Warhammer 40.000: Boltgun gör en modern tolkning av de pixliga, klassiska förstapersonsskjutarna som Doom och Duke Nukem samtidigt som vi får besöka universumet där mänskligheten gör allt i sin makt för att dra ut på sin egen undergång.
Trots sitt högteknologiska och intergalaktiska samhälle så står mänskligheten inför en till synes omöjlig uppgift att överleva när vi ställs mot ett övermäktigt motstånd från universums alla hörn. Detta actionpackade äventyr utspelar sig efter händelserna i Warhammer 40,000: Space Marine och spelaren axlar rollen som en marinsoldat vilken imperiet har skickar när en grupp tekniska präster experimenterar med en mäktig kraftkälla. Berättelsen får emellertid inte så stor plats vilket inte gör speciellt mycket när det är den brutalt klassiska förstapersonsskjutarfesten är ingrediensen som lockar allra mest. Men den mörka dystopin gör sig tydlig redan vid inledningen när landingsfarkosten dödar hela spelarens trupp av soldater – förutom protagonisten själv.
I sann klassisk förstapersonsskjutaranda får vi slåss mot mängder av ondingar på labyrintlikande banor och det är en blodig upplevelse där vi självfallet får börja med bland annat en bultpistol – precis som titeln antyder och ett automatgevär. Dessutom får vi tillgång till fler vapen som en hagelbrakare och ett plasmavapen och alla har sina för- och nackdelar som gör de fördelaktiga i olika situationer. Jag hittar ändå några favoriter som jag fortsätter att spela med, och behöver lyckligtvis inte byta vapen hela tiden beroende på vilka fiender och situationer jag ställs inför.
Vapnen känns tunga där både skärmen och kontrollen skakar, men att styra siktet känns aningen oprecis. Men vad gör det när vi ändå har rikligt med ‘aimassist’ vilket gör att det räcker att träffa tillräckligt nära en fiende för att denne ska ta skada. Och det krävs verkligen att vi träffar fienden när det kan vara rikliga mängder av dem som vi ställs inför och i dessa frenetiska strider är det en ren fröjd att fullkomligt bomba på med de maffiga vapnen, slänga granater och samtidigt akta oss för motelden. Jag kastar mig ned för avsatser, och det det är ett ofantligt härligt röj med spännande fiender och konstellationer som gör att jag hela tiden måste tänka snabbt för att lyckas.
Det är en nostalgisk upplevelse för oss som spelade de tidiga pixliga 3D-skjutarna när de var heta. Att jag sedan får leta efter nycklar, hitta hemligheter och annat gott gör inte saken sämre. Jag uppskattar även den klassiska uppdragsdesignen där vi klarar bana efter bana och får ordentliga brytpunkter där det känns naturligt att ta en paus, eller helt enkelt veta att jag har tid att ge mig på en bana till.
Striderna känns också lagom svåra, det blir aldrig för utmanande, men jag känner hela tiden att jag stöter på motstånd. Samtidigt som jag skjuter utomjordingar och giftgrodor så måste vi också navigera oss på banorna. De större miljöerna kan vara lite svåra att navigera på, som när jag exempelvis går igenom en korridor, och slutar på samma plats där jag började. Men det gör mig på något sätt ändå glad, jag vill utforska varenda hörn, hitta hemligheter och skjuta alla ondingar som jag hittar. Det känns som att jag återvänder till 90-talet, men på ett modernt sätt med en fräsch kontroll, riktigt snygg pixel-3D och röjig action när den är som allra bäst.
Warhammer 40.000 är en riktigt underhållande förstapersonsskjutare med så mycket retrokärlek att nostalgin sprudlar. Att skjuta loss med de tunga vapnen och samtidigt få ta del av den där klassiska actionupplevelsen är riktigt underhållande och det flyter också riktigt bra till Nintendo Switch.
Betyg: 8 av 10
Testat till Nintendo Switch
Släpptes nyligen fysiskt till formatet och finns tillgängligt digitalt sedan tidigare.
Finns även till:
PS5
PS4
Xbox Series X/S
Xbox One
PC
X PLAY! ZINE 