Microsoft utannonserar ny Xbox One S-bundle med Fortnite

Publicerad den av Tommy

Microsoft förbereder en ny bundle för Xbox One S som kommer att inkludera Fortnite Battle Royale och lite kosmetiska godsaker från Epic Games spelupplevelse.

Paketet kommer att inkluderar 2000 V-Bucks, som är Fortnites in-game-valuta samt det kosmetiska Eon-paketet som inkluderar Eon Character Outfit, Rare Resonator Pickaxe och Epic Aurora Glider. Xbox One S-bundeln inkluderar även en månads testperiod för Game Pass och Xbox Live.

Xbox One S Fortnite-paketet kan bland annat köpas från Microsoft för 3390 kronor.

The Walking Dead: The Final Season – borttaget från digitala plattformar

Publicerad den av Tommy

Under den förra veckan stod det klart att stora delar av Telltale Games stängs ned. Det blev också oklart om de kommer att slutföra arbetet med de två sista avsnitten av The Walking Dead: The Final Season.

Nu har Telltale Games tagit bort bort The Walking Dead: The Final Season från PlayStation Store, Xbox Store, Steam och GOG. På produktsidan för säsongen på GOG står det “Telltale has requested a temporary pause of sales of The Walking Dead – Final Season,” vilket antagligen gäller för alla berörda format.

Hela säsongen av The Walking Dead: The Final Season kan fortfarande köpas till Nintendo Switch, men den kommer antagligen att plockas bort från eShop inom kort.

Recension: Yakuza Kiwami 2

Publicerad den av Tommy

Yakuza 2 levererade ett av de bästa spelminnena till PlayStation 2, och nu har Sega och Yakuza-studion släppt remaken som byggts med hjälp av Dragon Engine (som användes till Yakuza 6) och släppt spelet till PlayStation 4.

Efter de ödesdigra händelserna i Yakuza (1) hittar vi en sargad Tojo-klan. Medlemmar lämnar organisationen, kapital saknas och hela yakuza-klanen är i upplösningstillstånd. Kiryu Kazuma ämnar att ta hand om Haruka, den lilla flickan han möter i föregångaren, men som ni säkert förstår dras seriens protagonist snabbt in i hetluften.

Yakuza 2 var ett väldigt bra spel, med en fantastisk berättelse, starka karaktärer och levande städer. Den stenhårda, men rättvisa och Kiryu Kazuma är oerhört lätt att tycka om, och samtidigt som den seriösa tonen nästan alltid finns där i huvudberättelsen finner vi såklart en hel del roliga, sjuka och galna sidouppdrag att ta oss ann. Det handlar alltså inte om en upphottad remaster, utan en remake. Yakuza-studion har byggt om spelet från grunden med Dragon-motorn, och det är som dag och natt. Den som spelar originalet för första gången idag kommer garanterat att störa sig på de hopp som sker mellan varje del av staden, och bara att få uppleva äventyret med så oerhört få laddningssekvenser (förutom när vi hoppar mellan städer och större områden) är en fröjd i sig. Yakuza 2 var ett levande spel på sin tid, men Yakuza Kiwami 2 är något helt annat. Här får jag verkligen uppleva Kamurocho, och jag slukas upp av allt och alla som vistas i spelets värld.

Precis som tidigare spel i serien bjuds vi på en semiöppen värld där vi kan käka på restaurang (vilket även ger oss olika sorters erfarenhetspoäng), spela golf och springa till arkadhallen för att bland annat köra Virtua Fighter. Det är en lagom öppen värld, där det är lätt att fastna i olika sorters sidospår, samtidigt som jag hela tiden vill veta mer av det som huvudberättelsen har att erbjuda. Även om jag har spelat originalversionen, är minnet som bekant väldigt bra, men kort, samtidigt som min engelska inte var den allra bästa på den tiden. Filmsekvenserna är oerhört bra regisserade, liksom röstskådespelarna, och jag super verkligen in den atmosfär som hela paketet erbjuder. I Sotenbori blir vi exempelvis introducerade till minispelet Hostess Cabaret, och precis som i Yakuza 0 får vi vara med och sköta en hostess-klubb för att tjäna en extra hacka pengar.

Striderna har en central roll, och förutom att vi stöter på farligheter under diverse uppdrag möter vi mängder av busar på gatorna som bara skriker efter att få stryk. Vi kan plocka upp cyklar, vägkoner, skyltar, knivar, elpistoler och andra vapen som kan användas mot våra fiender, men det är Kazumas fightingegenskaper som hela tiden har störst fokus. Vi låser upp nya förmågor med hjälp av erfarenhetspoäng vi skramlar ihop, och kan bygga på vår arsenal av attacker ett bra tag innan vi når en fulländad stridsmaskin.


Minispelet clan creator återvänder i Yakuza Kiwami 2.

En av de mer intressanta nyheterna med Yakuza 2-remaken är att det innehåller en helt ny episod där vi får spela som Goro Majima. Sega förväntade sig nog aldrig att han skulle bli den fanfavorit han faktiskt blev i serien, och han är verkligen en klockren karaktär som fullkomlig skriker gangster.

Yakuza Kiwami 2 är ett av de allra bästa spelen i serien, och det bjuder på otroligt mycket spelkärlek. Segas Yakuza-studio är kanske deras största tillgång när det kommer till ren kvalité, och det är oerhört positivt att folk i väst äntligen börjar få upp ögonen för denna fantastiska spelserie.

Massor av spelsekvenser från Just Cause 4

Publicerad den av Tommy

Under Gamescom i Köln presenterade Just Cause 4-regissören Francesco Antolini Avanlanche Studios spel, medan Bryan Rodriquez spelade live inför publik. Nu har studion publicerat en video som visar upp eventet, vilket förstås inkluderar mängder av spelsekvenser och information om Just Cause 4.

I videon får vi en glimt av Solis där Just Cause 4 utspelar sig, och Antolini lovar att det kommer att bli den största upplevelsen i serien hittills. Förutom att vi kommer att få ett större område att utforska, kommer fler vapen och bilar att inkluderas samtidigt som mängder av hemligheter utlovas.

Just Cause 4 lanseras till PlayStation 4 och Xbox One den 4 december, och ni ser den nya videon nedan.

Kickstarter-succén The Ballad Singer närmar sig Early Access

Publicerad den av Tommy

Den italienska spelstudion Curtel Games bad om 25 000 euro för sitt The Ballad Singer för sju månader sedan, och de lyckades samla in drygt 33 000 euro via sin Kickstarter-kampanj. Nu är det snart dags för den visuella novellen att släppas via Early Access på Steam.

The Ballad Singer inspireras av rollspel, visuella noveller, spelböcker och upplevelser där spelarna själva får ”göra sitt äventyr.” Studion lovar att äventyret kommer att innehålla hela 1700 berättelser och 40 olika slut, där spelarens alla val kommer att få konsekvenser. Berättelsen utspelar sig i landet Hesperia, och spelaren antar rollen som en av fyra olika huvudkaraktärer. Döden innebär emellertid inte slutet för berättelsen, utan spelaren får istället ta över en ny karaktär. De tidigare händelserna och valen kommer fortfarande att få stor betydelse för handlingen där små saker kan få storartade konsekvenser.

Den 27 september når The Ballad Singer Early Access via Steam, och prislappen landar på 19,99 euro.

Recension: Pro Evolution Soccer 2019

Publicerad den av Mikael

Konami har släppt Pro Evolution Soccer 2019, och undertecknad har grottat ned sig i Fifa-seriens stora utmanare.

Medan Fifa-serien har alla tunga licenser, har Konami alltid levererat när det kommer till spelet på planen. Känslan och spelarnas beteenden överglänser det som Electronic Arts lyckas prestera i min mening, och flytet i spelet är rent av spektakulärt stundtals. Nickarna är inte lika produktiva som i fjolårets utgåva, och det känns som ett ganska välkommet inslag. Ett bra spel är mer gynnande än att bara spela ut på yttrarna för att slå inlägg vid vart och vartannat anfall. Domarnas agerande kan såklart ifrågasättas då och då, men de tillåter ofta ganska mycket innan de visslar i sin pipa, och de viftar sällan med sina kort.

De mjuka animationerna är också riktigt snygga, och ger också flyt till spelet. Det händer såklart en och annan konstighet på planen, men de gör sig sällan synliga. Problemet är snarare att det känns som ett mellanår för Pro Evolution Soccer-serien där få nyheter faktiskt gör någon ordentlig skillnad. Konami har talat mycket om det färska inslaget ”magic moments” och detta innebär att de allra bästa spelarna har ett gäng specialare som de kan använda sig av. Detta innebär i praktiken att de berörda utespelarna kan göra mer iögonfallande passningar och skott, medan de bästa målvakterna kan göra mer spektakulära räddningar. Det hela ser snyggt ut, men det är något som sker automatiskt, och kräver inte några speciella knappkombinationer. Det hela förändrar dock inte spelet på planen i någon stor utsträckning.

När det kommer till menyer och funktioner utanför planen haltar dock Pro Evolution Soccer 2019 fortfarande. Bristen på licenser gör sig återigen påmind, och trots att Konami har kopplat licenserna för den franska, portugisiska och danska ligan har de inte längre kvar licensen för Champions League. När det kommer till Allsvenskan hittar vi Malmö bland valbara lag, men vi kan inte spela några heta derbyn eller liknande. När det kommer till spellägen är det fortfarande Master League som står för det starkaste kortet för den som väljer att spela på egen hand, men när det kommer till spelarköp är det för lätt att signa de riktigt stora stjärnorna samtidigt som vi också får till en transfer av dessa för en, i sammanhanget, billig peng.

Pro Evolution Soccer 2019 är fortfarande ett riktigt bra spel när det kommer till fotbollen på plan, och jag har som allra roligast när jag möter en vän där timmarna verkligen kan flyga förbi. De få nyheterna gör dock att Pro Evolution Soccer 2019 inte känns som en självklar uppgradering från fjolårets upplaga, men flytet och känslan är svårslagen.

Recension: Strange Brigade

Publicerad den av Tim

Året är 1930 och vi samlar våra kompisar för att dra till Egypten och panga på levande skelett.

Under 2015 släpptes Rebellions Zombie Army Trilogy, och Strange Brigade är den spirituell uppföljare till deras tre år gamla actionäventyr. Den här gången får vi besöka Egyten istället för ett nazityskland, och berättelsen nystas fram i form av matinéliknande sekvenser och händelser backas upp av en brittisk berättarröst – någon som verkligen inte tycker om katter.

Även om du kan ta dig igenom Strange Brigade på egen hand är det uppbyggt för upp till fyra spelare, och det blir såklart roligare om man väljer att samarbeta tillsammans med sina vänner. Tyvärr finns det inte någon möjlighet att spela tillsammans i soffan, något jag saknar i många av dagens spel, men vi kan i alla fall mötas upp med våra vänner över nätet. Om någon av dem faller offer för fienderna – som kommer i drivor – hamnar den berörda spelaren i en sarkofag, och vi kan då hjälpa dem tillbaka in i matchen igen.

Fokuset ligger på mindre pussel, och drivor och åter drivor av fiender. Skeletten fullkomligt forsar mot en, samtidigt som en och annan skorpionliknande fiende försöker göra livet surt för spelarna. De finns där som mer eller mindre kanonmat, och tyvärr är det inte särskilt stor fiendevariation. Vissa har lite mer skydd än andra, medan någon kommer med piratutstyrsel. De kastar spjut och slåss med svärd, och vi kan utlösa olika fällor för att mosa så många fiender som möjligt genom samma attack. Men samtidigt som vi får en ganska upprepande resa, är det ändå underhållande, och just lättillgängligheten gör att det blir en bra upplevelse så länge vi har någon eller några vänner att spela med. För att bryta av de actionpackade sekvenserna hittar vi också några hemligheter och pussel – som aldrig blir särskilt svåra. Samtidigt som jag skulle vilja ha lite mer utmaning när det kommer till spelets gåtor, sölar de aldrig ner tempot. Istället finns de där som ett litet andrum mellan striderna.

Den ostiga och karaktäristiska berättelsen är överdriven med flit. Humorn är stundtals riktigt härlig, och det ger den där lättsamma känslan som är perfekt för ett coop-spel. Vi hittar också referenser från gamla matinéfilmer, och vi har fyra olika karaktärer att välja mellan vilka alla bjuder på sina egna personligheter där dialogerna ter sig olika beroende på vilka brigadmedlemmar som är med i gänget.

De olika karaktärerna kommer dessutom med en del personliga fördelar, där någon exempelvis kan hitta gömda vägar som de andra inte kan ta sig genom. Detta gör mig nyfiken på att testa på de olika spelbara karaktärerna, och rent utseendemässigt är Strange Brigade trevligt att titta på. Stödet för HDR ger det lite mer sprakande färger, och Egypten är riktigt fint i Rebellions actionäventyr.

Vi har en del specialare att använda – i en ganska kort kampanj – och ett Horde-läge samt möjligheten att kämpa om åtråvärda platser på världens hi-score-lista. Det är en trevlig upplevelse tillsammans med ett gäng kompisar, samtidigt som det hade behövt vara vassare för att ge en fantastisk upplevelse för den ensamme spelaren. Strange Brigade bjuder i grund och botten på en rejäl dos action, med fällor och tricks att utnyttja, och vi får också några andrum i form av pussel och hemligheter. Rebellions actionfest kommer inte att lämna några djupare intryck som jag kommer att minnas om tio år, men ibland är det just denna lättsamma formel som jag, tillsammans med mina vänner, vill åt.

Recension: Divinity – Original Sin 2

Publicerad den av Tommy

Divinity: Original Sin bjöd på en fantastisk rollspelsupplevelse, och när uppföljaren lanserades till PC i fjol hoppades jag verkligen på att spelet skulle ta sig till konsol. När det sedan utannonserades var glädjen total, och den håller verkligen i sig när jag nu har det i mina händer.

Du behöver ingalunda ha spelat originalet för att kunna njuta av händelserna i Divinity: Original Sin II, men för oss som tagit del av Larian Studios föregångare hittar vi en hel del godsaker från det föregående äventyret. Äventyret utspelar sig efter händelserna i föregångaren, och magikällan ”source” har spridit sig genom världen, och jakten på personer som besitter dess krafter är inte nådig. Det märks direkt när vi tar våra första steg i världen, där det råder en form av ”häxjakt” på folk som har dess kraft, och vi får verkligen möjligheten att rollspela i detta stora rollspel.

Valet och skapandet av karaktärer ger inte bara möjligheten att skräddarsy deras utseende och förmågor i strid, utan vi kan också välja karaktärer som har helt olika bakgrundshistorier och personligheter. Detta ligger inte bara i periferin, utan har också stor betydelse för hur vissa personer kommer att bemöta dig, och det ger också ett härligt omspelarvärde. Personligen brukar jag alltid spela med snälla karaktärer, men här valde jag att skapa en arrogant prins, och använde mig ofta av dialogval som jag inte brukar välja – jag satte mig helt enkelt in i rollen som karaktären själv. Det hela ger ett sorts djup till berättelsen, och vi får helt enkelt inte allt skrivet på läppen. Precis som i originalet är också coop-möjligheterna en väldigt välkommen aspekt, och jag spelade tillsammans med en vän som satte sig i rollen som ett skelett från en främmande plats som inte är känd för omvärlden.

De turbaserade striderna bjuder på stora möjligheter när det kommer till taktik och strategier. Vi spelade på den tuffaste svårighetsgraden (även om vi inte valde permadöd), och farorna som lurar bakom vart och vartannat hörn satte många käppar i hjulet för oss. Vi kan kasta olja för att sedan sätta eld på olika områden, teleportera både fiender och medspelare, och samtidigt välja vilka karaktärer vi ska akta oss för samt ta ut först. Många av striderna var oerhört tuffa, och jag tappade räkningen över hur många gånger vi var tvungna att ladda en tidigare sparfil. Det blev emellertid aldrig enerverande, utan vi diskuterade tillvägagångssätt, provade nya infallsvinklar, och lyckades till slut även ta ner de allra svåraste fiendegrupperna. När elden inte stoppade motståndet kunde vi släcka den med vatten för att skapa dimma för att ta bort möjligheten för fiender med färdigheter som låter de attackera från ett längre avstånd, och när healing-magierna behövde återhämta sig framkallade vi en varelse som kunde läka våra sår. Det finns så många olika sätt att föra en strid på, och det är en ren fröjd när de svårare dusterna slutar i vinst.

Röstskådespelarna gör ett otroligt bra jobb, och tillsammans med berättelsen, musiken och den härliga designen trivs jag verkligen i världen där äventyret utspelar sig. Dialogerna är mångfacetterade, och världen är sprängfylld av intressanta karaktärer. Jag donerar pengar och föremål till försäljare, för att sedan få bättre priser och mer kosing för de föremål jag säljer till dem, och njuter av otroligt många av de dialoger som Original Sin 2 innehåller. Att de karaktärer vi väljer att skapa dessutom påverkar så mycket av spelets dialoger är rent av underbart, och Larian Studios har verkligen lyckats skapa ett fantastiskt rollspelsäventyr som levererar både i coop och för den som väljer att bege sig ut på resan ensam.