Recension: Fatal Frame – Maiden of Black Water (2021)

Fatal Frame: Maiden of Black Water släpptes till Wii U under 2015 och nu ämnar Koei Tecmo att sätta skräck i oss återigen med en purfärsk remastrad version.

Fatal Frame, eller Project Zero som serien hette i Europa, blev snabbt en utmanare till skräckspel som Resident Evil och Silent Hill när det släpptes till PlayStation 2 i Europa. Med endast en kamera som vapen ställs spelaren mot förlorade själar och Fatal Frame: Maiden of Black Water är inte något undantag.

Den här remastern är faktiskt det första spelet i serien som jag tar mig an och det blir snabbt tydligt att inte mycket står rätt till. Äventyret kretsar kring den mytomspunna bergstoppen Mount Hikami som inspirerats av verklighetens See of Trees. Här har många självmord och rituella mord ägt rum – en tung inramning alltså. I ett skräckspel som Fatal Frame innebär det förstås att platsen är bebodd av hemska vålnader som inte precis vill äta bullar, sippa på Cola och titta på Netflix med oss.

Här hittar vi inte mindre än tre stycken, spelbara, huvudkaraktärer och de har alla sina anledningar att ta sig till det hemska berget. När jag går sakta genom en mörk skog med Yuri och får syn på ännu mörkare vatten bultar hjärtat lite extra. Plötsligt dyker ett spöke upp och jag plockar direkt fram kameran och börjar fota samtidigt som jag jagar den perfekta bilden som gör högsta möjliga skada. Fångar vi fienden direkt i dess attackögonblick får vi en kanonbild – en så kallad Fatal Frame som inte bara gör mycket skada, utan vi kan också ta flera bilder direkt efter varandra utan att behöva vänta på att kameran ska laddas om. Att denna nyversion dessutom innehåller ett fotoläge, där vi kan mixtra en hel del med bilden i lugn och ro, känns som ett självklart tillskott i ett spel som i mångt och mycket handlar om att just ta kort.

Stridssystemet är faktiskt höjdpunkten med Maiden of Black Water, och utvecklarna använde Wii U GamePad på ett smart sätt där kontrollen med sin skärm var själva kameran. I PlayStation 5-versionen som jag har spelat kan vi fortfarande använda tekniken i DualSense för att röra på kameran, men även om det inte lär vara lika smidigt som i originalversioner så fungerar det hyggligt och vi kan också använda oss av axelknapparna för att vrida och vända på kameran vilket känns väldigt naturligt.

Precis som titeln avslöjar så kretsar en hel del kring rädsla för vatten, och det är som om utvecklarna försökt förverkliga mardrömsbilden av vatten där till exempel döda själar drar ner folk till havets botten. Det finns några riktigt skrämmande områden, och efter att jag spelade Silent Hill är det med skräckblandad förtjusning som jag plockar upp en gammal sladdtelefon på en inte helt skrämselfri plats. Men det blir också en hel del upprepning. Med tre spelbara karaktärer i en liten spelvärld får vi återbesöka platser flera gånger om, och direkt när jag kliver in i ”docktemplet” för andra gången måste jag återigen klampa fram genom samma underliga planlösning och titta på kartan om vartannat för att veta vilka dörrar jag ska öppna för att komma till rätt plats.

Något som var intressant till en början är att vi får tillgång till flera olika linser som är mer eller mindre bra på olika saker, och dessa kan vi sedan uppgradera med poäng som vi tjänar genom att bland annat dräpa vålnader och i slutet av varje kapitel får vi också ett betyg och poäng för vad vi åstadkommit. Men det faller platt när det inte bjuder på någon ordentlig utmaning. Vi har en massa livbringande föremål som kan höja vår livmätare om den skulle börja sina, och vi hittar mängder av film (läs ammunition) till kameran och andra förnödenheter under varje sejour till det mytomspunna berget. Det borde kännas läskigt att endast ha en kamera mot hemska döingar, men jag känner mig precis lika trygg som om jag skulle ha haft en hagelbrakare i händerna.

Dessutom går det inte snabbt att förflytta karaktärerna framåt, och jag förstår att de vill åt en speciell effekt när dörrar öppnas långsamt, men när det även sker i antikbutiken som fungerar som den lugna utgångspunkten känns det inte lika spännande, och med tanke på att spökena kan vandra fritt genom alla fysiska ting känns det som ett dåligt designval även om det till en början kittlar nostalginerverna en aning. Anledningen till att jag inte berättat mer om karaktärerna hittills är också att de är väldigt slätstrukna, och de har verkligen inte sina nerver och känslor på utsidan. Dessutom är storyn i det tunnaste laget och stora delar av den berättas med hjälp av utspridda dokument. Det kan vara en intressant detalj i vissa spel, men här känns det överflödigt när det aldrig blir särskilt spännande.

Fatal Frame: Maiden of Black Water börjar intressantare än det fortsätter, men trots mina klagomål har det några höjdpunkter som förgyller upplevelsen. Stridssystemet är underhållande även om det sällan blir svårt, det innehåller sekvenser som får den där känslan i magen att ila, och den hemska atmosfären skrämsellockar mig till att fortsätta när den är som allra tätast.

Annons