Recension: Assassin’s Creed Mirage

Publicerad den av Tommy

Assassin’s Creed Mirage tar oss till Baghdad under 800-talet och sätter spelaren i Basim Ibn Ishaqs skor. Här går Ubisoft Bordeaux tillbaka till seriens rötter när vi återigen får smyga oss fram obemärkt och lönnmörda fienderna.

Assassin’s Creed Origins tog serien in i en ny era där rollspelsinslag fick en väldigt stor plats och med Odyssey och framförallt Valhalla rörde sig spelserien alltmer bort från lönnmördandet. Inget fel med det, men undertecknad är riktigt lycklig över att Mirage är som en modern tolkning av de äldre spelen i serien.

När äventyret inleds är Basim en simpel gatutjuv som kämpar för att överleva tillsammans med sin vän Nehal, men han blir snart del av något mycket större. Basim blir en Hidden One och får utreda och undersöka ett sällskap som kopplat ett järngrepp om Baghdad som är indelat i fyra olika distrikt med en stor stadskärna, vildmark utanför murarna och mindre områden. Det är alldeles lagom stort, som ett mellanting av en öppen, och semiöppen värld samtidigt som huvudfokuset ligger på berättelsen, den röda tråden och huvuduppdragen. När jag går igenom en livlig basar, viker av i de trånga gränderna, bevittnar de stora moskéerna och tar mig upp på en hög topp och blickar ut över den lagom stora staden känns det levande och mäktigt. Samtidigt kan jag såklart fortfarande använda folkvimlet för att gömma mig undan fiendesoldaternas vrede, smälta in genom att sätta mig på en bänk och sedan så obemärkt som möjligt ta mig fram till affischer – som visar den efterlyste Basim – och riva ned dem för att få ned efterlysningsgraden.

Fortsätt läsa Recension: Assassin’s Creed Mirage

Recension: The Crew Motorfest

Publicerad den av Tommy

Det har gått över fem år sedan Ubisoft släppte The Crew 2 och med The Crew Motorfest ger de oss en inte bara en uppdaterad uppföljare utan detta öppna racingspel är så mycket mer än så.

När vi fick se de första rullande bilderna från The Crew Motorfest var jag orolig att serien skulle tappa sitt signum, det som gör serien unik. Jag var helt enkelt rädd att det skulle bli en form av Forza Horizon-kopia för PlayStation-spelare (även om det också finns tillgängligt till Xbox och PC) med införandet av en festival och en färggladare ton. Jag är uppriktigt överlycklig att Ubisofts nya racingspel fortfarande känns som ”The Crew”.

Fortsätt läsa Recension: The Crew Motorfest

Recension: Pikmin 4

Publicerad den av Tommy

Kapten Olimar kraschar återigen på den jordliknande planeten PNF-404 och skickar ut en SOS-signal som når räddningsteamet The Rescue Corps. Problemet är bara att även den besättningen kraschar ned på planeten och allt ansvar läggs istället på nybörjarens axlar – det vill säga spelaren som får skapa sin egna äventyrare i Pikmin 4.

Vi får förstås inte bara i uppgift att rädda Olimar, utan även räddningsteamet, och till vår hjälp har vi förstås söta Pikmins när vi ställs mot lika sockersöta fiender. Våra slagsmålshjältar och byggare kommer i ett gäng olika former och färger, där den klassiska röda tål eld och den gula har inte något emot fiender som blixtrar och kan slå sönder elstängsel. En av de nya varelserna är en is-Pikmin som inte bara kan frysa fiender utan även göra en ordentlig isbana av vattendrag. Det gör att även andra Pikmin-varelser utöver den vattenbaserade, blåa, kan ta sig vidare i jakten på skatter och personer som är rymdskeppsbrutna.

Fortsätt läsa Recension: Pikmin 4

Recension: Xenoblade Chronicles 3

Publicerad den av Tommy

Xenoblade Chronicles 3 till Nintendo Switch är ett mörkare, japanskt rollspel, utan att för den sakens skull sakna färg. Vi får vandra genom vidsträckta landskap med häpnadsväckande design och stifta bekantskap med en uppsjö av intressanta karaktärer.

Den tredje delen i serien utspelar sig i samma universum som tidigare Xenoblade-spel där de människor som lyckats överleva bor på sedan länge döda kroppar från enorma titaner. Vi befinner oss i Aionios där två fraktioner ligger i ständigt krig – Keves och Agnus, men varför de båda grupperingarna fullkomligt mördar varandra verkar det vara få som fortfarande vet. Och vad händer när det blodiga kriget ifrågasätts? Det här är en grupp människor som inte har upplevt något annat än krig, och soldaterna föds inte som bebisar utan som tonåringar där de går igenom en utbildning och får tävla mot varandra. Sedan beger de sig ut i krig där de går igenom tio stridscykler och de få som överlever ger upp sitt liv frivilligt under en ceremoni där de för sin energi vidare.

Fortsätt läsa Recension: Xenoblade Chronicles 3

Recension: Atelier Sophie 2

Publicerad den av Tommy

I Atelier Sophie 2: The Alchemist of the Mysterious Dreams får vi återigen stifta bekantskap med alkemisten Sophie.

Atelier Sophie 2 är en direkt uppföljare till Atelier Sophie: The Alchemist of the Mysterious Book, och nu lämnar vår protagonist sin hemstad Kirchen Bell och hamnar i en förverkligad drömvärld – Erde Wiege.

Hon hamnar här utan att förstå varför – en främmande plats där hon börjar söka efter sin försvunna vän Plachta, och hon möter snart ett galleri som är lika färgstarkt som den visuella stilen. Vi möts av en riktig värme, och samtidigt som huvudberättelsen ligger där och intresserar mig i bakgrunden så är det mötet med alla intressanta karaktärer som förgyller tillvaron med mysiga dialoger.

Fortsätt läsa Recension: Atelier Sophie 2

Recension: Resident Evil Village (PS5)

Publicerad den av Tommy

Med Resident Evil: VII Biohazard återvände Capcom till skräcken där vi fick följa Ethan Winters när han gick genom smått klaustrofobiska utrymmen i Baker-familjens hus för att söka efter sin fru. I Resident Evil Village fortsätter Ethans livs levande mardröm och den tar oss till riktigt hemska platser.

Resident Evil Village utspelar sig några år efter händelserna i seriens sjunde del och Ethan samt Mia Winters försöker återhämta sig och leva familjeliv tillsammans med deras nyfödda dotter Rose. Plötsligt stormar dock Chris Redfield in i huset och helvetet brakar löst. Snart befinner sig Ethan i en iskall och snöig skog och det enda han vet är att han måste hitta sin dotter till varje pris.

Förstapersonsperspektivet som vi fick bekanta oss med i föregångaren är förstås tillbaka och det kommer med en riktig inlevelse. Perspektivet är perfekt för att vi ska känna oss involverade i allt som händer Ethan, och hans upplevelser går rakt igenom TV-rutan. När vi tar oss till den by där skräckspelet utspelar sig kommer vi till förfallna stugor där deras skick inte bara kommer fram genom den snygga grafiken som presenteras med hjälp av hårdvaran i PlayStation 5, utan även genom knarrande plankor.

När allt är som lugnast och jag löser olika pussel på klassiskt Resident Evil-manér, är jag också som räddast. Jag vet att någonting kommer att hända snart. När bybor med klara kopplingar till varulvar börjar anfalla mig från alla håll, samtidigt som jag barrikerar dörrar och försöker undvika deras attacker så gott det går – eftersom att jag bara har en pistol med allt för lite ammunition – får jag klara Resident Evil 4-vibbar. Jag lägger benen på ryggen och adrenalinet pumpar medan jag försöker hitta något att göra en motattack med.

De flesta av de vanliga fienderna har just starka varulvsliknande drag, där vi fortfarande kan urskilja deras mänskliga form hos flertalet av fienderna även om de fått klor och sylvassa tänder. Andra har en mer grotesk vargform, och ni kan ju gissa vilka som bjuder på störst motstånd.

Miljöerna är skräckinjagande i sig och den täta atmosfären byggs upp av allt från design till ljud och starka nyckelmoment som jag inte tänker berätta om här – de måste upplevas på egen hand. Karaktärsgalleriet är fantastiskt, och vi hittar ett gäng färgstarka antagonister som skiljer sig starkt från varandra. Vi hittar till exempel Lady Dimitrescu och hennes tre döttrar som bor i ett slott som tornar upp sig bakom byn och när vi tar oss in här fylls jag av skräckblandad förtjusning och minnen från seriens första spel. Och här inne gömmer sig också pussel som inte är helt olika de vi stötte på i den herrgård där hela serien började samtidigt som det också är fyllt av skräckfyllda moment som får adrenalinet att pumpa samtidigt som hjärtat slår extra hårt.

En annan personlighet som vi stöter på relativt ofta är den mystiska försäljaren ”The Duke” och förutom att vi kan köpa diverse förnödenheter hos honom så gör han det också möjligt för oss att uppgradera de flesta av de vapen som vi hittar under resan. Utbudet av diverse vapen är också gediget i Resident Evil-mått mätt, där vi kan använda allt från pistoler, hagelgevär och sniper – fler vapen tänker jag inte avslöja för er, men spelet har ett relativt stort actionfokus där det gäller att hushålla med sin ammunition. Vid ett tillfälle hade jag slut på de flesta av mina kulor, och när jag då fick använda prickskyttegeväret i närstrid var det riktigt läskigt när jag mötte riktiga monster till fiender.

Resident Evil Village bjuder på stora variationer när det kommer till olika hemska miljöer som är oerhört läskiga även om det är mitt på blanka dagen. Byn och dess närliggande platser bjuder alla på sin egna touch, och samtidigt som jag löser sidopussel, hittar gömda skatter och undersöker varje vrå, så känner jag mig aldrig säker även om jag har en uppgraderad och god arsenal med mig på resan. Det är ett riktigt läskigt äventyr, och när eftertexterna rullar efter knappt tio timmar lockas jag direkt till en andra spelomgång. Det är ett skräckfyllt äventyr som verkligen lockar mig till fler spelgenomgångar, och då är jag ände den typen av spelare som sällan tar mig igenom ett och samma spel flera gånger – särskilt inte direkt efter att jag sett eftertexterna rulla.

Resident Evil Village är en fantastisk fortsättning på Resident Evil VII, och det enda jag skulle vilja ha mer av är utrymmet vissa av spelets karaktärer får – inte för att de egentligen får för lite plats, men de är så pass intressanta att de gärna hade fått delta mer i den mystiska, skrämmande berättelsen.

Recension: The Last of Us Part II

Publicerad den av Tommy

Det har gått sju år sedan Naughty Dog fick oss att häpna av The Last of Us. De inledande sekvenserna, där Joel förlorade sin familj, har etsat sig fast i minnet, liksom den far-och-dotter-liknande relationen mellan Joel och Ellie. Nu är det äntligen dags för uppföljaren att göra entré, men har de lyckats att förvalta den fantastiska start som serien fick?

Originalet, The Last of Us, levererade en story som höjde ribban något enormt när det kommer till berättande i spel, och i uppföljaren får dialogerna och storyn fortsatt en otroligt betydande roll. Denna recension är emellertid spoilerfri, och därför är jag riktigt försiktig när det kommer till den biten. Vi får återigen stifta bekantskap med Joel och Ellie, men den här gången är det Ellie som får axla rollen som huvudrollsinnehavare. Tillvaron har till synes lugnat ner sig och de bor i ett litet samhälle med skyddande ”murar” samtidigt som de beger sig ut på expeditioner för att ta ut infekterade i närområdet.

Det märks tydligt hur livet efter zombieutbrottet har påverkat våra kära karaktärer, där en mer bitter och hårdhudad ton har färgat dem. Det har gått fem år sedan händelserna i The Last of Us, och det är intressant att se hur världen och dess befolkning har formats sedan senast det begav sig. Uppföljaren är oerhört våldsam där ett ganska överdrivet sadistiskt våld präglar händelserna, och samtidigt som jag känner en oerhörd avsmak för många av de händelser som sker ger det också en stark känsla som får mig att vilja ta reda på vad som verkligen pågår.

Samspelet mellan Ellie och Joel ger inte lika starka känslor som i föregångaren, och här får vi istället bland annat följa Ellies kärleksintresse för Diana. Berättandet är emellertid starkt även i The Last of Us Part II, och att utbrottet av muterade människor påverkat samhället känns också naturligt. Alla gör sitt för att överleva, även om tortyrscener och rena avrättningar tar det hela lite väl långt över gränsen. Det är inte något spel som får mig att bli munter, men det är likväl väldigt intressant, och jag kan helt enkelt inte slita mig förrän jag når slutet.

Det bjuder emellertid på en fantastisk grafik och en design som får mig att vilja stanna kvar i spelvärlden. The Last of Us Part II är ett av de absolut snyggaste spelen på marknaden, och att det klarar av att flyta stabilt är nästan en gåta. När jag besöker byggnader, skogar och hus är det också väldigt intressant att det mesta känns eget, jag får aldrig känslan av deja vu, att jag besökt samma byggnad tidigare som i så många andra spel. Det är verkligen en fröjd för ögonen och jag har lagt en hel del tid åt spelets fotoläge för att ta de ”perfekta bilderna”.

The Last of Us Part II är semi-öppet. Det handlar inte om en öppen värld i form av Red Dead Redemption eller något annat ”open world”-spel, men det är helt enkelt lagom öppet. Det finns en hel del intressanta saker att hitta på platser som ligger vid sidan av händelserna i huvudberättelsen, och det finns förnödenheter att hitta som låter oss bygga bomber, helande bandage och annat. Dessutom kan vi hitta böcker som gör att Ellie kan lära sig nya förmågor som att exempelvis smyga snabbare. Vi kan också knåpa ihop bomber, hitta olika sorters vapen och förbättra dem som kan göra resan betydligt behagligare när vi stöter på stora muterade monster som sprutar av gift, clickers som vi känner igen från originalet eller mänskliga fiender som försöker göra livet surt för oss. Det är en nervkittlande känsla när jag ligger i högt gräs och ser de gå omkring framför mig, för att sedan, om jag lyckas, smyga fram och skära halsen av dem. Brutalt är ordet även här.

The Last of Us Part II är ett fantastiskt spel som bjuder på en hel del överraskningar, och det är brutalt och hemskt – med avrättningar och rena sadistiska utföranden här och var. Det är riktigt, riktigt bra och även om det inte levererar en riktigt lika bra berättelse som originalet, så är det fortfarande ett riktigt fantastiskt spel.

 

Recension: Nioh 2

Publicerad den av Tommy

Team Ninja gav oss en fantastisk SoulsBourne-upplevelse med Nioh, och nu är tvåan här.  Det är lika oförlåtande som belönande, och räkna med att dö otaliga gånger innan äventyret är slut.

Jag föll för genren redan när Demon’s Souls släpptes som en ganska nischad upplevelse innan det hela tog ordentlig fart i och med Dark Souls, och när Nioh lanserades var jag fast direkt. Vi fick besöka ett japan under 1600-talet och greppa kontrollen över William Adams och bege oss ut på monsterslakt (vi blev såklart även slaktade av monstren). Nioh 2 utspelar sig emellertid före originalet och året är 1555, och denna gång får vi skapa en alldeles egen karaktär. Vi har mängder av valmöjligheter när det kommer till att ändra karaktärens utseende och först efter en halvtimme känner jag mig nöjd med min protagonist.

Mycket är sig likt, Nioh 2 behåller många av de ingredienser som fanns med i föregångaren både när det kommer till den spelmässiga biten och rent designmässigt. Grafiken känns nästintill identisk, men med mina goda minnen av originalet gör det inte särskilt mycket.  Vanliga fiender kan utgöra ett stort hot, speciellt om de mindre monstren och människorna attackerar mig samtidigt som en stor bjässe hoppar på mig som spelare med ett stort spjut. Det är emellertid de stora, maffiga bossarna som bjuder på den allra största utmaningen, och svordomarna har flugit som spön i backen samtidigt som timmarna går och jag nöter in deras attacker och rörelsemönster i mitt minne.

Bossarna är verkligen spännande, och förtvivlan förväxlas med förhoppningar. Jag lär mig att en viss attack från berörda boss är bättre att blockera än att kasta sig undan som jag gjort under de ~20 andra försöken, och jag kommer hela tiden närmare och närmare slutet på dess livmätare under mina mängder av försök. Vi måste helt enkelt inse att vi kommer att dö – många, många gånger. Vår protagonist är också halvt en människa och halvt en yokai – ett övernaturligt monster från den japanska kulturen. Detta gör att vi kan förvandla oss till en demon under en kortare period efter att en mätare fyllts på. Dessa kommer till stor nytta under de allra svåraste striderna, och när vi befinner oss i mänsklig form kan vi även använda oss av vissa yokai-attacker. När det kommer ett rött ljus från en fiende innebär det att denne kommer att utföra en riktigt stark specialattack, men lyckas vi då slå till denna med en så kallad ”burst attack” avbryts fiendens manöver och då ryker även en hel del av dess uthållighet.

Vi kan förstås levla upp vår karaktär, och förutom att vi kan får mer hälsa så kan vi också utöka färdigheterna med de vapen vi använder. Det gör att vi kan göra mer skada och få olika kombinationer som gör att striderna kan bli lite, lite mer fördelaktiga. När det gäller skydd och attack är det emellertid vår utrustning som är a och o, och det enklaste sättet att bygga upp vår arsenal är att möta andra spelares vålnader. Går vi fram till deras gravar kan vi ställas mot dem och när de är besegrade så släpper de ofta ifrån sig vapen och annan utrustning. Dessutom kan vi plocka med oss en datorstyrd version av andra spelares karaktärer (mot betalning av ett visst föremål), och även om de inte utgör särskilt mycket skada, så fångar de fiendernas uppmärksamhet vilket kommer väl till pass i svåra strider.

Nioh 2 är ett väldigt bra spel samtidigt som det prövar tålamodet ordentligt. Belöningen blir emellertid total när jag väl lyckas ta ner en stor, stark boss som dödat mig otaliga gånger under flera timmar. Det är också riktigt beroendeframkallande att försöka hitta ny, starkare utrustning och bli lite, lite starkare och mer motståndskraftig. Nioh 2 är verkligen en värdig uppföljare även om mycket är sig likt från dess föregångare.

Recension: Warriors Orochi 4 Ultimate

Publicerad den av Tommy

Warriors Orochi 4 släpptes under 2018 och nu levereras den ”ultimata” versionen med mer av det goda.

Omega Force är verkligen mästare när det kommer till Musou-spel, där vi får kasta oss ut på stridsfältet och slåss mot tusentals fiender under en och samma strid. Det handlar emellertid mest om att ta ut fiendens olika officerare, medan de vanliga soldaterna mestadels används för att fylla på olika sorters mätare som gör att vi kan utdela starkare och förödande attacker.

Berättelsen är mest något som ger oss en ursäkt till att få slåss mot stora horder av fiender, och den här gången har de blandat in gudar som Odin och Zeus. Efter att vi tagit oss igenom en strid för första gången (de går precis som vanligt att spela om dem hur många gånger som vi behagar) får vi också tillgång till ett gäng nya spelbara karaktärer, och Ultimate-versionen bjuder också på några nya ansikten som Ryu Hayabusa och Hades. När vi samlat på oss alla spelbara karaktärer kan vi vraka och välja bland över 100 stycken stridskämpar.

När vi beger oss ut i strid kan vi ta med oss tre stycken karaktärer som vi kan växla mellan, och varje kamp har också tre utvalda karaktärer som ger oss ett regn av erfarenhetspoäng när vi dödar fiender om vi använder några av dessa kämpar i striden. Denna gång kan vi också använda oss av magi, och även om det inte förändrar hela spelupplägget är det ett trevligt tillskott.

Warriors Orochi 4 har också ett beroendeframkallande system där vi utvecklar karaktärerna och deras vapen. När de går upp i level blir de starkare i vanlig ordning, och vi får också mängder av vapen som vi sedan kan uppgradera med olika attribut. Karaktärerna får också poäng som vi bland annat kan använda till att ge de mer hälsa, styrka och starkare magier. Dessutom kan vi uppgradera lägret och detta påverkar samtliga karaktärer på ett positivt sätt.

De grafiska aspekterna har inte mycket att skryta med annat än att väldigt många karaktärer kan fylla skärmen samtidigt utan att bilden hackar (testet är gjort på PlayStation 4 Pro) allt för mycket. Animationerna kan se riktigt stela ut på sina håll, och stridsfälten är inte särskilt intressanta rent designmässigt.

Förutom att Ultimate-utgåvan bjuder på fler karaktärer så inkluderas också nya sidouppdrag och ett Infinity-läge som är precis som det låter som. För oss som gillar genren är det riktigt underhållande, och timmarna flyger iväg när jag uppgraderar karaktärer, höjer svårighetsgraden (normal-läget är lite väl enkelt) och deltar i mängder av strider. Warriors Orochi 4 Ultimate lär inte omvända någon som inte redan är intresserad av Musou-spel, men för den redan invigde är det riktigt härligt, och det är även en bra startpunkt för den som är intresserad av att prova på genren för första gången.

Recension: Atelier Lulua – The Scion of Arland

Publicerad den av Mikael

När vi senast fick bege oss in i Atelier-seriens universum handlade det om spinoff-äventyret Nelke & the Legendary Alchemists: Atleiers of the New World (se gärna videorecensionen), men nu är det dags för den regelrätta uppföljaren.

Atelier Lulua: The Scion of Arland sätter spelaren i rollen som Elmurulia Frixell, eller Lulua som hon kallas. Hon är en aspirerande alkemist och även dotter till Rorolina Frixell som var protagonisten i Atelier Rorona. Lulua kämpar för att bli en lika bra alkemist som sin mamma, men hon utvecklas inte så snabbt som hon egentligen vill. En dag dimper emellertid en glänsande bok ner i hennes skalle från tomma intet, och snart märker vår huvudrollsinnehavare att hon är den enda som kan läsa vad som står på sidorna.

Boken innehåller recept och andra hemligheter, och nya sidor blir läsbara vartefter hon behöver dem. Texterna behöver emellertid dechiffreras, och hon får hintar om hur detta ska göras. Exempelvis kan vissa platser behöva upptäckas, en viss fiende måste besegras eller ett visst föremål måste skapas. Precis som i seriens andra installationer ligger mycket fokus på att skapa föremål genom alkemi, och dessa hittas ute på fältet – där fiender härjar – i butiker, i staden där hon bor och på en hel del andra platser. Detta krävs både för att huvudberättelsen skall fortskrida samtidigt som de även kan vara välbehövliga i strid. Samtidigt kan Lulua även tillverka föremål som exempelvis ett fiskespö som gör det möjligt att fiska.

När hon och hennes vänner är ute i fält stöter de också på en drös olika fiender. Här handlar det om klassiska turordningsbaserade strider där karaktärerna får ett gäng olika specialtekniker att använda sig av. Här kan även tillverkade bomber, helande föremål och annat som vi skapat komma väl till hands, och det är alltid intressant att se vilka föremål som kan skapas härnäst. Fienderna släpper också en hel del prylar som vi kan använda oss av när vi skapar genom alkemin, och det blir en beroendeframkallande syssla att försöka hitta olika sorters föremål för att sedan bege sig till grytan och skapa något nytt.

Atelier Lulua – The Scion of Arland är ett väldigt mysigt rollspelsäventyr, där karaktärerna känns lagom levande. Vi hittar den spralliga Lulua i huvudrollen och hon backas upp av sin vän Eva och den seriösa svärdmästaren Aurel. Förutom att de såklart finns med i den röda tråden som nystas upp genom huvudhandlingen hittar vi en drös valbara sekvenser där Lulua och Eva kan prata om hur otursförföljd stadens chef för barnhemmet är medan andra kan innehålla ett kort skämt. Det är underhållande och jag blir glad av att spela The Scion of Arland, men karaktärerna är knappast oförglömliga och faller i det stereotypiska facket.

Äventyret börjar i en ganska lugn takt, men snart blir det riktigt spännande. Systemet där vi får skapa nya föremål genom alkemi, testa dem i strid, eller när vi fångar något i vår hov, är riktigt underhållande och beroendeframkallande. Atelier Lulua – The Scion of Arland bjuder på en väldigt mysig rollspelsresa och även om vi kanske får ägna lite väl mycket tid åt att grinda föremål eller erfarenhetspoäng, så är det ett riktigt bra JRPG.