När PlayStation – Sonys första konsol – var relativt ny på marknaden var jag begeistrad i 3D-grafiken och de miljöer vi nu kunde röra oss runt i. Detta gick förstås även till Nintendo 64 samt Sega Saturn, men det var konsoler jag skulle införskaffa först senare. Jag åkte dock på rent horribla snedköp, att bara plocka ett fodral från spelbutikernas hyllor och kika på bilderna på baksidan, som jag tidigare gjort till exempelvis Sega Mega Drive och Nintendo 8-bitars, fungerade helt enkelt inte för mig längre.
Det var då jag kom i kontakt med fysiska speltidningar på allvar och det blev förstås en prenumeration på Super Power (som senare fick namnet Super Play) och Svenska PlayStationmagasinet. Då kunde jag helt plötsligt få upp ögonen för spelgenrer jag aldrig fattat något tycke för tidigare, och det blev betydligt lättare att greppa vilka spel jag skulle lägga mina pengar på – oftast räckte de inte till mer än ett par fullprisspel om året vid den här tiden.
Men när det var dags för lanseringen av Castlevania: Symphony of the Night läste jag ett par recensioner som hyllade Konamis numera klassiker. För mig, som var runt 11 år vid den här tiden, var det obegripligt hur något som rörde sig på ett liknande sätt som spel jag hade spelat på de tidigare konsolgenerationerna, kunde vara värt att lägga både tid och pengar på. Det tilltalade mig inte alls grafiskt vid den här tiden, och grafik var något av de allra viktigaste parametrarna för mig kring 1997.
Det skulle dröja till ~2002 innan jag köpte mig ett exemplar av Castlevania: Symphony of the Night och det slog verkligen ned som en lyckobomb. Jag fullkomligt älskade spelet och det utmynnade i en av mina allra bästa spelupplevelser någonsin. Spelmekaniken, alla gömda hemligheter, den fantastiska designen tillsammans med musiken skapade en alldeles underbar atmosfär som jag är otrolig glad över att jag fick uppleva där och då.
Någonstans här började jag inse att fantastisk grafik alltid är trevligt, men att det absolut inte är allt – och långt ifrån det viktigaste. Nu är visserligen Castlevania: Symphony of the Night riktigt snyggt, men jag förstod att design, gameplay, musik och så mycket andra aspekter kunde lyfta en spelupplevelse till skyarna.
PlayZine 