Året var 1998, och i januari kom äntligen uppföljaren till Resident Evil. Leon Scott Kennedy och Claire Redfield tog sig till Racoon City, och de upptäcker snabbt att helvetet brakat lös. Nu är remaken här, och det är en otroligt fräsch nostalgiresa som Capcom levererar.
När jag beger mig in i äventyret väljer jag att spela som Claire Redfield (vi kan även spela med Leon) som beger sig till Racoon City för att leta efter hennes bror Chris som de flesta av er Resident Evil-entusiaster lär känna till.
Det var ungefär 20 år sedan jag spelade originalet tillsammans med ett gäng vänner som turades om att basa över kontrollen, och än idag minns jag den fasansfulla skräcken som infann sig när den första zombien grabbade tag i min karaktärs fötter. Året är nu 2019, och det är en ordentlig remake vi bjuds på. Även om tiden har kommit ikapp när det gäller skräckupplevelser i spelbranschen, så känns Resident Evil 2-remaken oerhört stämningsfull och skrämmande från den första filmsekvensen. När Claire kliver av sin motorcykel för att gå in på en bensinmack är förväntningarna riktigt höga, och de infrias faktiskt med råge.
Trots att minnet är lite luddigt känner jag igen många av de händelser som sker i denna färska version av Resident Evil 2 – trots att jag aldrig tog mig igenom originalet. Den blockiga grafiken har bytts ut med oerhört välsvarvade detaljer, ljuskällor och texturer som gör att närvarokänslan infinner sig direkt från det första steget, och jag har verkligen saknat denna typ av pussel där jag får titta på anteckningar och dylikt för att lösa problemen jag ställs inför. Capcom har använt samma grafikmotor som de använde till Resident Evil 7, och med hjälp av den lyckas de skapa en riktigt skrämmande upplevelse, och när jag jagas av den galna Mr. X gör hjärtat nästan dubbla slag och volter. Nyversionen förmedlar också den där härliga känslan som de tre första spelen gav – Resident Evil 2 är både mysigt och läskigt på samma gång.
Det finns inte ammunition i mängder, och jag sparar på helande örter och andra ting för att klara av de allra tuffaste situationerna som dyker upp under äventyrets gång. Den ”tankiga” kontrollen från original har bytts ut, och vi får en betydligt vänligare styrning där vi också kan sikta med kameran sittandes bakom axeln. Idag har jag väldigt svårt för de tidiga Resident Evil-spelen rent kontrollmässigt, och det är oerhört skönt att styrningen har fått en ordentlig ‘makeover’.
Som jag berörde tidigare kan vi spela som både Clarie Redfield och Leon Kennedy – precis som när det begav sig. Även om spelaren får besöka samma miljöer med de båda karaktärerna så skiljer sig deras upplevelser. Dialogerna är förstås olika, och vi stöter på olika karaktärer beroende på vem vi spelar som. Dessutom kan vi låsa upp en del andra intressanta saker som gör att omspelarvärdet blir riktigt högt.
Resident Evil 2 bjuder på många nostalgikickar, samtidigt som det känns härligt nytt och fräscht. Ljuseffekterna är riktigt mäktiga, och hela upplevelsen får mig att le samtidigt som några av de groteska scenerna får det att röra sig i magen – som när jag ser en halvt avsågad käke där blodet droppar ordentligt. Det här är en fantastisk upplevelse både för nya och erfarna Resident Evil-spelare.
PlayZine 