Resident Evils skapare, Shinji Mikami, har tillsammans med sin studio Tango Gameworks släppt ett av årets mest efterlängtade actionäventyr – Ghostwire: Tokyo.
När huvudrollsinnehavaren Akito vaknar upp efter en olycka har Tokyo nästan helt och hållet tömts på folk och en ande som kallas för KK tar sig in i protagonistens kropp. Det är knappast något som Akito välkomnar, men snart upptäcker han att KK:s krafter behövs för att han ska kunna ta sig fram i ett demoninfesterat Tokyo.
Akito och KK kan använda sig av en form av karaktemagi – vind, vatten och eld kastas mot spökliknande, bleka och ofta deformerade fiender där vissa är huvudlösa, andra bär på röda och svarta paraplyer som de använder som sköld och vi hittar också en handfull spännande bosstrider. Dessutom kan vi använda oss av talismaner som bland annat ”stunnar” fienden och vi kan slänga fram buskar som vi kan gömma oss i för att röra oss obemärkt fram för att exempelvis undvika strid eller ta ut fiender innan de har hunnit upptäcka oss. Dessutom har vi en stark pilbåge att tillgå – så länge vi hinner spänna bågen och avfyra pilarna innan fienden är på oss.
Ghostwire: Tokyo är ett actionpackat ‘open world’-äventyr där vi befinner oss i ett mörkt Tokyo där Akito letar efter sin sjuke syster. Berättelsen och samspelet mellan protagonisten och KK glimmar till ibland, men är inte riktigt så stark som jag hade hoppats på. Dessutom känns det som om utvecklarna skapat en äldre typ av grafik, men med ny teknik där färgschemat med rött och svart är riktigt snyggt. Skenet från den öde staden – om vi bortser från demoner, andar, hundar och katter – speglar sig snyggt i vattenpölar utefter gatorna och väljer vi att spela med den allra högsta upplösningen ser det mesta knivskarpt ut. Det flyter emellertid betydligt bättre i ‘framerate’-läget, och stadens ljus reflekteras ändå snyggt i den blöta staden.
Vad som däremot skiner otroligt starkt är ljudet. Med ett bra ljudsystem eller ett bra gamingheadset är ljudbilden helt fantastisk där det verkligen dundrar i lurarna när fiender upptäckt mig och musiken är helt perfekt för spelupplevelsen. Här och var hittar vi gömda butiker som säljer låtar (för ingame-valuta) och jag köper varje musikstycke jag kommer över. Dessa kan vi sedan spela upp i själva spelet och det ger en ordentlig push för atmosfären när vi utför olika sorters sidouppdrag (när jag spelar kampanjen vill jag höra den musik som utvecklaren valt för dess spelsekvenser). Till en början känns just dessa sidosysslor nya och fräscha när jag pratar med olika andar (folk som tidigare bott i Tokyo som människor) och jag intresserar mig för dem. Jag går in i hus och lägenheter för att ställa saker till rätta, får körsbärsträd att blomma och ofta får jag både leta efter prylar och slåss mot olika fiender. Dessutom får vi följa efter olika väsen som kan flyga mellan hustoppar eller röra sig längs marken för att få tag på Magatama som kan användas för att låsa upp förmågor i färdighetsträdet.
Vi kan förstås göra Akitos och KK:s elementattacker starkare, göra att elden slår ned på en större yta, eller att vindattackerna avfyras i en serie av fyra ”skott” efter att de har laddats upp genom att vi håller in avfyrarknappen. Men vi kan också göra det lättare för vår protagonist att ta sig fram i staden. Exempelvis kan han sväva framåt efter ett hopp (eller fall) i upp till fem sekunder, eller så kan vi använda erfarenhetspoäng till att göra det möjligt att framkalla en tengu som hjälper oss att nå höga höjder.
Ghostwire: Tokyo är en underhållande spelupplevelse i sina bästa stunder, där olika tempel har en central roll liksom japanska legender. Däremot ser mycket likadant ut mest överallt, och huvudberättelsen är inte så pass spännande att jag inte kan sluta spela, även om jag gärna tar reda på vad det är som faktiskt händer – varför har Tokyo plötsligt blivit helt tomt på människor? Det är mystiskt och även om det inte är speciellt skrämmande så har det en mörk ton och utvecklarna utnyttjar DualSense-kontrollen till PlayStation 5 väldigt väl där det verkligen känns vad man faktiskt gör.
PlayZine 