Diablo IV är härligt mörkt där hatets dotter Lilith väcks till liv av en kult. Blod spills och vi får ge oss ut för att slakta tusentals djävulusiska monster, hitta fantastisk ‘loot’ och bygga upp en klass precis som vi vill ha den.
Efter en mäktig filmsekvens – som sätter tonen för hela berättelsen – beger jag mig ut på okänd mark med min nyskapade Necromancer. Detta är en av fem klasser (de andra är Barbarian, Druid, Sorcerer, Rogue) som finns tillgängliga direkt vid lanseringen och jag tar mina första steg med min hjälte som fokuserar på mörk magi och sin armé av skelettkrigare och -magiker.
The Lord of the Rings: Gollum utspelar sig åtta år innan händelserna i Sagan om Ringen och precis som titeln avslöjar sätter utvecklarna Daedalic Entertainment (som bland annat gett oss fantastiska The Pillars of the Earth) Gollum och hans snällare alter ego Smégol i fokus.
Daedalic har tagit hjälp av riktiga Sagan om Ringen-experter för att skriva berättelsen och samtidigt fylla i de luckor som J.R.R. Tolkien har lämnat kring händelserna som skedde kring Gollum, men frågan är hur väl de har lyckats när stora delar av pressen har sågat äventyret. Men efter den första timmen med spelet känner jag ändå att det finns potential och jag är definitivt sugen på att fortsätta.
Housemarque har gett oss fantastiska spel så som Resogun samt Alienation, och nu har de slagit sig ihop med ‘shoot em up’-kungen Eugene Jarvis – som stått för spel som Robotron och Smash TV – för att ge oss Nex Machina.
Precis som vi kunde förutspå handlar det om en riktig ‘bullet hell shooter,’ med massiva explosioner, galet kulregn och en fantastisk avvägning av fiender och utmaning som ställer till en hel del problem även för mig som är van med spel i genren. Jag är visserligen inte något proffs, även om jag spelat min beskärda del av ‘shoot em ups,’ men det är precis lagom svårt för att man ska känna glädje när man tar sig vidare, och samtidigt inte bli alltför irriterad av antalet gånger som man dör, då hela skärmen exploderar.
Det märks att Housemarque har lånat mycket ingredienser från sitt Resogun, även om det rör sig om en helt annan typ av spelupplevelse. Den livsviktiga ‘dash’-funktionen finns kvar, och vi får fortfarande bege oss ut för att rädda människor som hotas av utomjordinar. Den här gången har det även bakats in en hel del hemligheter, gömda bonusar finns utplacerade lite här och var, men det finns sällan tid till att utforska, eftersom att spelaren skickas iväg till en ny del av banan så fort motståndet är eliminerat. Det gör att jag redan känner sug efter att återvända till de första världarna för att hitta allt som jag missade under min första genomspelning.
Än så länge har jag bara ägnat två timmar med Nex Machina, men det märks direkt vilken kvalité det handlar om. Designen, grafiken och musiken sätter den perfekta arkadkänslan, och hade jag hittat det i en arkadhall hade mina mynt garanterat tagit slut. Bara bossarna är ett fantastiskt inslag i sig, och de bjuder också på flera olika faser. I början kan bjässen kännas som en väldigt enkel utmaning, men sedan brassar de på med mer och mer fientlig eld, och vi hittar en hel del uppfinningsrikedom när det kommer till dessa tuffare strider.
Ett litet minus är att det inte finns någon möjlighet att spela online tillsammans med en vän. Ex Machina är som upplagt för coop, men vi kan fortfarande spela tillsammans med en vän i soffan. I mitt tycke väger det faktiskt tyngre än online-coop, speciellt i dagens läge där couch-coop har blivit relativt sällsynt.
Det är svårt att säga om jag kommer att spela Nex Machina lika länge som jag har spelat Resogun, men just nu känns det som om Housemarque har överträffat sig själva.
PlayZine 