Recension: Twin Mirror

Twin Mirror har utvecklats av Dontnod Entertainment som gav oss det fantastiska Life is Strange, och den här gången får vi en thriller med den tidigare grävande journalisten Sam Higgs i huvudrollen. Och nu ska jag berätta om det är lika spännande och medryckande som Life is Strange eller inte.

Se gärna videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Sam flydde från sin lilla hemstad Basswood för ett par år sedan, och full av ångest är han på väg tillbaka för att ta farväl av sin bäste vän Nick som dött i en hemsk bilolycka. Innan begravningen stannar han till vid en utkiksplats och han tittar ut över staden och minns tillbaka på hur livet var innan han lämnade. Detta resulterar i att han missar begravningen och när han sedan kliver in på puben där alla har samlats möts han knappast av ett gott mottagande. Tidigare skrev Sam en artikel som ledde till att en gruva stängdes ned, och det innebar att många av samhällets invånare blev arbetslösa, och ett gäng hillbillies visar sitt missnöje klart och tydligt.

Fortsätt läsa Recension: Twin Mirror

Videorecension: Dirt 5 – vi har testat racingspelet till PS5 och PS4

Dirt-serien lämnar den semirealistiska racingen och med Dirt 5 handlar det om en riktig arkadupplevelse.

I en ny video (ni hittar recensionen i text här) berättar undertecknad bland annat om skillnaderna mellan PlayStation 4- och PlayStation 5-versionen och tar reda på hur väl den arkadiga spelupplevelsen fungerar i realiteten.

Recension: Dirt 5

Dirt 5 tar en U-sväng och fokuserar på underhållande arkadracing.

Det är Motorstorm- och Onrush-utvecklaren Codemasters Cheshire som har stått för den femte delen i Dirt-serien, och det råder inte någon tvekan om att de lämnat den semirealistiska känslan som kom med Dirt 4 för att fokusera på rejäl arkadracing.

Se gärna videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Banorna kommer med mycket färg, plan flyger i luften och släpper ifrån sig ett färgglatt gasmoln, konfetti kastas ut vid mållinjen och det kommer med en skön värme. Det hela presenteras som en form av off-road-festival där vägarna är breda och den arkadiga kontrollen låter mig behålla mycket fart även om det finns en hel del snåriga svängar att ta sig genom.

Det märks att utvecklarna har tagit med sig en och annan tanke från deras arbete med Onrush. Vi hittar nämligen många banor som är belagda på berg och kullar, vi flyger i luften och det ger faktiskt ett härligt pirr i magen medan ljudet dånar från motorerna i de nya Pulse-hörlurarna till PlayStation 5. Utvecklarna har kanske inte utnyttjat möjligheten till 3D-ljud på ett enastående sätt, men när exempelvis en läktare kommer upp på höger sida hör vi tydligt att musiken som spelas där kommer från höger. Det är inget som förändrar hela spelupplevelsen, men det är ändå en snygg effekt.

Dirt 5 ser bra ut även om det inte är det bästa valet för den som vill testa på den nya generationens konsoler. Allt ser emellertid väldigt klart ut till skillnad från den lite suddiga upplevelse som jag hade till PlayStation 4 Pro, och det bjuds också på snygga ray tracing-effekter i vattenpölar och is. Och på tal om is, vi får bland annat besöka Norge för att köra på isiga samt snöiga banor och en av favoriterna blev snabbt en tävling som börjar när solen börjar gå ner och när mörkret lagt sig bryter en riktig snöstorm ut. Riktigt festligt.

Även menyerna sprakar av färger, och i karriärläget har vi som ett träd med lopp som måste avklaras för att vi ska låsa upp nya race. Och vi hittar också en podcast-duo som snackar mellan loppen, men det hela känns ganska krystat och jag hoppar oftast på nästa race innan de har snackat färdigt.

Så förutom en klarare grafik, vad finns det mer som PlayStation 5-versionen gör bättre än PlayStation 4-utgåvan? Jo, de adaptiva trigger-knapparna som DualSense kommer med utnyttjas flitigt där det blir trögare eller lättare att trycka beroende på vad som händer i racet. Tråkigt nog utnyttjas inte den haptiska feedbacken, något som skulle kunnat ge en betydligt bättre närvarokänsla om den gav ett intryck av alla de olika underlag som Dirt 5 kommer med, eller om vi blir påkörda från höger exempelvis. Det är absolut inte någon dealbreaker, men helt klart förlorad potential.

Dirt 5 är ett riktigt bra racingspel, men jag saknar ändå rallyracen från Dirt 4 och tidigare delar i serien, och även om jag tycker att den arkadiga känslan är riktigt härlig saknar jag det mer simulatoraktiga upplägget ibland. Det är emellertid oerhört underhållande att köra loss mot ett gäng andra datorstyrda motståndare som gör sitt för att ta sig fram på snabbast sätt, och de räds inte att köra in i dig om du ligger i deras körbana. Det är förstås både frustrerande, men samtidigt en lättnad att även de datorstyrda motståndarna kan göra fel ibland där de kör in i varandra eller i någon vägkant.

Dirt 5 tar serien i en ny riktning – både på gott och ont.

Recension: Yakuza – Like a Dragon

Det tog lång tid innan Segas fantastiska Yakuza-serie fick ett gott fotfäste i väst. Undertecknad älskade emellertid spelserien från första stund, och nu får vi en mjuk reboot med en helt ny huvudrollsinnehavare.

Kiryu Kazuma har fått lämna plats åt Ichiban Kasuga, en ung hetlevrad Yakuza-medlem som agerar först och tänker sen, men samtidigt är han väldigt noga med att saker och ting ska gå rätt till. När han och en av hans kompisar – som påminner lite om Goro från Shenmue – ska samla in pengar från en man blir det visserligen en fight när låntagaren inte betalar tillbaka, men Ichiban låter honom vänta med betalningen i slutändan då han antagligen har ett gott skäl till att inte betala med en gång.

Precis som förlagorna är det ett ultrajapanskt äventyr som presenteras, men den här gången har de actionpackade striderna bytts ut mot japanska rollspelsstrider av klassiska mått. Striderna känns fortfarande väldigt mycket som just Yakuza, men här får vi i tur och ordning välja vilka typer av attacker Kasuga och hans vänner ska använda sig av. Vissa förmågor låter oss utföra QTE-sekvenser (tryck på rätt knapp vid rätt tillfälle) och vi kan också blockera fiendernas attacker om vi tajmar det hela rätt. Striderna må vara väldigt klassiska, men de flyter på oerhört smidigt och de går nästan lika snabbt som fighterna i seriens tidigare delar.

Ichiban Kasuga flurerar (precis som titeln avslöjar) inom Yakuza-kretsar, men allt går inte riktigt som han har tänkt sig. Han tvingas till ett långt fängelsestraff på grund av ett mord som han inte begått, och när han kommer ut möter han ett helt annat liv än han hade förväntat sig. Snart tar vi oss vidare till Yokohoma och den fiktiva stadsdelen Isezaki Ijincho, och det är ett ställe som är oerhört mycket större än vad vi fått uppleva i tidigare Yakuza-spel. Det hela ser också riktigt bra ut samtidigt som staden innehåller en hel drös av saker att göra.

Precis som tidigare kan vi besöka arkadhallen för att bland annat spela Space Harrier II (ni har väl inte missat det kommande Dreamcast-spelet Xenocider som inspirerats av det?), Outrun och Super Hang On, och vi kan sjunga karaoke, gå till kasinot och besöka restauranger och barer. Dessutom kan vi spela minispel som går ut på att samla pantburkar, köra kartracing och andra härliga sidosysslor.

Mycket utav berättelsen presenteras i form av videosekvenser, och de kan också vara riktigt långa. Personligen njuter jag av dessa för fulla muggar, men jag förstår att vissa kommer att känna att de är lite väl många och långa mellan varven. Men de bidrar till en fantastisk atmosfär som serien gjort sig känd för, och den ultrajapanska känslan är verkligen fantastisk.

Yakuza: Like a Dragon är verkligen en perfekt fortsättning för serien, och jag kommer definitivt att spela äventyret igen i mars då äventyret också kommer till PlayStation 5.

Videorecension: Mafia – Definitive Edition

Undertecknad har levt maffialiv i Mafia: Definitive Edition och kört runt i den fiktiva staden Lost Heaven och skjutit mafiosos och tampats med polisen.

Precis som i originalet får vi ta kontrollen över taxichaffisen Tommy Angelo i denna remake och han rycks in på den kriminella banan när Don Salieri tar honom under sina vingar.

I videorecensionen berättar jag varför Mafia: Definitive Edition är ett riktigt bra spel.

Recension: 13 Sentinels Aegis Rim (PS4)

Vi har saknat Vanillaware som inte släppt något spel sedan Dragon’s Crown 2013. Nu är de äntligen tillbaka med 13 Sentinels: Aegis Rim som blandar science-fiction med ett nostalgiskt 80-tal och vi bjuds på en fantastisk berättelse och strategiska rollspelsstrider.

Se gärna vår videorecension på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Äventyret kretsar kring 13 färgstarka karaktärer och berättelsen blandar in äventyrsinslag, men flyter på som en av de allra mest spännande visuella novellerna. Det hela börjar i Tokyo 1985 där ett gäng skolungdomar börjar prata om hemska drömmar om en dystopisk framtid där jätterobotar ödelägger stora städer. Men vad handlar egentligen detta om? Är det inte så att Juro Kurabe, en av de 13 protagonisterna, egentligen bara sett för många scifi-filmer om ufon och utomjordingar som kommit hit för att ta över planeten?

Fortsätt läsa Recension: 13 Sentinels Aegis Rim (PS4)

Recension: The Last of Us Part II

Det har gått sju år sedan Naughty Dog fick oss att häpna av The Last of Us. De inledande sekvenserna, där Joel förlorade sin familj, har etsat sig fast i minnet, liksom den far-och-dotter-liknande relationen mellan Joel och Ellie. Nu är det äntligen dags för uppföljaren att göra entré, men har de lyckats att förvalta den fantastiska start som serien fick?

Originalet, The Last of Us, levererade en story som höjde ribban något enormt när det kommer till berättande i spel, och i uppföljaren får dialogerna och storyn fortsatt en otroligt betydande roll. Denna recension är emellertid spoilerfri, och därför är jag riktigt försiktig när det kommer till den biten. Vi får återigen stifta bekantskap med Joel och Ellie, men den här gången är det Ellie som får axla rollen som huvudrollsinnehavare. Tillvaron har till synes lugnat ner sig och de bor i ett litet samhälle med skyddande ”murar” samtidigt som de beger sig ut på expeditioner för att ta ut infekterade i närområdet.

Det märks tydligt hur livet efter zombieutbrottet har påverkat våra kära karaktärer, där en mer bitter och hårdhudad ton har färgat dem. Det har gått fem år sedan händelserna i The Last of Us, och det är intressant att se hur världen och dess befolkning har formats sedan senast det begav sig. Uppföljaren är oerhört våldsam där ett ganska överdrivet sadistiskt våld präglar händelserna, och samtidigt som jag känner en oerhörd avsmak för många av de händelser som sker ger det också en stark känsla som får mig att vilja ta reda på vad som verkligen pågår.

Samspelet mellan Ellie och Joel ger inte lika starka känslor som i föregångaren, och här får vi istället bland annat följa Ellies kärleksintresse för Diana. Berättandet är emellertid starkt även i The Last of Us Part II, och att utbrottet av muterade människor påverkat samhället känns också naturligt. Alla gör sitt för att överleva, även om tortyrscener och rena avrättningar tar det hela lite väl långt över gränsen. Det är inte något spel som får mig att bli munter, men det är likväl väldigt intressant, och jag kan helt enkelt inte slita mig förrän jag når slutet.

Det bjuder emellertid på en fantastisk grafik och en design som får mig att vilja stanna kvar i spelvärlden. The Last of Us Part II är ett av de absolut snyggaste spelen på marknaden, och att det klarar av att flyta stabilt är nästan en gåta. När jag besöker byggnader, skogar och hus är det också väldigt intressant att det mesta känns eget, jag får aldrig känslan av deja vu, att jag besökt samma byggnad tidigare som i så många andra spel. Det är verkligen en fröjd för ögonen och jag har lagt en hel del tid åt spelets fotoläge för att ta de ”perfekta bilderna”.

The Last of Us Part II är semi-öppet. Det handlar inte om en öppen värld i form av Red Dead Redemption eller något annat ”open world”-spel, men det är helt enkelt lagom öppet. Det finns en hel del intressanta saker att hitta på platser som ligger vid sidan av händelserna i huvudberättelsen, och det finns förnödenheter att hitta som låter oss bygga bomber, helande bandage och annat. Dessutom kan vi hitta böcker som gör att Ellie kan lära sig nya förmågor som att exempelvis smyga snabbare. Vi kan också knåpa ihop bomber, hitta olika sorters vapen och förbättra dem som kan göra resan betydligt behagligare när vi stöter på stora muterade monster som sprutar av gift, clickers som vi känner igen från originalet eller mänskliga fiender som försöker göra livet surt för oss. Det är en nervkittlande känsla när jag ligger i högt gräs och ser de gå omkring framför mig, för att sedan, om jag lyckas, smyga fram och skära halsen av dem. Brutalt är ordet även här.

The Last of Us Part II är ett fantastiskt spel som bjuder på en hel del överraskningar, och det är brutalt och hemskt – med avrättningar och rena sadistiska utföranden här och var. Det är riktigt, riktigt bra och även om det inte levererar en riktigt lika bra berättelse som originalet, så är det fortfarande ett riktigt fantastiskt spel.

 

Recension: Sakura Wars

Endast en installation i den den animedoftande spelserien Sakura Wars har tagit sig till väst tidigare, och nu får vi äntligen ta del av en engelsktextad version av spelserien som blandar dejting och actionladdade strider i robotdräkter.

Sakura Wars är en reboot av spelserien som tar vid tio år efter händelserna i det första spelet. Jordens befolkning hotas av demoner och för att stoppa deras framfart hittar vi olika organisationer som slåss mot fienden i Mecha-dräkter. Spelaren får rollen som en ny ledare över en av dessa organisationer – The Flower Division – som har huvudansvaret för att hålla Tokyo säkert. Det blir dock snabbt klart att The Flower Division står på ruinens brant, och dessa säkerhetspoliser stöds inte med några ekonomiska muskler ifrån staten. Istället får de hitta egna sätt att få ekonomin att gå ihop, och i The Flower Division ligger fokuset på teaterföreställningar – något som inte går särskilt bra när hela gruppen är allt annat än goda skådespelare.

Då och då får vi också slåss, men det stora fokuset ligger på dialogerna och berättelsen. The Flower Division är helt och hållet bemannat av tjejer, förutom den ledare som spelaren själv kontrollerar. Vi hittar ett gäng färgsprakande karaktärer som alla ser på livet på olika sätt, och när vi pratar med dem får vi ofta välja bland ett antal olika saker som protagonisten ska säga till dem.  Det kan göra de olika karaktärerna glada, rörda eller rent av arga och beroende på hur vi svarar så kommer det även att påverka framtida händelser. Här hittar vi både seriositet och humor, och om vi svarar som karaktärerna vill kan det också leda till kärlek.

Tyvärr känns en del av dialogerna väldigt ytliga, och en viss sekvens med en viss karaktär har etsat sig fast – på ett dåligt sätt. Här är målet att muntra upp henne, och istället för att prata om hur hon är som person får vi istället välja mellan att berömma henne för håret eller hennes val av tofs. Här kändes det oerhört ytligt, men lyckligtvis är inte alla dialoger så pass substanslösa.

Karaktärerna är inte heller så djupa som jag skulle vilja att dem var, men många av dialogerna är ändå underhållande.  Ibland känns de överspelade, och ibland vill jag helt enkelt bara fortsätta att prata med personligheterna.  Det är helt klart en blandning av både lågt och högt, men jag vill hela tiden fortsätta spela för att se vad som kommer att hända härnäst.

Som jag berörde tidigare så får vi alltså även slåss då och då, och vi hittar ett system som förnöjer för stunden.  Striderna är dock väldigt enkla, och mestadels får vi slåss genom att använda ett gäng knappkombinationer med hjälp av två stycken knappar. Vi hittar visserligen ett par olika specialattacker också, men det känns som att striderna finns där för att sätta lite puls till det lugna berättandet, och på det sättet så fungerar det faktiskt väl. Istället för att vara rädd för att karaktärerna ska tappa all sin hälsa, så jagar jag istället högsta betyg för varje stridssekvens. Om vi exempelvis tar oss igenom stridssekvensen under en viss tid, dödar tillräckligt många fiender och utdelar tillräckligt mycket skada belönas vi med ett S i efterspelet till fighten. Detta gör att vi stärker bandet med de karaktärer som vi slåss med vid vår sida.

Sakura Wars är ett underhållande spel även om det har sina solfläckar. I sina bästa stunder är lyser karaktärerna, och i äventyrets sämre passager känns det hela väldigt ytligt. Designen på världen är härlig, och på det stora hela har Sakura Wars en riktigt härlig atmosfär där jag allt som oftast trivs riktigt bra i dess spelvärld.

Recension: Final Fantasy 7 Remake

Final Fantasy 7 trollband en hel värld när det släpptes till PlayStation, och vi är många som har väntat på remaken. Här får vi en modern tolkning av den första delen som utspelar sig i Midgar.

Final Fantasy 7 berör ett ämne som är högst aktuellt idag, och här hittar vi ett gäng miljöaktivister som kallar sig för Avalanche. Under inledningen beger de sig ut för att förstöra en av storföretaget Shinras raktorer som suger ur världens livskraft – Mako – och här får vi förstås stifta bekantskap med några av äventyrets färgstarka karaktärer.

Cloud Strife är en ung man som plågas av forna minnen och samtidigt försöker han dölja alla sina känslor. Han är en legosoldat med ett förflutet i Shinras organisation och nu åtar han sig uppdrag mot betalning. Vid en första anblick ser det ut som att han endast stället sitt svärd och sina stridskunskaper till förfogande mot betalning, men det är tydligt att det gömmer sig något bakom hans kalla attityd.

Karaktärsgalleriet är oerhört starkt och det får en otroligt stark lyster i denna remake som ger oss möjlighet att utforska personligheterna ytterligare. Denna första episod av Final Fantasy 7 Remake utspelar sig endast i Midgar, men Square Enix har verkligen fyllt på med material där vi får lära känna karaktärerna än mer, och de klassiska sekvenserna från originalet har fått en helt ny lyster. Allt från sekvenser som berör storyn till tunga bosstrider är skapade med en sådan fantastisk precision av grafik, design, rörelsemönster, musik och fingertoppskänsla att jag verkligen vill ha mer och snarast kommer att ta mig ann rollspelsäventyret ännu en gång på den tuffaste svårighetsgraden. Att få se Midgar målas upp med en sådan fantastisk design och grafik är stort i sig, och jag kommer på mig själv att bara stanna upp och kika på folkvimlet i Wall Market, staden som står på plattorna i skyn och en massa andra platser som verkligen ser helt fantastiska ut.

Förutom att vi får lära känna karaktärerna bättre i Final Fantasy VII Remake så har den första episoden (som endast utspelar sig i Midgar) också förgyllts med en hel del sidosysslor. Trots att sidouppdragen till stor del präglas av att ta ner olika fiender, eller hitta några katter, så känns de hela tiden passande för den värld som äventyret utspelar sig i.

Det klassiska stridssystemet där varje karaktär fick dela ut slag, attacker och besvärjelser i tur och ordning har bytts ut mot ett mer actionbaserat upplägg. Till en början känns det väldigt simpelt, men ju längre äventyret rör sig, desto djupare känns hela upplägget. Vi kan såklart använda oss av materia (som dessutom kan levlas upp) i vapen och utrustning som låter oss kasta eldattacker, få mer liv och andra härliga saker. Det blir riktigt beroendeframkallande att laborera med dessa, och när vi sedan kan uppgradera vapen och dylikt fastnar jag rejält för att kunna se karaktärerna utvecklas.

Förutom någon lite väl lång passage där jag befann mig i några tunnlar lite för länge så är omgivningarna verkligen fantastiska, och atmosfären är verkligen stark. Den första episoden av Final Fantasy 7 Remake är en fantastisk start på äventyret, och uppföljaren är helt klart en av de mest efterlängtade hemma hos mig just nu.

 

Recension: Nioh 2

Team Ninja gav oss en fantastisk SoulsBourne-upplevelse med Nioh, och nu är tvåan här.  Det är lika oförlåtande som belönande, och räkna med att dö otaliga gånger innan äventyret är slut.

Jag föll för genren redan när Demon’s Souls släpptes som en ganska nischad upplevelse innan det hela tog ordentlig fart i och med Dark Souls, och när Nioh lanserades var jag fast direkt. Vi fick besöka ett japan under 1600-talet och greppa kontrollen över William Adams och bege oss ut på monsterslakt (vi blev såklart även slaktade av monstren). Nioh 2 utspelar sig emellertid före originalet och året är 1555, och denna gång får vi skapa en alldeles egen karaktär. Vi har mängder av valmöjligheter när det kommer till att ändra karaktärens utseende och först efter en halvtimme känner jag mig nöjd med min protagonist.

Mycket är sig likt, Nioh 2 behåller många av de ingredienser som fanns med i föregångaren både när det kommer till den spelmässiga biten och rent designmässigt. Grafiken känns nästintill identisk, men med mina goda minnen av originalet gör det inte särskilt mycket.  Vanliga fiender kan utgöra ett stort hot, speciellt om de mindre monstren och människorna attackerar mig samtidigt som en stor bjässe hoppar på mig som spelare med ett stort spjut. Det är emellertid de stora, maffiga bossarna som bjuder på den allra största utmaningen, och svordomarna har flugit som spön i backen samtidigt som timmarna går och jag nöter in deras attacker och rörelsemönster i mitt minne.

Bossarna är verkligen spännande, och förtvivlan förväxlas med förhoppningar. Jag lär mig att en viss attack från berörda boss är bättre att blockera än att kasta sig undan som jag gjort under de ~20 andra försöken, och jag kommer hela tiden närmare och närmare slutet på dess livmätare under mina mängder av försök. Vi måste helt enkelt inse att vi kommer att dö – många, många gånger. Vår protagonist är också halvt en människa och halvt en yokai – ett övernaturligt monster från den japanska kulturen. Detta gör att vi kan förvandla oss till en demon under en kortare period efter att en mätare fyllts på. Dessa kommer till stor nytta under de allra svåraste striderna, och när vi befinner oss i mänsklig form kan vi även använda oss av vissa yokai-attacker. När det kommer ett rött ljus från en fiende innebär det att denne kommer att utföra en riktigt stark specialattack, men lyckas vi då slå till denna med en så kallad ”burst attack” avbryts fiendens manöver och då ryker även en hel del av dess uthållighet.

Vi kan förstås levla upp vår karaktär, och förutom att vi kan får mer hälsa så kan vi också utöka färdigheterna med de vapen vi använder. Det gör att vi kan göra mer skada och få olika kombinationer som gör att striderna kan bli lite, lite mer fördelaktiga. När det gäller skydd och attack är det emellertid vår utrustning som är a och o, och det enklaste sättet att bygga upp vår arsenal är att möta andra spelares vålnader. Går vi fram till deras gravar kan vi ställas mot dem och när de är besegrade så släpper de ofta ifrån sig vapen och annan utrustning. Dessutom kan vi plocka med oss en datorstyrd version av andra spelares karaktärer (mot betalning av ett visst föremål), och även om de inte utgör särskilt mycket skada, så fångar de fiendernas uppmärksamhet vilket kommer väl till pass i svåra strider.

Nioh 2 är ett väldigt bra spel samtidigt som det prövar tålamodet ordentligt. Belöningen blir emellertid total när jag väl lyckas ta ner en stor, stark boss som dödat mig otaliga gånger under flera timmar. Det är också riktigt beroendeframkallande att försöka hitta ny, starkare utrustning och bli lite, lite starkare och mer motståndskraftig. Nioh 2 är verkligen en värdig uppföljare även om mycket är sig likt från dess föregångare.