Recension: Octopath Traveler II

Octopath Traveler II är uppföljaren till det mysiga rollspelet som släpptes under 2018 och det bjuder på en färggrann JRPG-upplevelse som blandar modern 3D-grafik med nostalgisk pixelgrafik.

Precis som föregångaren och Live a Live så presenteras en oerhört stämningsfull spelvärld med hjälp av designen samt mixen av gammalt och nytt, och vi får återigen följa med på åtta olika karaktärers resor. Varje karaktär får fullskaligt fokus, med sina egna kapitel, och jag hade tänkt att ge några exempel för hur några av karaktärernas resor startar – men det är som en liten pralin varje gång en vitt skild karaktärs resa börjar. Det är inte något man vill ha koll på innan, även om man kan smygtitta lite på om man vill börja som exempelvis en fånge på ett hiskeligt fängelse eller följa händelserna kring en samuraj.

Fortsätt läsa Recension: Octopath Traveler II

Recension: Theathrythm Final Bar Line

Theathrythm är en härlig serie som lyfter fram musiken från de fantastiska Final Fantasy-spelen, och med den femte delen som nu släppts till PlayStation 4 och Nintendo Switch så får vi återigen gotta oss i hela 385 låtar.

Spelmekaniken i Final Bar Line är simpel, men ack så funktionell. Noter flyger från vänster till höger och när de kommer fram till höger ska vi trycka på en valfri knapp. Ibland får vi även hålla in en knapp när vi ska följa ett stråk med styrspaken och då och då gäller det att trycka den ena, eller båda spakarna åt något håll. Det är en ren fröjd att trycka i takt med musiken, och när jag spelar igenom soundtracket till min favorit i Final Fantasy-serien, del tio, så är det en så otroligt härlig känsla när det samtidigt nästan känns som att det är jag som själv spelar upp musiken. Basic-nivån som beskrivs som ”normal” är oerhört enkel, men utvecklarstudion Indies Zero har fortfarande lyckats skapa en härlig rytm i spelmekaniken både på de lägre och högre svårighetsnivåerna.

Fortsätt läsa Recension: Theathrythm Final Bar Line

Recension: Like a Dragon: Ishin

Nu får äntligen vi västerlänningar chansen att sätta tänderna i Like a Dragon: Ishin i och med denna purfärska remake. Originalet släpptes till PlayStation 4 (och även PlayStation 3) i Japan vid konsolens lansering, och vi får följa Sakamoto Ryoma under 1800-talets sena Edo-period.

Ishin är en spinoff från Yakuza-serien som numera går under namnet Like a Dragon och äventyret utspelar sig i en tid av oro och kaos där västerländska skepp tagit sig in till kajen, samtidigt som grupperingar samlas kring kejsaren som har för avsikt att ta över makten från shogunatet. Även om det är Ryoma som ställer sig som huvudkaraktär så är det samma person som vi har fått lära känna genom de tidigare Yakuza-spelen – Kiryu Kazuma – som har protgaonistrollen. Vi som spelat tidigare spel känner igen en stor dos av de personligheter och karaktärer som är med i denna spinoff, bland annat favoriten Goro Majima, och även om det är en nyversion av ett spel från 2014 så känns det nytt och fräscht att få uppleva en berättelse som utspelar sig i ett Japan under 1800-talet.

Fortsätt läsa Recension: Like a Dragon: Ishin

Recension: Forspoken

Protagonisten Frey Holland fick inte någon enkel start på livet då hon övergavs som liten bebis. Hon lämnades under en tunnel i Manhattan och efter ett misslyckat bilrån för mycket ställs hon inför rätta. Lyckligtvis får hon en sista chans att klara sig från fängelsets cell, men efter ett bråk med ett gäng som tvingar henne att stjäla bilar, börjar en jakt genom staden och till slut lyckas hon ta sig till den övergivna byggnaden som är hennes hem. När hon sitter på en neonskylt i staden och tänker över sin livssituation ser hon ett pråligt armband, och snart börjar äventyret – i ett helt annat universum.

Armbandet sitter nu på hennes arm, och hon kämpar för att få bort det när det plötsligt börjar prata med henne. Det gör henne såklart ännu mera förvirrad, samtidigt som en främmande värld målas upp för henne, komplett med eldsprutande drakar, magi och ett mörkt hot som dödar alla människor och djur i sin väg. Världen hon har kommit till heter Athia och det blir tydligt att det varit en plats fylld av liv.

Frey blir minst sagt överraskad när hon ställs mot monster som hon lyckas döda med hjälp av magi, och under inledningen får vi tillgång till en begränsad mängd färdigheter, men under resans gång får möjlighet att utnyttja en hel uppsjö av nya magier och förmågor. Vi kan snabbt byta arsenal av magi genom att hålla in de översta axelknapparna, samtidigt som tiden näst intill stannar upp, och förutom att skicka dödande projektiler mot fienderna så kan vi också använda oss av supportmagier. När vi väl kastar magierna så fungerar det nästan som en tredjepersonsskjutare, och när vi fått fienden på fall kan vi kuta fram och göra en riktigt stark attack med hjälp av det levande armbandet.

Fortsätt läsa Recension: Forspoken

Recension: Crisis Core – Final Fantasy VII Reunion

Final Fantasy VII tog världen med storm och det var också med det spelet som rollspelsserien gjorde ordentlig entré i Europa. Under 2007 släpptes prologen Crisis Core: Final Fantasy VII till PlayStation Portable (PSP) och nu får vi tal del av en remaster som bjuder på betydligt mer än bara högre upplösning.

Crisis Core startar sju år innan händelserna i originaläventyret Final Fantasy VII och spelaren tar rollen som Zack Fair – en soldat i Shinra-organisationens privata armé Soldier där även Sephiroth – den stora antagonisten i originaläventyret – ingår. Här är emellertid Sephiroth på protagonistens sida och tillsammans ställs de mot Genesis som brutit sig loss från organisationen. Efter en actionladdad filmsekvens startar äventyret emellertid snart med att vi får slåss mot Wutai-klanen och mystiken tätnar när vår mentor Angeal Hewley försvinner spårlöst.

Fortsätt läsa Recension: Crisis Core – Final Fantasy VII Reunion

Recension: The Callisto Protocol

Glen Schofields rykte växte sig allt starkare när han var med och skapade Dead Space hos Visceral Games och med The Callisto Protocol återbesöker han scifi-skräckgenren tillsammans med sitt nya team Striking Distance Studios.

Året är 2320 och protagonisten Jacob Lee (Josh Duhamel) och hans partner transporterar varor i rymden och de får sitt livs chans när de ska leverera en last mellan Jupiters månar Callisto och Europa. När skeppet sätter kurs mot Europa attackeras de av terrororganisationen Outer Way och efter en riktigt kraftfull sekvens kraschlandar de på Callisto igen där både Jacob och Outer Ways ledare tas tillfånga av Black Iron Prisons vakter. Men varför blir Jacob egentligen fängslad utan rättegång? Det undrar han också.

Se gärna videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Här efter går det snabbt, de flesta av fängelsets interner har smittats av en mystisk sjukdom som gör att de muteras till skräckinjagande monster, och Jacob får hjälp av en av fångarna att rymma. Och på varsitt håll försöker de hjälpa varandra att ta sig därifrån.

Fortsätt läsa Recension: The Callisto Protocol

Recension: Evil West

Jessie Rentier tar huvudrollen i denna brutala, alternativa tolkning av vilda västern. Vampyrerna har kraftsamlat sig för att sätta stopp för mänskligheten när dess teknologiska utveckling tar allt större kliv. Evil West är brutalt, actionpackat och underbart klassiskt.

Jessie är en vampyrjägare hos den hemliga organisationen Renier Institute som leds av hans far William Rentier. Det mörka hotet har legat och pyrt under ytan och det exploderar ordentligt när vampyrerna går ‘all’ in för att ta ut mänskligheten. Allt hopp lägger sig på Jessies och hans bundsförvanters axlar och vår stenhårda protagonist tar kampen på stridsfältet.

Evil West har tydliga ingredienser som påminner mig om spel som God of War och Gears of War. Det har de tunga, men samtidigt smidiga actionbitarna från Santa Monica och Sonys storserie samtidigt som den grafiska stilen och de hårdkokta karaktärerna påminner om Gears of War. Evil West är uppbyggt av olika banor där vi ofta får andas ut på Renier Institutes gömda högkvarter mellan kapitlen. Och det hela börjar på en bra nivå där de första banorna kommer med ett fåtal fiender samtidigt som vi får lära oss att kasta oss undan attacker, sparka till fienderna när de är på väg att göra en specialattack och avlossa ett och annat välriktat skott med ett gevär samtidigt som vi kan skjuta vilt med en pistol utan att sikta in, för att sedan bli ett riktigt adrenalinpumpande äventyr med brutalt mycket action.

Fortsätt läsa Recension: Evil West

Recension: The Dark Pictures Anthology – The Devil in Me

Ett mörkt berättelsedrivet äventyr med Dr. Henry Howard Holmes (mer känd som H. H. Holmes) som huvudtema låter som en perfekt inramning för ett skräckspel. Men hur väl lyckas Supermassive Games med att förvalta idén? The Devil in Me är den fjärde och sista delen i The Dark Pictures första säsong och tillsammans med en del nyheter får vi det längsta spelet i serien hittills.

H. H. Holmes var Nordamerikas första seriemördare och ökänd för att ha drivit ett makabert hotell – en byggnad som sedan kom att kallas för ”Mordslottet” då det byggdes enkom med morden i åtanke (även om den verkliga historien verkar skilja sig mot ryktena som spreds). Under prologen av The Devil in Me får vi stifta bekantskap med ett gift par som är på väg till Chicago för att gå på en världsutställning, och de tar förstås in på H. H. Holmes hotell, men lyckas de ta sig levande därifrån?

Efter en prolog som sätter tonen för skräckupplevelsen, med en kuslig atmosfär och en känsla av att aldrig känna sig säker, träffar vi på Lonnit Entertainment som ligger farligt nära konkurs. Det är ett team som gör dokumentärer och när de får en inbjudan av Charles Du’Met ser de sin stora chans att få skutan på rätt kurs igen. De får möjligheten att besöka en replika av det ”mördarslott” som Holmes själv byggde, men gruppen får inte yppa ett ord om att de ska dit. Allt är väldigt hemligt och ensemblen får stränga order om att inget får filmas eller dokumenteras utan ett klartecken från föreståndaren själv.

Fortsätt läsa Recension: The Dark Pictures Anthology – The Devil in Me

Recension: Gungrave Gore

Grave är äntligen tillbaka för att fylla galna mängder av fiender med bly från sina dubbla pistoler och svinga med sin kista på ryggen. Det är en mörk, övermaxad och blodtörstig antihjälte som återigen äntrar scenen och vi får chansen att mörda med stil.

Gungrave G.O.R.E är den första uppföljaren i serien på 18 år. Den senaste delen i serien släpptes under 2004 i form av Gungrave Overdose till PlayStation 2, men vi har också fått prologerna Gungrave VR och Gungrave VR U.N. till VR headsets. Första gången jag stiftade bekantskap med serien var dock i form av den första teasern och jag fastnade ordentligt för den mörka, gotiska stilen där Grave brutalt mördade sina fiender och bröt nacken på en av motståndarna med bara handen. Det var inga tvivel om att det skulle röra sig om hårdkokt actionrökare och trots att jag inte sett en gnutta ‘gameplay’ längtade jag efter lanseringen.

Fortsätt läsa Recension: Gungrave Gore

Recension: Sonic Frontiers

Sonic Frontiers mixar seriens tidigare plattformsingredienser och mixar det med en öppen, mystisk värld fylld av plattformsgodis vi känner igen från tidigare Sonic-äventyr.

Sonic, Tails och Amy är ute på äventyr och försöker ta reda på varför Chaos-smaragderna har hamnat på Starfall Islands, men när de flyger fram med Tales plan sugs de in i ett maskhål. Vår blåa igelkott lyckas fly och ta sig till en av öarna, men Tails och Amy hamnar i en underlig digital värld.

Vårt mål blir helt enkelt att hitta våra vänner och återföra dem till den verkliga världen igen och vi kan fortfarande prata med vännerna då de projekteras, men visas upp med en och annan visuell störning. För att göra det måste vi undersöka mystiska öar, och till en början känns det otroligt rörigt. Vi ska samla på hjärtan, kugghjul, åka på varenda räcke vi hittar och klättra på gröna väggar som insinuerar att vi kan få fäste på dem. Det känns som om någon bara kastat ut ramper som ger oss en hiskelig Sonic-fart och att navigera på den överproppade kartan vi får framför oss känns ohållbart. Filmsekvenserna avlöser varandra och Amy verkar mest intresserad av att hjälpa några söta små stenvarelser än att komma tillbaka från cyberspace. Men ju mer jag spelar, och allt börjar falla på plats, ju mer underhållande blir det.

Fortsätt läsa Recension: Sonic Frontiers