Recension: Call of Duty: Modern Warfare 4

Infinity Ward och Activision steppar upp ordentligt och med Call of Duty: Modern Warfare 4 återvänder de till allt som gjorde spelserien så pass bra samtidigt som det är som en riktigt go evolution för spelserien. Den här gången får vi inte bara riktigt bra kartor och ett gäng multiplayer-lägen som är sådär härligt lockande till att fortsätta spela och vi får också en av seriens allra bästa kampanjer.

De senaste åren har det mesta av fokuset legat på just multiplayer när det kommer till Call of Duty. De har visserligen experimenterat med mer öppnare uppdrag för singleplayer-upplevelsen, men det har inte fallit väl ut bland spelarna. Därför är det oerhört glädjande att Call of Duty: Modern Warfare 4 levererar den allra bästa spelupplevelsen när det kommer till kampanjen sedan Call of Duty: Modern Warfare 2 (2009) – och den här gången är jag oerhört nyfiken kring vad som händer – jag bara måste spela mer för att ta reda på hur saker och ting ska knytas ihop och sluta.


Den spännande berättelsen låter oss följa flera karaktärer. Captain John Price agerar en av protagonisterna, och ni som har spelat Call of Duty: Modern Warfare 3 vet varför han är på flykt undan lagen. Jag vill inte spoila något för er som funderar på att spela Modern Warfare 3 från 2023, men det mynnar ut i en riktigt spännande jakt på en av antagonisterna samtidigt som han eftersöks av Nordamerika. Vi får också följa en grupp soldater i Sydkorea, menige Park besöker en butik storstaden Soel tillsammans med sina medsoldater. De skämtar och har en ganska god stund tillsammans, men snart släcks hela staden ned när Nordkorea invaderar landet. Berättelsen tar oss bland annat till Nordkorea, och förutom riktigt adrenalinpumpande strider så skruvar Infinity Ward ned tempot emellanåt där vi får följa en riktigt spännande berättelse, ta oss fram obemärkta och utföra avrättningar bakifrån – och då är jag sällan mycket för stelth – men Infinity Ward gör det riktigt spännande, intensivt och bra här.

Fortsätt läsa Recension: Call of Duty: Modern Warfare 4

Recension: Final Fantasy Resonance

Final Fantasy Resonance är lika klassiskt som det är fräscht och modernt. Det är en grafisk fest i Square Enix numera ikoniska HD-2D-stil och vi får ett äventyr som både triggar den nostalgiska ådran för oss som följt serien genom åren, men också står på egna ben och ger oss ett helgjutet JRPG-äventyr.

Det finns nog inte något som är så klassiskt i Final Fantasy-serien som dess kristaller, och när Final Fantasy Resonance startar får vi stifta bekantskap med Rain och hans barndosmvän Lasswell som ger sig ut efter att jordkristallen har blivit förstörd. Skulle Lapis åtta kristaller förstöras väntar enligt sägen en extrem katastrof och när The Sworn Six inte skyr några medel för att krossa dessa ger sig vår protagonist och hans vänner ut på ett storslaget äventyr.

Fortsätt läsa Recension: Final Fantasy Resonance

Recension: Once Upon a Katamari (Nintendo Switch 2)

Once Upon a Katamari har tagit sig till Nintendo Switch 2, och här får vi rulla vår katamari genom olika tidsepoker. Charmigt, härligt japanskt och hiskeligt beroendeframkallande där vi dessutom får en Nintendo Switch 2-exklusiv kontrollmetod.

Kungen av hela kosmos och hans familj håller på att städa slottet när en underlig pergamentrulle hittas. När kosmos konung är utled av all städning slänger han upp pergamentrullen i luften och plötsligt förstörs jorden, månen och alla stjärnor på himlavalvet. Då beordrar han prinsen att resa tillbaka i tiden för att ställa allting tillrätta med hjälp av katamarin. Galet japanskt på ett sådär fantastiskt sätt vilket även genomsyrar hela spelet.

Det är här de beroendeframkallande spelmomenten startar, och likt en snöboll får vi rulla katamarin genom tid och rum. Vi får börja med att rulla in småprylar i ett litet rum till att sedan samla på oss stora dinosaurier och kungakronor som gör det möjligt att låsa upp nya banor. Det hela flyter otroligt fint på Nintendo Switch 2, och där jag mestadels spelade i bärbart läge upptäckte jag inte några dippar i bilduppdateringen en enda gång. Det är minst lika underhållande som jag minns PlayStation 5-versionen som jag spelade i fjol, och oavsett om jag skall rulla in x antal olika drickor, dinosaurier eller göra en så stor katamari som möjligt så känner jag samma glädje att få göra detta igen.

Fortsätt läsa Recension: Once Upon a Katamari (Nintendo Switch 2)

Recension: Marsupilami 2 Salsa Palombia

Jag vet inte om det var i slutet av 80- eller i början av 90-talet som jag läste serietidningen Marsupilami, men det käraste minnet av varumärket har jag ändå med Sega Mega Drive-spelet med samma namn. Jag tyckte att det var ett väldigt snyggt äventyr, men det var framförallt för pussellösningarna som jag stannade kvar. Det var med en nostalgisk glädje som jag gav mig på Marsupilami 2 Salsa Palombia, men istället för pusslen så var det den goda stämningen, den snygga egna stilen och den underhållning som plattformsspelet erbjuder som fick mig att sitta som klistrad.

Jag kan redan nu avslöja att detta 2.5D-plattformsäventyr överträffade mina förväntningar. Det var visserligen en nostalgisk resa tillbaka till barndomen, men att det inte bara stannade där överraskade mig. Bakom spelet står Ocellus Studios som låg bakom föregångaren Marsupilami Hoobadventure, men de har också utvecklat The Smurf: Dreams – som också var ett bättre spel än vad jag hade trott. När de värma färgerna får bakgrunderna att leva tänkte jag på det klassiska Mega Drive-spelet Lejonkungen – ett spel som visserligen fått en hel del ris kastat på sig, men som jag tyckte om där och då. Det väcker helt enkelt minnen från den klassiska 2D-plattformsgenren, men kommer också med egna koncept som tar det in i modern tid. Det skulle inte heller förvåna mig om studion även tagit inspiration av spelserier som Nintendos Donkey Kong Country och Ubisofts Rayman.

Fortsätt läsa Recension: Marsupilami 2 Salsa Palombia

Recension: Resident Evil Requiem

Resident Evil Requiem ger oss redigt hemsk skräck och den zombieaction som vi lärt känna genom senare spel i serien. Den här gången har Capcom delat upp det hela i två delar som knyts ihop på ett fantastiskt sätt.

Capcom har länge letat efter ett sätt att blanda skräck med skräckorienterad action på ett balanserat sätt. Med Resident Evil 6 var skräcken mer eller mindre borta och var mer ett tematiskt överdrag, och med Resident Evil Village försökte de hitta en balans mellan action och den skräck vi alla vill ha från ett Resident Evil-spel. Det sistnämnda är ett av mina favoritspel i serien, men det saknade den skräck vi fick tillsammans med Ethan Winter i Resident Evil 7. Den här gången förser Capcom Resident Evil Requiem oss med de båda ingredienserna där vi får en mer skräckfylld, nästan skrämmande hjälplös upplevelse tillsammans med Grace för att sedan växla tempo när vi spelar som Leon där den klassiska actionhjälten har en tung arsenal att tillgå.

Fortsätt läsa Recension: Resident Evil Requiem

Recension: Goodnight Universe

Goodnight Universe är ett spännande äventyr där inget är som det ser ut att vara. Här axlar spelaren rollen Isaac – en sex månader gammal bebis som inte bara har speciella krafter utan även ett vuxet sinne.

Ganska snabbt börjar tankarna att rulla. Vi har å ena sidan hjärnkapacitet som en vuxen person, men kan bara kommunicera genom bebisskrik och skratt när Goodnight Universe startar och protagonisten kan förstås varken gå eller prata på ett förståeligt sätt. Bakom spelet står Nice Dream som även utvecklade Before Your Eyes – en titel jag aldrig spelat, men efter studions senaste spel blir jag väldigt intresserad av att få uppleva deras tidigare spelupplevelse.

Fortsätt läsa Recension: Goodnight Universe