Recension: This War of Mine: The Little Ones (PS4)

This War of Mine: The Little Ones kretsar kring ett krigs svårigheter och stora problem som skapas för civilbefolkningen. Ett oväntat långt inbördeskrig har brutit ut i det fiktiva landet Graznavias huvudstad Pogoren, och spelaren får tampas med beslut som kretsar kring liv och död.

This War of Mine: The Little Ones är en känslomässig resa. Mitt entourage, som består av den duktige kocken Bruno, den snälla och alltid lika omtänksamma Katia och den goda löparen Pavle, kliver in i ett övergivet och sönderbombat hus. Vi börjar riva och slita i högar av bråte och delar från det hus som för bara några dagar sedan fungerade som ett en vacker villa mitt i storstan. Alla har tappat bort sina nära och kära mitt i tumultet, och bristen på vitala saker som mat, medicin och bandage gör inte saken bättre.

Natten gör sig snart påmind, och medan Pavle får ligga i den provisoriska sängen får Bruno ligga på golvet. Dagens nattpass får Katia, och hon beger sig till en sönderbombad skola för att hitta nödvändiga prylar. Efter att hon har samlat på sig en hög av skruvar samt träbitar och hon ska klampa in genom en dörr, så står två skrikande herrar innanför med varsitt automatgevär. De är uppenbarligen inte beredda att dela på förnödenheterna, och vi vänder på klacken och beger oss till den nya hemmabasen.

Väl hemma berättar mina vänner att ett gäng ligister brutit sig in under natten och stulit det mesta av de få förnödenheter som vi lyckats samla ihop. Dessutom har Pavle fått ett kraftigt köttsår, och bandagen som stod i medicinskåpet är borta.

Då kommer vi till ett dilemma som sätter stor press på samvetet. Ska vi vänta och se om vi lyckas samla ihop tillräckligt med material för att själva lyckas knåpa ihop livsviktiga prylar, eller kanske vänta till att någon knackar på dörren och vill byta några av deras saker mot några av våra? Eller ska vi gå så långt att vi stjäl detta från ett sjukt gammalt par som har en hel hög av medicin och bandage hemma i sin lägenhet?

Under en natt blir Bruno skjuten till döds när han undersöker grannskapet, och Pavle lyckas aldrig riktigt återhämta sig från sin skada. Saker och ting känns mörkt, och Katia, som visserligen har hälsan kvar, börjar tappa hoppet. Plötsligt knackar det på dörren, och en avlägsen granne undrar om vi kan ta hand om den lilla flickan Misha. Trots den hopplösa situationen får vi en anledning till att fortsätta kämpa. Jag använder några brädor, skruvar och andra komponenter för att snickra ihop en gunga, och den tryckta stämningen får en annan skepnad när Misha visar att det fortfarande går att hitta glädje i den söndertrasade världen som blivit verklighet för invånarna i Pogoren.

Det blir dock värre när någon bryter sig in under natten och skadar Misha. När Katia kommer tillbaka efter nattens jakt på förnödenheter hittar hon flickan gråtandes på golvet, med ett köttsår som inte är att leka med. Glädjen har bytts ut mot tårar och sorg, och det är först då som jag faktiskt funderar på att stjäla från det stackars sjuka paret som tampas med sina egna sjukdomar och problem.

This War of Mine: The Little Ones är kraftfullt och spelar på känslomässiga strängar. Samtidigt är det avskalat, och handlingen förs framåt genom små dialoger och pratbubblor som visar vad karaktärerna känner och tänker. Kontrollen har inte riktigt anpassats för konsol, och ibland springer karaktärerna upp i fel trappuppgång, och när vi tvingas till att smyga oss förbi folk med automatgevär i händerna är det inte alltid som saker och ting blir som jag vill. Det är emellertid inte några soldater vi har att göra med, utan vanliga människor – och det får också en sekundär roll i kampen om att överleva belägringen av Pogoren.

This War of Mine: The Little Ones är en känslomässig upplevelse som låter oss kliva i civilbefolkningens skor mitt i ett brinnande krig. Vi ställs inför mängder av svåra beslut, och mitt i all sorg och misär har barnen största prioritet.