Recension: Fort Solis

Fort Solis är ett berättelsedrivet skräckspel som tar oss till mars 60 år framåt i tiden – 2080.

När äventyret startar arbetar Jack Leary (Roger Clark) och hans kollega Jessica Appleton (Julia Brown) med att laga en basstation på mars. Jack ska precis avsluta dagens arbetspass och gå på en efterlängtad semester när han nås av en alarmsignal – från Fort Solis.

Jack tar sig dit samtidigt som han har radiokontakt med Jessica, och snart upptäcker han att fortet är tomt på folk. Vart har besättningen tagit vägen och vad är det egentligen som försiggår på detta fort? Det får vi som spelare nysta i och äventyret presenteras i kapitelform som en sorts brygga mellan en streamingtjänst och digital underhållning.

Dialogen är riktigt bra och förs fram av starka röstskådespelare som Roger Clark, som vi känner igen från hans arbete med Read Dead Redemption 2, Julia Brown och Troy Baker. Jack och Jessica för konversationer om det mesta, och när jag under inledningen väljer att sätta mig och dricka en kall öl skämtas det friskt om att ”dricka på jobbet.” Det gör att jag direkt får en ganska varm känsla, trots att jag befinner mig på en kall och ogästvänlig plats.

Jag går runt, verkligen går runt i och med att det inte finns någon möjlighet att springa, och interagerar med föremål – en rubiks kub som jag kan lösa om jag vill, hittar dokument och framförallt radio- och videologgar. Dagboksanteckningar är knappast något nytt fenomen, och jag brukar läsa dem i början för att få en större inblick i spelvärlden. Här tillför de emellertid väldigt mycket genom hela det fyra timmar långa äventyret, där jag hela tiden får veta lite mer kring vad som händer och samtidigt lär känna den besättning som jag letar efter.

Spelmekaniken får en väldigt liten plats, där vi får utföra några olika sorters quick-time-events (tryck på rätt knapp snabbt när de visas på skärmen). Fort Solis grundmekanik handlar egentligen mest om att ta reda på var vi ska gå härnäst och hitta olika sorters föremål – som ett gammalt batteri eller digitala dörrnycklar. Vi ska dra i spakar och vi för oss hela tiden lite närmare den sanning som gömmer sig i fortet.

Fort Solis skulle kunna ha varit en film, men det tillför en sorts stämning när det är jag som letar efter ledtrådarna, det är jag som hittar videofiler som ger mig en liten aning om vad som händer samtidigt som de får mig att ställa ännu fler frågor. Visst är miljöerna något monotona med typiska plåtstationer ute i rymden, men de trånga gångarna får mig att känna mig rädd och instängd som i de tidiga Resident Evil-spelen och en isande känsla av att något vill mig väldigt illa. Samtidigt är grafiken riktigt läcker, och det bjuder ändå på några fina platser och miljöerna skiljer sig så pass mycket åt att jag aldrig känner mig vilse.

Fort Solis gömmer också faror, men vi vet inte riktigt vad och det gör äventyret än mer spännande. Det blir aldrig lika läskigt som i vissa andra skräckspel, då det mer handlar om en berättelse som presenteras, men det kan samtidigt vara ganska skönt. Här får vi bara njuta oss igenom berättelsen och samtidigt undersöka den spännande platsen och nysta i mysteriet. Fallen Leaf lyckas dock inte framkalla särskilt starka känslor som i vissa andra korta ”upplevelsetitlar,” men spänning har det knappast brist på och karaktärerna är samtidigt intressanta.

Det Fort Solis saknar i spelmekanik tar det igen på den spännande och läskiga storyn. Det fick mig att bli så pass nyfiken på vad som faktiskt händer på Fort Solis att jag spelade igenom hela äventyret under en och samma sittning vilket i sig är ett oerhört gott betyg. Fort Solis är helt enkelt svårt att slita sig ifrån innan sluttexterna börjar rulla.