Recension: Onimusha: Way of the Sword

Onimusha har tagit sig in i modern tid och med Way of the Sword får vi äntligen slåss mot elaka och illasinnade Genma-fiender igen. Det feodala Japan är gestaltat i en lika mörk tappning som vi minns från serien som startade och blomstrade på PlayStation 2. Det var en grafisk fest där och då och saken är inte sämre när vi tar kontrollen över Musashi Miyamoto.

Onimusha: Way of the Sword kan se ut som en soulslike vid en första annblick, men det tillhör inte den blodigt svåra genren. Istället får vi ett actionäventyr där striderna känns oerhört finslipade, som ett rinnande vatten, och med en känsla av att verkligen svinga sitt svärd och samtidigt ‘clasha’ samman med fiendernas vapen. Vi har en semiöppen fiktiv värld av östra Kyoto som angripits av Genma-fiender där en röd dimma täcker stora delar av staden, och vi rensar staden från otyg för att göra den så trygg som möjligt igen.

När jag möter de mer vanliga fienderna går det smidigt, jag parrerar, kastar mig undan och sparar på mina specialförmågor till de brutala bossarna. När jag går runt i staden så vilar ett visst lugn – jag vet att jag kommer att kunna spöa fienderna med mitt svärd, samtidigt som jag ändå utmanas när jag tar mig till avstickande platser som är mer linjära – jag stöter på fiendekonstellationer som sätter mig på prov – men de är i de fantastiska bosstriderna som den stora utmaningen kommer.

Filmsekvenserna är oerhört snygga, och när jag sedan får ta kontrollen över Miyamoto igen görs det i en snygg övergång. Det känns verkligen som att vi möter de hemska fienderna som visas upp i de ‘cutscenes’ vi får se, och när jag ställs emot de storslagna bossarna blandas känslorna mellan ren förtjusning och skräck. Dessa strider är riktigt utmanande, och det kan gå från att bli rent ut sagt mörbultad och död på några attacker, till att allt verkligen sitter och jag får se den stora besten dö och känna ren eufori. Vissa anfall behöver pareras med svärdet, andra behöver en vältajmad ”dodge” – där jag kastar mig undan attacken. Lyckas jag leder båda till att jag kan dela ut stryk, och så har vi så kallade Oni-vapen som är vår rediga specialare. När vi får en öppning kan vi använda någon av dessa som alla bjuder på sin unika förmåga – så som att vi gör att fienden tappar mer uthållighet vilket i sin tur kan leda till att vi kan dela ut en riktigt kraftfull attack. Dessutom får vi snart tillgång till en pilbåge, och att sätta pilar i huvudet på fienderna är oerhört tillfredsställande, eller när vi använder den för att skjuta bort fiendens skyddande rustning. Bossarna är svåra, men den som vill ha en lite mer lättsmält spelupplevelse kan förstås gå ned en svårighetsgrad för att sänka utmaningsgraden.

Dessa bossstrider kan emellertid vara oerhört cinematiska – cinematiska på ett sådant sätt att vi fortfarande spelar och har kontrollen över det vi gör – det känns som att vi är där, vi är Miyamoto och slåss mot ett redigt helvete där demoner försöker ta över Kyoto. Dessutom gillar jag verkligen spelets tempo – efter att ha växlat upp rejält under en bosstrid får vi tid till att andas ut. Vi kan göra spännande sidouppdrag, leta runt efter skatter och hemligheter i staden, eller så leder huvudberättelsen in oss på lugnare partier med ett och annat mindre pussel – för att inte tala om en drömlik dimension där guldådror fullkomligt glittrar i bergen och där vi tar oss fram över små öar uppe i luften.

I ingressen berörde jag den grafiska fest som Onimusha: Way of the Sword bjuder på, och det är verkligen en ren fröjd för ögat – något som skapats i Capcoms egna RE-motor. Det ser så sjukt bra ut samtidigt som det flyter i väldigt stabila 60 bilder per sekund – vilket förstås är oerhört viktigt för att precisera den nålskarpa tajmingen som krävs för att gå vinnande ur bosstriderna. Musiken gör verkligen sitt för att sätta den rätta stämningen – en stämning om ond bråd död, men där vi samtidigt får en värld som jag trivs i. Ljudeffekterna är också riktigt bra där ljudet och både ser och hör hur kroppsdelar från fienden huggs av (detta går att stänga av i viss mån för den som föredrar), och jag hör verkligen när svärd klingas samman på ett väldigt trovärdigt sätt. Den episka stämningen förgylls förstås också av ljudupplevelsen, och hela den audiovisuella upplevelsen är verkligen toppen.

Hela världen som Capcom har byggt kring Onimusha: Way of the Sword är fantastisk – berättelsen och stämningen med sin fantastiska design som sedan kommer till liv med en helt underbar atmosfär. Möjligheterna att uppgradera en mängd olika attribut – både vad gäller livmätaren, men också andra aspekter som gör att vi delar ut mer skada och lär oss använda våra förmågor på ett ypperligt sätt – gör det hela än mer beroendeframkallande i positiv mening. Speciellt när själva kärnan, striderna, är något av det bästa genren har att erbjuda.

Onimusha: Way of the Sword är ett av årets allra bästa spel och jag har svårt att se att det inte skulle vara med och slåss om topp-tre-placeringarna när jag summerar spelåret i vinter.

Betyg: 10 av 10
Testat till PS5
Finns även till:
Xbox Series X/S
Nintendo Switch 2
PC