Protagonisten Frey Holland fick inte någon enkel start på livet då hon övergavs som liten bebis. Hon lämnades under en tunnel i Manhattan och efter ett misslyckat bilrån för mycket ställs hon inför rätta. Lyckligtvis får hon en sista chans att klara sig från fängelsets cell, men efter ett bråk med ett gäng som tvingar henne att stjäla bilar, börjar en jakt genom staden och till slut lyckas hon ta sig till den övergivna byggnaden som är hennes hem. När hon sitter på en neonskylt i staden och tänker över sin livssituation ser hon ett pråligt armband, och snart börjar äventyret – i ett helt annat universum.
Armbandet sitter nu på hennes arm, och hon kämpar för att få bort det när det plötsligt börjar prata med henne. Det gör henne såklart ännu mera förvirrad, samtidigt som en främmande värld målas upp för henne, komplett med eldsprutande drakar, magi och ett mörkt hot som dödar alla människor och djur i sin väg. Världen hon har kommit till heter Athia och det blir tydligt att det varit en plats fylld av liv.
Frey blir minst sagt överraskad när hon ställs mot monster som hon lyckas döda med hjälp av magi, och under inledningen får vi tillgång till en begränsad mängd färdigheter, men under resans gång får möjlighet att utnyttja en hel uppsjö av nya magier och förmågor. Vi kan snabbt byta arsenal av magi genom att hålla in de översta axelknapparna, samtidigt som tiden näst intill stannar upp, och förutom att skicka dödande projektiler mot fienderna så kan vi också använda oss av supportmagier. När vi väl kastar magierna så fungerar det nästan som en tredjepersonsskjutare, och när vi fått fienden på fall kan vi kuta fram och göra en riktigt stark attack med hjälp av det levande armbandet.
Forspoken bjuder på vidsträckta landskap och den stora, öppna favantasyvärlden Athia kommer med en hel del häpnadsväckande miljöer där himlen tillsammans med solen målar upp ett sken av alla möjliga färger. Det är alltså inte bara solsken, regn och soldis vi bjuds på, och när himlens färger speglar av sig i landskapet blir det oerhört stämningsfullt. Intressanta och spännande platser växlar dock med något som mest känns som utfyllnadsmaterial – speciellt i äventyrets tidiga skede. Och den här blandade kompotten av en känsla av ett välgjort AAA-spel och ett gäng störande ingredienser är genomsyrande för vad Forspoken faktiskt är.
Vi har inte någon häst eller fordon att ta oss fram med längs de stora miljöerna, utan Frey har förmågan att använda så kallad parkourmagi där vi springer upp för klippväggar, nästan studsar fram på marken i rasande fart och det blir en liten form av Metroidvania-formula när vi lär oss nya färdigheter som gör att vi kan ta oss fram och upp på platser som tidigare inte var möjligt. Jag skulle kunna tänka mig att det är en av anledningarna till att det inte är lika snyggt rent grafiskt som det såg ut i den första trailern, för samtidigt som skärmen fylls av fiender på både marken och i luften, medan magier flyger åt höger och vänster, så kan vi förflytta oss oerhört snabbt. Under hela resan har jag endast varit med om märkbara skillnader i bilduppdateringen vid två tillfällen, och det var varsitt kort hack. På den aspekten imponerar Forspoken.
I Athia sprids en farsot som kallas för The Break. De som smittas avlider eller muterar till blodtörstiga monster, men i staden Cipal har världens överlevare samlats och samhället styrs av ett råd. Här hittar vi både intriger och folk som vill oss väl, men tyvärr är det inte många av karaktärerna som lämnar några större avtryck. Det är inte något fel på röstskådespelarna, men dialogerna är inte speciellt bra. Den skämtsamma stämningen mellan The Cuff (armbandet) och vår huvudperson Frey känns lite påklistrad, och det känns som att de försökt efterlikna det vi ser i många av dagens superhjältefilmer, utan att riktigt lyckas. Men, både berättelsen och dialogerna blir bättre ju längre vi kommer, samtidigt som det känns som att Frey som protagonist växer med tiden och blir en betydligt intressantare huvudperson.
På grund av den spridande farsoten hittar vi en döende värld där de stora områdena oftast är tomma på både folk och dialog, förutom gliringar mellan huvudpersonen och hennes ‘sidekick’. Här hittar vi en världskarta som fylls på med mängder av ikoner ju mer vi utforskar, och det handlar bland annat om grottor med gömda skatter, monster och stora strider med ordentliga bossar, städer som ska rensas på fiender och utkikstorn som gör att vi får se större del av kartan. Vi blir inte riktigt bjudna på några stora överraskningar av dessa sidosysslor när vi utforskat de flesta av de olika typerna av dem, men samtidigt vet vi om det är värt besväret. Behöver vi exempelvis ny utrustning, eller ska vi satsa på att besöka platserna som ger oss mer erfarenhetspoäng eller bättre ‘stats’ som hälsa och magi?
Uttrycket ”oslipad diamant” må vara ganska uttjatat, men det stämmer så väl in på Forspoken. Sidouppdragen som inkluderar karaktärer i staden är ofta ointressanta, och det började redan vid det första sidospåret där jag fick en rundtur i staden som slutade i att jag fick mata får. Däremot tar huvudberättelsen fart längre in och blir helt plötsligt spännande, och sidosysslorna ute i de vidsträckta landskapen är inte bara triggande för att de ger mig fördelar, utan för att det gör att resan känns betydligt mäktigare. Ibland är målet för nästa steg i ‘storyn’ ganska långt bort, och om jag bara hade rusat mot nästa bit av huvudstrider och berättelse så hade jag bara tyckt att det var en irriterande lång väg att gå. Det tycker jag inte nu när jag hela tiden har nya miljöer och sidoplatser att besöka och upptäcka.
Visst är det irriterande när Frey pratar med armbandet, utan att det handlar om en filmsekvens, och jag inte kan röra mig framåt. Visst är inte karaktärerna lika målande som jag hade hoppats och de grafiska aspekterna är inte lika fantastiska som som jag hade väntat mig. Men atmosfären växer precis som berättelsen, och striderna är smått fantastiska. I början kastar jag magier som om det vore en tredjepersonsskjutare, men snart kan jag också svinga ett eldsvärd och utföra specialattacker som verkligen bränner upp mina fiender. Samtidigt som jag attackerar fienderna i all kraft slänger jag ut en växt som skjuter på motståndet vid och sedan binder jag fast monster med en annan magi så att jag antingen inte har lika många som attackerar mig samtidigt, eller får möjlighet att attackera dem bakifrån och göra mer skada. Förutom en otroligt stor variation när det kommer till den växande magiarsenalen så kan jag använda min parkourmagi där jag drar till mig fiender, springer upp på väggar och flyger fram genom luften. Och jag tilldelas också de olika färdigheterna i en lagom takt vilket gör att jag hela tiden har koll på vilka förmågor jag har tillgång till, och det blir ett oerhört härligt flyt när allting fungerar precis som jag vill.
Forspoken lider av ett och annat problem, men det växer sig allt starkare med tiden, och när jag får ta del av episka bosstrider och ställs inför vädrets mörka krafter pumpar hjärtat och i sina bästa stunder är det ett fantastiskt äventyr. Det är helt enkelt en oslipad diamant och ett nytt varumärke som jag vill se mer av framöver.
Betyg 7/10
Testat till PS5
Finns även till:
PC
X PLAY! ZINE 