Vi testar Daemon x Machina

Vad är det som bor i innandömet av en maskin? Gudar, eller Demoner?

Demot för Daemon x Machina: Final Prototype var här under en begränsad tid tid för Nintendo Switch och självklart var jag snabb på att ladda ner och spela.

När jag först såg utannonseringen av spelet under Nintendo Direct 2018 så jublade jag av glädje, ÄNTLIGEN ett Mech-spel on the go!

Studio 1 Utvecklar ett Mech-spel och tar alla befintliga titlar inom subgenren och gör om och gör rätt, vilket föder spelet Daemon x Machina. Du spelar som en frilansande Mech-pilot som vaknar upp efter en allvarligt olycka, och du har blivit ”uppgraderad” med nya cyborg-delar – som du sedan kan uppgradera ytterligare i laboratoriet.

Du får uppdrag som skickar dig ut för att skydda en stad eller slåss mot kolossalt stora mecha-monster eller till och med ‘mecha aces’ som ser ut som du fast med andra tankar om hur saker och ting ska gå tillväga.

Daemon x Machina är uppdelat i två segment. Hemmaplan vilket ser ut som ett enda stort garage med attiraljer du förmodligen kommer att kunna uppgradera, och ja du kan gå runt fritt och observera alla detaljer i omgivningen, eller så kan du ta dig an uppdrag som skickas ut av Four – ett högteknologiskt datacenter som vet och kan allt om alla, eller?

I garaget kan du välja att installera dina nya eller snarare begagnade delar du stulit från besegrade Mechas ute på fältet eller varför inte måla din mecha i din egna stil eller välja färdiga scheman som till exempel ‘Camouflage.’ Oj, glömde jag nämna att du kan sätta dekaler på din mech också? Och inte bara på ett ställe, utan på varje del!

Hypen är på riktigt men jag väljer medvetet att lämna ute alla negativa saker om spelet då detta trots allt är en demoversion och saker kommer att ändras, men vad jag har sett och upplevt just nu så är detta ett spel som kommer att införskaffas dag ett.

Vi spelar Odin Sphere Leifthrasir

Vanillwares Playstation 2-klassiker Odin Sphere Leifthrasir har renoverats och är på väg till Playstation 4 och PS Vita. Undertecknad har testat actionrollspelet, och sugit i sig av den sagoliknande stämningen.

Odin Sphere Leifthrasir börjar på en vind där en liten flicka hittar en mystisk bok, och när hon sätter sig i soffan och börjar läsa får äventyret liv och spelaren tar över.

En av kungarikets prinsessor ligger för döden, och när hennes syster Gwendolyn tar henne i famnen faller tårarna. Kungen, som också är deras far har favoriserat den numera avlidna dottern, besvarar den sorgsna nyheten på ett likgiltigt, men ändå aggressivt sätt och beordrar full attack mot fienden. De initiala stegen känns krystade, men de mjukas upp av mysiga dialoger och små vändningar som penetrerar rollspelsflosklerna och blandar in en sagolik värld. Mysstämningen blir inte sämre av den vackra grafiken med miljöer som förmedlar förtrollande skogar och magiska slott, med musik och ljudeffekter som ger liv till fåglar och en levande natur.

odin sphere leifthrasir

Odin Sphere Leifthrasir levererar en tvådimensionell spelplan, och Vanillaware visar prov på att detta knappast leder till ett begränsat stridssystem. Redan efter min första timme har jag ett gäng attacker och specialare som jag kan använda mig av, och några av motståndarna kräver en viss taktik för att kombinationsräknaren ska fortsätta att rulla. Efter varje större strid delas ett betyg ut baserat på ett antal olika parametrar, och tankarna går inte helt osökt till Heavy Spectrums nyversion av Shadow of the Beast (läs gärna recensionen). Dessutom gömmer banorna hemliga vägar som bland annat kan leda till färska specialförmågor – som förgyller arsenalen med olika sorters attacker som bland annat låter Gwendolyn kasta isbollar eller ruscha genom fiendehorder.

Min första timme med Odin Sphere Leifthrasir har varit färgstark, och jag har letat efter gömda skatter, och slagits mot spännande bossar. Rollspelsäventyret får också en ordentlig skjuts av den magiska stämningen som målas upp i en förtrollad sagovärld. Vanillaware har rensat bort några av originalets mer utdragna sekvenser, och försett den nya upplevelsen med färska moment – och förhoppningsvis innebär det ett mer tight och samspelt äventyr. Vi får emellertid se om studion har lyckats i realiteten.

Odin Sphere Leifthrasir släpps till Playstation 4, PS Vita och Playstation 3 den 24 juni.

Nedan ser ni lanseringstrailern som publicerades för några dagar sedan.

Vi spelar Deus Ex: Mankind Divided

Deus Ex: Mankind Divided är mer eller mindre färdigt, och utvecklarna putsar endast på detaljerna inför lanseringen i augusti. Undertecknad har klämt och känt på stealth-äventyret och snackat med regissören Jean-Francois Dugas.

Deus Ex-serien utspelar sig i en nära framtid där delar av befolkningen har fått sina kroppar förbättrade på mekanisk väg, och det ger dem tillgång till oanade krafter som inte minst protagonisten Adam Jensen drar nytta av. I Deus Ex: Mankind Divided är dock livet tufft för de ‘maskinifierade’ människorna, och äventyret utspelar sig två år efter Human Revolution och den förödande ‘Aug-incidenten’ – som drabbade alla mekaniskt förändrade människor med hallucinationer som ledde till att de förlorade kontrollen över sig själva. Samhället är en segregerad plats, och Eidos Montreal beskriver det som ett apartheid för människor som fått delar av sina kroppar ‘augmenterade.’

Det märks snabbt att intentionen är att skapa ett väldigt atmosfäriskt äventyr, där spelaren får många verktyg till att påverka händelserna och berättelsen. Gatorna kryllar av vakter och poliser vars enda uppgift är att sära på den vanliga befolkningen med de andra, numera utstötta, maskinförsedda människorna. Undertecknad fick se prov på en sekvens där Jensen talar med en vakt som står bakom ett stängsel i Prag. Situationen kan lösas på några minuter, men beroende på valen som spelaren gör kan det också leda till en eller ett par extra speltimmar som ger extra stoff till handlingen. Eidos Monteal förmedlar både en känsla av ilska och en vilja att påverka utgången, och när jag får chansen att välja mellan en snällare väg – som inte dödar fienden – eller en brutalare arsenal av superkrafter och vapen tar min hämndlystna sida över och väljer den sistnämnda varianten.

deus ex mankind divided ps4

Faktum är emellertid att spelaren kan gå igenom hela äventyret utan att döda en enda person, och det är upp till var och en att välja tillvägagångssätt, eftersom att ingen kommer att kunna få tillgång till alla superkrafter. Minns ni attacken från Human Revolution där Jensen kastar ut en laddning av smågranater som spränger allt runt omkring i luften? Den gör comeback i Mankind Divided, och kommer även i en ny, snällare form som inte tar livet av fienden.

Specialförmågorna är spännande, och utvecklarna låter spelaren att kombinera dem utefter sitt egna syfte. I takt med att spelaren stiger i nivå kommer färdighetspoäng att kunna delas ut för att låsa upp nya förmågor. Exempelvis kan Jensen fylla ett rum med giftig gas, men det är inte bara fienderna som säckar ihop på golvet om spelaren också andas in partiklarna. Detta kan emellertid förhindras med rätt ‘augmentation’ och utefter mina två timmar med ett par olika demoversioner av Mankind Divided ser det ut som om variationen är stor, och samtidigt som atmosfären fylls av en porlande seriositet där mänsklighetens moral ifrågasätts, var det oerhört givande att leka – med betoning på leka – loss med den färgsprakande arsenalen.

Trots oerhört starka krafter ligger emellertid fokuset på att röra sig fram obemärkt. Samtidigt som jag smyger mig förbi vakter, stryper några på vägen, och stänger av säkerhetskameror kittlar hela tiden en spänningsnerv för rädslan av att bli upptäckt. Jag får använda mig av cloak-funktioner, och förmågor som tystar ned Jensens fotsteg, men när jag väl blir upptäckt bryter helvetet löst.

deus ex mankind divided

Under den första april skojade Eidos Montreal med spelarna genom att släppa en video där de hävdade att Deus Ex: Mankind Divided skulle få en totalrenoverad design, med färgglada karaktärer och omgivningar byggda med ett litet antal polygoner. Det var förstås ett aprilskämt, men det fanns ett uns av sanning i den video som presenterades. Actionäventyret kommer att inkludera ett fristående spelläge som kallas för The Breach, och med blockiga och glansiga medel presenteras en datoriserad värld där spelaren ska utföra hackerintrång för att roffa åt sig information. Varje bana presenterar en form av ett pussel, och i demoversionen som undertecknad fick testa gavs en liten försmak. Med enkla medel påverkas omgivningen, och exempelvis kan olika plattformar höjas och sänkas för att låsa upp nya vägar mot målet. Efter ett lyckat hackerintrång gäller det också att ta sig från platsen helskinnad innan tiden går ut, annars går informationen förlorad. Precis som i originalversionen stiger spelaren i nivå, och vi kommer att kunna låsa upp olika föremål och vapen under spelets gång. Två timmar går dock väldigt fort, och jag hann inte riktigt få något grepp om vad för prylar och förmågor det rör sig om.

Innan det blir dags för min intervjutid med regissören Jean-Francois Dugas får jag uppleva ett samtal med en av spelets onda rollkaraktärer. Jag blir hela tiden uppmanad att välja mellan olika sorters svarsalternativ, och beroende på vilka kommentarer och frågor som jag väljer att använda mig av växlar inte bara motspelarens svar, utan även hans sinnesstämning som visar sig i form av en mätare. Känslan är verkligen att spelarna kommer att få vara med och påverka det mesta – allt från dialoger till actionsekvenser och vilken av alla möjliga stigar som ska tas vid de olika vägskälen.

De första intrycken av Deus Ex: Mankind Divided är genomgående goda, där stark atmosfär och stora personliga val ser ut att göra varje genomspelning unik. Förhoppningsvis lever samma känsla kvar när den slutgiltiga versionen av stealth-äventyret lanseras till Playstation 4, Xbox One och PC den 23 augusti.

Battleborn – första timmarna med kampanjen

Gearbox Software släppte lös sitt Battleborn idag, och undertecknad fick chansen att kliva in på servrarna under gårdagen. De första timmarna med actionrökaren lämnar en trevlig eftersmak.

Actionäventyret dundrar igång med en actionpackad och adrenalinfylld filmsekvens som backas upp av stämningsfull musik, och härlig design. Gearbox studios lånar mycket från sin Borderlands-serie (och lyckligtvis har de lämnat sina ”idéer” för Alien: Colonial Marines utanför) med en serietidningsinfluerad atmosfär där handlingen aldrig får huvudrollen. Istället får vi småroliga kommentarer av en och annan karismatisk karaktär samtidigt som 99 procent av upplevelsen läggs på samarbetsupplevelsen.

battleborn

Varje uppdrag i kampanjen presenteras som en tv-serie, och medan berättelsen då och då gör sig påmind i bakgrunden, är de alla så pass fristående att vi kan välja och vraka bland ett gäng olika avsnitt varje gång vi drar igång en ny runda i storyläget. Efter att vi parats ihop med upp till fyra andra Battleborn-hjältar som spelar över nätet (vi kan också spela med en vän via delad skärm) är det dags att välja karaktär, och det är här det roliga börjar. Alla 25 Battleborn-hjältar har ett gäng egna specialförmågor, och beroende på vilken karaktär vi spelar med förändras upplevelsen ordentligt.

Min första lott föll på Peacekeepern Oscar Mike. Det är en av de mer lätthanterliga karaktärerna som ger oss möjligheter som luftanfall, granater och en stealth-förmåga som gör spelaren osynlig för fienden en stund. Från början kändes den sistnämnda färdigheten som den minst användbara, men detta har ändrats med tiden. I många kniviga situationer, där större delen av laget är nere för räkning, är den ypperlig till att använda för att återuppliva mina medspelare.

När jag senare kastar mig in i kriget som roboten ISIC är det första intrycket mindre behagligt. Jag kastar fram en tråkig sköld, skjuter några mindre starka skott med ett svagt eldvapen, och gör en snabb rusning förbi några fiender. Under avsnittets gång växer jag in i rollen vartefter fiendehord efter fiendehord attackerar vårt lag. En rusning genom en hop med fiender tar kol på dem alla, och jag förvandlar mig till en högoktanig tank som skjuter både automateld och tunga missiler. Växlingarna mellan en mer eller mindre orörlig tank och rusningsattacker ger en riktigt varierad upplevelse, och karaktären kan vara väldigt effektiv mot framförallt de tyngre fienderna. Vid bosstriderna, som varit riktigt innovativa, fungerar kanonelden extra väl. Består laget av samarbetsvilliga medspelare håller dem borta de mindre fienderna som poppar upp, och ger ISIC utrymme till att fokusera på det största hotet.

battleborn ps4

Under varje avsnitt går karaktärerna snabbt upp i nivå, och vid varje level får vi två val – uppgradera en eller annan förmåga. Om vi sedan startar om ett uppdrag har nivån gått ned igen, men vi hittar också ett levelsystem som är bestående och stiger utefter spelarens bedrifter. Detta har jag dock inte fått så stor överblick kring ännu, men återkommer med en helhetsbild i recensionen. Mina första intryck är emellertid positiva, och det har varit en beroendeframkallande inledning som varit svår att slita sig ifrån.

För några dagar sedan fick vi lanseringstrailern för Battleborn, och ni ser den nedan.

Yakuza 5 – anledningen att gå tillbaka till PS3

Sega och Sony överraskade en hel bransch när de utannonserade Yakuza 5 för den västerländska marknaden under Playstation Experience i fjol, och nu är det rollspelskryddade actionäventyret äntligen släppt i Europa och Nordamerika.

För tre dagar sedan lanserades Yakuza 5 till Playstation 3, och efter att ha lagt ned över tio timmar på Kiryu Kazumas actionfest är jag fast. Sega blandar japansk kultur med en mängd skruvade ingredienser som överraskar trots att jag lagt ned väldigt mycket speltid på seriens tidigare titlar.

Kazuma försöker att lägga sitt kriminella maffialiv bakom sig och har börjat arbeta som taxichaufför på en av firmorna i Nagasugai, och under äventyrets inledande stycke bjuder chefen ut den forna yakuza-medlemmen på en krogrunda. Sega lägger stor vikt på stämningen, och både dialogerna och scensättningen är spännande och blandar både seriositet och vrickad humor på ett utmärkt sätt. Studion levererar en hel hög av sidouppdrag, och förutom att vi får vandra omkring i en stämningsfull stad fylld av både faror och underhållning så får vi köra taxi och olagliga ‘street race’-lopp.

yakuza 5

Yakuza 5 är uppbyggt av en ny grafikmotor, och det märks tydligt att de visuella bitarna har fått en rejäl uppryckning sedan tidigare. Designen är som vanligt klockren, och den nya motorn gör sitt för att höja den japanska, härliga stämningen. Vi kan spela Virtua Fighter 2 i arkadhallen Club Sega, och prova lyckan vid olika spelautomater. Samtidigt så är gatorna fulla av yakuza-medlemmar och andra personer som hyser agg mot Kazuma och vill spöa skiten ur honom. Spelaren har emellertid en hel arsenal av attacker att använda oss av, och i takt med att leveln stiger får vi möjlighet att använda oss av fler förmågor.

Jag har ägnat runt 10 timmar med Yakuza 5 och insupit den härliga atmosfären. Den största tiden har jag ägnat åt de mängder av sidouppdrag och sysslor som uppenbarar sig i staden, och jag har knappt rört huvudstoryn än så länge. De första timmarna berättar emellertid tydligt för mig att Yakuza 5 är en stark anledning att plocka fram Playstation 3-konsolen igen, och jag ser fram emot att fortsätta med Segas actiondrama – som ser ut att vara den allra bästa delen i serien hittills.

The Order: 1886 – spelet som blev en film

Inför släppet av The Order: 1886 fylldes nätet av en oro när de första recensionerna dök upp på nätet. Det talades om få speltimmar, och ett enormt fokus på filmscenerna. Det berörde mig emellertid inte särskilt mycket, en härlig atmosfär kan ta ett spel långt – så länge som äventyret fortfarande är interaktivt.

Spel behöver inte alltid ha ett innovativt och spännande gameplay för att jag ska fastna. Dreamfall: The Longest Journey är fortfarande ett av mina absoluta favoritspel (och jag har fortfarande inte spelat originalet eller den episodbaserade uppföljaren, skämmes), och det levererade inte några banbrytande spelmoment eller ens någon direkt utmaning. Det var en upplevelse, och precis som titeln säger – en resa.

the order 1886 sackboy
I Ready at Dawns alternativa universum från den industriella revolutionen i London fanns Sackboy redan under 1886. Festligt!

När jag talade med Red Thread Games-studions skapare Ragnar Tørnquist berättade han att de ville slänga in ett enkelt stridssystem som skulle passa för de som i vanliga fall endast höll sig till äventyrsspel. För oss som spelar fler timmar i veckan än vad vi har fingrar för att kunna räkna speltiden med hade det inslaget lika gärna kunnat skalats bort, spelet klarade sig på atmosfären och även om utmaningen var minimal för så väl pussel som actionsekvenser var universumet tillräckligt levande, och jag kände mig högst delaktig som spelare.

När jag tar mina första stapplande steg i det alternativa universumet  av London får jag direkta vibbar av Ryse: Son of Rome, och det är inte några positiva känslor. Det är sjukt snyggt, men det känns inte levande i fler avseenden än de visuella och ljudmässiga bitarna. Jag försöker prata med folk i min omgivning, men ingen vill säga ett ord till mig förutom när det kommer till dialogerna i huvudhandlingen, och det finns väldigt lite utrymme för någon utforskning.

Jag tyckte om QTE-sekvenserna i Shenmue (som för övrigt är det bästa spelet någonsin i min bok,) men här känns de som en extra ursäkt till att vräka på med grafiskt godis och ett häftigt actionmoment. Det blir inte någon wow-upplevelse, och det är få gånger som Ready at Dawn lyckas framkalla några riktiga känslor hos mig – vilket är vitalt för ett spel som fokuserar så starkt på sin handling och filmiska atmosfär.

the order 1886 blockerad
När denna vagn åker in framför passagen vrålar våra karaktärer att vägen blockeras och att de måste hitta en annan väg. Det är alltså omöjligt att krypa.

När jag är inne på min tredje spelsession händer emellertid något. Jag börjar fatta tycke för karaktärerna, och när en av mina medsoldater räddar livet på mig i sista sekunden, för att sedan hamna i en tillvaro mellan liv och död börjar en av de där viktiga känslorna plötsligt sippra fram. Hade scenen kommit någon timme (eller två) tidigare hade jag aldrig fått samma upplevelse, eftersom att banden till karaktären blivit starkare utav Ready at Dawns uppbyggda berättelse, men bristen på interaktivitet gör att känslorna snabbt försvinner igen.

Spelstudion har något intressant på gång med The Order: 1886. De har bra karaktärer (som är aningens stereotypa dock) och ett spännande universum som är väl värt att bygga vidare på (även om jag fortfarande inte har kommit till slutet, vilket gör att jag inte vet om det är öppet eller helt stängt för eventuella uppföljare.)  Det behöver bara fyllas på med mer interaktivitet, och även om jag ofta kan falla för scriptade spel går Ready at Dawn ett för stort kliv över gränsen. Frågan är emellertid om den snygga ytan klarar av att följa med till ett mer spelbart spel.

the order 1886 ps4

De har slängt in flera intressanta prylar, så som ett vapen som skjuter ut ett antändligt moln som sedan exploderar när det kommer i kontakt med eld. Men när det inte finns några möjligheter att utveckla vapnet (och när det heller inte finns något behov av det) blir det snabbt vardagsmat.

För varje rätt Ready at Dawn gör med The Order: 1886 så gör de även två fel. Men en uppföljare skulle kunna resultera i det spel som vi alla ville ha från början.

Nedan kan ni kika på en video som jag spelade in från den första ‘riktiga’ striden i The Order: 1886. Actionsekvenserna är få, men de finns där.

Återvänder till Final Fantasy XIV: A Realm Reborn – känns överväldigande

Här om dagen öppnade Square Enix upp servrarna (fram till den 9 mars) för alla spelare av deras Final fantasy XIV: A Realm Reborn oavsett om man har en prenumeration eller inte. Det var alltså ett perfekt tillfälle för mig som spelade det massiva online-rollspelet vid lanseringen, och samtidigt uppgradera gratis från Playstation 3-versionen till PS4.

Det blev dock en överväldigande nystart för mig när jag återvände till Eorzea. Det handlade inte bara om stora grafiska skillnader med en uppgraderad Playstation 4-version (bilduppdateringsproblemen i PS3-utgåvan var en stark anledning till att jag slutade spela förra gången) utan världen har blivit betydligt större. Alla mina förinställda knappkommandon var dessutom återställda, och att få kontroll på alla uppsättningar tog sin tid.

final-fantasy-xiv-14-a-realm-reborn

Omgivningarna har också förändrats, världen har utvidgats rejält. Små fort har växt till byar eller mindre städer, och Final Fantasy XIV: A Realm Reborn har fått mängder av nya uppdrag och instanser att ge sig på. Så långt har jag emellertid inte riktigt kommit ännu, utan jag har kikat på Gold Saucer från Final Fantasy VII och spelat kortspelet från seriens åttonde del och bara njutit samt förvirrats av allt nytt som Square Enix har levererat.

Snart släpps även den stora expansionen Heavensward till Final Fantasy XIV: A Realm Reborn, och nedan kan ni kika på teaser-videon Square Enix släppte för ett tag sedan.

Driveclub – vi kör runt Lake Shoji nattetid

Efter alla problem kring lanseringen av Driveclub var det den första riktigt stora Playstation 4-produktionen som undertecknad valde att vänta med att införskaffa. Under natten gav jag mig faktiskt på Evolution Studios skapelse för första gången, och det var en blandad upplevelse. Grafiken är förstås fantastisk, med en detaljrikedom vi sällan fått se i konsolspel. När riktigt höga hastigheter uppnås skakar bilden rejält, och fartkänslan är det knappast något fel på. Däremot känns körningen sladdrig och styltig på samma gång, men Ubisoft visade exempelvis med The Crew att ett intressant upplägg kan räcka väldigt långt. Online-funktionerna lovar emellertid gott, även om jag gärna vill ha lite mer stoff än vad jag fann under den första spelsessionen, men alla barnsjukdomar (som det mesta av alla diskussioner kring racingspelet har handlat om) märkte jag inte av alls. Jag tog mig emellertid friheten att sladda omkring på den relativt nya Driveclub-banan Lake Shoji under nattetid, och videon kan ni kika på nedan.

Sumioni: Demon Arts – bubbel men mest trubbel

Den 9 februari 2012 var Playstation Vita en färsk konsol i Japan, och om mindre än två veckor skulle Sonys bärbara enhet släpps i Sverige. Då lanserades Acquire Corps Sumioni: Demon Arts, och den Okami-doftande designen och det klassiska upplägget var det som lockade mig till att importera den fysiska versionen som damp ned i brevlådan för några dagar sedan.

Jag missade totalt lanseringen av Sumioni: Demon Arts trots att jag har en väldigt bra koll på utbudet till Playstation Vita även om vi inte blir överösta med information kring formatet. Men den fantastiskt snygga (rent designmässigt) actionplattformaren fungerar utmärkt att importera även för oss som inte förstår det japanska språket. Spelet finns visserligen på europeiska PSN, men vi som föredrar butiksversioner före digitalt kan gladeligen importera, och förutom vissa förklaringar kring kontrollen missar vi bara lite handling som flyger förbi i form av text på skärmen någon gång då och då.

Sumioni: Demon Arts startar lika hektiskt som det sedan fortsätter. Mängder av fiender attackerar vår hjälte, och med hjälp av fingerdragningar över skärmen bygger vi plattformar så länge som bläcket räcker – vilket även används för att rita tecken som framkallar ett par olika gudar som hjälper oss i striderna.

sumioni demon arts torn
Ibland får spelaren slåss mot olika fästningar.

Efter en halvtimme, och den första riktiga bossen, börjar sluttexterna att rulla. Det första slutet uppenbarar sig för mig, och spelet har inte riktigt gett mig någon utmaning förrän under den allra sista sekvensen. Nu måste jag jag spela om från början, och istället för att banorna kommer i följd finns det en karta med olika nivåer. När spelaren får högsta betyg på vissa speciella banor kan man klättra ned en nivå vilket leder till nya banor och möjligheten att låsa upp ett nytt slut.

Upplägget med egenmålade plattformar, klassisk action och innovativa bossar uppbackat med en fantastisk design låter lockande i teorin, och Sumioni: Demon Arts är underhållande till en början. Det blir dock väldigt repetitivt när vi hela tiden måste spela om samma banor för att ta oss vidare, eftersom att vi inte kan starta en bana vi redan klarat av. Det blir en upprepande sörja som slutade med att jag blev trött på Sumioni: Demon Arts efter bara en timmes speltid. Actionäventyret vill inte riktigt ta fart, utan stagnerar, och jag har inte någon lust att ta reda på om det faktiskt blir bättre när allt tyder på det motsatta.