Recension: Lost Judgment – The Kaito Files

Detektiven Takayuki Yagami har dragit upp i bergen för att ta hand om ett fall, och det sätter sidekicken Kaito Masaharu i huvudrollen.

Kaito är en riktigt snäll kille som har sitt hela känsloregister utanpå kroppen – han är en best. Han lyssnar mer på sitt hjärta än han använder sitt huvud och tidigare har jag inte riktigt fallit för karaktären. Men i The Kaito Files visar Sega verkligen att han har ett djup och han överglänser till och med Yagami.

Berättelsen vi får uppleva tillsammans med Kaito är dessutom den absolut bästa vi har fått uppleva i Judgment-serien hittills. Det börjar med att en man kommer in på Yagamis och Kaitos detektivbyrå och berättar att hans fru är försvunnen under mystiska omständigheter. Det låter kanske som ett klassiskt och beprövat koncept inom deckargenren, men det leder Kaito tillbaka till hans ungdom – vi får se honom med spikfrisyr som skvallrar om att det rör sig om 90-talet – och resan är oerhört spännande redan från start och hela vägen in i mål.

Det känns som en oerhört påkostad DLC, och allt handlar om huvudberättelsen i denna expansion. Det finns inte en massa sidouppdrag som vi är vana vid när det kommer till Yakuza– och Judgment-serien, och berättelsen flyter på i en betydligt bättre takt än originalspelet. Nu låter det nästan som att jag inte är så förtjust i Judgment, men faktum är att just Yakuza– och Judgment-serien är några av mina absoluta favoriter.

Förutom alla påkostade filmsekvenser och att vi får vandra runt i den semiöppna världen, eller rättare sagt staden Kamurocho, spela ett och annat arkadspel så som klassiska Space Harrier, så får vi förstås spöa fiender i sann beat-em’-up-anda. Kaito använder sig av två olika stridsstilar, där ”Brusier” är mer balanserad och här är han lite smidigare. Själv spelar jag emellertid mest med ”Tank”-stilen eftersom att den passar just Kaito bäst och är precis sådär over-the-top som Yagamis sidekick är när han blir sur. Förutom att vi kan plocka upp motorcyklar (som visserligen fungerar med ”Brusier”-stilen också) och soppa fienderna med så spänner sig Kaito när vi ställer oss i försvar och tar emot stryk från alla håll och kanter utan att han tar någon skada (förutom när det kommer till starkare attacker).

Kaito är ju också en detektiv och precis som i Judgment får vi utföra kriminalarbete ute på fältet. Till skillnad från Yagami så har Kaito smått övermänskliga sinnen. Han kan känna doften av något på flera meters avstånd, höra saker som inte ett vanligt mänskligt öra klarar av och ser ting som få andra kan. Det tillför ett litet nytt sätt att angripa vissa sekvenser, samtidigt som det inte skiljer sig särskilt mycket från andra typer av äventyrsspel där vi behöver leta efter prylar och annat för att ta oss vidare i berättelsen. Dessutom så innehåller The Kaito Files en av de ökända sekvenserna där vi ska skugga och följa efter en viss karaktär utan att hen upptäcker oss. Vi gömmer oss bakom väggar och andra saker som finns, och fler än en gång råkar jag kliva upp på något istället för att huka mig vid dess kant, men då är det tur att vi kan trycka på en knapp som låter oss plocka upp mobilen för att smälta in i omgivningen.

Efter att Sega hamnade i en dispyt med Johnny & Associates, som är agenturen bakom Takayuki Yagamis skådespelare – Takuya Kimura – ryktades det om att Yagami skulle kunna komma att försvinna från Judgment-serien i framtiden. När Sega ville porta Lost Judgment till PC satte Johnny & Associates stopp för detta, men oavsett om Yagami kommer att agera huvudrollsinnehavare eller inte i en eventuell uppföljare, så är jag absolut inte orolig längre. Visst är Yagami en bra huvudrollsinnehavare, men efter denna expansion är jag väldigt säker på att även Kaito skulle kunna axla rollen som protagonist med bravur.

The Kaito Files är en fantastisk expansion med några av Judgment-seriens bästa filmsekvenser samt bossar och det har verkligen en helt fantastisk japansk atmosfär. Det är spännande precis hela tiden och när det tar slut efter runt sex timmar har jag varit med om något som jag antagligen aldrig kommer att glömma.