Recension: Resident Evil 2

Året var 1998, och i januari kom äntligen uppföljaren till Resident Evil. Leon Scott Kennedy och Claire Redfield tog sig till Racoon City, och de upptäcker snabbt att helvetet brakat lös. Nu är remaken här, och det är en otroligt fräsch nostalgiresa som Capcom levererar.

När jag beger mig in i äventyret väljer jag att spela som Claire Redfield (vi kan även spela med Leon) som beger sig till Racoon City för att leta efter hennes bror Chris som de flesta av er Resident Evil-entusiaster lär känna till.

Det var ungefär 20 år sedan jag spelade originalet tillsammans med ett gäng vänner som turades om att basa över kontrollen, och än idag minns jag den fasansfulla skräcken som infann sig när den första zombien grabbade tag i min karaktärs fötter. Året är nu 2019, och det är en ordentlig remake vi bjuds på. Även om tiden har kommit ikapp när det gäller skräckupplevelser i spelbranschen, så känns Resident Evil 2-remaken oerhört stämningsfull och skrämmande från den första filmsekvensen. När Claire kliver av sin motorcykel för att gå in på en bensinmack är förväntningarna riktigt höga, och de infrias faktiskt med råge.

Trots att minnet är lite luddigt känner jag igen många av de händelser som sker i denna färska version av Resident Evil 2 – trots att jag aldrig tog mig igenom originalet. Den blockiga grafiken har bytts ut med oerhört välsvarvade detaljer, ljuskällor och texturer som gör att närvarokänslan infinner sig direkt från det första steget, och jag har verkligen saknat denna typ av pussel där jag får titta på anteckningar och dylikt för att lösa problemen jag ställs inför. Capcom har använt samma grafikmotor som de använde till Resident Evil 7, och med hjälp av den lyckas de skapa en riktigt skrämmande upplevelse, och när jag jagas av den galna Mr. X gör hjärtat nästan dubbla slag och volter. Nyversionen förmedlar också den där härliga känslan som de tre första spelen gav – Resident Evil 2 är både mysigt och läskigt på samma gång.

Det finns inte ammunition i mängder, och jag sparar på helande örter och andra ting för att klara av de allra tuffaste situationerna som dyker upp under äventyrets gång. Den ”tankiga” kontrollen från original har bytts ut, och vi får en betydligt vänligare styrning där vi också kan sikta med kameran sittandes bakom axeln. Idag har jag väldigt svårt för de tidiga Resident Evil-spelen rent kontrollmässigt, och det är oerhört skönt att styrningen har fått en ordentlig ‘makeover’.

Som jag berörde tidigare kan vi spela som både Clarie Redfield och Leon Kennedy – precis som när det begav sig. Även om spelaren får besöka samma miljöer med de båda karaktärerna så skiljer sig deras upplevelser. Dialogerna är förstås olika, och vi stöter på olika karaktärer beroende på vem vi spelar som. Dessutom kan vi låsa upp en del andra intressanta saker som gör att omspelarvärdet blir riktigt högt.

Resident Evil 2 bjuder på många nostalgikickar, samtidigt som det känns härligt nytt och fräscht. Ljuseffekterna är riktigt mäktiga, och hela upplevelsen får mig att le samtidigt som några av de groteska scenerna får det att röra sig i magen – som när jag ser en halvt avsågad käke där blodet droppar ordentligt. Det här är en fantastisk upplevelse både för nya och erfarna Resident Evil-spelare.

Bandai Namco teasar nytt skräckspel

Den japanska falangen av Bandai Namco har öppnat en teaser-hemsida för något som ser ut att mynna ut i ett kommande skräckspel.

Sajten tituleras Summer Horror Project och visar upp en flimrande video på ett hus, och klippet – eller rättare sagt bilden (som ni ser nedan) har en viss, kuslig atmosfär.

Enligt Dualshockers innehåller även källkoden hintar om zombies, och bilden visar också ett datum – den 30 augusti 2018. Webbadressen innehåller också ordet Domas, vilket också kan ses i bilden. Vad det handlar om bör vi alltså få veta i slutet av månaden.

Yomawari: The Long Night Collection – söt skräck till Nintendo Switch

NIS America utannonserar en samling kallad Yomawari: The Long Night Collection, och den kommer att släppas till Switch i höst.

Samlingen inkluderar Nippon Ichis söta skräckspel Yomawari: Night Alone och Yomawari: Midnight Shadows. Det första spelet lanserades till PlayStation Vita och PC, medan uppföljaren även kom till PlayStation 4.

Yomawari: The Long Night Collection till Nintendo Switch kommer att leverera tät atmosfär, med skrämmande städer och fiender, den 26 oktober.

Lanseringstrailer för skräckspelet Crying Is Not Enough

Storyline Team har släppt lanseringstrailern för deras skräckspel Crying is Not Enough.

Crying is Not Enough sätter spelaren i rollen som Jacob Helten, och han letar efter sin fru som har försvunnit efter att hon återhämtat sig efter en bilolycka. En mystisk kvinna berättar för Helten att hon vet var hans fru befinner sig, och det leder spelaren till en konstig plats fylld med pussel och fiender.

Crying is Not Enogh släpps till PC den 8 juni, medan skräckspelet lanseras till PlayStation 4 och Xbox One någon gång under årets tredje kvartal.

Är det bara jag som får Alan Wake-vibbar?

Här är släpptrailern för Through the Woods till PS4 och Xbox One

Skräckspelet Through the Woods släpptes till PC under 2016, och nu får vi släpptrailern för versionerna till PlayStation 4 och Xbox One.

I Through the Woods får spelaren ta sig genom en nordisk skog som fylls av hemskheter under natten. En kvinna letar efter hennes kidnappade son, och hon får förlita sig på månljuset och en ficklampa.

Through the Woods släpps till Xbox One idag, den 2 maj, medan PlayStation 4-versionen lanseras den 8 maj.

Nightmare Creatures – den klassiska skräckserien kommer tillbaka

Nightmare Creatures gjorde debut till PlayStation under 1997, och det skräckspelet konverterades sedan till PC och Nintendo 64 (endast i Nordamerika) året därpå. Undertecknad har emellertid flest minnen från tvåan till Dreamcast, och under en panel på PAX West avslöjade studion Albino Moose att de arbetar med en reboot av spelserien.

Sheena Perez, skaparen av free-to-play-skräckspelet Spooky’s House of Jump Scares: HD Renovation, säger sig vara ett stort fan av spelserien, och hon bad sin advokat att kolla upp om Activision fortfarande ägde rättigheterna till varumärket. Så var inte fallet, och Albino Moose kunde plocka åt sig licensen.

Nightmare Creatures är under utveckling till ”den nuvarande konsolgenerationen” samt PC, och nedan kan ni kika på den första trailern.

Ny trailer för den visuella skräckisen Iwaihime: Matsuri

Iwaihime: Matsuri lanserades till PC i i Japan under 2016, och nu är en konvertering av den visuella skräckisen på väg till PlayStation 4 och PS Vita.

Nippon Ichi har släppt en färsk trailer som visar upp Iwaihime: Matsuri som lanseras till PlayStation-formaten i Japan den 20 juli. Förhoppningsvis får vi även se en lokaliserad version av den visuella novellen här i Europa.

Creeping Terror kommer till 3DS och PC i väst

Creeping Terror kommer till väst. Detta avslöjar Aksys Games under en panel på Anime Expo 2017.

Skräckupplevelsen har tidigare varit exklusivt via den japanska e-Shop-tjänsten till Nintendo 3DS, men här i väst kommer spelet också att lanseras till PC.

I Creeping Terror får spelaren axla rollen som ‘high school’-tjejen Arisa, och tillsammans med sina vänner besöker dem en en gammal herrgård. Allt går dock snett då huset är fyllt av monster, och efter en konfrontation vaknar protagonisten upp i en grotta, och hennes enda hjälpmedel är en ljusbringande ficklampa.

Utannonserings-trailern för Creeping Terror fångades på bild under Anime Expo 2017 tack vare Youtube-användaren Azarioplays, men videon är filmad utifrån.

Creeping Terror släpps till Nintendo 3DS och PC under hösten 2017.

Recension: Dead by Daylight

Dead by Daylight tar den klassiska kurragömmaleken, och slänger in beväpnade psykopater. Glädjande nog är det precis så skrämmande som det låter.

Asymmetriska flerspelarupplevelser fortsätter att breda ut sig, och det känns som att allt började med Evolve där vi fick anta rollen som ett stort monster för att attackera ett gäng andra betydligt svagare motståndare. Jag hade dock inte särskilt stor koll på Dead by Daylight trots att det lanserades till PC i fjol, men Starbreeze och Behaviour Interactives kreation mynnar ut i en riktig överraskning.

Dead by Daylight tar oss tillbaka till tiden då slasher-filmer var som allra störst. Vi hittar ett gäng på fyra skräckslagna överlevare som under mystiska omständigheter har hamnat i en mardrömslik värld där deras enda andningshål är vid en lägereld som sprakar mitt ute i skogen. Här förbereder de inför nästa hemska kamp om överlevnad, där de ställs mot en av sex olika psykskadade mördare.

Målet för de försvarslösa överlevarna – som spelas ur tredjeperson – är att sätta igång fem stycken generatorer, och detta görs genom ett litet minispel där det gäller att tajma en mätare för att inte få åbäket att smälla till ordentligt, och således uppmärksamma den spelare som axlar rollen som hänsynslös mördare. Dessa generatorer ger elektrisk kraft till två stycken olika portar, som spelarna ska öppna om de lyckas hålla sig undan psykopatens klor. Det är dock inte den lättaste uppgiften som finns här i världen, och när vi får höra hjärtljud som bultar snabbare och snabbare när monstret – som spelas ur tredjeperson – närmar sig är det lätt att göra misstag när adrenalinet pumpar och skräcken sätter klorna i en. Monstrets uppgift är istället förstås att döda sina offer, eller rättare sagt offra dem till spelets mystiska väsen – The Entity. Och detta görs genom att hänga upp överlevarna på stora järnkrokar. Fighten är emellertid inte över förrän spelaren lyfts upp i ett stort hål i luften. Medspelarna kan plocka ned den hängande, blödande stackaren igen, men det behövs ofta ett gediget samarbete för att lyckas då mördaren oftast befinner sig i krokarna.

När jag hör att den överstarke psykopaten närmar sig smyger jag ut i buskarna, och när det väl gäller är det ibland svårt att hålla sig blickstilla i det höga gräset. Den skräckblandade förtjusningen når verkligen sin kulmen när jag ser att mördaren går förbi precis framför ögonen på mig, och uppenbarligen inte har sett mig hukandes i gräset.

Överlevarna har också andra knep som kan få psykopaten ur balans, och bland annat kan spelarna lysa med en ficklampa i monstrets ögon för att på så sätt blända honom eller henne en kortare stund. Om bjässen har en annan överlevare över axeln tappar han eller hon också denna, och om man samarbetar väl kan man sätta åbäket ur balans. Skräcken är också total när monstret kommer farande efter mig, och han eller hon är också något snabbare. Överlevarna är emellertid smidigare, och kan ta sig över fönsterkanter betydligt lättare, och vi kan också slänga ned en träpall på olika ställen framför psykopaten – som i sin tur får välja en annan väg eller stanna upp och ödsla stor tid på att sparka sönder hindret.

När jag fattade kontrollen för första gången och begav mig ut som en rädd stackars försvarslös gubbe smög jag omkring och hade inte alls någon koll på vad min uppgift var. Stämningen var emellertid skrämmande, och dimman låg tät samtidigt som ljudeffekterna gjorde sitt för att höja ribban till något extra. Det dröjde dock inte länge innan jag fick en motorsåg i ryggen, blev uppslängd på axeln, och sprattlandes blev jag upphängd på en krok. Spelets regler gömmer sig i form av en liten ruta på huvudmenyn, vilket lär göra att många – precis som undertecknad – missar den, och när vi väl tar hjälp av tutorial-funktionen får vi bara plöja igenom text – inga inlärningsuppdrag finns att hitta, eller ens videoguider. Därför tog det mig några rundor innan jag förstod mig på mardrömmens mål, men det gjorde också att jag gladde mig åt varje ny metod – som gjorde min och mina medspelares kamp mot psykopater som både använder motorsåg, fällor och krafter som meckar med karaktärernas psyke – något lättare.

Jag trodde att jag skulle tröttna på premissen, men varje dust mot en stor psykopat är fylld av skräckblandad förtjusning, och det finns en hel del olika tillvägagångssätt, och det gäller också att anpassa sig efter sina medspelare som byts ut varje gång om man inte har ett gäng vänner att spela med. När jag sedan sätter mig i rollen som mördare pumpar adrenalinet varje gång när jag får syn på en överlevare, och efter en längre jakt infinner sig en sorts eufori när jag väl lyckas fälla denne till marken.

Vi har också en sorts valuta som kallas för Bloodpoints som kan användas till att skaffa sig olika sorters fördelar – oavsett om vi spelar som mördare eller överlevare. Det gör att det blir en beroendeframkallande jakt på de bästa prylarna och förmågorna som gör kampen om död och överlevnad något lättare.

Den tekniska biten bråkar dock emellanåt. Ibland fastnar jag oförklarligt i ett träd som jag lätt borde komma förbi, speciellt när jag agerar mördare. Men, samtidigt är det en del av upplägget, att överlevarna har vissa fördelar när det kommer till att rymma, medan den stora hjärnsjuka besten är snabbare och starkare. Den grafiska biten är inte heller något som kommer att få folk att höja på ögonbrynen, men den audiovisuella upplevelsen lyfts upp på andra plan. Designen är precis så skrämmande som jag vill ha den, och ljudeffekterna lyfter verkligen upp stämningen i Dead by Deadlight till något extra.