Recension: Sonic Frontiers

Sonic Frontiers mixar seriens tidigare plattformsingredienser och mixar det med en öppen, mystisk värld fylld av plattformsgodis vi känner igen från tidigare Sonic-äventyr.

Sonic, Tails och Amy är ute på äventyr och försöker ta reda på varför Chaos-smaragderna har hamnat på Starfall Islands, men när de flyger fram med Tales plan sugs de in i ett maskhål. Vår blåa igelkott lyckas fly och ta sig till en av öarna, men Tails och Amy hamnar i en underlig digital värld.

Vårt mål blir helt enkelt att hitta våra vänner och återföra dem till den verkliga världen igen och vi kan fortfarande prata med vännerna då de projekteras, men visas upp med en och annan visuell störning. För att göra det måste vi undersöka mystiska öar, och till en början känns det otroligt rörigt. Vi ska samla på hjärtan, kugghjul, åka på varenda räcke vi hittar och klättra på gröna väggar som insinuerar att vi kan få fäste på dem. Det känns som om någon bara kastat ut ramper som ger oss en hiskelig Sonic-fart och att navigera på den överproppade kartan vi får framför oss känns ohållbart. Filmsekvenserna avlöser varandra och Amy verkar mest intresserad av att hjälpa några söta små stenvarelser än att komma tillbaka från cyberspace. Men ju mer jag spelar, och allt börjar falla på plats, ju mer underhållande blir det.

Fortsätt läsa Recension: Sonic Frontiers
Annons

Recension: A Plague Tale Requiem

A Plague Tale Innocence slog ned som en stor bomb under 2019. Jag hade haft ögonen på spelet sedan det visades upp på E3 året innan, men att det skulle vara en sådan hemskt bra upplevelse (med betoning på hemskt) trodde jag aldrig. Nu får vi återigen besöka 1300-talets Frankrike då uppföljaren Requiem tar vid sex månader efter att det första spelet slutade.

När vi äntligen får återse Amicia och Hugo de Rune ser deras liv ut att vara relativt gott. De springer utför ett öppet fält och leker med deras vän Lucas samtidigt som vi får lär oss några av äventyrets grundläggande spelmekaniker som att smyga upp bakom fienderna och skjuta stenar med slangbellan. Hugo, som tidigare varit så pass sjuk att han inte har fått uppleva mycket av världen tidigare, är överlyckligt när han äntligen får vara med och göra sådant andra barn tar för givet. Requiem är dock inte någon solskenshistoria. Det är fortfarande hemskt, hemskt bra.

Se gärna videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Fortsätt läsa Recension: A Plague Tale Requiem

Recension: Resident Evil Village – Winters’ Expansion

Resident Evil Village var ett av fjolårets allra bästa spel och nu förlänger Capcom upplevelsen med Winters’ Expansion.

Tillhör du skaran som tycker om kameraförändringen från Resident Evil 7 – där serien fick en förstapersonsvy eller föredrar du Resident Evil-seriens klassiska tredjepersonskamera? Nu kan du helt enkelt välja själv.

Förstapersonsperspektivet skapar dramatik när vi får se vissa specifika sekvenser i närbild, men det känns faktiskt mer naturligt att se Ethan med kameran över axeln och jag känner igen rörelsemönstret från nyversionerna av Resident Evil 2 och 3. Även om jag utnämnde Resident Evil Village till årets spel i fjol, något jag fortfarande står fast vid, så känns det än mer naturligt att få spela i tredjepersonsperspektivet när jag börjar det stämningsfulla och skrämmande äventyret på nytt.

Fortsätt läsa Recension: Resident Evil Village – Winters’ Expansion

Recension: The Chant

The Chant är ett atmosfäriskt skräckäventyr som inspirerats av 70-talets skräckfilmer med kulttema, och när Jessica Briars kliver i land på Glory Island är hon förstås helt oförberedd på öns mörka hemligheter.

Jessica, eller Jess som hon kallas, åker ut till ön efter att hennes vän Kim bearbetat protagonisten ett bra tag. Tillsammans delar de de ett tungt bagage där deras förflutna plågar dem, men nu hoppas dem kunna få en mer harmonisk relation. Huvudrollsinnehavaren är fortfarande väldigt skeptisk och det blir inte bättre när hon får byta om till samma sorts kläder som de andra öborna. Mina tankar förs oavkortat till Manson-kulten med dess användning av hallucinogena droger, och när en ritual går fel i inledningen av The Chant öppnas en port till en annan dimension. Det som skulle vara en plats att dämpa de inre demonerna släpper istället lös dem och när den livs levande mardrömmen startar.

Kika gärna på videorecensionen på SpelPaus.
Fortsätt läsa Recension: The Chant

The Last of Us blir brädspel

Att The Last of Us är ett av de mest hyllade spelen genom tiderna, och nu växer varumärket ytterligare när Naughty Dog slår sig ihop med Themeborne (utvecklarna bakom Escape the Dark Castle och Escape the Dark Sector) för att göra ett brädspel.

Den 8 november startar en Kickstarter för brädspelet The Last of Us: Escape the Dark, och även om informationen än så länge är knapphändig, så beskriver utvecklarna det som en roguelike där flera spelare behöver samarbeta.

Vi får också se en bild som visar upp The Last of Us: Escape the Dark.

Recension: Mario + Rabbids Sparks of Hope

Ubiosft levererar inte ett vanligt taktiskt rollspel utan ett färgsprakande äventyr full av Mario-charm.

Mario + Rabbids Sparks of Hope är min första bekantskap med den här serien som startade med Mario + Rabbids Kingdom som släpptes till Nintendo Switch under 2017. Äventyret börjar i en humoristisk, solig och färgglad ton där Mario, Princess Peach och Luigi umgås med de tokiga Rabbids-karaktärerna som såklart har ett bus i bakfickan. Snart gör dock den onda varelsen Cursa livet surt för Mario-gänget och vi måste rensa världarna från den mörka geggan Darkmess.

Fortsätt läsa Recension: Mario + Rabbids Sparks of Hope

Recension: Various Daylife

När jag såg den mysiga trailern för Various Daylife under Nintendo Direct blev jag nyfiken direkt, men det var den konstiga och anspråkslösa titeln som faktiskt fick mig att bli riktigt intresserad.

Utvecklarna Team Asano har gett oss fantastiska spel som Octopath Traveler samt Triangle Strategy och med Various Daylife känns det verkligen som om de anammar det där med intetsägande titlar på riktigt. Various Daylife är emellertid inte purfärskt utan har tidigare funnits via prenumerationstjänsten Apple Arcade. Här började varningsklockorna dock ringa för mig, för ett mobilspel kan väl inte vara speciellt kul? Jodå, det kan det faktiskt.

Fortsätt läsa Recension: Various Daylife

Recension: The Diofield Chronicle

Prisjägarna i förbandet Blue Fox strider för en hertigs räkning när ett politiskt krig letar sig ut på stridsfältet. Square Enix och Lancarse levererar ett rollspelsäventyr där striderna påminner mig om Final Fantasy Tactics i realtid.

Berättelsen kretsar kring ett krig om en värdefull naturresurs och världsbygget känns som en mix av fantasy, nutiden och medeltiden på samma gång. Men, när vi kliver ut på stridsfältet känns det som att det lika gärna skulle kunna vara en modern tolkning av tidigare nämnda Final Fantasy Tactics där det turbaserade striderna byts ut mot realtidsbataljer. Vi basar över fyra olika karaktärer på samma gång och kan exempelvis rida fram med en ryttare som rör sig snabbare och kan attackera flera fiender på samma gång och dra på sig ‘aggro’ (fiendens uppmärksamhet), medan min närstridskrigare kan ställa sig bakom fienden för att göra mer skada. Samtidigt står mina två magiker en bit ifrån, en vars högsta fokus är att hela gruppen medan den andra kastar svart magi på så många fiender det bara går.

Fortsätt läsa Recension: The Diofield Chronicle

Recension: Valkyrie Elysium

Mänskligheten är vid ruinens brant och Odin är skadad efter en mäktig strid med Fenrir. Därför får valkyrian Maria, Odins vasall, bege sig ut för att rädda världen i ett äventyr som kretsar kring nordisk mytologi.

Medan originalet, Valkyrie Profile, är ett turbaserat rollspel så rör sig Valkyrie Elysium mer mot actionorienterade spel som Devil May Cry och Bayonetta. Vi utgår ifrån ett tempel i Asgard där Odin sitter på sin tron och ger oss order om vad vi ska göra härnäst och vi väljer sedan om vi ska gå vidare i huvudberättelsen eller bege oss ut på ett sidouppdrag.

Fortsätt läsa Recension: Valkyrie Elysium

Recension: Return to Monkey Island

Vad är egentligen hemligheten med Monkey Island? Det är äntligen, äntligen dags att ta reda på det.

Min första bekantskap med Monkey Island-serien hade jag till Amiga. Jag minns att jag blev förvånad över att jag inte spelade som en apa, men det var min allra första introduktion till peka-och-klicka-genren och jag fick hjälp av min bror att förstå vad som sades och vad jag skulle göra. Min engelska var inte tipp-topp, men äventyret skulle få mig förälskad i denna genre, och med Return to Monkey Island så besannas mina barndomsdrömmar och det är både nostalgiskt och fräscht att spela detta äventyr till Nintendo Switch.

På förhand var jag dock lite oroad över det nya grafiska valet, men efter att ha sjunkit in i spelet och tagit mig till resans slut känns det bara helt klockrent – som om det är precis så här det faktiskt skulle vara. Den magiska stämningen som avslutades med Monkey Island 2: LeChuck’s Revenge (tidigare uppföljare saknade både magin och Ron Gilbert vid rodret) får här nytt liv, och tillsammans med veteraner från original-teamet knyter Gilbert ihop säcken för piraten Guybrush Threepwoods fantastiska äventyr.

Fortsätt läsa Recension: Return to Monkey Island