Recension: Control Resonant

Publicerad den av Tommy

Vi visste att Control Resonant skulle bli underligt, men jag vågade aldrig hoppas på att det skulle bli så pass spännande, välsvarvat och fantastiskt som det faktiskt är.

Vi axlar rollen som Dylan Faden – broder till protagonisten i föregångaren. När jag tar mina första stapplande steg – på vägen ut i från fångenskap – står saker inte rätt till i Oldest House. The Hiss, den entitet som förvränger allt det kommer över har tagit sig ut från den byggnad som varit under rejäl ‘lockdown’ och Manhattan har förvandlats till en livs levande mardröm.

Vägar har omformats till väggar och en form av tak, gatorna fylls av hemska fiender och när man spelar med ett headset eller hemmabiosystem donar och nästan skriker fiendens onda intentioner rakt in i benmärgen. Detta är inte något renodlat skräckspel, men visst tar sig den mörka stämningen in under skinnet och gör sitt för att förgylla den fantastiskt täta atmosfären. Control Resonant är inte längre någon shooter, utan vi har ett märkligt vapen till hands som känns som att det verkligen hör hemma i denna märkliga värld – ett vapen som bland annat kan formas till en enorm hammare, eller alternativet som jag inledde mitt äventyr med – ett vapen som kan svingas runt och göra skada på flera fiender samtidigt, medan det på samma gång kan fälla de allra tuffaste, illasinnade monstren.

Fortsätt läsa Recension: Control Resonant

Recension: The Blood of Dawnwalker

Publicerad den av Tommy

The Blood of Dawnwalker är Rebel Wolves första spel, men studion saknar knappast erfarna spelutvecklare utan drivs bland annat av framstående personer för utvecklingen av The Witcher 3: Wild Hunt – inte minst regissören Konrad Tomaszkiewicz. Och visst märks det att The Blood of Dawnwalker har DNA från CD Projects fantastiska actionrollspel, men det står verkligen på egna ben och är en av årets allra mest spännande titlar.

Vi tar oss till den fiktiva regionen Vale Sangora år 1347 och digerdöden härjar i världen. I byn Laslea finner vi berättelsens protagonist Coen, och när den tidigare härskaren och tyrannen Skender Dragosti avsattes av den uråldriga vampyren Brencis sågs han som en räddare i nöd – inte minst eftersom att han botade sjuka med några droppar blod. Som den vampyr han är så hungrar han dock efter blod själv och kräver i gengäld – under en mörk ceremoni – droppar från människor. Tongångarna är emellertid inte lika vänliga längre, och det börjar talas om ett uppror som ska stoppa Brencis och hans armé av vampyrer och mänskliga soldater. Snart dras vi in i detta uppror, men saker och ting går inte som planerat och istället tas Coens nära och kära tillfånga och väntar en ren och skär avrättning vid Brencis kröning som sker om 30 dagar och lika många nätter.

Fortsätt läsa Recension: The Blood of Dawnwalker

Recension: Marsupilami 2 Salsa Palombia

Publicerad den av Mikael

Jag vet inte om det var i slutet av 80- eller i början av 90-talet som jag läste serietidningen Marsupilami, men det käraste minnet av varumärket har jag ändå med Sega Mega Drive-spelet med samma namn. Jag tyckte att det var ett väldigt snyggt äventyr, men det var framförallt för pussellösningarna som jag stannade kvar. Det var med en nostalgisk glädje som jag gav mig på Marsupilami 2 Salsa Palombia, men istället för pusslen så var det den goda stämningen, den snygga egna stilen och den underhållning som plattformsspelet erbjuder som fick mig att sitta som klistrad.

Jag kan redan nu avslöja att detta 2.5D-plattformsäventyr överträffade mina förväntningar. Det var visserligen en nostalgisk resa tillbaka till barndomen, men att det inte bara stannade där överraskade mig. Bakom spelet står Ocellus Studios som låg bakom föregångaren Marsupilami Hoobadventure, men de har också utvecklat The Smurf: Dreams – som också var ett bättre spel än vad jag hade trott. När de värma färgerna får bakgrunderna att leva tänkte jag på det klassiska Mega Drive-spelet Lejonkungen – ett spel som visserligen fått en hel del ris kastat på sig, men som jag tyckte om där och då. Det väcker helt enkelt minnen från den klassiska 2D-plattformsgenren, men kommer också med egna koncept som tar det in i modern tid. Det skulle inte heller förvåna mig om studion även tagit inspiration av spelserier som Nintendos Donkey Kong Country och Ubisofts Rayman.

Fortsätt läsa Recension: Marsupilami 2 Salsa Palombia

Recension: Onimusha: Way of the Sword

Publicerad den av Tommy

Onimusha har tagit sig in i modern tid och med Way of the Sword får vi äntligen slåss mot elaka och illasinnade Genma-fiender igen. Det feodala Japan är gestaltat i en lika mörk tappning som vi minns från serien som startade och blomstrade på PlayStation 2. Det var en grafisk fest där och då och saken är inte sämre när vi tar kontrollen över Musashi Miyamoto.

Onimusha: Way of the Sword kan se ut som en soulslike vid en första annblick, men det tillhör inte den blodigt svåra genren. Istället får vi ett actionäventyr där striderna känns oerhört finslipade, som ett rinnande vatten, och med en känsla av att verkligen svinga sitt svärd och samtidigt ‘clasha’ samman med fiendernas vapen. Vi har en semiöppen fiktiv värld av östra Kyoto som angripits av Genma-fiender där en röd dimma täcker stora delar av staden, och vi rensar staden från otyg för att göra den så trygg som möjligt igen.

När jag möter de mer vanliga fienderna går det smidigt, jag parrerar, kastar mig undan och sparar på mina specialförmågor till de brutala bossarna. När jag går runt i staden så vilar ett visst lugn – jag vet att jag kommer att kunna spöa fienderna med mitt svärd, samtidigt som jag ändå utmanas när jag tar mig till avstickande platser som är mer linjära – jag stöter på fiendekonstellationer som sätter mig på prov – men de är i de fantastiska bosstriderna som den stora utmaningen kommer.

Fortsätt läsa Recension: Onimusha: Way of the Sword

Recension: Marvel Tokon: Fighting Souls

Publicerad den av Tommy

När Marvel Tokon: Fighting Souls utannonserades kom det som en oerhört trevlig överraskning. Inte bara det faktum att Marvel vs. Capcom 2 är mitt personliga favoritspel i genren genom alla tider, utan att det faktiskt var Arc System Works som stod som utvecklare för Tag-fighting-spelet.

Studion är kanske mest kända för sin Gulity Gear-serie och de är verkligen mästare på fighting-spel i 2D. Dessutom har de jobbat med kända licenser tidigare så som Persona 4 Arena och Dragon Ball FighterZ och den här gången har de fått riktigt goda förutsättningar för att göra ett riktigt bra spel.

Grafik är förstås inte den allra viktigaste aspekten när det kommer till ett spel i genren, men det är svårt att inte nämna detta direkt då det är den vackra och handritade visuella stilen på karaktärerna som fångar min uppmärksamhet först. Detaljerna är fantastiska och animationerna är så levande samtidigt som de flyter in och passar otroligt väl med spelets gameplay-mekanik. Samtidigt som bakgrunderna är i 3D – och det är riktigt snygga sådana med starka färger – så har karaktärerna efterliknat sin förlagor från serietidningarna men givetvis med Arc System Works egna touch. Det sistnämnda är extra noterbart när det kommer till Iron Man som de skapat i en riktigt snygg Gundam-liknande stil.

Fortsätt läsa Recension: Marvel Tokon: Fighting Souls

Recension: Assassin’s Creed – Black Flag Resynced

Publicerad den av Mikael

Assassin’s Creed: Black Flag Resynced är en remake av originalet från 2013 – och nu 13 år senare får vi en nyversion som både är trogen originalet, men där vi också får en ordentlig dos av nytt spelmässigt material.

Assassin’s Creed: Black Flag Resynced tar oss återigen till piraternas guldålder under 1700-talet och vi tar oss till Karibien och Ubisoft sätter oss i Edward Kenways skor. I jakten efter rikedomar och ära tar vi oss ut på havet i ett skepp som vi kan uppgradera ordentligt, och vi besöker alla möjliga öar i en otroligt vacker miljö där spelet utvecklats med den senaste Anvil-motorn. När jag ger mig ut på havet – oavsett om det är storm och rena orkaner, eller gassande sol som steker vattenytan – så förgyller verkligen grafiken upplevelsen. Det känns episkt när jag tar mig fram över vågorna och deltar i stora sjöslag. Assassin’s Creed: Black Flag Resynced är verkligen ett snyggt spel oavsett om vi befinner oss till sjöss, i en livlig stad full av invånare eller ute i ren djungel. Och dessutom ger det verkligen den där härliga sjörövarkänslan.

Fortsätt läsa Recension: Assassin’s Creed – Black Flag Resynced

Recension: Invincible VS

Publicerad den av Mikael

Superhjältar och superskurkar brakar loss i ett färgstarkt fighting-spel som baserar sig på Amazons tecknade tv-serie Invincible (som i sin tur baseras på serietidningen). Det är ett spel med mycket attityd, och dessutom bjuder det på en god väg in i genren för oss som är lite mer casual-spelare av just fighting-spel.

Att slå sig in i en genre full av serier med mängder av uppföljare är inte enkelt, vi har de tre riktigt stora bjässarna som Mortal Kombat, Street Fighter och Tekken. Dessutom har vi serier som Fatal Fury, King of Fighters, Granblue Fantasy Versus Rising och Guilty Gear som har en gedigen supporterskara, men Invincible VS har lyckats fånga intresset ändå – med en stark licens, men också med en lyckad betaversion som lärde oss vad 3vs3-tag-team-striderna har att erbjuda. Dessutom är ambitionen att bli en riktig utmanare och ett eSport-spel av riktig turneringskaliber, vilket bådar gott för spelets framtid.

Fortsätt läsa Recension: Invincible VS

Recension: Directive 8020

Publicerad den av Tommy

Supermassive Games nya skräckspel Directive 8020 tar oss in i en nära framtid där jorden håller på att gå under. Därför söker mänskligheten efter en ny planet att bosätta sig på och ett gäng astronauter beger sig tolv ljusår bort mot Tau Ceti f för att ta reda på om det skulle vara en möjlig planet för mänskligheten att bosätta sig på. Något går emellertid fel, såklart och när skeppet kraschar upptäcker besättningen snart att de inte är ensamma.

Supermassive Games har gett oss skräckspel som Until Dawn, The Quarry och inte minst The Dark Pictures-serien – Directive 8020 är den senaste delen i den sistnämnda, men det kommer med ett par spännande nyheter.

Det handlar om ordentlig rymdskräck – där vi ställs emot en främmande organism som har möjligheten att härma och omforma sig till i princip vad som helst. Vad händer om vi inte kan lita på våra vänner, vem är egentligen fiende och vem är en sann vän? Berättelsen i Directive 8020 är oerhört spännande och något som gör det ännu starkare är de fantastiska karaktärsgalleriet där varje personlighet tillför och kompletterar – alla skådespelare gör ett oerhört bra jobb, inte minst Hollywood-skådepspelaren Lashana Lynch som gestaltar ”Young” – en väldigt bra, god karaktär som förgyller spelupplevelsen ordentligt.

Fortsätt läsa Recension: Directive 8020

Recension: Marathon

Publicerad den av Tommy

Efter över 40 timmar med Marathon, Bungies senaste förstapersonsskjutare, är jag fast. Tillsammans med tusentals andra spelare har jag gett mig ut som en Runner på den ”förlorade kolonin” Tau Ceti IV och försökt överleva både mot AI-styrda och spelarkontrollerade motståndare, men kanske framförallt upplevt oväntade möten och samarbetat med andra spelare världen över då vi kan spela både själva och med upp till två andra personer i vårt team.

När jag tog mina första stapplande steg på Tau Ceti IV gav jag mig på alla fiender jag såg. Jag avlossade skott som aldrig förr, men snart kunde jag inte längre besöka nybörjarservrarna på Perimiter. Det som till en början knappt fylldes på med mänskliga spelare blev snart en spännande mix av möten med AI-fiender och andra spelarkontrollerade Runners och jag fick upptäcka att ljudet är lika viktigt som i andra typer av PvP-spel. När jag avlossar skott från vapen, springer, helar mig själv eller laddar om mitt vapen exempelvis så hörs det. Och det lockar till sig andra spelare som är lika intresserade av min ‘loot’ som jag själv är. Extraction-shooters har verkligen blivit en populär genre med spel som Arc Raiders – och efter att ha lagt min själ i Marathon så har jag verkligen fått en ny favorit.

Fortsätt läsa Recension: Marathon

Recension: Resident Evil Requiem

Publicerad den av Mikael

Resident Evil Requiem ger oss redigt hemsk skräck och den zombieaction som vi lärt känna genom senare spel i serien. Den här gången har Capcom delat upp det hela i två delar som knyts ihop på ett fantastiskt sätt.

Capcom har länge letat efter ett sätt att blanda skräck med skräckorienterad action på ett balanserat sätt. Med Resident Evil 6 var skräcken mer eller mindre borta och var mer ett tematiskt överdrag, och med Resident Evil Village försökte de hitta en balans mellan action och den skräck vi alla vill ha från ett Resident Evil-spel. Det sistnämnda är ett av mina favoritspel i serien, men det saknade den skräck vi fick tillsammans med Ethan Winter i Resident Evil 7. Den här gången förser Capcom Resident Evil Requiem oss med de båda ingredienserna där vi får en mer skräckfylld, nästan skrämmande hjälplös upplevelse tillsammans med Grace för att sedan växla tempo när vi spelar som Leon där den klassiska actionhjälten har en tung arsenal att tillgå.

Fortsätt läsa Recension: Resident Evil Requiem