Aphelion tar oss till en nära framtid, året är 2060 och jorden börjar bli en obeboelig plats och därför börjar man söka efter möjligheten att bosätta sig på en annan planet. Därför skickas austronaouterna Ariane och Thomas till Persephone – en nionde planet som har upptäckts i utkanten av vårt solsystem för att ta reda på om den är lämplig plats för människor att bosätta sig på.
Det hela startar på sämsta möjliga sätt när de båda kraschlandar och mitt i kaoset ska de försöka hitta varandra igen och saker blir inte bättre av att Thomas blir allvarligt skadad. Samtidigt får de kämpa emot en frusen outforskad planet där naturkatastrofer och en ogästvänlig natur är allt annat än välkomnande. När vi försöker ta oss fram genom de vackra men dödliga miljöerna får vi också nysta i hemligheterna kring ett kraftfullt naturfenomen. Aphelion är ett väldigt filmiskt äventyr som satsar på en känslosam berättelse och vi får lite olika gameplay-mekaniker beroende på om vi får spela som Ariane eller Thomas.
När vi ska utforska den här planeten och försöka ta oss till en viss källa med Ariane så får vi hoppa och klättra på väggar på den här iskalla planeten. Vi får också smyga över den förrädiska isen som knarrar och undvika olika faror som naturen skapar genom bland annat galna snöstormar och stå emot ett riktigt blixtregn. Dessutom har vi en scanner som kan hjälpa oss att ta reda på vart vi egentligen är på väg och själva pusslet ligger egentligen i att hitta vägen framåt och det är inte alltid självklart. Planeten är däremot inte helt öde från andra livsformer då ett monster lurar i grottorna. Den här besten har en väldigt dålig syn, men hör om vi klampar i vatten eller gör andra saker som avger ljud. Här får vi smyga oss fram och aktivera olika pelare som donar loss och fångar monstrets uppmärksamhet.
Som jag berättade tidigare så skadade sig Thomas i kraschen och hans lufttub gick sönder. Därför måste vi röra oss mellan olika stationer där han kan fylla på den trasiga tuben där det hela tiden pyser ut luft. Det här går att stänga av om man inte vill ha den där tidspressen, men här får vi nysta i det mysterium som planeten gömmer. Och det är själva berättelsen och upplevelsen av den vackra planeten som är den största behållningen i Aphelion.
Både Thomas och Ariene spelar in loggar om vad de är med om på Persephone, och visst finns det tillfällen när spelet lyser. Atmosfären är god i sina bästa stunder där det ger illusionen av att utforska en främmande planet och vissa sekvenser är episka och lyfts upp av bra musik. Faktum är att Aphelion är som bäst när vi bara får uppleva och utforska planeten och nysta i hemligheterna eftersom att spelsekvenserna inte är särskilt spännande och dessutom lider de av flera problem. Ibland vill inte Ariene ta tag i kanter när vi hoppar och klättrar fram på bergsväggarna, och monstrets agerande är så oförutsägbart att de längre smygsekvenserna mer blir irriterande. Ena stunden märker den mig knappt, och vid ett annat tillfälle hittar den mig även om jag smyger eller står helt stilla. Dessutom lider det av en hel del underliga buggar där jag fastnat i marken, varit med om att kameravinkeln varit så pass fel att jag behövt starta om sekvensen, och andra typer av problem.
Aphelion är mer en upplevelse där vi får besöka en vacker planet samtidigt som grafiken nästan är fotorealistisk i sina bästa stunder. Vi får följa en rätt spännande berättelse, men det känns också som att Don’t Nod försöker lite för mycket, att de på något sätt försöker tvinga fram att vi som spelare ska känna något. Det blir lite forcerat. Jag var ändå så pass nyfiken att jag tog mig igenom hela äventyret, men det hade mått bra av att vara mer interaktivt istället för en sorts ‘walking simulator’ och de hade gärna fått avlägsna buggarna innan det var dags för release. Det är emellertid en godkänd spelupplevelse med en härlig atmosfär i sina bästa stunder.
Betyg: 5 av 10
Testat till PS5
Finns även till:
Xbox Series X/S
PC
Aphelion utvecklades av Don’t Nod.
X PLAY! ZINE 