Vi visste att Control Resonant skulle bli underligt, men jag vågade aldrig hoppas på att det skulle bli så pass spännande, välsvarvat och fantastiskt som det faktiskt är.
Vi axlar rollen som Dylan Faden – broder till protagonisten i föregångaren. När jag tar mina första stapplande steg – på vägen ut i från fångenskap – står saker inte rätt till i Oldest House. The Hiss, den entitet som förvränger allt det kommer över har tagit sig ut från den byggnad som varit under rejäl ‘lockdown’ och Manhattan har förvandlats till en livs levande mardröm.
Vägar har omformats till väggar och en form av tak, gatorna fylls av hemska fiender och när man spelar med ett headset eller hemmabiosystem donar och nästan skriker fiendens onda intentioner rakt in i benmärgen. Detta är inte något renodlat skräckspel, men visst tar sig den mörka stämningen in under skinnet och gör sitt för att förgylla den fantastiskt täta atmosfären. Control Resonant är inte längre någon shooter, utan vi har ett märkligt vapen till hands som känns som att det verkligen hör hemma i denna märkliga värld – ett vapen som bland annat kan formas till en enorm hammare, eller alternativet som jag inledde mitt äventyr med – ett vapen som kan svingas runt och göra skada på flera fiender samtidigt, medan det på samma gång kan fälla de allra tuffaste, illasinnade monstren.
Striderna är otroligt engagerande, adrenalinpumpande och detta förmedlas på ett ypperligt sätt både designmässigt, grafiskt och med en ljudbild som donar och verkligen är så talande för den tuffa strid jag befinner mig i. Till min hjälp kan jag exemeplvis kalla fram en ”summon” – i det här fallet en märklig boll full av kraft som hjälper mig med att attackera fienden. Denna ”medhjälpare” kan även ge mig andra typer av fördelar, som när jag använder mitt vapen till att sätta eld på fienden, eller att den kan ge mig liv när jag befinner mig nära den. Färdighetsträdet är fullt av spännande inslag som förändrar upplevelsen jag har med striderna – likaså våra förmågor att röra oss runt i världen och under dess strider.
Vi har en stor, spännande spelvärld att utforska i där denna fiktiva version av Manhattan har formats om av The Hiss och alla konsekvenser det får för både gravitation och händelser. Vi hittar spännande hemligheter, som lådor med material – men framförallt uppgraderingar som ger oss en längre livmätare och power – som vi använder till specialkrafter som tidigare nämnda ”summon” eller exempelvis ett hårt slag ned i marken som gör större skada om vi hoppar ifrån en hög höjd. Sedan är tycker jag verkligen att de löst själva ”levelsystemet” på ett spännande sätt där vi levlar upp i varje del av världens områden. När vi exempelvis går från nivå ett till nivå två inom ett område så kan vi låsa upp saker som gör livet enklare i just det området – så som att fienden droppar mer materia som ger oss liv, eller att vi får möjligheten att se alla mer rejäla hemligheter just här. Det lockar mig till att göra alla de mindre uppdrag där vi bland annat får hjälpa personer i FBC – Federal Bureau of Control – att skydda ett objekt mot elaka fiender, eller märkliga saker som att jaga en barnvagn som rör sig snabbt över världen där vi verkligen behöver använda oss av våra parkour-krafter som Dylan besitter där vi både kan dubbelhoppa, sväva en liten stund och dasha fram genom luften. Dessutom blir det nästan lite av en Metroidvania-upplevelse på det sättet att vi lär oss nya förmågor som gör att vi bland annat kan laborera med gravitationen och göra väggar och tak till golv, och när jag hoppar, svävar och dashar fram genom luften och samtidigt har full kontroll på gravitation där jag med nästan nålprecision kan ta mig fram och landa på en till synes omöjlig plats så känner jag både en känsla av frihet, men samtidigt en mörk hopplöshet som vilar på den atmosfär spelet byggs upp med.
För gameplay-delen är verkligen toppen, plattformshoppningen, sättet jag tar mig fram på och de fantastiska striderna där jag verkligen slåss med Dylans liv som insats. Men det är berättelsen, värdsbygget och alla mystiska och kusligt konstiga moment som verkligen får Control Resonant att skilja sig från några av spelbranschens riktigt bra spel. Jag undrar hela tiden vad som egentligen händer samtidigt som jag är oerhört nyfiken på vad som kommer här näst – och Remedy har nästan inga gränser här när det kommer till att överraska mig som spelare. Det är konstigt på ett sådant bra sätt som utmanar Death Stranding på det segmentet, och när man förväntar sig det oväntade så är det verkligen en konst när den finska utvecklarstudion lyckas överraska mig ändå.
Control Resonant är så fyllt av märkliga, spännande och mystiska situationer – episka moment och händelser som får mig att känna. Känslorna pyr fram där jag minst anar det, och när röstskådespelare, musik, grafik, design, gameplay och en fantastisk atmosfär gör det hela till en upplevelse som får mig att glömma bort att det handlar om ett spel går det inte annat än att kalla det för ett mästerverk.
Ibland talar jag mig varm om mindre utvecklarstudior som skapar spel med hjärta, där passionen lyser igenom trots bristerna. Här har vi ett AAA-spel utvecklat med samma hjärta och passion, där alla beståndsdelar sitter och skapar en upplevelse jag aldrig varit med om tidigare. Det är unikt, men inte bara för sakens skull, här har vi en mening med det unika och märkliga – det är så många sekvenser som jag vill tala om, men som jag givetvis inte ska spoila för någon. Huvuduppdragen är så spännande att jag har svårt att slita mig, där jag bland annat hoppas att finna systern Jesse, men mycket mer än så vill jag inte avslöja för er. Här har vi istället en huvudkaraktär i denna mörka, fiktiva version av Manhattan som lider av ett tungt förflutet, och när jag stöter på andra överlevare, och starka karaktärer vill jag bara supa in mer av världen. Det är sällan som jag läser större delen av dokument och ”dagböcker” i spel, men här vill jag ta in allt som Remedys spel har att erbjuda.
Mina tankar förs ibland till filmer som Matrix och spel som tidigare nämnda Death Stranding (angående allt det underliga som händer), men de har gett oss en uppföljare som är helt egen och det är en upplevelse som inte riktigt går att jämföra med något annat. Detta förgylls också av riktigt smarta pussel, speciellt när det kommer till några av spelvärldens hemligheter. Vi kan få en hint om hur något skall lösas, men vi får lista ut tillvägagångssättet på egen hand och de lyckas få mig att både känna mig smart och rikligt belönad när jag väl lyckas. Och sidouppdragen är ofta lika spännande som huvuduppdragen, där vi får både kortare uppdrag och andra som löper vidare där vi nystar i händelserna genom större delen av äventyret.
Sedan har vi förstås bosstriderna som är riktigt intensiva. Här får vi nytta av alla våra förmågor vi har lärt oss, uppgraderingar för vapnet, men också att vi själva blir bättre med tiden som spelare. Ingen boss har varit den andra lik, och det finns också en hel del mäktiga sidobossar som sedan ger oss en riktigt god belöning om vi lyckas gå vinnande ur striden. En aspekt som jag uppskattade mer än vad jag egentligen trodde är också att vi inte har något material själva som vi kan använda för att höja livmätaren (förutom vissa förmågor som ger oss liv). Under bosstrider så ser vi längs dess livmätare flera blåa punkter, och när vi åstadkommit en viss mängd skada så släpper denne lös en materia som ger oss liv. Även det känns eget för spelet, och jag behöver inte heller hålla koll på min egen livmätare lika ordentligt i dessa episka och intensiva bataljer.
Control Resonant är otroligt snyggt även i performance-läget. Visst blir det lite grynigare, men alla detaljer på världen och inte minst de fiender vi stöter på är oerhört imponerande. Här siktas det på 60 bilder per sekund, och visst går bilduppdateringen ned ibland, men det har aldrig varit vid tillfällen som har stört spelupplevelsen.
Control Resonant är en av årets allra starkaste spelupplevelser, det bjuder verkligen på något eget, annorlunda, märkligt och helt galet fantastiskt. Det är ett spel som byggts av passion och hjärta samtidigt som det verkligen har fått den där AAA-poleringen som gör det till ett spel jag fortfarande kommer att prata om i åratal framöver.
Betyg: 10 av 10
Testat till PS5
Finns även till:
Xbox Series X/S
PC
X PLAY! ZINE 