Månad: januari 2016

Capcom uppdaterar det klassiska konceptet med en zombiepackad herrgård, sparsmakad tillgång till förnödenheter och stämningsfulla miljöer. 

Resident Evil 0 HD Remaster är det enda spelet av de klassiska delarna i Capcoms zombieserie om jag aldrig tidigare spelat, och efter några minuter står det klart att prologen särskiljer sig från de andra spelen i serien. Vi får följa S.T.A.R.S-teamets Rebecca Chambers som kliver ombord på ett tåg. Passagerarna förvandlas till de sedvanliga maskätna, levande döda, och efter de första stapplande stegen stöter vi på Billy Coen – en dödsdömd mördare som rymt från sin dom. Trots de missgynnande förutsättningarna tvingas Rebecca att ta hjälp av Billy, och de båda måste samarbeta för att ta sig vidare.

Detta öppnar upp för en annan typ av pussel, där Billy och Rebecca ofta måste dela på sig för att lösa olika problem. Exempelvis kan Billys styrka behövas för att flytta en tung metallåda, medan Rebecca sköter spakarna på en maskin på annat håll och det öppnar också upp för en annan typ av känslor. När de båda går sida vid sida kan den datorstyrda karaktären hjälpa till med den klassiska kniven, eller skjuta med valfritt vapen. Om ett av spelets farligare monster får grepp om någon av karaktärerna känns det dessutom skönt att den andra kan sätta några välplacerade kulor i fienden. Därför blir det också extra skrämmande när karaktärerna måste dela på sig, och möta motståndet på egen hand.

Det finns dock många problem med detta system på grund av den undermåliga AI-koden. Ofta skjuter den datorstyrda karaktären bort mer skott än han eller hon faktiskt träffar, eller klampar rakt in i en zombies välkomnande grepp. Som många av er säkert vet så växer inte ammunition, och helande örter på träd i Resident Evil-spelen, och allt för ofta känner man sig som en frustrerad barnvakt.

Capcom vinner inte några priser för Resident Evil-seriens handling, men de har lyckats skapa ett gäng färgstarka personligheter – om det nu inte är mina nostalgikänslor som talar högt. Problemet är att de lyser med sin frånvaro i Resident Evil 0 HD, med en operasjungande onding som är lika intressant som en möglig ost, och filmscenerna är överspelade, och precis som vanligt är röstskådespelarna under all kritik. Här finns potentialen att bygga ett starkt band mellan Rebecca och Billy, men förutom ett fåtal sekvenser talar de nästan aldrig med varandra.

Kontrollschemat har putsats till i denna nya utgåva (även om originaluppsättningen fortfarande finns tillgänglig), men vi får fortfarande en stel och svårkontrollerad upplevelse. De låsta kameravinklarna fyller visserligen en funktion då Capcom kan fokusera på de detaljer som de vill att spelaren ska uppfatta, men det är till styrningens bekostnad. Ofta springer karaktärerna in i en ny vy, för att sedan direkt vända på klacken och gå tillbaka till den föregående vyn när kontrollen byter upp mot ned, eller vice versa. Dessutom är det oerhört störande när karaktärerna börjar titta på en tavla, eller en blodig tröja istället för att plocka upp ett visst föremål.

Resurshanteringen sker också på ett annorlunda sätt i Resident Evil 0 HD Remaster. Vi kan dela på bördan mellan de två olika karaktärerna, men vi tvingas ofta lägga ifrån oss prylar på golvet för att få plats med mer väsentliga saker. De klassiska förvaringslådorna är alltså borta, och istället får vi skapa en form av bas själva med att lägga ut prylarna på golvet. Det ger förstås en strategisk aspekt, men när jag för femtioelfte gången måste gå tillbaka för att hämta ett viktigt föremål tär det på tålamodet. När äventyret sen förflyttar sig framåt, måste vi dessutom springa fram och tillbaka – långa sträckor – flera gånger för att få med alla prylar till det nya utgångsstället.

Resident Evil 0 HD är charmigt, med en skön atmosfär, men det har också många uppenbara problem. Det saknar dessutom den där spetsen, då pusslen ofta är väldigt enkla, och det saknar verkligen speciella överraskningsmoment och tillfällen som har gjort serien så pass älskad som den är. Klarar man emellertid av att leva med den bångliga kontrollen, och spelets brister är det emellertid en underhållande upplevelse.

Fotnot: Recensionen baseras på Xbox One-versionen av Resident Evil 0 HD Remaster.