Team Ninja gav oss en fantastisk SoulsBourne-upplevelse med Nioh, och nu är tvåan här. Det är lika oförlåtande som belönande, och räkna med att dö otaliga gånger innan äventyret är slut.
Jag föll för genren redan när Demon’s Souls släpptes som en ganska nischad upplevelse innan det hela tog ordentlig fart i och med Dark Souls, och när Nioh lanserades var jag fast direkt. Vi fick besöka ett japan under 1600-talet och greppa kontrollen över William Adams och bege oss ut på monsterslakt (vi blev såklart även slaktade av monstren). Nioh 2 utspelar sig emellertid före originalet och året är 1555, och denna gång får vi skapa en alldeles egen karaktär. Vi har mängder av valmöjligheter när det kommer till att ändra karaktärens utseende och först efter en halvtimme känner jag mig nöjd med min protagonist.
Mycket är sig likt, Nioh 2 behåller många av de ingredienser som fanns med i föregångaren både när det kommer till den spelmässiga biten och rent designmässigt. Grafiken känns nästintill identisk, men med mina goda minnen av originalet gör det inte särskilt mycket. Vanliga fiender kan utgöra ett stort hot, speciellt om de mindre monstren och människorna attackerar mig samtidigt som en stor bjässe hoppar på mig som spelare med ett stort spjut. Det är emellertid de stora, maffiga bossarna som bjuder på den allra största utmaningen, och svordomarna har flugit som spön i backen samtidigt som timmarna går och jag nöter in deras attacker och rörelsemönster i mitt minne.
Bossarna är verkligen spännande, och förtvivlan förväxlas med förhoppningar. Jag lär mig att en viss attack från berörda boss är bättre att blockera än att kasta sig undan som jag gjort under de ~20 andra försöken, och jag kommer hela tiden närmare och närmare slutet på dess livmätare under mina mängder av försök. Vi måste helt enkelt inse att vi kommer att dö – många, många gånger. Vår protagonist är också halvt en människa och halvt en yokai – ett övernaturligt monster från den japanska kulturen. Detta gör att vi kan förvandla oss till en demon under en kortare period efter att en mätare fyllts på. Dessa kommer till stor nytta under de allra svåraste striderna, och när vi befinner oss i mänsklig form kan vi även använda oss av vissa yokai-attacker. När det kommer ett rött ljus från en fiende innebär det att denne kommer att utföra en riktigt stark specialattack, men lyckas vi då slå till denna med en så kallad ”burst attack” avbryts fiendens manöver och då ryker även en hel del av dess uthållighet.
Vi kan förstås levla upp vår karaktär, och förutom att vi kan får mer hälsa så kan vi också utöka färdigheterna med de vapen vi använder. Det gör att vi kan göra mer skada och få olika kombinationer som gör att striderna kan bli lite, lite mer fördelaktiga. När det gäller skydd och attack är det emellertid vår utrustning som är a och o, och det enklaste sättet att bygga upp vår arsenal är att möta andra spelares vålnader. Går vi fram till deras gravar kan vi ställas mot dem och när de är besegrade så släpper de ofta ifrån sig vapen och annan utrustning. Dessutom kan vi plocka med oss en datorstyrd version av andra spelares karaktärer (mot betalning av ett visst föremål), och även om de inte utgör särskilt mycket skada, så fångar de fiendernas uppmärksamhet vilket kommer väl till pass i svåra strider.
Nioh 2 är ett väldigt bra spel samtidigt som det prövar tålamodet ordentligt. Belöningen blir emellertid total när jag väl lyckas ta ner en stor, stark boss som dödat mig otaliga gånger under flera timmar. Det är också riktigt beroendeframkallande att försöka hitta ny, starkare utrustning och bli lite, lite starkare och mer motståndskraftig. Nioh 2 är verkligen en värdig uppföljare även om mycket är sig likt från dess föregångare.
X PLAY! ZINE 