Recension: Fairy Tail 2

Koei Tecmo och Gust har släppt JRPG-äventyret Fairy Tail 2 och vi får återigen stifta bekantskap med det härliga Fairy Tail-gänget.

Här hoppar vi fram till animens och mangans sista säsong där det enorma kungadömet Fiore och dess gillen ligger i krig med Alvarez-imperiet med deras ledare Black Wizard Zerif i spetsen. För alla som inte har sett serien, som undertecknad, så finns det emellertid gott om information om man vill läsa på där man med ett enkelt knapptryck (direkt under spelets dialoger) kan få en förklaring för händelser, viktiga personer och så vidare – något som fungerar ypperligt. Jag hänger med riktigt bra i berättelsen, även om jag givetvis inte får en så rigorös bakgrundshistoria som om jag tagit del av berättelsen tidigare.

Vi bjuds på en stor semiöppen värld med mycket att upptäcka, så som bland annat en drös skattkistor, monsterportaler där vi kan få en massa material och stora sidomonster som bjuder på vad som känns som riktiga bosstrider. Likt ett Metroidvania behöver vi emellertid låsa upp färdigheter med karaktärerna för att ta oss till vissa platser som är stängda från början och när vi rört oss till platsen som för berättelsen framåt sker det i ett högt tempo och karaktärerna är verkligen sådär uttrycksfulla och har alla riktigt färgstarka personligheter som vi uppskattar i anime och manga. Här och var hittar vi också sidouppdrag där folk ber oss om prylar, men det rör sig om rena så kallade ”fetch quests” där vi ofta redan har prylarna som eftersöks.

Det turbaserade stridssystemet är faktiskt riktigt actionpackat och vi ser alla fiender på kartan. Är vi betydligt starkare än dem springer de vanliga monstren och fienderna ifrån oss och vi kan slå ihjäl dem med ett snabbt slag eller spark – men när vi går in i en turbaserad strid kan vi samla på oss SP som låter oss utföra flera attacker eller förmågor i rad. Vi har snart en mängd olika förmågor att välja mellan och de starkare varianterna kostar såklart mer SP, och vi kan närsomhelst växla mellan karaktärerna på stridsfältet. Vi kan också snabbt byta in andra karaktärer från det stora karaktärsgalleriet, där alla har sina element som kan vara väl värda att använda mot fiender som är svaga mot exempelvis eld eller vatten.

Stridsystemet blir snart än mer mångfacetterat där duo-attacker sker när vi tar ned fiendens skydd, supportkaraktärer hjälper till automatiskt när vissa kriterier uppnås och vi kan också dra igång en riktig team-attack när en viss mätare fyllts. Detta visualiseras också på ett ordentligt sätt med farande eld från Natsu, filmsekvenser (som kan klickas bort) vid de rejälare attackerna och allt går väldigt snabbt även om jag känner att jag har full kontroll när jag växlar karaktärer för att exempelvis se till så att fienden inte lyckas göra en förödande attack och använder alla möjliga förmågor.

Striderna är underhållande, men de är verkligen av de lättaste slaget på den normala svårighetsgraden, och det bjuds inte på någon direkt utmaning även om jag närsomhelst kan höja utmaningsgraden. Utforskar man världen lite mer noggrant är risken stor att de flesta vanliga fiender snart vänder ryggen till och springer när de ser oss.

Vi uppgraderar karaktärerna via ett färdighetsträd och vi kan välja att utföra detta själva eller automatiskt. Jag växlade ganska snabbt till att endast uppgradera Natsus färdigheter manuellt, för att slippa gå igenom proceduren med det stora karaktärsgalleriet, och jag både lär mig nya färdigheter och har möjlighet att uppgradera dessa samtidigt som jag kan uppgradera attribut för både karaktären själv och hela teamet. Det är lätt att förstå vad som händer, men när utmaningen är så pass låg ger jag det inte någon större eftertanke. Liksom vad gäller att uppgradera och förstärka utrustningen, jag gör det, men lägger inte någon större mängd tid på detta.

Det är emellertid en mysig spelupplevelse precis som Gusts Atelier-serie, och det är berättelsen och framförallt karaktärerna som fångar mitt intresse. Det finns en charm i att att bara hänga med och uppleva äventyret, istället för att trilskas med en tuff utmaning, och vid alla lägereldar (som även fungerar som fast travel-punkter) vi hittar kan vi kika på alla möjliga sekvenser och för mig som inte ”kände” karaktärerna så bra i förväg – även om jag uppskattade föregångaren Fairy Tale från 2020 – så var det ett ypperligt sätt att få veta med om alla goa personligheter. Dessa är små sidoberättelser som sätter guldkant på JRPG-myset och fyller lite av de luckor jag har som inte sett animen. Ibland känns det dock som att själva huvudberättelsen hoppar över någon händelse, och vi får själva fylla i den luckan med vår fantasi – eller om man nu har sett originalverket.

Fairy Tail 2 är underhållande och väldigt lättillgängligt med ett spännande karaktärsgalleri. Vi bjuds på en riktigt charmig resa, men sätt på säkerhetsbältet för huvudberättelsen går verkligen undan. Samtidigt hämtar jag andan vid lägerelden och myser med i alla sidoberättelser och njuter av striderna även om de inte bjuder på någon rejäl utmaning.

Betyg: 7 av 10
Testat till PS5
Finns även till:
PS4
Nintendo Switch
PC

Fairy Tail 2 utvecklades av Gust.