Recension: Divinity – Original Sin 2

Divinity: Original Sin bjöd på en fantastisk rollspelsupplevelse, och när uppföljaren lanserades till PC i fjol hoppades jag verkligen på att spelet skulle ta sig till konsol. När det sedan utannonserades var glädjen total, och den håller verkligen i sig när jag nu har det i mina händer.

Du behöver ingalunda ha spelat originalet för att kunna njuta av händelserna i Divinity: Original Sin II, men för oss som tagit del av Larian Studios föregångare hittar vi en hel del godsaker från det föregående äventyret. Äventyret utspelar sig efter händelserna i föregångaren, och magikällan ”source” har spridit sig genom världen, och jakten på personer som besitter dess krafter är inte nådig. Det märks direkt när vi tar våra första steg i världen, där det råder en form av ”häxjakt” på folk som har dess kraft, och vi får verkligen möjligheten att rollspela i detta stora rollspel.

Valet och skapandet av karaktärer ger inte bara möjligheten att skräddarsy deras utseende och förmågor i strid, utan vi kan också välja karaktärer som har helt olika bakgrundshistorier och personligheter. Detta ligger inte bara i periferin, utan har också stor betydelse för hur vissa personer kommer att bemöta dig, och det ger också ett härligt omspelarvärde. Personligen brukar jag alltid spela med snälla karaktärer, men här valde jag att skapa en arrogant prins, och använde mig ofta av dialogval som jag inte brukar välja – jag satte mig helt enkelt in i rollen som karaktären själv. Det hela ger ett sorts djup till berättelsen, och vi får helt enkelt inte allt skrivet på läppen. Precis som i originalet är också coop-möjligheterna en väldigt välkommen aspekt, och jag spelade tillsammans med en vän som satte sig i rollen som ett skelett från en främmande plats som inte är känd för omvärlden.

De turbaserade striderna bjuder på stora möjligheter när det kommer till taktik och strategier. Vi spelade på den tuffaste svårighetsgraden (även om vi inte valde permadöd), och farorna som lurar bakom vart och vartannat hörn satte många käppar i hjulet för oss. Vi kan kasta olja för att sedan sätta eld på olika områden, teleportera både fiender och medspelare, och samtidigt välja vilka karaktärer vi ska akta oss för samt ta ut först. Många av striderna var oerhört tuffa, och jag tappade räkningen över hur många gånger vi var tvungna att ladda en tidigare sparfil. Det blev emellertid aldrig enerverande, utan vi diskuterade tillvägagångssätt, provade nya infallsvinklar, och lyckades till slut även ta ner de allra svåraste fiendegrupperna. När elden inte stoppade motståndet kunde vi släcka den med vatten för att skapa dimma för att ta bort möjligheten för fiender med färdigheter som låter de attackera från ett längre avstånd, och när healing-magierna behövde återhämta sig framkallade vi en varelse som kunde läka våra sår. Det finns så många olika sätt att föra en strid på, och det är en ren fröjd när de svårare dusterna slutar i vinst.

Röstskådespelarna gör ett otroligt bra jobb, och tillsammans med berättelsen, musiken och den härliga designen trivs jag verkligen i världen där äventyret utspelar sig. Dialogerna är mångfacetterade, och världen är sprängfylld av intressanta karaktärer. Jag donerar pengar och föremål till försäljare, för att sedan få bättre priser och mer kosing för de föremål jag säljer till dem, och njuter av otroligt många av de dialoger som Original Sin 2 innehåller. Att de karaktärer vi väljer att skapa dessutom påverkar så mycket av spelets dialoger är rent av underbart, och Larian Studios har verkligen lyckats skapa ett fantastiskt rollspelsäventyr som levererar både i coop och för den som väljer att bege sig ut på resan ensam.

Annons

Konsolversionerna av Divinity: Original Sin 2 saknar Game Master-läget

Divinity: Original Sin 2 (läs gärna recensionen) inkluderar det Dungeon & Dragons-inspirerade spelläget Game Master till PC, men det kommer att exkluderas i konsolversionerna.

I en uppdatering på Kickstarter berättar Larian Studios att Game Master-läget inte går att porta till konsol.

”Det här kommer som en besvikelse för några av er, men det kommer nog inte som någon överraskning för dem som spelat det,” skriver Larian Studios. ”Antalet menyer som finns tillgängliga i Game Master-läget, och den snabbhet som Game Mastern måste agera, gjorde det omöjligt att göra en port som skulle vara rolig att spela.”

Alla andra online-funktioner och spellägen kommer att vara tillgängliga, och precis som i originalet kommer vi att kunna spela tillsammans med en vän på samma skärm.

Divinity: Original Sin 2: Definitive Edition släpps till PlayStation 4, Xbox One och PC den 31 augusti.

 

 

Divinity Original Sin 2 kommer till PS4 och Xbox One

Divinity Original Sin 2 släpptes till PC i fjol (läs gärna recensionen), och nu meddelar Michael Douse, Director of Publishing hos Larian Studios, att rollspelsäventyret kommer till PlayStation 4 och Xbox One.

Spelare av konsolversionerna kommer att kunna spela tillsammans i soffan framför samma tv, eller online. I samband med lanseringen till PlayStation 4 och Xbox One släpps också en uppdatering med ”mängder av ‘tweaks’ och tillägg.”

Divinity Original Sin 2 släpps till PlayStation 4 och Xbox One i augusti, och nedan ser ni utannonseringstrailern.

Recension: Divinity Original Sin 2

Divinity: Original Sin var ett fantasyrollspel från Larian Studios som släpptes till Windows den 30 juni 2014 och som senare fick en Enhanced Edition i oktober 2015. PC-versionen uppdaterades gratis för alla som ägde originalet, samtidigt som den polerade utgåvan även lanserades till PlayStation 4 och Xbox One. Nu är uppföljaren här, och formatet som gäller är återigen PC.

Undertecknad spelade endast Enhanced Edition till Playstation 4. Det var ett spektakulärt spel som stillade mitt begär efter ”den där känslan” som jag fick av att minnas Baldurs Gate 2 från min barndom. Det var ett spel jag körde på LAN med vänner och hade hysteriskt roligt med. I Divinity: Original Sin Enhanced Edition fann jag inte en perfekt version av det mitt hjärta suktade efter, däremot så gav det mig en väldigt rolig upplevelse med strategiska moment som jag inte stött på tidigare. Eftersom spelet tillät coop – både i soffan och över nätet – stillade det även mitt begär att få gå ut på äventyr med en vän. På den fronten vann spelet mig på alla plan förutom när det kom till handling och världsbyggande. Charmen med Divinity: Original Sin låg nämligen inte i världen, utan i de strategiska momenten, humorn och det djup i världen spelet skapade trots dess komiska angrepp på den episka fantasygenren.

I Divinity: Original Sin 2 möts vi av en betydligt mer avancerad historia, särskilt då äventyret låter oss spela som eller med olika Origin-klasser. En touch som ger oss möjlighet att i olika konversationer få ett alternativ för den karaktärens bakgrund, vilket till skillnad från ens ‘civic points’ faktiskt känns meningsfulla ur ett handlingsperspektiv. Visst, det fungerar inte perfekt. Exempelvis har Fane, en livsform som nyligen släppts fri och som upptäcker att hela hans ras är borta. För somliga kanske det skulle komma som en härlig överraskning, men för Fane så har det förts ett steg längre. Det är nämligen så att ingen känner till hans civilisation, den är varken en myt eller en legend. Den har helt enkelt aldrig existerat. I sken av det blir det konstigt att karaktären i diskussioner talar som om han känner till i min mening, mindre eller isolerade händelser och bakgrunder som tar oss ut ur hans berättelse. För hade inte karaktären precis vaknat upp? I min mening har alla spel sina skavanker och det här är en av de få jag finner i Divinity: Original Sin 2. Visst, det finns buggar och annat, men tyvärr är det numera mer av vardagen än något speciellt såsom industrin ser ut idag.

Där världen, handlingen och karaktärerna för mig var svåra att få ett seriöst grepp om i spelets föregångare så slår de mig nu med häpnad. Jag är faktiskt intresserad av den där tysta och hårda krigaren trots att arketypen finns i så många spel. Och den där röda ödlan som inledningsvis behandlar mig som sin slav och bokstavligen lyser upp av att vara så pretentiös, ja, jag vill veta vad jag kan göra för att hjälpa honom. Som fjärde medlem i mitt lag spelade jag med en arketyp jag själv är väldigt förtjust i, den av en varelse som delar sinne med något annat. Vi har sett liknande i de flesta spel, exempelvis i Pillars of Eternity. Och även om Divinity: Original Sin 2 inte avviker allt för mycket från den etablerade formen av en sådan karaktär så bildar blandningen av dessa tre perspektiv i en spelomgång en rätt unik spelberättelse trots att den liknar så mycket annat.

Spelet har även lyckats med en rad av förbättringar i spelmekaniken, fokus ligger fortfarande på att kombinera olika effekter med varandra och att använda omgivningen till sin fördel. Lite såsom jag förväntar mig att jag skulle göra om det vore på riktigt. Förvisso kan man vinna utan att bry sig om det, beroende på svårighetsnivå, men charmen ligger i att blanda direkta attacker med att kontrollera omgivningen. Och här har Larian lyckats förbättra sitt tidigare spel genom att behålla stommen, göra förändringar och lägga till nya sätt att slakta horder av fiender för att råda bot på känslan av upprepning.

Är du som mig kommer du verkligen att trivas med dina multipla spelomgångar och det nästintill oändliga spelläge som är ”game master” där en av dina vänner kan agera som en spelmästare likt i traditionella papper-och-penna-spel. Eftersom att spelet ger dig möjligheten att forma dina karaktärer så förändras även upplevelsen, särskilt då din Origin-karaktär ändrar ditt närmande till världen på så starkt sätt. Du kan för den delen skapa och forma en karaktär och helt strunta i Origin-berättelserna. Ett alternativ som passar dig som vill skapa din egen bakgrund bäst. För vill du vara ”magiker” i ditt sätt får du då särskilda alternativ i dialoger, likaså om du vill följa bilden av en bandit. Då spelet belönar utforskning så får du även möjlighet att ta spelet i ditt eget tempo. Dessvärre är rörelsehastigheten på tok för låg, något jag emellertid löste via att installera en mod.

Divinity Original Sin 2 rekommenderas starkt och är verkligen i toppen när det kommer till spel i SRPG-genren. Har du ett behov av sådana spel är det verkligen rätt titel, särskilt då du kan spela tillsammans med vänner.

Det enda negativa i min mening och alltså inte ”de kunde ha gjort såhär,” utan att spelet inte har släppts till konsol, jag sitter nämligen i min soffa framför tvn när jag spelar det via datorn och då med en Xbox 360-kontroll. Kontrollerna är alltså magnifika och jag slås ständigt av tanken: ”Varför finns det inte till konsol?” Och det enda svaret jag hör är: Money money money… För jag kommer då definitivt köpa spelet igen när det släpps till konsol (vilket det troligen lär göra, även om det inte har utannonserats) så jag kan spela det med vänner som inte är PC-spelare.