Top fem – mina favoritspel till Sega Mega Drive under barndomen

Jag och min syster fick Sega Mega Drive under en julafton i början av 90-talet. Det blev min allra första stationära konsol (jag hade Game Boy sedan innan) och jag behövde inte längre tjata på min bror för att få spela på hans konsol – Nintendo 8-bitars. Sega Mega Drive blev en väldigt speciell konsol för mig, och den har gett mig några av de mest nostalgiska spelminnen.

Därför listar jag nu mina fem favoriter till Sega Mega Drive som jag hade som barn.

Se gärna videon där jag listar mina fem Sega Mega Drive-favoriter från barndomen.

På femte plats:
Jungle Strike – Jag hade tidigare spelat en hel del ‘shoot em’ ups’ på arkadmaskin och jag hade även hyrt föregångaren Desert Strike, men det var först med Jungle Strike som jag gav genren en ordentlig chans. Vi fick möta fiender med hellikopter, i flygplan, på motorcykel och i båt – något som gav en sån variation att jag aldrig tröttnade, och samtidigt gav de stora banorna möjlighet till en härlig omväxling av lugnare stunder och ren action. Jag hann helt enkelt andas mellan varven, och Jungle Strike var verkligen något som gjorde att jag fick upp ögonen för shoot em up:s även om det skulle dröja många år innan jag verkligen gav mig på genren ordentligt.

På fjärde plats:
Alladin – Jag hade sett Alladin-filmen på bio, och att sedan som barn få uppleva spelet som gav mig möjligheten att själv få greppa svärdet och bege mig ut på äventyr som Alladin var smått magiskt. I Sega Mega Drive-versionen skapades även animationerna genom ett samarbete av Disneys egna animatörer och Virgin Games, och det handlade inte bara om plattformshoppande och svärdsvingande utan vi fick även ta en tur med den flygande mattan – vilket var väldigt häftigt för en 8-åring som jag var då. Alladin var pixelperfektion för mig då, och jag levde mig verkligen in i spelet på ett sätt som jag inte hade gjort tidigare.

På tredje plats:
Teenage Mutant Ninja Turtles: The Hyperstone Heist – Turtles var verkligen mitt favoritbarnprogram när jag var liten, och jag hade spelat skiten ur Turtles-spelen till Nintendo 8-bitars, men med The Hyperstone Heist var verkligen magiskt för mig. Jag fick slåss med min favorit-Turtle Leonardo, ta ner fotsoldater och bossar som Super Krang samt Shredder i ett spel som var helt fantastiskt att spela tillsammans med vänner samtidigt som musiken och omgivningarna var något alldeles extra. Bakgrunderna fick mig att drömma om att det var dit vi var på väg, och när jag för första gången fick ställa mig på någon form av svävande skateboard log jag med hela själen. Även om jag hittar en del solfläckar med The Hyperstone Heist idag så var det i princip perfekt för mig under 90-talet.

På andra plats:
Streets of Rage II – En dag kom min bror hem med ett spel han hade lånat av en kompis och det hette Streets of Rage II. Jag tyckte att omslaget såg väldigt spännande ut, något som min mamma inte höll med om, men efter en hel del tjat fick jag till slut vara med och prova spelet som var helt fantastiskt att spela tillsammans.  Man kanske inte borde bli överväldigad av glädje när man upptäcker att det är möjligt att plocka upp ett järnrör som man kan använda till att spöa fiender med, när man är åtta år, men jag blev oerhört lycklig och det var ju inget som jag i min vildaste fantasi skulle få för mig att göra i verkligheten. Jag blev verkligen ledsen när min bror var tvungen att lämna tillbaka spelet, men under julen därpå fick jag Streets of Rage II i julklapp och jag hoppade verkligen av glädje.

På första plats:
Sonic The Hedgehog – Sonic The Hedgehog 2 är ett bättre spel än originalet, men mina minnen med ettan är verkligen magiska. När jag och min syster fick Sega Mega Drive i julklapp var det just Sonic The Hedgehog som följde med, och varje morgon i ungefär en månad gick vi ned till nedervåningen och spelade det tillsammans. Jag hade spelat mängder av Super Mario innan, men Sonic var något helt nytt – det var snabbt och ren och skär plattformsmagi. När vi ställdes mot Dr. Robotnik för första gången var det verkligen med en skräckblandad förtjusning som sedan blev ren och skär glädje när vi spöade honom under vårt andra försök. Musiken, banorna och fienderna är verkligen synonymt med barndomsminnen för mig.