Recension: Dragon Quest Builders 2

Publicerad den av Tommy

Dragon Quest Builders var ett väldigt underhållande och mysigt äventyr i byggandets anda, och nu är seriens andra del här.

Precis som i föregångaren blandar Square Enix sin Dragon Quest-serie tillsammans med Minecraft för att skapa Dragon Quest Builders 2. Vi får äventyra i sann actionrollspelsanda där stora och små fiender finns utspridda på olika öar, och samtidigt skapa vår egna drömvärld.

Samtidigt som vi ska bygga upp världen måste vi också rädda den från mörkret. Storyn berättas på ett klassiskt vis och den tar vid en tid efter originalet där världen återigen har fångats i mörkrets grepp. Monstren styr och ställer, och enligt dem är byggande och skapande en stor synd och när vår kvinnliga eller manliga protagonist berättar för folk att hen är en byggare är det många som har ett och annat att invända emot. Efter en tutorial på ett skepp kastas spelaren i land på ön Isle of Awakening och där tar vi våra första steg emot att bli en mästerbyggare.

Äventyrandet och byggandet flyter ihop väl, vi hittar material, frön till våra åkrar och annat när vi ger oss ut och undersöker omgivningarna och utför diverse uppdrag. Snart reser vi till ön Furrowfield som lovar oss grönska och härliga växter, men väl där visar det sig att det mesta förstörts. Det löser vi förstås och snart ringlar sig en mask som skapar fantastiska åkrar och förgyller jorden med grönt härligt gräs. Vartefter strömmar det nytt folk till vår lilla farm som vi såklart bygger ut, och samtidigt som sockerrör, tomater och vete sätter färg på fälten börjar fler och fler se det goda i skapandet och byggandet. Jag planterar ett frö som snart resulterar i ett stort trä och bygger en gunga som jag sätter upp för ett barn som längtar efter en lekplats, och jag bygger rum åt byborna som jublar av glädje. Byn växer stadigt och jag hittar nya material som jag använder till väggar samt golv och jag lär mig nya recept på vapen, inredning och förnödenheter.

Samtidigt som jag gör mitt för att göra byarna hemtrevliga åt byborna så berättar de hela tiden vad de vill ha. Det kan röra sig om ett eget rum med en namnskylt, ett kök eller ett bord med en skål med mat. Om kvällarna ringlar sig kön lång till duschen och när byborna är extra nöjda med något lämnar de efter sig hjärtan. Dessa kan sedan användas för att höja byn till en ny nivå som bland annat gör att de som bor där får mer energi till jobb och vår protagonist lär sig nya recept för att skapa nya prylar. Samtidigt som jag bygger byarna så känns det hela tiden som om allting utvecklas, jag får fler och fler möjligheter och timmarna bara flyger iväg. Det är beroendeframkallande och ibland glömmer jag helt och hållet bort huvudberättelsen och ägnar mig åt själva byggandet och sidouppdragen som också kan ge nya möjligheter.

Ibland kan dialogerna vara lite för långa utan någon direkt substans, men samtidigt gör de också att jag lär känna byborna och bryr mig om dem som bestämmer sig för att bosätta sig i mina byar. Det finns hela tiden saker som triggar mig att spela vidare, och när jag spelat ända in på småtimmarna finns det alltid ”en sak till” att göra som håller mig kvar. Dragon Quest Builders 2 tar det som gjorde föregångaren så bra samtidigt som uppföljaren känns ny och fräsch. Square Enix har verkligen lyckats fånga mig med deras formel av rollspelande och byggande som gör att jag aldrig riktigt känner mig färdig, jag vill hela tiden ägna mer tid åt sommarens kanske spel.

 

Annonser

Recension: Age of Wonders – Planetfall

Publicerad den av Tommy

När Age of Wonders släpptes i slutet av 90-talet fängslades jag av de strategiska ingredienserna, fastnade för den fantasybeklädda inramningen och njöt av atmosfären. Nu, 20 år senare, återvänder jag till serien som rört sig från sagovärlden in i science fiction och vi får bege oss ut i rymden och kolonisera okända världar.

Jag har aldrig spelat Age of Wonders 2 eller 3, och anledningen är att jag slutade spela PC-spel kring sekelskiftet, och därför är det oerhört glädjande att Age of Wonders: Planetfall även finns tillgängligt till PlayStation 4 och Xbox One. Det var med stora förväntningar som jag klev in i strategispelet, och vi har sex olika fraktioner att välja mellan. Kir’ko består av insekter som kan spotta ut frätande syra och expanderar genom att föröka sig medan Dvar, ett dvärgliknande folk som förlitar sig på härdat pansar och sitt försvar.  Blandningen av fraktioner är också väl avvägd, och vi hittar den onda Syndicate-falangen som gör allt för att få makt och sprider elaka virus. Det är oerhört givande att kunna utforska de olika fraktionernas egenheter.

Det finns också en äventyrslust som spirar samtidigt som vi koloniserar planeter och bygger upp ett imperium.  Samtidigt som vi kan styra över hjältar som vi kan förse med olika vapen och utrustning och skapa en varierad armé, så finns det olika byggnader att hitta och spännande sidouppdrag.  Samtidigt som planeterna bebos av monster och där det huserar olika underliga naturfenomen så kan det vara smart att hålla sig på god fot med grannfolket. Det är en fröjd att kunna bygga och äventyra i frid.

Age of Wonders: Planetfall är som en blandning av Xcom och Civilization. Spelplanen är uppbyggd av ett rutnät, och allt är uppdelat i olika sektorer som kan ge oss tillgång till mat, energi, forskning och produktion.  I jämförelse med Xcom finns det emellertid fler enheter att välja och vraka mellan, och i strid kan vi använda oss av upp till 42 olika enheter. Vi har tillgång till fordon och mekaniker som bland annat kan stoppa fienden från att använda en specialattack. Vi har också olika förmågor som kan buffa allierade, få fienden att slåss på vår sida, och vi kan sätta upp kanontorn och låsa upp möjligheten att exempelvis få en stor laser att skjuta ner från skyn. Möjligheterna är många.

Vi kan starta upp egna scenarion om vi vill bygga stora imperium, men kampanjen följer olika kapitel som kretsar kring hjältar från de olika fraktionerna.  Och det är mer spännande när fokus istället ligger på äventyrande, och samtidigt har vi två olika träd gällande forskningen som gör att vi får fram nya möjligheter. Det ena kretsar kring civila framsteg medan det andra handlar om det militära, och samtidigt som vi måste bestämma oss vilka vägar vi vill gå i färdighetsträden så får vi möjlighet att utvecklas på flera olika fronter.

Age of Wonders: Planetfall är ett väldigt underhållande strategispel, och det fungerar väl på konsol även om det hela kunde rulla på något smidigare med kontroll. Det är emellertid glädjande att få återvända till serien efter 20 år,  och jag fastnar lika hårt nu precis som jag gjorde då.

Recension: Zanki Zero – Last Beginning

Publicerad den av Manuel

Spretigt, spännande och spektakulärt.

När jag först tog på mig an att recensera Zanki Zero: Last Beginning visste jag inte vad det var jag gett mig in på. Nu i efterhand känns det som att jag bevittnat något skapat av utomjordingar, upptäckt en ny art av speldjuret. Jag vet inte riktigt hur jag till fullo ska kunna beskriva detta spel i textform, det är nämligen MYCKET som behöver sägas, jag lovar dock att göra mitt bästa.

Vad är Zanki Zero: Last Beginning?
Zanki Zero är utvecklat av Spike Chunsoft, studion bakom spelserien Danganronpa, en spelserie jag inte själv spelat men som har ett rykte om sig att vara rätt annorlunda. Spike Chunsoft verkar i alla fall inte vara rädda för att ta ut svängarna, det märks inte minst i Zanki Zero. Låt mig återigen poängtera att Zanki Zero är MYCKET! Jag ser framför mig hur utvecklarna samlats för att spotta idéer, skrivit upp dem på en whiteboard och sedan inte suddat något utan tagit med allt. Att artbestämma detta spel är inte lätt men det grundar sig i JRPG-genren med inslag av Visual Novel-element, framför allt i hur berättandet är utformat. Spelet är indelat i kapitel och i varje kapitel utforskar man en dungeon och dräper en boss i sann Dungeon-crawler-anda. Utanför dessa dungeons har man sin hemmabas där man kan laga mat, sova och gå på toa (dina karaktärer behöver uträtta dessa behov för att inte må dåligt eller i värsta fall dö), man kan också crafta utrustning och uppgradera själva basen. Base building och survival, check! Som om inte allt detta vore nog är det dessutom rätt jäkla läskigt när man går runt i de olika Dungeons så man kan definitivt lägga in skräckgenren i mixen. Zanki Zero är högt och lågt, vitt och brett och stundtals funkar det, stundtals är det så spretigt att jag frågar mig vad det är jag håller på med.

Vad handlar det om?
Du spelar som de åtta sista människorna i en post-apokalyptisk värld. I varje kapitel får du styra en ny överlevare, utforska en bana kopplad till dem och på så sätt få reda på mer om deras bakgrund. Samtidigt löper huvudstoryn, att ta reda på vad som hänt världen och varför just dessa åtta är kvar, i en väl avvägd takt. Genom de olika banorna guidas vi av två tecknade maskotar, Sho och Mirai, som dyker upp på utplacerade tjock-tv apparater runt om i världen. Genom deras tv-show “Extend TV” får man reda på sina uppdrag samt delges tillbakablickar i karaktärernas tidigare liv. Spelets stora vinning är dess berättelse och berättande. Berättandet är väl utformat, jag får precis tillräckligt mycket information och spännande vändningar efter varje kapitel att jag bara måste spela lite till. Jag vill veta hur dessa personer är kopplade till varandra. Vilka var de innan världen gick under? Hur kommer det gå för dem? Jag känner ett konstant sug efter att få reda på mer om våra huvudkaraktärer, trots att de är väldigt inrutade, klassiska japanska stereotyper. När det kommer till de kvinnliga karaktärerna kan jag dock inte låta bli att sucka. Jag blir till exempel lite trött när en av karaktärerna presenterar sig själv som “tjejen med barnbärarhöfter”. Jag förstår att manusförfattarna försöker vara roliga men det går inte riktigt hem hos mig, det känns så otroligt kliché. Den känslan är genomgående vad gäller humorn i spelet. Det känns ofta som att våra guider Sho och Mirai drar skämt där mycket gått förlorat i översättningen, man tar bland annat vid flera tillfällen upp rätt tunga, svåra ämnen som till exempel våldtäkt, för att i nästa sekund dra ett extremt opassande sexskämt om det vi just bevittnat. Humor är såklart subjektivt men jag ser inte det roliga här.

Hur ser det ut och hur låter det?
Zanki Zero är inte på något sätt imponerande grafiskt, men det gör det som behövs. Designen på världen och banorna är både vacker och skrämmande öde. Till en början hade jag svårt för att alla dialoger och interaktioner mellan karaktärerna var i klassisk visual novel-stil där en karaktär och textruta dyker upp framför en bakgrund av stället du är på, men jag vande mig ganska snabbt vid formatet och kom att tycka om det mot slutet av min genomspelning. En rolig touch i designen är att allt du plockar upp på dina äventyr, utrustning, material etc. är pixlade sprites. En kul vinkning till gamla spel i jrpg-genren som är väl utförd. Något som däremot inte är väl utfört är ljud-design och musik. Efter en kvälls spelande kändes det som att jag hade hört alla musikspår fem gånger vardera. För mig är musiken otroligt viktig för att sätta rätt stämning i spelet jag spelar. När jag spelar Zanki Zero har musiken omvänd effekt, jag blir rykt ur upplevelsen på grund av att musiken är så enformig och oinspirerande. Sen har utvecklarna tyckt att det är en bra idé att lägga in utrop som “HEY!”, “AH!”, “OW!” så fort du råkar gå in i en vägg. Det i sig är ingen jättedålig idé men problemet är att du inte alltid kan se var du kan gå eller ej så du får höra dessa utrop konstant, vilket efter ett par timmar blir rätt tröttsamt. Jag tar Navi alla dagar i veckan före att behöva lyssna på fler “AH!” och “OW!”.

Vad tycker jag?
Ja, det är en bra fråga. Zanki Zero: Last Beginning är Frankensteins monster i spelform. En salig blandning mekaniker och system från en massa olika genrer, ihopsatta i ett och samma spel. Det är med skräckblandad förtjusning som jag måste säga att det funkar, inte alltid felfritt men för det mesta. Personligen tror jag att de tryckte in lite för många olika mekaniker och system i spelet, vissa delar, bland annat basbyggandet kändes ytligt och inte speciellt lockande att utföra. Å andra sidan har jag aldrig spelat något annat spel som Zanki Zero förut och det kanske är just på grund av alla dess olika delar. Det allra viktigaste är väl ändå att ha kul när man spelar och det måste jag säga att jag har med Zanki Zero. Så är du trött på generiska open-world-spel, trippel-A-skjutare och Battle Royale? Vill du ha något helt annat? Spela Zanki Zero: Last Beginning.

Vi videorecenserar A Plague Tale: Innocence

Publicerad den av Tommy

Under E3 i fjol blev jag riktigt intresserad av A Plague Tale: Innocence och nu är äventyret äntligen här.

A Plague Tale: Innocence utspelar sig under 1300-talet i Frankrike och vi träffar på syskonen Amicia och Hugo De Rune. Pesten härjar i landet och folk lever i ren misär.

Det handlar om en oerhört kraftfull resa där berättelsen griper tag i mig från första stund. Ni ser undertecknads videorecension nedan.

 

Videorecension: Rage 2

Publicerad den av Tommy

Avalanche Studios och Id Software har samarbetat för att utveckla Rage 2 tillsammans och de levererar galet bra action.

Det var nog inte många som trodde att Rage skulle få en uppföljare. Det fick ett svalt mottagande när det lanserades under den förra konsolgenerationen, men med Rage 2 får utvecklarna mig att sukta efter en tredje del i serien.

Ni ser vår videorecension nedan.

Recension: Sniper Elite V2 Remastered

Publicerad den av Tommy

Rebellion Developments Sniper Elite V2 har finslipats och spelarna får återigen bege sig ut i krig med prickskyttegeväret i högsta hugg.

Det andra världskriget ligger i sitt slutskede, och spelaren befinner sig i Berlin. Vi får i uppgift att leta efter tyska forskare som jobbar med tyskarnas raketprogram V2, och vi får strida mot både tyskar och ryssar.

Sniper Elite V2 Remastered är faktiskt det första spelet i serien jag spelar, och det handlar om ett actionäventyr där vi blir styrda efter en röd tråd. Det är hela tiden enkelt att förstå vad som ska göras härnäst, och ibland kan vi ta vägen genom en valfri gränd – men i stort sätt får vi röra oss utefter en utstakad bana. Det behöver inte vara fel i sig, och det hela fungerar bra i Sniper Elite V2 Remastered även om jag hade uppskattat lite mer frihet.

Det är en nervkittlande upplevelse att sätta sig högt uppe i en byggnad, vänta på att en armé ska åka förbi för att sedan detonera en bomb genom att sätta en kula i den på avstånd. Innan har jag satt ut minor bakom mig i dörröppningar för att förhindra att någon fiende ska smyga upp bakom ryggen på mig och när helvetet bryter löst tar jag ut fiender på håll genom att sikta en bit över huvudet på dem eftersom att kulorna faller ju längre bort målet är. När jag väl får till ett riktigt bra skott på någon som är långt borta får jag följa kulan i slow-motion och sedan se hur den går igenom kroppen och förstör benen.

Sniper Elite V2 Remastered är som bäst när det är just en sniper som används. I vissa scenarion får vi förlita oss på automatvapen, och det känns långt ifrån lika klockrent. Dessutom är den artificiella intelligensen av varierande kvalité där vissa fiender vet exakt var jag är, medan andra kollar in i en vägg med höjt gevär. Det är heller inte lika kul att smyga och ta ut fienderna utan att de upptäcker en, och dessa sekvenser känns mer som något som bara irriterar.

På det stora hela så är Sniper Elite V2 Remastered ett bra spel. Även om det finns stöd för 4K så märks det att det rör sig om ett spel från en annan konsolgeneration, men det finns flera miljöer och uppdrag som hela tiden får mig att vilja spela vidare. Det rör sig om en traditionell spelform, på gott och ont.

SpelPaus: Vi recenserar Days Gone

Publicerad den av Tommy

Sony och Bend Studio har släppt Days Gone – en zombieapokalyps där vi spelar som Deacon St. John som försöker ta reda på vad som hände hans fru när helvetet bröt löst.

Bend Studio avslöjade Days Gone under E3 2016 och nu bjuder open world-äventyret oss på en actionupplevelse som mestadels fokuserar på överlevnad – ammunition finns inte i överflöd och spelaren måste jobba hårt för att få tag i bättre vapen och förbättra motorcykeln – ett fortskaffningsmedel som visar sig vara oerhört viktigt.

Undertecknad har recenserat Days Gone på vår Youtube-kanal SpelPaus, och ni ser videorecensionen nedan.

Recension: Ghost Giant

Publicerad den av Tommy

I det PlayStation VR-exklusiva äventyret Ghost Giant beger vi oss till en mysig, fransk småstad och stiftar bekantskap med en drös färgfulla karaktärer och får följa med på en otroligt mysig resa.

Den Göteborgsbaserade studion Zoink Games har gett oss spel som Flipping Death samt Stick it to the Man, och med Ghost Giant tar de med oss på deras första PlayStation VR-äventyr. Här bjuds vi på en underbar berättelse skapad av Sara B. Elfgren och det handlar om en bitterljuv historia som griper tag i mig från första stund. Den lilla kattpojken Louis sitter och gråter vid vattnet i en skog och det blir snabbt tydligt att han har fått alldeles för tunga bördor på sina axlar. Då hans mamma är sjuk får han ta hand om deras bondgård på egen hand samtidigt som han brottas med jobbiga tankar. När han upptäcker själva spelaren som får rollen som ett stort spöke blir han dock livrädd och springer för livet.

Han förstår emellertid snart att spöket vill honom väl, och det hela gestaltas genom spökets armar som vi styr med två stycken PlayStation Move-kontroller. Vi följer snart med till bondgården där Louis bor och vi kan slita loss dörrar, solrosor och både dra i och lyfta saker med våra digitala händer. Vissa prylar är viktigare än andra, och det känns som en modern tolkning av den gamla skolans peka-och-klicka-äventyr, och när vi får hjälpa den lilla elvaårig pojken att lyfta loss bilen som sitter fast börjar jag att skratta – han ska köra bilen själv in till stan.

VR-möjligheterna gör att vi får en otroligt stark närvaro och vi får stå eller sitta på samma ställe genom hela resan. Vi kan förstås vrida och vända på oss för att titta runtomkring, men vi når alltid alla prylar utan att behöva röra på benen. Och det händer något speciellt när jag plockar bort tak och väggar från hus, där jag hittar riktigt färgstarka karaktärer. Det målar upp sig små berättelser både här och var, och jag vill hela tiden ta reda på vad som händer härnäst – både vad gäller olika monologer och dialoger som karaktärerna för, men jag vill också följa med i den röda tråden, jag vill veta som kommer att hända. Olika pussel och berättelser avlöser varandra, och ofta hör de båda ihop. På en bro står ett gäng esteter som inte låter Louis gå förbi. Hur ska vi då få dem att röra på sig? Jo, vi målar helt enkelt en tavla som får dem att häpna och färgen får vi bland annat genom att plocka upp en pensel och mosa tomater. Ghost Giant är kreativt, roligt och underhållande hela vägen in till mål.

Vi hittar också lite sidopyssel som att vi ska kasta basketbollar i mer eller mindre gömda basketkorgar, men Ghost Giant handlar mer om själva upplevelsen än precision med PlayStation Move-kontrollerna. Medan karaktärerna och de små berättelserna i själva berättelsen är oerhört välskrivna gör också musiken och designen sitt för att sätta den rätta stämningen. Samtidigt som jag hela tiden vill veta vad som kommer att hända och vilka personligheter jag ska få stöta på, så är jag också oerhört nyfiken på vilken kuliss som ska måla upp sig härnäst. När jag väl kommer dit kan jag inte hålla mig utan sliter och drar i allt som går att ta på samtidigt som nya pussel blir synliga. Det finns hela tiden saker som får mig att vilja ta mig framåt samtidigt som jag njuter av det som händer just där och då.

Ghost Giant bjuder på en rejäl dos humor och det blandar glada, ljusa tillfällen med mer mörka situationer. Det är en riktigt fantastisk upplevelse, och när eftertexterna rullar efter ungefär fyra timmar är känslorna många och jag vet att jag kommer att återvända som jättespöket och besöka Louis snart igen. Det får mig också att hoppas på att Zoink Games fortsätter att släppa spel med starka karaktärer och fantastiska berättelser till PlayStatin VR – här visar studion att de är mästare på att skapa fantastiska VR-världar som jag bara vill kasta mig in i.

SpelPaus: Vi recenserar Ghost Giant

Publicerad den av Tommy

Ghost Giant är ett oerhört mysigt äventyr som släppts exklusivt till PlayStation VR.

Bakom produkten står svenska Zoink Games och spelaren tar kontrollen över ett stort spöke som hjälper en liten kattpojke i en värld som påminner om modeller som många av oss säkert har byggt någon gång i livet.

Charmen är total och nedan ser ni vår videorecension.

Videorecension: Nelke & the Legendary Alchemists – Ateliers of the New World

Publicerad den av Tommy

Atelier-serien startade under PlayStation 2-eran och sedan dess har vi fått en drös uppföljare. Nu ger Gust oss en rejäl spinoff – Nelke & the Legendary Alchemists: Ateliers of the New World.

Den här gången får spelaren ansvaret över en liten by och uppgiften att utveckla den till en stor stad. Samtidigt har alkemin som vanligt en betydande roll i rollspelsäventyret när vi bygger upp samhället.

Undertecknad har videorecenserat Nelke & the Legendary Alchemists: Ateliers of the New World på vår Youtube-kanal SpelPaus.