Depression är knappast enkelt att gestalta i spelform men det är just vad Jo-Mei Games gör med Sea of Solitude: Director’s Cut som nu har släppts till Nintendo Switch.
Vi axlar rollen som Kay, en ung tjej som bär på många tunga känslor. När äventyret börjar befinner vi oss på ett mörkt hav som gestaltar protagonistens känslor, men plötsligt finner hon en vän – ett ljus som avtäcker det mörker som ligger över en fiktiv version av Berlin. Hon börjar helt enkelt ta itu med sin och sina näras depression.
Det handlar om ett plattformsäventyr, men inte i samma anda som spel som Super Mario eller Sonic. Kay har inte några speciella krafter, förutom ljuset som ska vinna över det mörka. Hennes tankar har skapat monster som en stor svart fisk som käkar upp henne om hon inte lyckas hoppa mellan plattformar eller ta sig upp ur vattnet tillräckligt snabbt, och vi får lösa små pussel på vägen.
Sea of Solitude är ett väldigt vackert och bitterljuvt spel. När vi löser vissa delar försvinner mörkret, de onda monstren och det hela blir soligt och färgglatt. Och utvecklarstudion spelar verkligen på våra känslor när vi får följa Kay genom hennes svårigheter. Vi får till exempel bära på en isskärva från hennes älskades ansikte samtidigt som vi undviker hennes inre spöken och försöker att hitta målet. Pusslen är inte svåra, men de används på ett kreativt sätt för att förmedla berättelsen.
Musiken, estetiken, dialogen och den bitterljuva stämningen gör att ett ganska enkelt spel i grunden blir ganska mäktigt. Jag får liknande känslor som när jag spelade Ico för första gången samtidigt som jag brottas med alla mörka ting som fått form av Kays inre. Vi stöter på hennes föräldrar som gestaltas som stora monster, och vi får följa dem i deras svårigheter liksom protagonistens bror. Och det är klart att det är ljuset som är nyckeln till lösningen, mörkret som ilar i magen måste helt enkelt bort.
Sea of Solitude: Director’s Cut har visserligen en och annan bugg, det är ofta bökigt att sätta sig i den lilla motorbåten när vi ska åka iväg till sjöss, men vi blir överösta av starka moment under äventyret som pågår i runt fyra till fem timmar. Jag hittar flaskpost som ger oss en liten bit av Keys minnen – små berättelser som tar oss tillbaka till händelser som protagonisten varit med om tidigare. Det är också väldigt mystiskt och under den första tiden har jag inte någon aning om vad som håller på att utspela sig, men ju mer jag gräver in under ytan, ju mer greppar jag det som händer, och jag förstår varför jag exempelvis precis har sprungit uppför ett söndertrasat höghus.
Sea of Solitude: Director’s Cut är ett väldigt fint spel som känns ända in i hjärtat.
PlayZine 