Vampyrer och zombies är populära varelser, men varulvar är inte lika väl presenterade när det kommer till spel. Därför är det uppfriskande att vi får bege oss ut på ett riktigt blodigt varulvsäventyr i Werewolf: The Apocalypse – Earthblood.
Vi får ta kontrollen över Cahal som tvingas gå i exil efter att han tappat kontrollen över sitt temperament – något som kan få varje varulv att förlora fattningen och gå bärsärkargång mot allt och alla – vänner som fiender. Men när det stora oljeföretaget Endron hotar Cahals stam och hela planeten återvänder han hem för att försvara sina nära och kära.
Äventyret lånar aspekter från spelserier som Resident Evil och framförallt Metal Gear Solid, där vi kan smyga fram och ta ut fienden i det tysta samtidigt som vi aktar oss för övervakningskameraror. Cahal kan skifta mellan tre olika former, där den första är mänsklig där han kan prata med folk, använda datorer och trycka på knappar, medan den andra är en vargform. Här ser inte fienderna honom lika lätt, och som varg kan vi också ta oss in i ventilationstrummor. Den tredje och sista formen är den som är absolut intressantast – här blir vi en blodtörstig varulv som har superkrafter starka nog att slå sönder mechas.
Werewolf: The Apocalypse – Earthblood utspelar sig i World of Darkness-universumet – en serie penna-och-papper-rollspel – och varulvsäventyret tituleras som ett actionrollspel. Det hade kunnat vara så bra trots att grafiken talar om en svunnen tid, med ansiktsanimationer som är fruktansvärt stela. Vi hittar ett färdighetsträd som känns oinspirerat, men som bland annat gör att vi kan få lite mer liv och starkare attacker. Berättelsen är fylld av oengagerande karaktärer och när man förväntar sig en mäktig filmsekvens avslutas det ibland abrupt. Smygmomenten börjar oftast med att jag försöker ta ut fienderna i det fördolda, men det finns inte någon möjlighet att gömma kropparna och när en fiende får syn på en död kamrat börjar alla fiender springa omkring vilket gör att jag snart blir upptäckt.
Det finns inte någon finess och när jag under vissa sekvenser kan snacka mig ur en strid hoppas jag nästan på att jag ska välja fel dialogval så att Cahal blir assur och tar formen av en varulv och jag får börja spöa upp fienderna brutalt. För striderna är oerhört brutala, och dessa beat em’ up-sekvenser är det bästa som äventyret har att erbjuda. Fienden poppar visserligen upp framför ögonen på mig ibland, och kameran är inte alltid min vän, men striderna är adrenalinfulla och de olika förmågorna varulvsformen besitter är ganska spännande även om fiendegalleriet lämnar en del att önska när det kommer till variation – precis som att bosstriderna inte engagerar speciellt mycket.
Werewolf: The Apocalypse – Earthblood är paketerat med spelmekanik från förr, och även om striderna kan vara underhållande, känns det snart som ren repetition. Äventyret bygger på ett intressant tema, och det är brutalt och actionpackat – men det når inte hela vägen fram.
X PLAY! ZINE 