Vicarious Visions fick uppgiften att utveckla nyversioner av de tre första spelen i Crash Bandicoot-serien, och nu är N Sane Trilogy här.
Idag lanserades Crash Bandicoot: N Sane Trology till PlayStation 4, och det betyder också att vi får släpptrailern som ni kan kika på nedan.
Under E3 2015 utannonserades Kickstarter-kampanjen för Shenmue 3, och nu avslöjar Ys Net att vi kommer att få se mer av äventyret under årets Gamescom.
”Vi håller på att diskutera de sista detaljerna för eventet med våra partners, men vi planerar att visa våra senaste videoklipp, dela med oss av våra senaste uppdateringar och vi har även några utannonseringar att dela med oss av.”
Årets upplaga av Gamescom kommer att pågå mellan den 22-26 augusti.
Shenmue 3 planeras att släppas under det andra kvartalet under 2018, och formaten som berörs är PlayStation 4 och PC.
Den första delen i Ubisofts Splinter Cell-serie släpptes under 2002, och nu ser det ut som om studion planerar att utveckla ett nytt spel i serien.
Enligt DSOG berättade Ubisofts VD, Yves Guillemot, detta när han fick frågan om vi kommer att få se en ny del i Splinter Cell-serien:
”Vi får massor av sketcher och förslag kring varumärket, och vi kommer att plocka ett. Jag tror att ni kommer att få se någonting, men ni kommer att få vänta på det.”
Vill ni se ett nytt Splinter Cell-spel med Sam Fisher i huvudrollen, eller skulle ni vilja se en annan protagonist?
Nights of Azure (läs gärna recensionen) var ett riktigt underhållande actionrollspel med en skön stämning. Nu ger oss Koei Tecmo ett officiellt släppdatum för uppföljaren samtidigt som vi får en ny trailer.
Nights of Azure 2: Bride of the New Moon släpps den 27 oktober här i Europa, och det är under utveckling till PlayStation 4, Nintendo Switch och PS Vita.
Ni ser den nya trailern för Nights of Azure 2 nedan.
Dead by Daylight tar den klassiska kurragömmaleken, och slänger in beväpnade psykopater. Glädjande nog är det precis så skrämmande som det låter.
Asymmetriska flerspelarupplevelser fortsätter att breda ut sig, och det känns som att allt började med Evolve där vi fick anta rollen som ett stort monster för att attackera ett gäng andra betydligt svagare motståndare. Jag hade dock inte särskilt stor koll på Dead by Daylight trots att det lanserades till PC i fjol, men Starbreeze och Behaviour Interactives kreation mynnar ut i en riktig överraskning.
Dead by Daylight tar oss tillbaka till tiden då slasher-filmer var som allra störst. Vi hittar ett gäng på fyra skräckslagna överlevare som under mystiska omständigheter har hamnat i en mardrömslik värld där deras enda andningshål är vid en lägereld som sprakar mitt ute i skogen. Här förbereder de inför nästa hemska kamp om överlevnad, där de ställs mot en av sex olika psykskadade mördare.
Målet för de försvarslösa överlevarna – som spelas ur tredjeperson – är att sätta igång fem stycken generatorer, och detta görs genom ett litet minispel där det gäller att tajma en mätare för att inte få åbäket att smälla till ordentligt, och således uppmärksamma den spelare som axlar rollen som hänsynslös mördare. Dessa generatorer ger elektrisk kraft till två stycken olika portar, som spelarna ska öppna om de lyckas hålla sig undan psykopatens klor. Det är dock inte den lättaste uppgiften som finns här i världen, och när vi får höra hjärtljud som bultar snabbare och snabbare när monstret – som spelas ur tredjeperson – närmar sig är det lätt att göra misstag när adrenalinet pumpar och skräcken sätter klorna i en. Monstrets uppgift är istället förstås att döda sina offer, eller rättare sagt offra dem till spelets mystiska väsen – The Entity. Och detta görs genom att hänga upp överlevarna på stora järnkrokar. Fighten är emellertid inte över förrän spelaren lyfts upp i ett stort hål i luften. Medspelarna kan plocka ned den hängande, blödande stackaren igen, men det behövs ofta ett gediget samarbete för att lyckas då mördaren oftast befinner sig i krokarna.
När jag hör att den överstarke psykopaten närmar sig smyger jag ut i buskarna, och när det väl gäller är det ibland svårt att hålla sig blickstilla i det höga gräset. Den skräckblandade förtjusningen når verkligen sin kulmen när jag ser att mördaren går förbi precis framför ögonen på mig, och uppenbarligen inte har sett mig hukandes i gräset.
Överlevarna har också andra knep som kan få psykopaten ur balans, och bland annat kan spelarna lysa med en ficklampa i monstrets ögon för att på så sätt blända honom eller henne en kortare stund. Om bjässen har en annan överlevare över axeln tappar han eller hon också denna, och om man samarbetar väl kan man sätta åbäket ur balans. Skräcken är också total när monstret kommer farande efter mig, och han eller hon är också något snabbare. Överlevarna är emellertid smidigare, och kan ta sig över fönsterkanter betydligt lättare, och vi kan också slänga ned en träpall på olika ställen framför psykopaten – som i sin tur får välja en annan väg eller stanna upp och ödsla stor tid på att sparka sönder hindret.
När jag fattade kontrollen för första gången och begav mig ut som en rädd stackars försvarslös gubbe smög jag omkring och hade inte alls någon koll på vad min uppgift var. Stämningen var emellertid skrämmande, och dimman låg tät samtidigt som ljudeffekterna gjorde sitt för att höja ribban till något extra. Det dröjde dock inte länge innan jag fick en motorsåg i ryggen, blev uppslängd på axeln, och sprattlandes blev jag upphängd på en krok. Spelets regler gömmer sig i form av en liten ruta på huvudmenyn, vilket lär göra att många – precis som undertecknad – missar den, och när vi väl tar hjälp av tutorial-funktionen får vi bara plöja igenom text – inga inlärningsuppdrag finns att hitta, eller ens videoguider. Därför tog det mig några rundor innan jag förstod mig på mardrömmens mål, men det gjorde också att jag gladde mig åt varje ny metod – som gjorde min och mina medspelares kamp mot psykopater som både använder motorsåg, fällor och krafter som meckar med karaktärernas psyke – något lättare.
Jag trodde att jag skulle tröttna på premissen, men varje dust mot en stor psykopat är fylld av skräckblandad förtjusning, och det finns en hel del olika tillvägagångssätt, och det gäller också att anpassa sig efter sina medspelare som byts ut varje gång om man inte har ett gäng vänner att spela med. När jag sedan sätter mig i rollen som mördare pumpar adrenalinet varje gång när jag får syn på en överlevare, och efter en längre jakt infinner sig en sorts eufori när jag väl lyckas fälla denne till marken.
Vi har också en sorts valuta som kallas för Bloodpoints som kan användas till att skaffa sig olika sorters fördelar – oavsett om vi spelar som mördare eller överlevare. Det gör att det blir en beroendeframkallande jakt på de bästa prylarna och förmågorna som gör kampen om död och överlevnad något lättare.
Den tekniska biten bråkar dock emellanåt. Ibland fastnar jag oförklarligt i ett träd som jag lätt borde komma förbi, speciellt när jag agerar mördare. Men, samtidigt är det en del av upplägget, att överlevarna har vissa fördelar när det kommer till att rymma, medan den stora hjärnsjuka besten är snabbare och starkare. Den grafiska biten är inte heller något som kommer att få folk att höja på ögonbrynen, men den audiovisuella upplevelsen lyfts upp på andra plan. Designen är precis så skrämmande som jag vill ha den, och ljudeffekterna lyfter verkligen upp stämningen i Dead by Deadlight till något extra.
Little Nightmares är en fusion av plattform och pussel, samtidigt som vi hittar en bakomliggande ton av skräck. Conny har gjort en atmosfärisk resa tillsammans med en regnrocksbeklädd flicka som får ta sig igenom en ovanligt mysig mardröm.
From Software gav oss fantastiska, och blodigt svåra, actionrollspel som Dark Souls samt Bloodborne, och i år har vi fått ett par nya – riktigt bra – tolkningar av subgenren. Först ut var Koei Tecmos samt Team Ninjas Nioh (se gärna recensionen) som sopade mattan med allt och alla, och sedan var det dags för The Surge från Deck13 som tidigare stått för bland annat Lords of the Fallen.
The Surge tar emellertid med sig en hel del nytt till dansen denna gång, och ni ser vår videorecension (via vår Youtube-kanal SpelPaus) nedan.
Tekken 7 har funnits tillgängligt i de japanska arkadhallarna i ett par år nu, men konsolversionen kommer fullmatad med extra allt. Mitt intresse för fightingspel växte fram efter att jag lagt vantarna på Street Fighter II till Amiga 500, men det sinade med åren för att sedan dö ut helt i och med Dead or Alive 4 där online-motståndarna alltid lyckades läsa mina rörelser och kontrade nästan alla mina attacker. Injustice 2 (se gärna videorecensionen) fick emellertid mitt intresse att komma tillbaka, och Tekken 7 fyller på med en stor dos glöd.
Ni ser min videorecension (via vår Youtube-kanal SpelPaus) av Tekken 7 nedan.
Housemarque har gett oss fantastiska spel så som Resogun samt Alienation, och nu har de slagit sig ihop med ‘shoot em up’-kungen Eugene Jarvis – som stått för spel som Robotron och Smash TV – för att ge oss Nex Machina.
Se snabbtitten på vår Youtube-kanal SpelPaus.
Precis som vi kunde förutspå handlar det om en riktig ‘bullet hell shooter,’ med massiva explosioner, galet kulregn och en fantastisk avvägning av fiender och utmaning som ställer till en hel del problem även för mig som är van med spel i genren. Jag är visserligen inte något proffs, även om jag spelat min beskärda del av ‘shoot em ups,’ men det är precis lagom svårt för att man ska känna glädje när man tar sig vidare, och samtidigt inte bli alltför irriterad av antalet gånger som man dör, då hela skärmen exploderar.
Det märks att Housemarque har lånat mycket ingredienser från sitt Resogun, även om det rör sig om en helt annan typ av spelupplevelse. Den livsviktiga ‘dash’-funktionen finns kvar, och vi får fortfarande bege oss ut för att rädda människor som hotas av utomjordinar. Den här gången har det även bakats in en hel del hemligheter, gömda bonusar finns utplacerade lite här och var, men det finns sällan tid till att utforska, eftersom att spelaren skickas iväg till en ny del av banan så fort motståndet är eliminerat. Det gör att jag redan känner sug efter att återvända till de första världarna för att hitta allt som jag missade under min första genomspelning.
Än så länge har jag bara ägnat två timmar med Nex Machina, men det märks direkt vilken kvalité det handlar om. Designen, grafiken och musiken sätter den perfekta arkadkänslan, och hade jag hittat det i en arkadhall hade mina mynt garanterat tagit slut. Bara bossarna är ett fantastiskt inslag i sig, och de bjuder också på flera olika faser. I början kan bjässen kännas som en väldigt enkel utmaning, men sedan brassar de på med mer och mer fientlig eld, och vi hittar en hel del uppfinningsrikedom när det kommer till dessa tuffare strider.
Ett litet minus är att det inte finns någon möjlighet att spela online tillsammans med en vän. Ex Machina är som upplagt för coop, men vi kan fortfarande spela tillsammans med en vän i soffan. I mitt tycke väger det faktiskt tyngre än online-coop, speciellt i dagens läge där couch-coop har blivit relativt sällsynt.
Det är svårt att säga om jag kommer att spela Nex Machina lika länge som jag har spelat Resogun, men just nu känns det som om Housemarque har överträffat sig själva.
Utawarerumono, titeln är knappast den enklaste att uttala, och den första delen i serien släpptes redan under 2002 till PC. Originalet sågs dock inte utanför Japans gränser, men varumärket mynnade ut i både anime och manga. Trots att Mask of Deception är min allra första bekantskap med serien, så sjunker jag direkt in i den mystiska och spännande berättelsen.
Vår videorecension på SpelPaus.
Allt börjar med att en ung man vaknar upp i den frusna vildmarken med minnesförlust. Han minns inte var han kommer ifrån, vem han är, eller varför han befinner sig mitt ute i det kalla, snöklädda landskapet med tunna sjukhuskläder. Han hinner inte riktigt reflektera över det någon längre tid, utan ställs inför en enorm skorpionliknande varelse som försöker sätta tänderna i honom, och plötsligt blir han räddad av Kuon – en kvinna som han kommer att slå följe med.
Mask of Deception är i första hand en visuell novell som kretsar kring berättelsen. Vi känner igen tillvägagångssättet från fantastiska spel så som Steins Gate och Root Letter, men den här gången har storyn mixats med inslag från strategiska rollspel. Berättandet har fortfarande det största fokuset, men vi får vara delaktiga i striderna på ett helt annat sätt än i andra visuella noveller. De första bataljerna är oerhört enkla, och går mestadels ut på att kliva fram och dela ut slag mot fienden. När vi gräver djupare, och deltar i fler strider lär vi oss bland annat att blocka, och spelet innehåller en funktion som gör det möjligt att utföra kritiska attacker om vi lyckas tajma olika sorters mätare rätt.
Det går emellertid ofta flera timmar mellan varje strid, men eftersom att SRPG-inslagen blir riktigt beroendeframkallande, speciellt längre in, återbesöker jag ofta äldre fighter och slåss för mer erfarenhetspoäng. Det tar ett bra tag innan vi ställs emot något utmanande motstånd, även om vi kör på ”Hard,” men på det sättet är det en perfekt inkörsport för dem som inte har vågat sig på genren tidigare.
Protagonisten får det provisoriska namnet Haku, och även om han inte minns någonting står det klart att han kommit till en plats som skiljer sig mycket från hans egen värld. När han åtar sig så kallade lättare jobb, som är ämnat för barn, orkar han knappt, och när han ska ta på sig kläder som han får låna förstår han inte hur dem ska sitta. Allt verkar annorlunda, och tillsammans med Kuon beger de sig ut på en händelserik och underhållande resa.
Ett av äventyrets bästa egenskaper är mixen av färgstarka karaktärer. Min favorit är trollkarlen Maroro som har både humor och hjärta, och han är så där knasigt japansk – på ett väldigt bra sätt. Tyvärr har det bakats in väldigt sexistiska inslag här och var, och ibland måste jag plocka fram den så kallade skämselkudden. Dessutom känns det som om vissa sekvenser lagts till som utfyllnad, där vi ibland får se långa, utdragna dialoger om vad karaktärerna äter och hur det smakar. Några sidospår, där vi får lära känna karaktärerna på olika sätt, är såklart alltid välkomna, men när de känns onödiga och tråkiga sjunker intresset.
På det stora hela är emellertid Mask of Deception en väldigt bra, spännande visuell novell, som bjuder på mystik, humor och en otroligt mysig atmosfär. Att vi då och då får ta del av välsvarvade SRPG-strider är ett stort plus, och förhoppningsvis bjuds vi på mer av den varan i uppföljaren som släpps senare i år.
PlayZine 