I Suicide Squad: Kill the Justice League har superhjältarna korrumperats av Braniac, och istället är det fyra skurkar som ställs i strålkastarljuset och ska rädda Arkham-universumet från undergång.
Dessa fyra hjälteligister är inte heller några med oanade krafter, utan Harley Quinn, Deadshot, King Shark och Captain Boomerang som alla skiljer sig i sin spelstil och bildar ett sjukt kul och brutalt gäng. Till skillnad från Rocksteadys tidigare Batman Arkham-serie rör det sig emellertid inte om ett äventyr endast för en spelare, utan fokuset ligger på samarbete med upp till fyra vänner.
Berättelsen utspelar sig emellertid fem år efter Arkham Knight där A.R.G.U.S. ledare Amanda Waller sätter ihop ett Suicide Squad-team – implementerar bomber i deras kroppar för att de ska lyda hennes order – och kastar ut dem i ett mindre kaos för att stoppa det Braniac-styrda Justice League – det är alltså omvända roller där det istället är galningarna som ska rädda världen från de korrumperade superhjältarna.
Suicide Squad: Kill the Justice League har verkligen fokus på coop för fyra spelare, men det går att ta sig igenom äventyret på egen hand för den som vill, där de övriga karaktärerna som inte styrs av en spelare kontrolleras av AI. De fyra antihjältarna skiljer sig också åt en hel del, där Deadshot – som snabbt blev min favorit – kan flyga fram i luften, om än med en del begränsningar. Harley Quinn, som är favoritskurken i ensemblen rent karaktärsmässigt, har en änterhake och en drönare som hjälp till att ta sig framåt, medan King Shark kan göra ordentliga hopp och ”simma” fram i luften. Captain Boomerang kan förstås kasta sin bumerang och teleportera sig fram, och alla dessa skillnader för med sig att vi kan variera spelupplevelsen en aning.
Spelsekvenserna är fullpackade av action där vi behöver röra på oss mest hela tiden, både upp i luften – där vi kan hovra och samtidigt skjuta loss med vår arsenal av vapen. Dessa är intensiva, och vi har specialare som laddas upp, vi behöver kontra fiendens starka attacker (så som illasinnade prickskyttar vars laserstrålar avslöjar var de är) och pricka på ömma punkter på fienden. I de allra mest hektiska striderna har jag kul tillsammans med mina vänner till en början, och jag kör sidouppdrag där mina motståndare exempelvis måste tas ut med endast kritiska träffar på deras svaga punkter. Genom att ge en hand åt några av våra medhjälpare så kan vi få tillgång till att exempelvis modifiera och ta fram nya vapen.
Mellan striderna så är också filmsekvenserna riktigt roliga, där jag har skrattat till flera gånger och röstskådespelarna gör ett riktigt bra jobb. I ett spel som är ämnat för flera spelare blir det dock avbrott som fortsätter lite väl länge mellan varven, och de gånger jag har behövt röra mig till en del av kartan – för att skjuta några fiender i några minuter, stå still på ett tak för att höra de prata och sedan röra mig till nästa plats för att en ny dialog ska utspela sig, är något irriterande. Jag hade uppskattat om de hade pratat lite mer samtidigt som jag fritt hade kunnat kontrollera min karaktär, kanske skjuta några fiender, eller röra mig mot nästa mål. Det blir lite styckat.
Varje spelbar karaktär har också tre stycken olika färdighetsträd, och visst ger det en extra kick när vi kan göra våra stridskämpar starkare. Detsamma gäller de vapen och utrustning som vi får tillgång till efter varje uppdrag, men när uppdragen känns i stort sätt som en upprepning, förutom några delar av huvudstoryn, så blir det relativt repetitivt. I ”endgame”, när själva storyn är avklarad, så handlar det mer om att göra samma saker om och om igen, på svårare nivåer för att få den bästa ‘looten’, och jag känner mig snart ganska färdig med Suicide Squad: Kill the Justice League.
Det finns en hel drös av kosmetiskt material att köpa för den som önskar, och visst förstår jag kritiken kring live-service-upplägget för spel som säljs till fullpris. Men, vi behöver förstås inte lägga en extra krona på in-game-kosmetiska prylar om vi inte vill, och Rocksteady lovar att släppa en hel drös med material framöver som inte kostar något extra utöver prislappen för själva spelet.
Suicide Squad: Kill the Justice League har dock en repetitiv uppdragsdesign och även om berättelsen är riktigt rolig och underhållande så hade utmaningarna gärna fått erbjuda något mer. Striderna kan visserligen vara kaosartade och roande för stunden, men i längden blir det lite väl mycket av samma vara även om Suicide Squad-gängets olikheter piggar upp en aning. Lyckligtvis är Riddler här för att fylla staden med gåtor och goa belöningar, och jag lär möjligtvis återvända en och annan gång lite längre fram när jag bara vill ha tokröjig action tillsammans med ett gäng vänner, eller testa att spela som Jokern när han släpps som spelbar karaktär – utan extra kostnad – i mars.
Betyg: 6 av 10
Testat till PlayStation 5
Finns även till:
Xbox Series X/S
PC
Suicide Squad: Kill the Justice League utvecklades av Rocksteady Studios.
X PLAY! ZINE 