Recension: Zanki Zero – Last Beginning

Spretigt, spännande och spektakulärt.

När jag först tog på mig an att recensera Zanki Zero: Last Beginning visste jag inte vad det var jag gett mig in på. Nu i efterhand känns det som att jag bevittnat något skapat av utomjordingar, upptäckt en ny art av speldjuret. Jag vet inte riktigt hur jag till fullo ska kunna beskriva detta spel i textform, det är nämligen MYCKET som behöver sägas, jag lovar dock att göra mitt bästa.

Vad är Zanki Zero: Last Beginning?
Zanki Zero är utvecklat av Spike Chunsoft, studion bakom spelserien Danganronpa, en spelserie jag inte själv spelat men som har ett rykte om sig att vara rätt annorlunda. Spike Chunsoft verkar i alla fall inte vara rädda för att ta ut svängarna, det märks inte minst i Zanki Zero. Låt mig återigen poängtera att Zanki Zero är MYCKET! Jag ser framför mig hur utvecklarna samlats för att spotta idéer, skrivit upp dem på en whiteboard och sedan inte suddat något utan tagit med allt. Att artbestämma detta spel är inte lätt men det grundar sig i JRPG-genren med inslag av Visual Novel-element, framför allt i hur berättandet är utformat. Spelet är indelat i kapitel och i varje kapitel utforskar man en dungeon och dräper en boss i sann Dungeon-crawler-anda. Utanför dessa dungeons har man sin hemmabas där man kan laga mat, sova och gå på toa (dina karaktärer behöver uträtta dessa behov för att inte må dåligt eller i värsta fall dö), man kan också crafta utrustning och uppgradera själva basen. Base building och survival, check! Som om inte allt detta vore nog är det dessutom rätt jäkla läskigt när man går runt i de olika Dungeons så man kan definitivt lägga in skräckgenren i mixen. Zanki Zero är högt och lågt, vitt och brett och stundtals funkar det, stundtals är det så spretigt att jag frågar mig vad det är jag håller på med.

Vad handlar det om?
Du spelar som de åtta sista människorna i en post-apokalyptisk värld. I varje kapitel får du styra en ny överlevare, utforska en bana kopplad till dem och på så sätt få reda på mer om deras bakgrund. Samtidigt löper huvudstoryn, att ta reda på vad som hänt världen och varför just dessa åtta är kvar, i en väl avvägd takt. Genom de olika banorna guidas vi av två tecknade maskotar, Sho och Mirai, som dyker upp på utplacerade tjock-tv apparater runt om i världen. Genom deras tv-show “Extend TV” får man reda på sina uppdrag samt delges tillbakablickar i karaktärernas tidigare liv. Spelets stora vinning är dess berättelse och berättande. Berättandet är väl utformat, jag får precis tillräckligt mycket information och spännande vändningar efter varje kapitel att jag bara måste spela lite till. Jag vill veta hur dessa personer är kopplade till varandra. Vilka var de innan världen gick under? Hur kommer det gå för dem? Jag känner ett konstant sug efter att få reda på mer om våra huvudkaraktärer, trots att de är väldigt inrutade, klassiska japanska stereotyper. När det kommer till de kvinnliga karaktärerna kan jag dock inte låta bli att sucka. Jag blir till exempel lite trött när en av karaktärerna presenterar sig själv som “tjejen med barnbärarhöfter”. Jag förstår att manusförfattarna försöker vara roliga men det går inte riktigt hem hos mig, det känns så otroligt kliché. Den känslan är genomgående vad gäller humorn i spelet. Det känns ofta som att våra guider Sho och Mirai drar skämt där mycket gått förlorat i översättningen, man tar bland annat vid flera tillfällen upp rätt tunga, svåra ämnen som till exempel våldtäkt, för att i nästa sekund dra ett extremt opassande sexskämt om det vi just bevittnat. Humor är såklart subjektivt men jag ser inte det roliga här.

Hur ser det ut och hur låter det?
Zanki Zero är inte på något sätt imponerande grafiskt, men det gör det som behövs. Designen på världen och banorna är både vacker och skrämmande öde. Till en början hade jag svårt för att alla dialoger och interaktioner mellan karaktärerna var i klassisk visual novel-stil där en karaktär och textruta dyker upp framför en bakgrund av stället du är på, men jag vande mig ganska snabbt vid formatet och kom att tycka om det mot slutet av min genomspelning. En rolig touch i designen är att allt du plockar upp på dina äventyr, utrustning, material etc. är pixlade sprites. En kul vinkning till gamla spel i jrpg-genren som är väl utförd. Något som däremot inte är väl utfört är ljud-design och musik. Efter en kvälls spelande kändes det som att jag hade hört alla musikspår fem gånger vardera. För mig är musiken otroligt viktig för att sätta rätt stämning i spelet jag spelar. När jag spelar Zanki Zero har musiken omvänd effekt, jag blir rykt ur upplevelsen på grund av att musiken är så enformig och oinspirerande. Sen har utvecklarna tyckt att det är en bra idé att lägga in utrop som “HEY!”, “AH!”, “OW!” så fort du råkar gå in i en vägg. Det i sig är ingen jättedålig idé men problemet är att du inte alltid kan se var du kan gå eller ej så du får höra dessa utrop konstant, vilket efter ett par timmar blir rätt tröttsamt. Jag tar Navi alla dagar i veckan före att behöva lyssna på fler “AH!” och “OW!”.

Vad tycker jag?
Ja, det är en bra fråga. Zanki Zero: Last Beginning är Frankensteins monster i spelform. En salig blandning mekaniker och system från en massa olika genrer, ihopsatta i ett och samma spel. Det är med skräckblandad förtjusning som jag måste säga att det funkar, inte alltid felfritt men för det mesta. Personligen tror jag att de tryckte in lite för många olika mekaniker och system i spelet, vissa delar, bland annat basbyggandet kändes ytligt och inte speciellt lockande att utföra. Å andra sidan har jag aldrig spelat något annat spel som Zanki Zero förut och det kanske är just på grund av alla dess olika delar. Det allra viktigaste är väl ändå att ha kul när man spelar och det måste jag säga att jag har med Zanki Zero. Så är du trött på generiska open-world-spel, trippel-A-skjutare och Battle Royale? Vill du ha något helt annat? Spela Zanki Zero: Last Beginning.