SpelPaus recension av Fatal Frame: Maiden of Black Water-remastern

Igår publicerade vi recensionen av Fatal Frame: Maiden of Black Water här på PlayZine i text, och nu hittar ni även videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Det handlar om en remaster av det skräckspel som släpptes till Wii U under 2015 och nyversionen av Maiden of Black Water finns tillgängligt till PlayStation 5, PlayStation 4, Xbox Series X, Xbox One, Nintendo Switch och PC. Precis som tidigare delar i serien har vi endast en kamera att försvara oss med mot hemska vålnader när vi besöker det mytomspunna berget Hikami tillsammans med tre stycken spelbara karaktärer.

Recension: Fatal Frame – Maiden of Black Water (2021)

Fatal Frame: Maiden of Black Water släpptes till Wii U under 2015 och nu ämnar Koei Tecmo att sätta skräck i oss återigen med en purfärsk remastrad version.

Fatal Frame, eller Project Zero som serien hette i Europa, blev snabbt en utmanare till skräckspel som Resident Evil och Silent Hill när det släpptes till PlayStation 2 i Europa. Med endast en kamera som vapen ställs spelaren mot förlorade själar och Fatal Frame: Maiden of Black Water är inte något undantag.

Den här remastern är faktiskt det första spelet i serien som jag tar mig an och det blir snabbt tydligt att inte mycket står rätt till. Äventyret kretsar kring den mytomspunna bergstoppen Mount Hikami som inspirerats av verklighetens See of Trees. Här har många självmord och rituella mord ägt rum – en tung inramning alltså. I ett skräckspel som Fatal Frame innebär det förstås att platsen är bebodd av hemska vålnader som inte precis vill äta bullar, sippa på Cola och titta på Netflix med oss.

Fortsätt läsa Recension: Fatal Frame – Maiden of Black Water (2021)

Recension: Alan Wake Remastered

För elva år sedan skrämde Remedy oss ordentligt när Alan Wake lanserades, och actionthrillern bjöd inte bara på hjärtpumpande strider utan en stämning som var så tjock att den nästan gick att skära i med kniv. Nu är det dags för en uppiffad remaster, och jag har tagit reda på om äventyret håller lika hög klass idag.

Se gärna videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Alan är en författare som inte har lyckats printat ned ett enda ord sedan sin senaste succéroman, och för att komma bort från vardagen beger sig han och hans fru Alice till den lilla staden Bright Falls för en välbehövlig semester. När vi tar färjan över vattnet, ser staden och den fantastiska naturen som omgärdar samhället sprider sig faktiskt en känsla av värme, men denna känsla är kortvarig. Redan när vi kliver in på en liten restaurang kommer känslan av att något är fel när Cynthia Weaver oroar sig över Alan Wake när han kliver in i en mörk korridor.

Fortsätt läsa Recension: Alan Wake Remastered

Recension: Life is Strange – True Colors

Life is Strange: True Colors är ett äventyr som förmedlar känslor med hjälp av välskrivna karaktärer och fantastisk musik.

Deck Nine Games gav oss Life is Strange: Before the Storm under 2017 och det handlade om en prolog till det fantastiska originalet som utvecklades av Dontnod Entertainment. Prologen var helt okej, men den höll långt ifrån samma klass som originalet, och därför var jag lite orolig över att True Colors inte skulle nå upp till seriens potential. Den oron försvann emellertid väldigt snabbt när jag fick stifta bekantskap med Alex Chen och vara en del av hennes fantastiska resa.

Fortsätt läsa Recension: Life is Strange – True Colors

Recension: Lost Judgment

I Yakuza-serien får vi hänga i Japans undre maffiavärld och när spinoff-äventyret Judgment lanserades under 2019 fick vi kliva över på den goda sidan av lagen. Nu är uppföljaren här och vi får återigen axla rollen som privatdetektiven Takayuki Yagami.

Som vanligt när det kommer till Yakuza och Judgment kastas vi in i en väldigt japansk värld, och vi får se en seriös och våldsam sida samtidigt som vi hittar en hel del galen japansk humor. Det är just den här atmosfären och känslan som jag verkligen älskar med dessa serier, och även om just Lost Judgment inte blir riktigt lika galet som sin ursprungsserie så hittar vi en och annan galenhet även här som lockar till skratt.

Fortsätt läsa Recension: Lost Judgment

Recension: Clid the Snail

Clid the Snail är en tvåspaksskjutare med en snigel i huvudrollen och den actionpackade spelupplevelsen backas också upp av en berättelse som blandar humor och vemod på ett riktigt snyggt sätt.

Här hittar vi helt klart en oförväntad protagonist, inte minst i en twin stick-shooter – en genre som brukar bjuda på snabb action och sniglar associeras knappast oförtjänt som långsamma. Det rör sig emellertid inte om en helvild upplevelse, utan vi behöver planera våra drag samtidigt som vi skjuter de muterade monstren med allt från lasergevär till giftspottande puffror.

Fortsätt läsa Recension: Clid the Snail

Recension: Dungeons & Dragons: Dark Alliance

Dungeons & Dragons må vara synonymt med tärningar och dialog, men i Dark Alliance handlar det om direkt action och strider med troll och annat otyg tillsammans med vänner och annat folk över nätet.

I Dark Alliance får vi följa en grupp legendariska äventyrare ledda av Drizzt Do’urden för att söka efter ett magisk föremål ”the Shard”, men de är inte ensamma. De får kriga mot ondsinta arméer och monster som också är ute efter kraften i ”the Shard”. Berättelsen ligger och puttrar lite i bakgrunden, och vi får kika på några trevliga filmsekvenser. Storyn stjäl aldrig fokuset från actionmomenten, men det är ändå ett trevligt inslag där berättelsen tar vid efter R.A. Salvatores roman The Crystal Shard, den första romanen i Icewind Dale-trilogin.

Fortsätt läsa Recension: Dungeons & Dragons: Dark Alliance

Recension: Necromunda – Hired Gun (testat till PS5)

Games Workshops populära figurspel Necromunda har blivit förstapersonsskjutare. Streum On Studio har förvaltat varumärket och tagit inspiration från klassiska actionrökare som Doom och Quake.

Necromunda: Hired Gun är ett vansinnigt actionpackat spel där vi springer på väggar samtidigt som vi fyller fienderna med bly, utför rena avrättningar och skickar vår hundkompis på den anstormning av fiender vi möter. Jag hittar skattkistor som ligger gömda utefter banorna, plockar på mig nya vapen som hagelgevär, pistoler med sikten och automatgevär som får både stora och små fiender att bita i gräset.

Fortsätt läsa Recension: Necromunda – Hired Gun (testat till PS5)

Recension: Resident Evil Village (PS5)

Med Resident Evil: VII Biohazard återvände Capcom till skräcken där vi fick följa Ethan Winters när han gick genom smått klaustrofobiska utrymmen i Baker-familjens hus för att söka efter sin fru. I Resident Evil Village fortsätter Ethans livs levande mardröm och den tar oss till riktigt hemska platser.

Resident Evil Village utspelar sig några år efter händelserna i seriens sjunde del och Ethan samt Mia Winters försöker återhämta sig och leva familjeliv tillsammans med deras nyfödda dotter Rose. Plötsligt stormar dock Chris Redfield in i huset och helvetet brakar löst. Snart befinner sig Ethan i en iskall och snöig skog och det enda han vet är att han måste hitta sin dotter till varje pris.

Förstapersonsperspektivet som vi fick bekanta oss med i föregångaren är förstås tillbaka och det kommer med en riktig inlevelse. Perspektivet är perfekt för att vi ska känna oss involverade i allt som händer Ethan, och hans upplevelser går rakt igenom TV-rutan. När vi tar oss till den by där skräckspelet utspelar sig kommer vi till förfallna stugor där deras skick inte bara kommer fram genom den snygga grafiken som presenteras med hjälp av hårdvaran i PlayStation 5, utan även genom knarrande plankor.

När allt är som lugnast och jag löser olika pussel på klassiskt Resident Evil-manér, är jag också som räddast. Jag vet att någonting kommer att hända snart. När bybor med klara kopplingar till varulvar börjar anfalla mig från alla håll, samtidigt som jag barrikerar dörrar och försöker undvika deras attacker så gott det går – eftersom att jag bara har en pistol med allt för lite ammunition – får jag klara Resident Evil 4-vibbar. Jag lägger benen på ryggen och adrenalinet pumpar medan jag försöker hitta något att göra en motattack med.

De flesta av de vanliga fienderna har just starka varulvsliknande drag, där vi fortfarande kan urskilja deras mänskliga form hos flertalet av fienderna även om de fått klor och sylvassa tänder. Andra har en mer grotesk vargform, och ni kan ju gissa vilka som bjuder på störst motstånd.

Miljöerna är skräckinjagande i sig och den täta atmosfären byggs upp av allt från design till ljud och starka nyckelmoment som jag inte tänker berätta om här – de måste upplevas på egen hand. Karaktärsgalleriet är fantastiskt, och vi hittar ett gäng färgstarka antagonister som skiljer sig starkt från varandra. Vi hittar till exempel Lady Dimitrescu och hennes tre döttrar som bor i ett slott som tornar upp sig bakom byn och när vi tar oss in här fylls jag av skräckblandad förtjusning och minnen från seriens första spel. Och här inne gömmer sig också pussel som inte är helt olika de vi stötte på i den herrgård där hela serien började samtidigt som det också är fyllt av skräckfyllda moment som får adrenalinet att pumpa samtidigt som hjärtat slår extra hårt.

En annan personlighet som vi stöter på relativt ofta är den mystiska försäljaren ”The Duke” och förutom att vi kan köpa diverse förnödenheter hos honom så gör han det också möjligt för oss att uppgradera de flesta av de vapen som vi hittar under resan. Utbudet av diverse vapen är också gediget i Resident Evil-mått mätt, där vi kan använda allt från pistoler, hagelgevär och sniper – fler vapen tänker jag inte avslöja för er, men spelet har ett relativt stort actionfokus där det gäller att hushålla med sin ammunition. Vid ett tillfälle hade jag slut på de flesta av mina kulor, och när jag då fick använda prickskyttegeväret i närstrid var det riktigt läskigt när jag mötte riktiga monster till fiender.

Resident Evil Village bjuder på stora variationer när det kommer till olika hemska miljöer som är oerhört läskiga även om det är mitt på blanka dagen. Byn och dess närliggande platser bjuder alla på sin egna touch, och samtidigt som jag löser sidopussel, hittar gömda skatter och undersöker varje vrå, så känner jag mig aldrig säker även om jag har en uppgraderad och god arsenal med mig på resan. Det är ett riktigt läskigt äventyr, och när eftertexterna rullar efter knappt tio timmar lockas jag direkt till en andra spelomgång. Det är ett skräckfyllt äventyr som verkligen lockar mig till fler spelgenomgångar, och då är jag ände den typen av spelare som sällan tar mig igenom ett och samma spel flera gånger – särskilt inte direkt efter att jag sett eftertexterna rulla.

Resident Evil Village är en fantastisk fortsättning på Resident Evil VII, och det enda jag skulle vilja ha mer av är utrymmet vissa av spelets karaktärer får – inte för att de egentligen får för lite plats, men de är så pass intressanta att de gärna hade fått delta mer i den mystiska, skrämmande berättelsen.

Recension: Sea of Solitude: Director’s Cut (Nintendo Switch)

Depression är knappast enkelt att gestalta i spelform men det är just vad Jo-Mei Games gör med Sea of Solitude: Director’s Cut som nu har släppts till Nintendo Switch.

Vi axlar rollen som Kay, en ung tjej som bär på många tunga känslor. När äventyret börjar befinner vi oss på ett mörkt hav som gestaltar protagonistens känslor, men plötsligt finner hon en vän – ett ljus som avtäcker det mörker som ligger över en fiktiv version av Berlin. Hon börjar helt enkelt ta itu med sin och sina näras depression.

Fortsätt läsa Recension: Sea of Solitude: Director’s Cut (Nintendo Switch)