Ett mörkt berättelsedrivet äventyr med Dr. Henry Howard Holmes (mer känd som H. H. Holmes) som huvudtema låter som en perfekt inramning för ett skräckspel. Men hur väl lyckas Supermassive Games med att förvalta idén? The Devil in Me är den fjärde och sista delen i The Dark Pictures första säsong och tillsammans med en del nyheter får vi det längsta spelet i serien hittills.
H. H. Holmes var Nordamerikas första seriemördare och ökänd för att ha drivit ett makabert hotell – en byggnad som sedan kom att kallas för ”Mordslottet” då det byggdes enkom med morden i åtanke (även om den verkliga historien verkar skilja sig mot ryktena som spreds). Under prologen av The Devil in Me får vi stifta bekantskap med ett gift par som är på väg till Chicago för att gå på en världsutställning, och de tar förstås in på H. H. Holmes hotell, men lyckas de ta sig levande därifrån?
Efter en prolog som sätter tonen för skräckupplevelsen, med en kuslig atmosfär och en känsla av att aldrig känna sig säker, träffar vi på Lonnit Entertainment som ligger farligt nära konkurs. Det är ett team som gör dokumentärer och när de får en inbjudan av Charles Du’Met ser de sin stora chans att få skutan på rätt kurs igen. De får möjligheten att besöka en replika av det ”mördarslott” som Holmes själv byggde, men gruppen får inte yppa ett ord om att de ska dit. Allt är väldigt hemligt och ensemblen får stränga order om att inget får filmas eller dokumenteras utan ett klartecken från föreståndaren själv.
Precis som i tidigare spel i serien får vi vara med och påverka berättelsen där små saker kan få stora konsekvenser för vad som ska hända. Och jag fäster mig snabbt vid karaktärerna som känns levande, även om jag inte tycker om alla av dem. Det skapas en god dynamik, och att få vara med och bestämma för vilken ton de ska hålla i dialogerna är inte lika lätt som det låter. Vi har en begränsad tid för att välja hur de ska förhålla sig till det som sägs, och i stundens hetta kan det bli väldigt fel.
Det blir en riktigt skrämmande resa, både i form av rena ‘jumpscares’, men det infinner sig också en känsla av att döden kan lura runt varanda hörn eller bakom varje dörr. Vi måste hålla nerverna i schack med hjälp av ‘quick time events’ när faran befinner sig precis bredvid vårt gömställe och till synes obetydliga val kan vara skillnaden mellan liv eller död för någon av karaktärerna. Och precis som tidigare rullar berättelsen vidare även om någon eller några av karaktärerna dör. Skyltdockor får också en stor plats, och det slutar aldrig att vara en läskig ingrediens i alla former av skräck.
Ett av de nya tillskotten i The Devil in Me är att karaktärerna kan använda sig av olika föremål och även hitta prylar som kan användas på olika sätt. De kan till exempel använda sig av tändare eller ficklampor för att få en ljuskälla i mörka områden, och vissa av karaktärerna har även exklusiva föremål för just dem – så som en kamera eller ett kort som kan användas för att öppna låsta lådor. Det är en smart ingrediens som tyvärr inte används tillräckligt mycket genom äventyret och detsamma gäller spelets pussel. Under vissa tillfällen får vi tänka till en aning för att lösa vissa problem, eller flytta lådor precis som i A Plague Tale-serien. Men tyvärr går de inte hela vägen med pusslen utan lägger sig på en simpel nivå där det endast blivit lite av en tankenöt en gång, och det var när jag inte hittade var jag skulle gå för att ta mig vidare från platsen. För områdena är större än tidigare och vi hittar ledtrådar och små hemligheter var vi än går. Tavlorna som ger en föraning om något farligt som kan inträffa finns förstås kvar, men vi kan också hitta information som kan komma att påverka berättelsen. Det slutar med att jag försöker dammsuga varje hörn, men när något, eller rättare sagt någon, rör sig förbi utanför ett fönster eller ett hål i väggen, isar det i magen och jag glömmer plötsligt bort allt som inte har med karaktärens överlevnad att göra.
Vi kan förstås spela The Devil in Me själva eller tillsammans med vänner över nätet eller lokalt. Själv har jag spelat både ensam och tillsammans med en vän online, och man kan tro att det blir mindre läskigt när man delar upplevelsen. Men när vi befinner oss med olika karaktärer på varsin plats, och jag hör hur min vän skriker till blir det betydligt läskigare och att sedan få höra om vad den andra är med om är riktigt spännande och tillför ytterligare ett intressant sätt att spela detta skräckäventyr på.
Mina upplevelser med The Devil in Me har varit väldigt goda även om min resa inte har varit fri från problem. Ibland har det varit bökigt att hitta rätt position som gör det möjligt att integrera med ett objekt och det har varit tillfällen där animationer avslutats med ett ryck. Dessutom har skuggor placerats fel samtidigt som AI-styrda karaktärer har stått och gått mot en vägg vid några tillfällen. De största tekniska problemen har jag dock upplevt när jag spelat tillsammans med någon annan över nätet där min medspelares karaktär exempelvis har kunnat stå flera meter upp i luften. Om det berott på uppkopplingen eller inte låter jag vara osagt, men det har även varit problem för den karaktär som jag själv styrt. Vid ett tillfälle när jag skulle flytta en låda fladdrade armarna som om de vore flaggor under extrem vind, utan att det var möjligt att flytta lådan.
Den nya formen av spelmekanik är intressant, även om potentialen inte utnyttjats, liksom pusslen som gärna hade fått utmana mer. The Devil in Me bjuder emellertid på tio timmar av riktigt atmosfärisk skräck som vi får uppleva med intressanta karaktärer både vad gäller teamets medlemmar och antagonisten som är ute efter deras liv. Det finns ett helt gäng minnesvärda sekvenser som levereras i H. H. Holmes hotell-replika, och temat förvaltas på ett ypperligt sätt i The Dark Picture-seriens bästa spel hittills.
Betyg 8/10
Testat till PS5
Finns även till:
PS4
Xbox Series X/S
Xbox One
PC
X PLAY! ZINE 