vill kan det också leda till kärlek.
Tyvärr känns en del av dialogerna väldigt ytliga, och en viss sekvens med en viss karaktär har etsat sig fast – på ett dåligt sätt. Här är målet att muntra upp henne, och istället för att prata om hur hon är som person får vi istället välja mellan att berömma henne för håret eller hennes val av tofs. Här kändes det oerhört ytligt, men lyckligtvis är inte alla dialoger så pass substanslösa.
Karaktärerna är inte heller så djupa som jag skulle vilja att dem var, men många av dialogerna är ändå underhållande. Ibland känns de överspelade, och ibland vill jag helt enkelt bara fortsätta att prata med personligheterna. Det är helt klart en blandning av både lågt och högt, men jag vill hela tiden fortsätta spela för att se vad som kommer att hända härnäst.
Som jag berörde tidigare så får vi alltså även slåss då och då, och vi hittar ett system som förnöjer för stunden. Striderna är dock väldigt enkla, och mestadels får vi slåss genom att använda ett gäng knappkombinationer med hjälp av två stycken knappar. Vi hittar visserligen ett par olika specialattacker också, men det känns som att striderna finns där för att sätta lite puls till det lugna berättandet, och på det sättet så fungerar det faktiskt väl. Istället för att vara rädd för att karaktärerna ska tappa all sin hälsa, så jagar jag istället högsta betyg för varje stridssekvens. Om vi exempelvis tar oss igenom stridssekvensen under en viss tid, dödar tillräckligt många fiender och utdelar tillräckligt mycket skada belönas vi med ett S i efterspelet till fighten. Detta gör att vi stärker bandet med de karaktärer som vi slåss med vid vår sida.
Sakura Wars är ett underhållande spel även om det har sina solfläckar. I sina bästa stunder är lyser karaktärerna, och i äventyrets sämre passager känns det hela väldigt ytligt. Designen på världen är härlig, och på det stora hela har Sakura Wars en riktigt härlig atmosfär där jag allt som oftast trivs riktigt bra i dess spelvärld.
Final Fantasy 7 trollband en hel värld när det släpptes till PlayStation, och vi är många som har väntat på remaken. Här får vi en modern tolkning av den första delen som utspelar sig i Midgar.
Final Fantasy 7 berör ett ämne som är högst aktuellt idag, och här hittar vi ett gäng miljöaktivister som kallar sig för Avalanche. Under inledningen beger de sig ut för att förstöra en av storföretaget Shinras raktorer som suger ur världens livskraft – Mako – och här får vi förstås stifta bekantskap med några av äventyrets färgstarka karaktärer.
Cloud Strife är en ung man som plågas av forna minnen och samtidigt försöker han dölja alla sina känslor. Han är en legosoldat med ett förflutet i Shinras organisation och nu åtar han sig uppdrag mot betalning. Vid en första anblick ser det ut som att han endast stället sitt svärd och sina stridskunskaper till förfogande mot betalning, men det är tydligt att det gömmer sig något bakom hans kalla attityd.
Karaktärsgalleriet är oerhört starkt och det får en otroligt stark lyster i denna remake som ger oss möjlighet att utforska personligheterna ytterligare. Denna första episod av Final Fantasy 7 Remake utspelar sig endast i Midgar, men Square Enix har verkligen fyllt på med material där vi får lära känna karaktärerna än mer, och de klassiska sekvenserna från originalet har fått en helt ny lyster. Allt från sekvenser som berör storyn till tunga bosstrider är skapade med en sådan fantastisk precision av grafik, design, rörelsemönster, musik och fingertoppskänsla att jag verkligen vill ha mer och snarast kommer att ta mig ann rollspelsäventyret ännu en gång på den tuffaste svårighetsgraden. Att få se Midgar målas upp med en sådan fantastisk design och grafik är stort i sig, och jag kommer på mig själv att bara stanna upp och kika på folkvimlet i Wall Market, staden som står på plattorna i skyn och en massa andra platser som verkligen ser helt fantastiska ut.
Förutom att vi får lära känna karaktärerna bättre i Final Fantasy VII Remake så har den första episoden (som endast utspelar sig i Midgar) också förgyllts med en hel del sidosysslor. Trots att sidouppdragen till stor del präglas av att ta ner olika fiender, eller hitta några katter, så känns de hela tiden passande för den värld som äventyret utspelar sig i.
Det klassiska stridssystemet där varje karaktär fick dela ut slag, attacker och besvärjelser i tur och ordning har bytts ut mot ett mer actionbaserat upplägg. Till en början känns det väldigt simpelt, men ju längre äventyret rör sig, desto djupare känns hela upplägget. Vi kan såklart använda oss av materia (som dessutom kan levlas upp) i vapen och utrustning som låter oss kasta eldattacker, få mer liv och andra härliga saker. Det blir riktigt beroendeframkallande att laborera med dessa, och när vi sedan kan uppgradera vapen och dylikt fastnar jag rejält för att kunna se karaktärerna utvecklas.
Förutom någon lite väl lång passage där jag befann mig i några tunnlar lite för länge så är omgivningarna verkligen fantastiska, och atmosfären är verkligen stark. Den första episoden av Final Fantasy 7 Remake är en fantastisk start på äventyret, och uppföljaren är helt klart en av de mest efterlängtade hemma hos mig just nu.
Team Ninja gav oss en fantastisk SoulsBourne-upplevelse med Nioh, och nu är tvåan här. Det är lika oförlåtande som belönande, och räkna med att dö otaliga gånger innan äventyret är slut.
Jag föll för genren redan när Demon’s Souls släpptes som en ganska nischad upplevelse innan det hela tog ordentlig fart i och med Dark Souls, och när Nioh lanserades var jag fast direkt. Vi fick besöka ett japan under 1600-talet och greppa kontrollen över William Adams och bege oss ut på monsterslakt (vi blev såklart även slaktade av monstren). Nioh 2 utspelar sig emellertid före originalet och året är 1555, och denna gång får vi skapa en alldeles egen karaktär. Vi har mängder av valmöjligheter när det kommer till att ändra karaktärens utseende och först efter en halvtimme känner jag mig nöjd med min protagonist.
Mycket är sig likt, Nioh 2 behåller många av de ingredienser som fanns med i föregångaren både när det kommer till den spelmässiga biten och rent designmässigt. Grafiken känns nästintill identisk, men med mina goda minnen av originalet gör det inte särskilt mycket. Vanliga fiender kan utgöra ett stort hot, speciellt om de mindre monstren och människorna attackerar mig samtidigt som en stor bjässe hoppar på mig som spelare med ett stort spjut. Det är emellertid de stora, maffiga bossarna som bjuder på den allra största utmaningen, och svordomarna har flugit som spön i backen samtidigt som timmarna går och jag nöter in deras attacker och rörelsemönster i mitt minne.
Bossarna är verkligen spännande, och förtvivlan förväxlas med förhoppningar. Jag lär mig att en viss attack från berörda boss är bättre att blockera än att kasta sig undan som jag gjort under de ~20 andra försöken, och jag kommer hela tiden närmare och närmare slutet på dess livmätare under mina mängder av försök. Vi måste helt enkelt inse att vi kommer att dö – många, många gånger. Vår protagonist är också halvt en människa och halvt en yokai – ett övernaturligt monster från den japanska kulturen. Detta gör att vi kan förvandla oss till en demon under en kortare period efter att en mätare fyllts på. Dessa kommer till stor nytta under de allra svåraste striderna, och när vi befinner oss i mänsklig form kan vi även använda oss av vissa yokai-attacker. När det kommer ett rött ljus från en fiende innebär det att denne kommer att utföra en riktigt stark specialattack, men lyckas vi då slå till denna med en så kallad ”burst attack” avbryts fiendens manöver och då ryker även en hel del av dess uthållighet.
Vi kan förstås levla upp vår karaktär, och förutom att vi kan får mer hälsa så kan vi också utöka färdigheterna med de vapen vi använder. Det gör att vi kan göra mer skada och få olika kombinationer som gör att striderna kan bli lite, lite mer fördelaktiga. När det gäller skydd och attack är det emellertid vår utrustning som är a och o, och det enklaste sättet att bygga upp vår arsenal är att möta andra spelares vålnader. Går vi fram till deras gravar kan vi ställas mot dem och när de är besegrade så släpper de ofta ifrån sig vapen och annan utrustning. Dessutom kan vi plocka med oss en datorstyrd version av andra spelares karaktärer (mot betalning av ett visst föremål), och även om de inte utgör särskilt mycket skada, så fångar de fiendernas uppmärksamhet vilket kommer väl till pass i svåra strider.
Nioh 2 är ett väldigt bra spel samtidigt som det prövar tålamodet ordentligt. Belöningen blir emellertid total när jag väl lyckas ta ner en stor, stark boss som dödat mig otaliga gånger under flera timmar. Det är också riktigt beroendeframkallande att försöka hitta ny, starkare utrustning och bli lite, lite starkare och mer motståndskraftig. Nioh 2 är verkligen en värdig uppföljare även om mycket är sig likt från dess föregångare.
Warriors Orochi 4 släpptes under 2018 och nu levereras den ”ultimata” versionen med mer av det goda.
Omega Force är verkligen mästare när det kommer till Musou-spel, där vi får kasta oss ut på stridsfältet och slåss mot tusentals fiender under en och samma strid. Det handlar emellertid mest om att ta ut fiendens olika officerare, medan de vanliga soldaterna mestadels används för att fylla på olika sorters mätare som gör att vi kan utdela starkare och förödande attacker.
Berättelsen är mest något som ger oss en ursäkt till att få slåss mot stora horder av fiender, och den här gången har de blandat in gudar som Odin och Zeus. Efter att vi tagit oss igenom en strid för första gången (de går precis som vanligt att spela om dem hur många gånger som vi behagar) får vi också tillgång till ett gäng nya spelbara karaktärer, och Ultimate-versionen bjuder också på några nya ansikten som Ryu Hayabusa och Hades. När vi samlat på oss alla spelbara karaktärer kan vi vraka och välja bland över 100 stycken stridskämpar.
När vi beger oss ut i strid kan vi ta med oss tre stycken karaktärer som vi kan växla mellan, och varje kamp har också tre utvalda karaktärer som ger oss ett regn av erfarenhetspoäng när vi dödar fiender om vi använder några av dessa kämpar i striden. Denna gång kan vi också använda oss av magi, och även om det inte förändrar hela spelupplägget är det ett trevligt tillskott.
Warriors Orochi 4 har också ett beroendeframkallande system där vi utvecklar karaktärerna och deras vapen. När de går upp i level blir de starkare i vanlig ordning, och vi får också mängder av vapen som vi sedan kan uppgradera med olika attribut. Karaktärerna får också poäng som vi bland annat kan använda till att ge de mer hälsa, styrka och starkare magier. Dessutom kan vi uppgradera lägret och detta påverkar samtliga karaktärer på ett positivt sätt.
De grafiska aspekterna har inte mycket att skryta med annat än att väldigt många karaktärer kan fylla skärmen samtidigt utan att bilden hackar (testet är gjort på PlayStation 4 Pro) allt för mycket. Animationerna kan se riktigt stela ut på sina håll, och stridsfälten är inte särskilt intressanta rent designmässigt.
Förutom att Ultimate-utgåvan bjuder på fler karaktärer så inkluderas också nya sidouppdrag och ett Infinity-läge som är precis som det låter som. För oss som gillar genren är det riktigt underhållande, och timmarna flyger iväg när jag uppgraderar karaktärer, höjer svårighetsgraden (normal-läget är lite väl enkelt) och deltar i mängder av strider. Warriors Orochi 4 Ultimate lär inte omvända någon som inte redan är intresserad av Musou-spel, men för den redan invigde är det riktigt härligt, och det är även en bra startpunkt för den som är intresserad av att prova på genren för första gången.
Shinobi släppes i de japanska arkadhallarna under 1987, och nu kan vi spela i både stationär och bärbar form på Nintendo Switch.
Under 2009 portades Shinobi och släpptes via Wii Shop Channel och Xbox Live Arcade, och under det tidiga 90-talet spelade jag det frenetiskt i en arkadhall i Spanien. Det bringar fram en hel del nostalgiska känslor när jag tar kontrollen över ninjan Joe Hisashi och uppgiften är att sätta stopp för terrororganisationen Zeed som kidnappat barn från Oboro-klanen.
Shinobi levereras med fem olika banor som alla är indelade i fyra mindre delar. Det gäller att ta sig igenom varje del under tre minuter – men det är knappast tidsbegränsningen som gör äventyret svårast. Banorna kryllar av fiender som vill göra livet surt för spelaren och Hisashi, och det är knappast någon enkel uppgift att ta sig levande igenom de miljöer som presenteras.
Det gäller verkligen att ha tålamod och precis som i spel som Dark Souls får man inte ta misslyckade försök för hårt. Vi får använda minnet i en form av trial-and-error och snabba reflexer för att ta oss levande genom spelvärlden. Ett nytt spelläge som är exklusivt för Ages-utgåvan gör det också möjligt att tåla två träffar istället för att vi ska dö av en enda träff, dessutom gör alltid våra kaststjärnor maximal skada i detta läge – något som välkomnas skarpt.
För de 70 kronor som Shinobi kostar på Nintendos e-shop till Nintendo Switch får man både nostalgi och frustration. Det var många gånger under spelresans gång som jag bara ville ge upp, men sedan kom suget tillbaka och jag ville helt enkelt ge mig på ytterligare ett försök för att se om jag mäktade med denna utmanande action- och plattformsupplevelse från 80-talet.
Star Ocean First Departure R blandar sci-fi med fantasy och resultatet är ett riktigt intressant japanskt rollspel av klassiska mått.
Star Ocean släpptes till Super Famicom i Japan, men det tog sig aldrig till Super Nintendo här i väst. Istället fick vi vänta till 2008 då Square Enix släppte en remake till PlayStation Portable och det är och den versionen som Star Ocean First Departure R baseras på samtidigt som vi får några trevliga nyheter.
I huvudrollen hittar vi Roddick, en kille som lever ett stillsamt liv tillsammans med familj och vänner i en liten by utanför storstädernas vimmel. Precis som i många klassiska rollspel längtar vår protagonist efter äventyr, och när en mystisk sjukdom sprider sig förändras hans liv drastisk när han beger sig ut i rymden och reser i både tid och rum för att rädda sin hemplanet.
En väldigt intressant aspekt är att vi stöter på en hel del karaktärer som kan slå följe med oss på resan och hjälpa oss i strid. Jag blev väldigt förvånad när jag fick reda på att en väldigt färgstark och betydande (för mig) karaktär inte ens tillhör huvudhandlingen, utan jag hade lika gärna kunna missa att få med honom på min resa. Detta påverkar dialoger i största grad, och jag blir också väldigt sugen på att spela om Star Ocean First Departure R för att få med mig andra karaktärer och se vad de tillför till berättelsen. Det är väldigt sällan som jag känner ett sug efter att spela om långa rollspel, så de har verkligen lyckats fånga mitt intresse.
Striderna är inte turordningsbaserade som i många andra rollspel av klassisk karaktär, utan de är mer actionbetonade. Vi får välja vilka karaktärer vi kan styra över, använda oss specialattacker och hela oss. Och utvecklandet av karaktärerna är väldigt intressant där vi kan lägga poäng (som vi bland annat får när de går upp i level) på olika färdigheter. Det kan röra sig om att få fiender att oftare missa sina slag, att vi har större chans att få in kritiska slag, men vi kan också lära gänget att laga mat, söka efter närliggande skatter, stjäla och en hel drös av andra saker.
Till skillnad från tidigare versioner av Star Ocean First Departure R så kan vi nu springa snabbt med hjälp av en axelknapp. Det gör det betydligt skönare att ta sig genom grottor och dalar där vi ibland behöver gå långa sträckor för att nå vårt mål. Dessutom har det blivit svårare. I PlayStation Portable-utgåvan var det väldigt lätt att powerlevla sina karaktärer, men här har vi mer motstånd att bita i vilket uppskattas rejält.
Musiken, designen – den grafiska stilen och berättelsen känns verkligen klassisk och röstskådespelarna ger också extra personlighet åt karaktärerna. Berättelsen bjuder kanske inte på några enorma överraskningar, men det är igenkänningsfaktorn, miljöerna och dialogerna som ger Star Ocean First Departure R en riktig charm och störthärlig atmosfär. Striderna är också väldigt underhållande, och det blir beroendeframkallande att utveckla sina karaktärer på olika sätt.
Star Ocean First Departure R är ett fantastiskt rollspel med ett mycket stort hjärta.
Segas shoot em’ up-klassiker Fantasy Zone har tagit sig till Nintendo Switch, och actionfesten innehåller också några trevliga nyheter.
Fantasy Zone är en väldigt färgglad actionskjutare och dess vrickade och söta design är simpel samtidigt som den fungerar. Efter att jag spelat diverse ‘bullet hell shooters’ – där kulorna viner i en vidunderlig fart och fyller skärmen – den senaste tiden får jag faktiskt problem med den betydligt långsammare spelupplevelsen.
Fantasy Zone är skruvat och vi axlar rollen som den levande rymdfarkosten Opa-opa. Fantasizonens åtta planeter har övertagits av Menoner, och det gäller att ta ut deras baser som de placerat ut på varje planet. Därefter ställs vi mot en boss, och om vi tar lång tid på oss blir dessa utmanande slutstrider dessutom svårare. Om vi tar lång tid på oss kan bossarna bli snabbare, göra skador på platser där vi trodde att vi var säkra och så vidare. Fantasy Zone är trots sitt enkla och glada yttre inte något enkelt spel.
Då är det tur att vi kan samla på oss mynt som döda fiender släpper, och med dessa kan vi sedan handla när vi kör in i en röd ballong som fungerar som affär. Här kan vi bland annat köpa nya motorer och vapen som gör resan lite smidigare, men ammunitionen i dessa vapen tar slut och om vi vill köpa dem igen kostar de mer pengar än vad de gjorde vid vårt första köp. Motorerna vi köper finns emellertid kvar så länge vi är vid liv, men de försvinner också om vi skulle råka dö på vägen.
Fantasy Zone har en underlig design, ibland gillar jag den, och ibland är jag inte riktigt lika begeistrad. Det som stör mig mest är dock placeringen av vissa fiender, och när jag dör för att allt går lite för långsamt blir jag ganska irriterad mellan varven. Det är frustrerande emellanåt och ibland blir jag så frustrerad att jag stänger av konsolen. Fantasy Zone blir svårt, fast på lite fel sätt, då och då, och trots att jag spelar på easy och använder mig av maxantalet av extraliv har det varit en utmaning att ta sig till slutet.
Sega Ages-versionen av Fantasy Zone till Nintendo Switch kommer också med ett par trevliga nyheter. Först har vi Time Attack som är självbeskrivande, men sen har vi Upa-Upa-läget som jag gillar skarpt. Här börjar vi med en enkel laser, men sedan kan vi vraka och välja mellan vapen och bomber – så länge resurserna finns. I Upa-Upa-läget får vi istället betala för varje skott och fälld bomb.
Sega Ages Fantasy Zone är ett intressant shoot em’ up som underhåller även om jag blir smått galen på fiendeplaceringen mellan varven. Det är också trevligt att jag nu kan ta med mig det på resande fot (finns visserligen även en version till Nintendo 3DS också) istället för att sitta framför en tjock-tv med min Sega Master System-versionen av spelet. Det är inte ett spel för alla, men för oss som gillar retrodoftande shoot em’ up-spel är det riktigt trevligt.
