Games Workshops populära figurspel Necromunda har blivit förstapersonsskjutare. Streum On Studio har förvaltat varumärket och tagit inspiration från klassiska actionrökare som Doom och Quake.
Necromunda: Hired Gun är ett vansinnigt actionpackat spel där vi springer på väggar samtidigt som vi fyller fienderna med bly, utför rena avrättningar och skickar vår hundkompis på den anstormning av fiender vi möter. Jag hittar skattkistor som ligger gömda utefter banorna, plockar på mig nya vapen som hagelgevär, pistoler med sikten och automatgevär som får både stora och små fiender att bita i gräset.
Med Resident Evil: VII Biohazard återvände Capcom till skräcken där vi fick följa Ethan Winters när han gick genom smått klaustrofobiska utrymmen i Baker-familjens hus för att söka efter sin fru. I Resident Evil Village fortsätter Ethans livs levande mardröm och den tar oss till riktigt hemska platser.
Resident Evil Village utspelar sig några år efter händelserna i seriens sjunde del och Ethan samt Mia Winters försöker återhämta sig och leva familjeliv tillsammans med deras nyfödda dotter Rose. Plötsligt stormar dock Chris Redfield in i huset och helvetet brakar löst. Snart befinner sig Ethan i en iskall och snöig skog och det enda han vet är att han måste hitta sin dotter till varje pris.
Förstapersonsperspektivet som vi fick bekanta oss med i föregångaren är förstås tillbaka och det kommer med en riktig inlevelse. Perspektivet är perfekt för att vi ska känna oss involverade i allt som händer Ethan, och hans upplevelser går rakt igenom TV-rutan. När vi tar oss till den by där skräckspelet utspelar sig kommer vi till förfallna stugor där deras skick inte bara kommer fram genom den snygga grafiken som presenteras med hjälp av hårdvaran i PlayStation 5, utan även genom knarrande plankor.
När allt är som lugnast och jag löser olika pussel på klassiskt Resident Evil-manér, är jag också som räddast. Jag vet att någonting kommer att hända snart. När bybor med klara kopplingar till varulvar börjar anfalla mig från alla håll, samtidigt som jag barrikerar dörrar och försöker undvika deras attacker så gott det går – eftersom att jag bara har en pistol med allt för lite ammunition – får jag klara Resident Evil 4-vibbar. Jag lägger benen på ryggen och adrenalinet pumpar medan jag försöker hitta något att göra en motattack med.
De flesta av de vanliga fienderna har just starka varulvsliknande drag, där vi fortfarande kan urskilja deras mänskliga form hos flertalet av fienderna även om de fått klor och sylvassa tänder. Andra har en mer grotesk vargform, och ni kan ju gissa vilka som bjuder på störst motstånd.
Miljöerna är skräckinjagande i sig och den täta atmosfären byggs upp av allt från design till ljud och starka nyckelmoment som jag inte tänker berätta om här – de måste upplevas på egen hand. Karaktärsgalleriet är fantastiskt, och vi hittar ett gäng färgstarka antagonister som skiljer sig starkt från varandra. Vi hittar till exempel Lady Dimitrescu och hennes tre döttrar som bor i ett slott som tornar upp sig bakom byn och när vi tar oss in här fylls jag av skräckblandad förtjusning och minnen från seriens första spel. Och här inne gömmer sig också pussel som inte är helt olika de vi stötte på i den herrgård där hela serien började samtidigt som det också är fyllt av skräckfyllda moment som får adrenalinet att pumpa samtidigt som hjärtat slår extra hårt.
En annan personlighet som vi stöter på relativt ofta är den mystiska försäljaren ”The Duke” och förutom att vi kan köpa diverse förnödenheter hos honom så gör han det också möjligt för oss att uppgradera de flesta av de vapen som vi hittar under resan. Utbudet av diverse vapen är också gediget i Resident Evil-mått mätt, där vi kan använda allt från pistoler, hagelgevär och sniper – fler vapen tänker jag inte avslöja för er, men spelet har ett relativt stort actionfokus där det gäller att hushålla med sin ammunition. Vid ett tillfälle hade jag slut på de flesta av mina kulor, och när jag då fick använda prickskyttegeväret i närstrid var det riktigt läskigt när jag mötte riktiga monster till fiender.
Resident Evil Village bjuder på stora variationer när det kommer till olika hemska miljöer som är oerhört läskiga även om det är mitt på blanka dagen. Byn och dess närliggande platser bjuder alla på sin egna touch, och samtidigt som jag löser sidopussel, hittar gömda skatter och undersöker varje vrå, så känner jag mig aldrig säker även om jag har en uppgraderad och god arsenal med mig på resan. Det är ett riktigt läskigt äventyr, och när eftertexterna rullar efter knappt tio timmar lockas jag direkt till en andra spelomgång. Det är ett skräckfyllt äventyr som verkligen lockar mig till fler spelgenomgångar, och då är jag ände den typen av spelare som sällan tar mig igenom ett och samma spel flera gånger – särskilt inte direkt efter att jag sett eftertexterna rulla.
Resident Evil Village är en fantastisk fortsättning på Resident Evil VII, och det enda jag skulle vilja ha mer av är utrymmet vissa av spelets karaktärer får – inte för att de egentligen får för lite plats, men de är så pass intressanta att de gärna hade fått delta mer i den mystiska, skrämmande berättelsen.
Depression är knappast enkelt att gestalta i spelform men det är just vad Jo-Mei Games gör med Sea of Solitude: Director’s Cut som nu har släppts till Nintendo Switch.
Vi axlar rollen som Kay, en ung tjej som bär på många tunga känslor. När äventyret börjar befinner vi oss på ett mörkt hav som gestaltar protagonistens känslor, men plötsligt finner hon en vän – ett ljus som avtäcker det mörker som ligger över en fiktiv version av Berlin. Hon börjar helt enkelt ta itu med sin och sina näras depression.
Little Nightmares 2 kommer med en isande mardrömsstämning, plattformshoppande och pussellösande på ett av de mest estetiskt tilltalande sätt, eller motbjudande beroende på hur man ser det.
Se gärna videorecensionen av Little Nightmares 2 på vår Youtube-kanal SpelPaus.
Den Malmö-baserade studion Tarsier bygger vidare på konceptet de skapade med Little Nightmares – ett äventyr som inte riktigt kan benämnas som ett skräckspel, men som ändå kom med mardrömsliknande stämning. När jag börjar äventyret får jag ta kontrollen över den nya karaktären Mono i en mörk skog, och jag får känna på några enkla pussel för att bli varm i kläderna samtidigt som jag känner mig oerhört ensam i denna mörka, dystra värld. Snart träffar jag emellertid på Six, huvudkaraktären från originalet, som inte bara assisterar mig i olika pussel utan hon kommer även med en härlig värme. Jag får klara Ico-vibbar när vi springer hand i hand och följer en härlig berättelse utan vare sig dialog eller berättarröst.
Vampyrer och zombies är populära varelser, men varulvar är inte lika väl presenterade när det kommer till spel. Därför är det uppfriskande att vi får bege oss ut på ett riktigt blodigt varulvsäventyr i Werewolf: The Apocalypse – Earthblood.
Se gärna videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.
Vi får ta kontrollen över Cahal som tvingas gå i exil efter att han tappat kontrollen över sitt temperament – något som kan få varje varulv att förlora fattningen och gå bärsärkargång mot allt och alla – vänner som fiender. Men när det stora oljeföretaget Endron hotar Cahals stam och hela planeten återvänder han hem för att försvara sina nära och kära.
Reisalin “Ryza” Stout och ett helt gäng av hennes vänner och bekanta är tillbaka i Atelier Ryza 2, och vi bjuds på ett äventyr med galen dialog, fiender att spöa och vi får slänga ned föremål i en stor gryta för att skapa allt från de mest banala till de mest fantastiska prylarna.
Se gärna videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.
Låt oss gå rakt på sak, behöver vi ha spelat Atelier Ryza för att kunna få ut något av uppföljaren? Svaret är nej även om vi stöter på många karaktärer från originalet och en del av dialogerna kretsar kring hur saker och ting har förändrats sedan de sågs sist. Atelier Ryza 2 utspelar sig tre år efter händelserna i ettan, och Ryza har lämnat den lilla ön Kurken Island för att bege sig till storstan.
Twin Mirror har utvecklats av Dontnod Entertainment som gav oss det fantastiska Life is Strange, och den här gången får vi en thriller med den tidigare grävande journalisten Sam Higgs i huvudrollen. Och nu ska jag berätta om det är lika spännande och medryckande som Life is Strange eller inte.
Se gärna videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.
Sam flydde från sin lilla hemstad Basswood för ett par år sedan, och full av ångest är han på väg tillbaka för att ta farväl av sin bäste vän Nick som dött i en hemsk bilolycka. Innan begravningen stannar han till vid en utkiksplats och han tittar ut över staden och minns tillbaka på hur livet var innan han lämnade. Detta resulterar i att han missar begravningen och när han sedan kliver in på puben där alla har samlats möts han knappast av ett gott mottagande. Tidigare skrev Sam en artikel som ledde till att en gruva stängdes ned, och det innebar att många av samhällets invånare blev arbetslösa, och ett gäng hillbillies visar sitt missnöje klart och tydligt.
Dirt-serien lämnar den semirealistiska racingen och med Dirt 5 handlar det om en riktig arkadupplevelse.
I en ny video (ni hittar recensionen i text här) berättar undertecknad bland annat om skillnaderna mellan PlayStation 4- och PlayStation 5-versionen och tar reda på hur väl den arkadiga spelupplevelsen fungerar i realiteten.
Dirt 5 tar en U-sväng och fokuserar på underhållande arkadracing.
Det är Motorstorm- och Onrush-utvecklaren Codemasters Cheshire som har stått för den femte delen i Dirt-serien, och det råder inte någon tvekan om att de lämnat den semirealistiska känslan som kom med Dirt 4 för att fokusera på rejäl arkadracing.
Se gärna videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.
Banorna kommer med mycket färg, plan flyger i luften och släpper ifrån sig ett färgglatt gasmoln, konfetti kastas ut vid mållinjen och det kommer med en skön värme. Det hela presenteras som en form av off-road-festival där vägarna är breda och den arkadiga kontrollen låter mig behålla mycket fart även om det finns en hel del snåriga svängar att ta sig genom.
Det märks att utvecklarna har tagit med sig en och annan tanke från deras arbete med Onrush. Vi hittar nämligen många banor som är belagda på berg och kullar, vi flyger i luften och det ger faktiskt ett härligt pirr i magen medan ljudet dånar från motorerna i de nya Pulse-hörlurarna till PlayStation 5. Utvecklarna har kanske inte utnyttjat möjligheten till 3D-ljud på ett enastående sätt, men när exempelvis en läktare kommer upp på höger sida hör vi tydligt att musiken som spelas där kommer från höger. Det är inget som förändrar hela spelupplevelsen, men det är ändå en snygg effekt.
Dirt 5 ser bra ut även om det inte är det bästa valet för den som vill testa på den nya generationens konsoler. Allt ser emellertid väldigt klart ut till skillnad från den lite suddiga upplevelse som jag hade till PlayStation 4 Pro, och det bjuds också på snygga ray tracing-effekter i vattenpölar och is. Och på tal om is, vi får bland annat besöka Norge för att köra på isiga samt snöiga banor och en av favoriterna blev snabbt en tävling som börjar när solen börjar gå ner och när mörkret lagt sig bryter en riktig snöstorm ut. Riktigt festligt.
Även menyerna sprakar av färger, och i karriärläget har vi som ett träd med lopp som måste avklaras för att vi ska låsa upp nya race. Och vi hittar också en podcast-duo som snackar mellan loppen, men det hela känns ganska krystat och jag hoppar oftast på nästa race innan de har snackat färdigt.
Så förutom en klarare grafik, vad finns det mer som PlayStation 5-versionen gör bättre än PlayStation 4-utgåvan? Jo, de adaptiva trigger-knapparna som DualSense kommer med utnyttjas flitigt där det blir trögare eller lättare att trycka beroende på vad som händer i racet. Tråkigt nog utnyttjas inte den haptiska feedbacken, något som skulle kunnat ge en betydligt bättre närvarokänsla om den gav ett intryck av alla de olika underlag som Dirt 5 kommer med, eller om vi blir påkörda från höger exempelvis. Det är absolut inte någon dealbreaker, men helt klart förlorad potential.
Dirt 5 är ett riktigt bra racingspel, men jag saknar ändå rallyracen från Dirt 4 och tidigare delar i serien, och även om jag tycker att den arkadiga känslan är riktigt härlig saknar jag det mer simulatoraktiga upplägget ibland. Det är emellertid oerhört underhållande att köra loss mot ett gäng andra datorstyrda motståndare som gör sitt för att ta sig fram på snabbast sätt, och de räds inte att köra in i dig om du ligger i deras körbana. Det är förstås både frustrerande, men samtidigt en lättnad att även de datorstyrda motståndarna kan göra fel ibland där de kör in i varandra eller i någon vägkant.
Dirt 5 tar serien i en ny riktning – både på gott och ont.
