Recension: Sea of Solitude: Director’s Cut (Nintendo Switch)

Depression är knappast enkelt att gestalta i spelform men det är just vad Jo-Mei Games gör med Sea of Solitude: Director’s Cut som nu har släppts till Nintendo Switch.

Vi axlar rollen som Kay, en ung tjej som bär på många tunga känslor. När äventyret börjar befinner vi oss på ett mörkt hav som gestaltar protagonistens känslor, men plötsligt finner hon en vän – ett ljus som avtäcker det mörker som ligger över en fiktiv version av Berlin. Hon börjar helt enkelt ta itu med sin och sina näras depression.

Fortsätt läsa Recension: Sea of Solitude: Director’s Cut (Nintendo Switch)

Recension: Little Nightmares 2

Little Nightmares 2 kommer med en isande mardrömsstämning, plattformshoppande och pussellösande på ett av de mest estetiskt tilltalande sätt, eller motbjudande beroende på hur man ser det.

Se gärna videorecensionen av Little Nightmares 2 på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Den Malmö-baserade studion Tarsier bygger vidare på konceptet de skapade med Little Nightmares – ett äventyr som inte riktigt kan benämnas som ett skräckspel, men som ändå kom med mardrömsliknande stämning. När jag börjar äventyret får jag ta kontrollen över den nya karaktären Mono i en mörk skog, och jag får känna på några enkla pussel för att bli varm i kläderna samtidigt som jag känner mig oerhört ensam i denna mörka, dystra värld. Snart träffar jag emellertid på Six, huvudkaraktären från originalet, som inte bara assisterar mig i olika pussel utan hon kommer även med en härlig värme. Jag får klara Ico-vibbar när vi springer hand i hand och följer en härlig berättelse utan vare sig dialog eller berättarröst.

Fortsätt läsa Recension: Little Nightmares 2

Recension: Werewolf The Apocalypse – Earthblood

Vampyrer och zombies är populära varelser, men varulvar är inte lika väl presenterade när det kommer till spel. Därför är det uppfriskande att vi får bege oss ut på ett riktigt blodigt varulvsäventyr i Werewolf: The Apocalypse – Earthblood.

Se gärna videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Vi får ta kontrollen över Cahal som tvingas gå i exil efter att han tappat kontrollen över sitt temperament – något som kan få varje varulv att förlora fattningen och gå bärsärkargång mot allt och alla – vänner som fiender. Men när det stora oljeföretaget Endron hotar Cahals stam och hela planeten återvänder han hem för att försvara sina nära och kära.

Fortsätt läsa Recension: Werewolf The Apocalypse – Earthblood

Recension: Atelier Ryza 2: Lost Legends & the Secret Fairy

Reisalin “Ryza” Stout och ett helt gäng av hennes vänner och bekanta är tillbaka i Atelier Ryza 2, och vi bjuds på ett äventyr med galen dialog, fiender att spöa och vi får slänga ned föremål i en stor gryta för att skapa allt från de mest banala till de mest fantastiska prylarna.

Se gärna videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Låt oss gå rakt på sak, behöver vi ha spelat Atelier Ryza för att kunna få ut något av uppföljaren? Svaret är nej även om vi stöter på många karaktärer från originalet och en del av dialogerna kretsar kring hur saker och ting har förändrats sedan de sågs sist. Atelier Ryza 2 utspelar sig tre år efter händelserna i ettan, och Ryza har lämnat den lilla ön Kurken Island för att bege sig till storstan.

Fortsätt läsa Recension: Atelier Ryza 2: Lost Legends & the Secret Fairy

Recension: Twin Mirror

Twin Mirror har utvecklats av Dontnod Entertainment som gav oss det fantastiska Life is Strange, och den här gången får vi en thriller med den tidigare grävande journalisten Sam Higgs i huvudrollen. Och nu ska jag berätta om det är lika spännande och medryckande som Life is Strange eller inte.

Se gärna videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Sam flydde från sin lilla hemstad Basswood för ett par år sedan, och full av ångest är han på väg tillbaka för att ta farväl av sin bäste vän Nick som dött i en hemsk bilolycka. Innan begravningen stannar han till vid en utkiksplats och han tittar ut över staden och minns tillbaka på hur livet var innan han lämnade. Detta resulterar i att han missar begravningen och när han sedan kliver in på puben där alla har samlats möts han knappast av ett gott mottagande. Tidigare skrev Sam en artikel som ledde till att en gruva stängdes ned, och det innebar att många av samhällets invånare blev arbetslösa, och ett gäng hillbillies visar sitt missnöje klart och tydligt.

Fortsätt läsa Recension: Twin Mirror

Videorecension: Dirt 5 – vi har testat racingspelet till PS5 och PS4

Dirt-serien lämnar den semirealistiska racingen och med Dirt 5 handlar det om en riktig arkadupplevelse.

I en ny video (ni hittar recensionen i text här) berättar undertecknad bland annat om skillnaderna mellan PlayStation 4- och PlayStation 5-versionen och tar reda på hur väl den arkadiga spelupplevelsen fungerar i realiteten.

Recension: Dirt 5

Dirt 5 tar en U-sväng och fokuserar på underhållande arkadracing.

Det är Motorstorm- och Onrush-utvecklaren Codemasters Cheshire som har stått för den femte delen i Dirt-serien, och det råder inte någon tvekan om att de lämnat den semirealistiska känslan som kom med Dirt 4 för att fokusera på rejäl arkadracing.

Se gärna videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Banorna kommer med mycket färg, plan flyger i luften och släpper ifrån sig ett färgglatt gasmoln, konfetti kastas ut vid mållinjen och det kommer med en skön värme. Det hela presenteras som en form av off-road-festival där vägarna är breda och den arkadiga kontrollen låter mig behålla mycket fart även om det finns en hel del snåriga svängar att ta sig genom.

Det märks att utvecklarna har tagit med sig en och annan tanke från deras arbete med Onrush. Vi hittar nämligen många banor som är belagda på berg och kullar, vi flyger i luften och det ger faktiskt ett härligt pirr i magen medan ljudet dånar från motorerna i de nya Pulse-hörlurarna till PlayStation 5. Utvecklarna har kanske inte utnyttjat möjligheten till 3D-ljud på ett enastående sätt, men när exempelvis en läktare kommer upp på höger sida hör vi tydligt att musiken som spelas där kommer från höger. Det är inget som förändrar hela spelupplevelsen, men det är ändå en snygg effekt.

Dirt 5 ser bra ut även om det inte är det bästa valet för den som vill testa på den nya generationens konsoler. Allt ser emellertid väldigt klart ut till skillnad från den lite suddiga upplevelse som jag hade till PlayStation 4 Pro, och det bjuds också på snygga ray tracing-effekter i vattenpölar och is. Och på tal om is, vi får bland annat besöka Norge för att köra på isiga samt snöiga banor och en av favoriterna blev snabbt en tävling som börjar när solen börjar gå ner och när mörkret lagt sig bryter en riktig snöstorm ut. Riktigt festligt.

Även menyerna sprakar av färger, och i karriärläget har vi som ett träd med lopp som måste avklaras för att vi ska låsa upp nya race. Och vi hittar också en podcast-duo som snackar mellan loppen, men det hela känns ganska krystat och jag hoppar oftast på nästa race innan de har snackat färdigt.

Så förutom en klarare grafik, vad finns det mer som PlayStation 5-versionen gör bättre än PlayStation 4-utgåvan? Jo, de adaptiva trigger-knapparna som DualSense kommer med utnyttjas flitigt där det blir trögare eller lättare att trycka beroende på vad som händer i racet. Tråkigt nog utnyttjas inte den haptiska feedbacken, något som skulle kunnat ge en betydligt bättre närvarokänsla om den gav ett intryck av alla de olika underlag som Dirt 5 kommer med, eller om vi blir påkörda från höger exempelvis. Det är absolut inte någon dealbreaker, men helt klart förlorad potential.

Dirt 5 är ett riktigt bra racingspel, men jag saknar ändå rallyracen från Dirt 4 och tidigare delar i serien, och även om jag tycker att den arkadiga känslan är riktigt härlig saknar jag det mer simulatoraktiga upplägget ibland. Det är emellertid oerhört underhållande att köra loss mot ett gäng andra datorstyrda motståndare som gör sitt för att ta sig fram på snabbast sätt, och de räds inte att köra in i dig om du ligger i deras körbana. Det är förstås både frustrerande, men samtidigt en lättnad att även de datorstyrda motståndarna kan göra fel ibland där de kör in i varandra eller i någon vägkant.

Dirt 5 tar serien i en ny riktning – både på gott och ont.

Recension: Yakuza – Like a Dragon

Det tog lång tid innan Segas fantastiska Yakuza-serie fick ett gott fotfäste i väst. Undertecknad älskade emellertid spelserien från första stund, och nu får vi en mjuk reboot med en helt ny huvudrollsinnehavare.

Kiryu Kazuma har fått lämna plats åt Ichiban Kasuga, en ung hetlevrad Yakuza-medlem som agerar först och tänker sen, men samtidigt är han väldigt noga med att saker och ting ska gå rätt till. När han och en av hans kompisar – som påminner lite om Goro från Shenmue – ska samla in pengar från en man blir det visserligen en fight när låntagaren inte betalar tillbaka, men Ichiban låter honom vänta med betalningen i slutändan då han antagligen har ett gott skäl till att inte betala med en gång.

Precis som förlagorna är det ett ultrajapanskt äventyr som presenteras, men den här gången har de actionpackade striderna bytts ut mot japanska rollspelsstrider av klassiska mått. Striderna känns fortfarande väldigt mycket som just Yakuza, men här får vi i tur och ordning välja vilka typer av attacker Kasuga och hans vänner ska använda sig av. Vissa förmågor låter oss utföra QTE-sekvenser (tryck på rätt knapp vid rätt tillfälle) och vi kan också blockera fiendernas attacker om vi tajmar det hela rätt. Striderna må vara väldigt klassiska, men de flyter på oerhört smidigt och de går nästan lika snabbt som fighterna i seriens tidigare delar.

Ichiban Kasuga flurerar (precis som titeln avslöjar) inom Yakuza-kretsar, men allt går inte riktigt som han har tänkt sig. Han tvingas till ett långt fängelsestraff på grund av ett mord som han inte begått, och när han kommer ut möter han ett helt annat liv än han hade förväntat sig. Snart tar vi oss vidare till Yokohoma och den fiktiva stadsdelen Isezaki Ijincho, och det är ett ställe som är oerhört mycket större än vad vi fått uppleva i tidigare Yakuza-spel. Det hela ser också riktigt bra ut samtidigt som staden innehåller en hel drös av saker att göra.

Precis som tidigare kan vi besöka arkadhallen för att bland annat spela Space Harrier II (ni har väl inte missat det kommande Dreamcast-spelet Xenocider som inspirerats av det?), Outrun och Super Hang On, och vi kan sjunga karaoke, gå till kasinot och besöka restauranger och barer. Dessutom kan vi spela minispel som går ut på att samla pantburkar, köra kartracing och andra härliga sidosysslor.

Mycket utav berättelsen presenteras i form av videosekvenser, och de kan också vara riktigt långa. Personligen njuter jag av dessa för fulla muggar, men jag förstår att vissa kommer att känna att de är lite väl många och långa mellan varven. Men de bidrar till en fantastisk atmosfär som serien gjort sig känd för, och den ultrajapanska känslan är verkligen fantastisk.

Yakuza: Like a Dragon är verkligen en perfekt fortsättning för serien, och jag kommer definitivt att spela äventyret igen i mars då äventyret också kommer till PlayStation 5.

Videorecension: Mafia – Definitive Edition

Undertecknad har levt maffialiv i Mafia: Definitive Edition och kört runt i den fiktiva staden Lost Heaven och skjutit mafiosos och tampats med polisen.

Precis som i originalet får vi ta kontrollen över taxichaffisen Tommy Angelo i denna remake och han rycks in på den kriminella banan när Don Salieri tar honom under sina vingar.

I videorecensionen berättar jag varför Mafia: Definitive Edition är ett riktigt bra spel.