Divinity: Original Sin bjöd på en fantastisk rollspelsupplevelse, och när uppföljaren lanserades till PC i fjol hoppades jag verkligen på att spelet skulle ta sig till konsol. När det sedan utannonserades var glädjen total, och den håller verkligen i sig när jag nu har det i mina händer.
Du behöver ingalunda ha spelat originalet för att kunna njuta av händelserna i Divinity: Original Sin II, men för oss som tagit del av Larian Studios föregångare hittar vi en hel del godsaker från det föregående äventyret. Äventyret utspelar sig efter händelserna i föregångaren, och magikällan ”source” har spridit sig genom världen, och jakten på personer som besitter dess krafter är inte nådig. Det märks direkt när vi tar våra första steg i världen, där det råder en form av ”häxjakt” på folk som har dess kraft, och vi får verkligen möjligheten att rollspela i detta stora rollspel.
Valet och skapandet av karaktärer ger inte bara möjligheten att skräddarsy deras utseende och förmågor i strid, utan vi kan också välja karaktärer som har helt olika bakgrundshistorier och personligheter. Detta ligger inte bara i periferin, utan har också stor betydelse för hur vissa personer kommer att bemöta dig, och det ger också ett härligt omspelarvärde. Personligen brukar jag alltid spela med snälla karaktärer, men här valde jag att skapa en arrogant prins, och använde mig ofta av dialogval som jag inte brukar välja – jag satte mig helt enkelt in i rollen som karaktären själv. Det hela ger ett sorts djup till berättelsen, och vi får helt enkelt inte allt skrivet på läppen. Precis som i originalet är också coop-möjligheterna en väldigt välkommen aspekt, och jag spelade tillsammans med en vän som satte sig i rollen som ett skelett från en främmande plats som inte är känd för omvärlden.
De turbaserade striderna bjuder på stora möjligheter när det kommer till taktik och strategier. Vi spelade på den tuffaste svårighetsgraden (även om vi inte valde permadöd), och farorna som lurar bakom vart och vartannat hörn satte många käppar i hjulet för oss. Vi kan kasta olja för att sedan sätta eld på olika områden, teleportera både fiender och medspelare, och samtidigt välja vilka karaktärer vi ska akta oss för samt ta ut först. Många av striderna var oerhört tuffa, och jag tappade räkningen över hur många gånger vi var tvungna att ladda en tidigare sparfil. Det blev emellertid aldrig enerverande, utan vi diskuterade tillvägagångssätt, provade nya infallsvinklar, och lyckades till slut även ta ner de allra svåraste fiendegrupperna. När elden inte stoppade motståndet kunde vi släcka den med vatten för att skapa dimma för att ta bort möjligheten för fiender med färdigheter som låter de attackera från ett längre avstånd, och när healing-magierna behövde återhämta sig framkallade vi en varelse som kunde läka våra sår. Det finns så många olika sätt att föra en strid på, och det är en ren fröjd när de svårare dusterna slutar i vinst.
Röstskådespelarna gör ett otroligt bra jobb, och tillsammans med berättelsen, musiken och den härliga designen trivs jag verkligen i världen där äventyret utspelar sig. Dialogerna är mångfacetterade, och världen är sprängfylld av intressanta karaktärer. Jag donerar pengar och föremål till försäljare, för att sedan få bättre priser och mer kosing för de föremål jag säljer till dem, och njuter av otroligt många av de dialoger som Original Sin 2 innehåller. Att de karaktärer vi väljer att skapa dessutom påverkar så mycket av spelets dialoger är rent av underbart, och Larian Studios har verkligen lyckats skapa ett fantastiskt rollspelsäventyr som levererar både i coop och för den som väljer att bege sig ut på resan ensam.
PlayZine 